Värmländsk konst

Karin Broos har slagit igenom och priserna på hennes tavlor rusat i höjden. I somras skrev jag om ett av de verk som hänger i Värmlands Museum.

Filé mignon black and white

I juni är det 25 år sedan jag gick ur nian. Otroligt. En av de sista dagarna samlades vi på en av Karlstads restauranger, Alfie. Ja, det var väl typ en av tio restauranger. Idag är Karlstad en av Sveriges krogtätaste städer. Så var det inte under min uppväxt då man drog därifrån så fort det bara gick efter gymnasiet.

Denna kväll i juni 1984 satt hela gänget av 15-16-åringar på Alfie på Västra Torggatan och skulle äta en riktigt fin middag, den sista tillsammans. (Om det nu inte blir ännu en på återträffen i april.) Jag minns att jag beställde in filé mignon black and white för det hade min klasskompis och granne hemma på gatan, Annelie, sagt var topnotch. (Fast man använde förstås inte det ordet i Karlstad på 1980-talet.) Kände mig väldigt avancerad, ute på krogen utan föräldrarna (men med klassföreståndaren). Om det sedan var så gott vet jag inte...

Ikväll har lille mannen och jag ätit filé Oscar. Bara för att jag blev sjukt sugen på det. Fast med bearnaisesås istället för choronsås och kräftstjärtar i stället för hummerklor. (Ja, bara kalvköttet gick löst på 200 spänn så någon måtta får det vara!) Verkligen 80-tal då det var höjden av lyx att beställa in en sådan som bakfyllekrubb på något av Hornsgatans sunkhak...

Nu återstår disken (som hanteras av den organiska diskmaskinen, lille mannen). Imorgon skall vi fira min mor som fyller år. Jag har en viss föraning att det kan tänkas bli en annan rätt från vår barndom, mammas paradrätt Jambalaya. Men innan dess skall vi svänga förbi Torpet och rädda vår limoncello från de elaka limoncello-marodörer som tydligen härjar där ute. I veckan gick dom in hos en av "grannarna" och slog sönder hans flaska. Barbari!

Hotfulla Sverigedemokrater

Republikanska Föreningen skriver brev till Sverigedemokraterna efter att ha mottagit ett mejl från en av deras politiker i Landskrona. Så här skriver den förtroendevalde:

"Ni är inget annat än ett stort jävla skämt och det gäller era familjer också. Försvinn som förening och sluta upp med att förpesta Sverige."

Bra att dom visar sitt rätta ansikte innan valet.

Luuk och Loket på spåret?

Nu på morgonen nås jag av ryktet att Kristian Luuk och Leif "Loket" Olsson skall ta över På Spåret efter Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Jo, jag vet att efternamn spelar roll för om man får jobb eller inte här i Sverige men va fan! Nu har väl SVT ändå spårat ur...

Loket skall ha krävt vissa ändringar dock. Yngre orkester. Priser efter varje resa i form av SJ-biljetter. SAAB-bilar och fruktkorgar.

Själv hade jag hellre sett Anne Lundberg och Johan Wester.

Fotnot: Ovanstående är bara till viss del sant. (Hoppas vi.) Resten är fabulerat i huvudet på en liten tågåkande man. Men Lundberg/Wester hade varit bäst!

Linda Rosing for President!

- Aaaah, ordningen återställd! Tänkte jag där jag satt på min morgontoalett. (Dock inte en kunglig sådan.) Min morgonblaska har åter börjat med sin granskande journalistik. Huvudrubriken är att regeringen är beredd att betala för kungens barns bröllop.

Känn på den. I förra veckan hette det att man absolut inte tänkte skjuta till några pengar för att rädda ett av svensk bilindustris största företag. Tidigare har man också vägrat att göra det med det andra stora biltillverkningsföretaget. Vilket ju iofs är helt förenligt med en liberal politik. Konstigt vore väl annars.

Vad som också verkar förenligt med denna politik är att i stället använda skattepengarna för att ge till dem som redan har och får. Apanaget skall utökas för att de stackars kungliga skall ha råd att gifta bort sitt äldsta barn. Och så säger folk att monarkin bara är för syns skull. Ett dyrt tittande blir det.

I Norge betalade Kung Harald sina barns bröllop. Kronprinsens bröllop med Mette-Marit gick lös på ca 24 miljoner kronor enlgit SvD. I Danmark stod skattebetalarna för hälften. Har vi verkligen inget annat att lägga sisådär en 15 miljoner kronor på än tre dagars fest och glam? Långsiktiga jobbtillfällen? Bättre a-kassa? Ja, 15 miljoner är en fis i rymden i en statsbudget och kanske är det värt det att dela ut ögongodis till befolkningen.

Bevakningen i Svenskan har minskat till endast två sidor. Plus ledaren och en själaglad artikel av Dick Harrison. På ledarsidan är Per Gudmundsson harmsen över att hans pressgrannar inte hyllat monarkin en dag som igår. Surpuppor tycket Gudmundsson att dom är. Och gör en halsbrytande jämförelse mellan att fler ville titta på nyheterna om förlovningen än på Linda Rosings nya dejtprogram. Detta bevisar, enligt Gudmundsson, att folk är emot republik. Monarki är förenligt med vårt folkstyre eftersom folk hellre ser på Victoria än Linda.

Åh fan! Så det är det valet vi står mellan. Ett unket system där man ärver sin makt* via blodslinjer. Eller Linda Rosing som president. Ja, jag tror nog jag väljer Victoria. Men som president. Då slipper vi förmodligen betala hennes barns bröllop i framtiden.

* Ja, det är makt att bara genom att förlova sig kunna stoppa pressarna i hela landet och få all uppmärksamhet, t ex tolv sidor i Svenska Dagbladet och hela Aftonbladet, att skriva om detta.

Sverige tappar huvudet

Fjäsket, bugandet och bockandet för hovet vet inga gränser dessa dagar. Imorse när jag med Svenskan under armen satte mig på toaletten hajade jag till över att denna vanligtvis seriösa (på redaktionell plats åtminstone) tidning slagit upp hela förstasidan med en jättebild på de nyförlovade. Bläddrade till ledarsidan, där man ju inte sticker under stol med tidningens rojalistiska ståndpunkter, vilket väl inte är så mycket att anmärka på, det står ju varje tidning fritt att välja sin politiska plattform.

Maria Abrahamsson tycker att giftermålet är "banbrytande jämlikt". En 31-årig diplomatutbildad kvinna tvingas be kungen och regeringen om lov innan hon får gifta sig med mannen hon älskar, för att inte bli detroniserad och fråntagen sitt jobb och sin titel. Vad som är banbrytande och jämlikt med detta förstår då inte jag.

Men det är ju på ledarplats det. Bläddrade vidare i tidningen förbi debattartikeln om Saab. Saab intresserar oss ju inte idag, som statsministern raljerande påpekade inför medieuppbådet igår. (Skönt att han verkar ta jobbkrisen på allvar.)

Och där, på sidorna 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15 och 16 frossas det i nyheten. Tidningen verkar ha ryckts med i den allmänna euforin och av Victorias uppenbara lycka. (Daniel såg ju mer tveksam ut, vilket väl är fullt begripligt. Vad har han gett sig in i? Var han inte lite rödmosig? Hade han alls sovit natten innan?) Jag själv undrar bara stilla om vi sett samma videoupptagning av kungafamiljen.

Där Svenska Dagbladet sett en kung som "glädjestrålande, glad och stolt" tillkännagav förlovningen, såg jag en stel och nervös monark som torkade svetten från handflatorna och stakade sig när han skulle tala om när bröllopet skulle stå. Där Svenskan hörde "rörelse" i drottningens röst hörde jag en kvinna som var tvungen att läsa innantill för att finna något snällt att säga om blivande svärsonen. Messerschmitt jämförde dem träffande med familjen Addams. Många har uttryckt osäkerhet över om det inte egentligen var ett avsnitt ur Hey Baberiba vi fick se. Och fler har reagerat på stelheten hos kungaparet.

På lunchen idag passade jag på att läsa Aftonbladet. De hade gjort om hela tidningen till en särskild V&D-tidning. Som bilaga låg en liten tunn skrift med övriga nyheter från runt om i världen. Insåg att de måste ha skrivit alla artiklarna långt i förväg, som när man förbereder dödsrunor typ...

I Rapport igår körde man extra inslag om händelsen och lille mannen ropade desperat via SMS att han som republikan inte längre vill betala sin TV-licens. (Nu är vi tretton minuter in i kvällens Nyheterna och lyckligtvis verkar det i allafall inte vara en nyhet där längre...)

I medierna intervjuas servila undersåtar som är så glada över detta sagoljus som sprids över dem. De är tacksamma att få ta del av de kungligas liv och leverne. Ungefär som när Anne Boleyn fick dela ut allmosor på väg till sin egen halshuggning. (En skillnad är dock att Victoria inte behövt förlova sig p g a utrikespolitiska skäl. Kungen kan knappast vara intresserad av en röd kedjevilla i Ockelbo.) Undersåtarna bugar, bockar och säger sig vara rojalister.Även människor som jag annars betraktar som kloka, sansade personer förespråkar detta medeltida statsskick. Planeringen för var man skall ställa sig för att se bäst den 19 juni nästa år har redan satt igång. Handledsmuskler tränas för att orka med timmar av flaggviftande.

Proportioner någon? Om nu kungahuset inte har någon formell makt i Sverige hur kan det då komma sig att såväl kvälls- som dagspress, radio och TV helt ägnar sig åt detta? Självklart handlar det om att man skall ge läsarna vad läsarna vill ha. Lite sagoglimmer i februarimörkret. Denna månad som vi när jag bodde i Helsingborg mest betraktade som en förlängning av januari. (Följaktligen var det igår den 55 januari.)

Så i denna mörkrets månad, då tusentals anställda sagts upp, varslats eller riskerar att gå ut i arbetslöshet tappar befolkningen helt sansen och jublar över att våra skattepengar går till människor som har råd att lägga uppemot en miljon på en förlovningsring. Hurra, liksom.

Några som regagerat och som nyktert framhåller den enda vägen, är Republikanska Föreningen. Undrar hur många fler medlemmar de kommer få de närmaste dagarna.

Uppdatering: De nya medlemmarna strömmar till Republikanska Föreningen. 200 personer på bara en dag!

Årets affärsidé

Ofrivilligt barnlös kvinna till sin man via SMS från Gröna Linjen, onsdag kväll: - Man borde hyra ut gapiga ungjävlar till olyckligt barnlösa par som terapi för att dom skall lära sig uppskatta barnlösheten.

Hennes man, universitetslektorn, i sitt svar: - Jättesmart! Man kan oxå hyra ut gnälliga studenter till arbetslösa lektorer, så att de kan njuta av sin arbetslöshet!

Kom ihåg vem som kläckte idén och att vi vill ha del av vinsten. ;)

Ringen!

Kronprinsessans förlovningsring sägs vara värd mellan "ett par hundra tusen och en miljon" kronor. Ja, jisses. Ringen på bilden ovan, med en yttepyttediamant, kostade under tusenlappen och är av rostfritt stål. (Dessvärre har mina fingrar krympt så jag numera får ha den på långfingret.) Ringen har dock bara ett symboliskt värde. Det som räknas är ju att jag råkade lägga rabarber på världens bäste man. I sådana lägen spelar inte storleken någon roll, det hade lika gärna kunnat vara en ölkapsylring. Därav materialet. ;)

En beställning från Maud?

På jobbet idag har det spekulerats vilt kring tidpunkten för kronprinsessans förlovning med herr Westling.

Att förlovningen råkade infalla på samma dag som ordföranden för Republikanska Föreningen, Sofia Karlsson, fyller år kan ju vara såväl en tillfällighet som en konspiration.

Eller så kan det hela vara en beställning från Maud Olofsson och regeringen. Nu får ni hjälpa till att få bort fokus från att vi vägrar hjälpa Saab och deras anställda att försöka rädda företaget. Vi behöver lite rojalistisk yra i vårt bittra, kalla land! Statsministern lyfte också detta vid sin presskonferens. Att detta sker nu i stället för nästa år, då bröllopet skall stå, stärker ytterligare mina misstankar.

Kronprinsessan såg dock oförskämt lycklig ut där hon satt mellan sin far och sin blivande make, den blivande prins Daniel, hertig av Västergötland. Kungen i sin tur hade som vanligt svårt med talet. Eller om det var siffrorna. Vilket år är det nu ni skall gifta er? Drottningen hade för säkerhets skull skrivit ner vad hon måste säga.

Jag är glad för Victorias och Daniels skull då de äntligen får möjlighet att bilda familj, och för deras syskons skull som också de får möjlighet att gifta sig om de vill. Men man kan ju fråga sig vilken legitimitet detta kungahus som går i arv har om de inte är kungliga utan barn till vanliga killar från Ockelbo. Eller, för den delen, ättlingar till en okunglig snubbe med en förläning i Pontecorvo.

Nä, Victoria får gärna ställa upp i ett presidentval, men det här gamla unkna systemet har med dagens kungörelse verkligen spelat ut sin roll.

Sen undrar jag varför Daniel inte fick ha sina glasögon på sig idag?

Uppdatering: "Hade du några frågor om Saab?", lär statsministern ha sagt till en journalist från Ekot idag efter presskonferensen om kronprinsessans förlovning.

Äcklig mat

Läser hos Kristin i Bryssel om mat hon inte gillar. Jag äter ju det mesta men det finns vissa rätter som bara inte funkar:

* Dillkött - för sött

* Höns i curry - skolmatsalens värsta

* Plommonspäckad fläskkarré - skolmatsalens näst värsta

* Lever (åt det när jag var liten men idag funkar det bara inte, äter dock, som Kristin, gärna leverapastej)

* Pepparrot (wasabi undantagen)

Ögonblick man minns

Apropå att alla vet exakt vad dom gjorde när budet om mordet på Olof Palme kom. Det finns andra större händelser man också minns. Frågan är om man minns exakt eller om det påverkats genom livet. Här kommer några sådana händelser och mina minnesbilder kring dem.

Mordet på Robert Kennedy 6 juni 1968: Jag låg i min barnvagn i en klädaffär i Örebro, exakt tre månader gammal. Men minnet är nog snarare mammas.

Ronnie Petersons krasch på Monza den 10 september 1978: Jag var tio år och gick i fyran på Kronoparksskolan. Dagen efter kom min klasskompis Lars springande på förmiddagsrasten och berättade att Peterson var död. Ingen trodde honom. På lunchrasten kom pappa cyklande på väg till jobbet och berättade samma sak. Minns att jag tyckte det viktigaste var att berätta för Lars att han faktiskt haft rätt...

JAS-kraschen på Långholmen 8 augusti 1993: Min väninna Ulrikas bror Johan hade berättat för henne att ett JAS-plan kraschat under vattenfestivalen i Stockholm. Minns dock inte exakt var vi var någonstans, men det var i Helsingborg. Tror Johan befann sig i Stockholm.

Mattias Flinks skjutningar i Falun 11 juni 1994: Jag stod i vardagsrummet i vår lägenhet i Montpellier när Helena som talat med någon släktning i Sverige i telefonen berättade att det tydligen varit någon som löpt amok och skjutit vilt omkring sig. Det måste ha varit precis när vi var på väg att flytta ut för att resa hem till Sverige igen.

Curt Cobains självmord 5 april 1994: Luddiga minnen men jag minns mig själv gående på Rue Gambetta, nära tågstationen i Montpellier funderande över detta.

Estonia 28 september 1994: Jag vaknade tidigt av att klockradion gick igång. Båt i nöd på Östersjön. Men jag reagerade knappt utan åkte till jobbet som väktare. Där stod radion på hela dagen utan att man egentligen fick någon annan information än att en färja sjunkit.

Mordet på Israels premiärminister Yitzhak Rabin 4 november 1995: Jag bodde i andra hand hos Anders i Karlstad, som gjorde FN-tjänst i Kroatien, och jobbade på Sif. Såg nyheten som textremsa på TV när jag låg på sängen på kvällen och slötittade.

Prinsessan Diana Spencers död 31 augusti 1997: Såg Expressens löpsedel vid T-Centralen (Sergels Torg). Köpte tidningen och satte mig på en bänk på Drottninggatan och läste. Dagarna efter var vi på ombudsmannadagar på Djurö, mina första. Satt på "burkkastarbänk" med Johnny och Hans-Göran. Den förre var måttligt intresserad av brittiska kungahuset.

Attacken mot World Trade Center i New York City 11 september 2001: Jag surfade in på Shortcut på jobbet och såg en tråd i diskussionsforumet basunera ut att ett "sportplan" flugit in i WTC. Slog på radion, rusade ut i korridoren och samlade kollegorna. På kvällen var vi hemma hos en av tjejerna i Shortcuts fotoklubb men såg mest på TV hela kvällen, även om det bara var samma nyheter som förmedlades.

Mordet på Anna Lindh 10september 2003: Såg på nyheterna på TV på kvällen att hon knivskurits. Uppfattade det som lättare skador. I bilen på väg till jobbet på morgonen talade man om att man fortfarande inte visste. Minns att jag tänkte att, tänk om hon inte klarar sig. Hann in på kontoret innan Boel P kom springande med tårar i ögonen och TV:s slogs på.

Tsunamin 26 december 2004: Jag var hos syrran i Karlstad och hon fick på morgonen ett SMS från mamma som talade om att en tsunami hade drabbat Phuket men att de ju inte befann sig på den sidan Thailand. Jag visste inte ens vad en tsunami var. Sen åkte jag till den där killen i Örebro som jag mött på lillejulafton. På vägen dit på annandagen lyssnade jag på bilradion. Dagen därpå när jag kom in på jobbet var min kollega AKO, som är röda korsare, på väg till Arlanda. "Bara utifall om man behövs när folk kommer tillbaka." (Intressant med tanke på att Laila Freivalds förväntades veta allt om situationen från sekund ett.)

Inser hur svenska medier påverkar ens hågkomster. Inte fan minns jag vad jag gjorde när det meddelades att Pol Pot var död. Eller vid den där stora jordbävningen i Turkiet. Misstänker att jag styrs rätt hårt av mediernas nyhetsvärdering.

- Dom har skjutit Palme!

Morgonen den 1 mars 1986 vaknade jag av att min starkt socialdemokratiske far vrålade uppifrån TV-rummet. Jag kan fortfarande höra hans röst inne i huvudet.

- Di har skôte Palme!

Efteråt kom min mor och jag att diskutera varför vi uppfattat det så olika. Mamma hävdade att han egentligen skrikit att dom mördat Palme men jag är 100 procent säker på att det var ordet skjutit pappa använde. När vi båda sprang uppför trappen visste mamma att statsministern var död. Jag levde fortfarande i hoppet att han bara var skadad.

Ikväll fick jag en möjlig förklaring vid ett seminarium med språkvårdaren Catharina Grünbaum. Förr betydde ordet "skjuten" att man var död. Idag kan det innebära att man bara är skadad, varför medierna ofta skriver "ihjälskjuten". Kan det helt enkelt ha varit så att min mor lade en annan värdering i ordet skjuten än jag, den där morgonen för tjugotre år sedan?

Kvällen före dagen efter

Eva försöker se ut som folk...

Värdinnan föregår med gott exempel.

Bilar, kvinnor och pengar enligt Roland

Ebba, Ebba och Linda

Uppenbarligen så är det inte bara Ebba Witt Brattström som är bitter över yngre kvinnors anspråk på att få tolka livet. Linda Skugge går till attack mot en annan Ebba, von Sydow. Den senare är enligt Skugge lite sämre än de kvinnor som är mammor och försöker få livet att gå ihop. Skugge säger:

- Nej, men alla kvinnor som har en massa barn och som sköter hem, hus, hemarbete, en massa barn OCH jobbar är faktiskt lite bättre än de som inte har några barn och som kan sitta på kafé och slösa bort sin tid.

Ja, det är ju det vanliga dravlet om att man inte är en riktig kvinna så länge man inte är mamma. Avundsjuka tror jag det stavas. Och det vanliga martyrskapet. Sen slutar jag aldrig förundras över att det aldrig tycks finnas några pappor med i bilden.

Ebba von Sydow svarar Linda Skugge här.

Lika som bär

Rent okulärt, ända ner i slipsknuten och luggen. Men När det gäller politiken har nog Tobias Billström sprungit förbi Hägglund.

REKORD!

47 JÄVLA POÄNG!!!

Ikväll plockade vi in två tiopoängare och en åttapoängare. När man i sista resan är på väg mot staden där jag bott ett år av mitt liv så drar vi givetvis i nödbromsen direkt här i soffan. Sen att de ställer dumma frågor som är placerade söder om the Borders är förlåtet när vi plockar in rekordsumman 47 poäng!

Snygg final! Jag har två stora önskningar i livet:

1. Att få delta i På Spåret tillsammans med lille mannen

2. Att få göra mitt eget Sommarprogram i P1

Något att saligt drömma om.

Meze

En flaska Ksara. Libanesisk meze direkt från Hötorgshallen. Med härligt mumsiga spenatpiroger, kyckling, köfte, sallad, oliver och favoritrörorna. Det enda som nu krävs för att toppa vår fredag är finalen i På Spåret. Det sista programmet med Ingvar Oldsberg och Björn Hellberg. Och oj så jag kommer sakna dessa två gubbs med deras fullkomligt urusla humor. De blir svåra att ersätta men Fredrik Lindström och Johan Wester alt Anne Lundberg skulle nog kunna fortsätta i samma storartade anda. Bara inte Fredrik och Filip, snälla SVT!

Ikväll försöker vi slå vårt rekord på 46 poäng.

Vår Saab

När jag tog körkort 1986 erbjöd sig min far att överlåta vår gamla beiga Saab 96:a på mig. Något som då var uteslutet. Dels var ju dess utseende inte direkt 1980-tal, dels hade den rattväxel, något jag fann oerhört komplicerat.

Idag skulle jag dumpa min Peugeot på stört om Saab började nytillverka 96:or. Fräsch inredning och denna fantastiska form! Kanske med lite modifieringar, men bara lite. Är jag verkligen den enda som tycker så? Eller vore det inte en bra idé för det blödande företaget? Kan inte Saab börja tillverka elbilar i modell 96? Säkra, miljövänliga bilar har dom ju specialiserat sig på länge så kunskaperna borde ju finnas där. Jag lovar att köpa en direkt!

(OBS! Nej, det är inte vår Saab på bilden. Den hade svenska skyltar med regnr GDX 242 tror jag...)

Kallt!

Det är så ända in i Nineve kallt ute! (Lille mannens mormor brukade använda uttrycket om Nineve. Något för Språket i P1.) Kanske inte på termometern men i luften. Rått, kallt, mörkt. Anders Sparring påstår att våren är på väg och idag sjöng talgoxarna i parken när jag var på väg till tunnelbanan. Och var det minsann inte dagsljus när jag gick från jobbet. Men det är kallt. Det är det enligt min kollega i Kroatien också, där det tydligen snöat. Ändå önskar jag mig tillbaka till den där sköna vårveckan vi hade där, när vi bara var och inte ens idde göra några utflykter.

Ovan syns en skönt, slapp lunch i solen i gamla hamnen i Dubrovnik. Med alldeles nyfångad, mumsig bläckfisk och musslor. Vad gör man egentligen här den här tiden på året?

Vänner

Det här är Facebookhumor. Dessa två har jag känt sedan en oktoberdag 1993 då vi alla stod i en skolkorridor i Montpellier i Frankrike och tittade på ett schema. De två ålänningarna skulle på nån klubb på kvällen och jag och Helena beslöt att hänga på. Det var så jag lärde känna Peter, Therese och de finlandssvenska gentlemännen Thomas och Kenneth. Idag fick jag se detta i min news feed. Välkommen till cyberrymden, Peter! ;)

Den yngre generationen kommer och tar dig!

Maria Sveland frågar sig något jag länge konstaterat. Varför är Ebba Witt Brattström så arg och bitter på yngre feminister? Varför detta städigt överlägnsa uppläxande tonfall? Jag har konstaterat det själv, om man vill ha respekt får man fan visa det också. Sen kan man ju undra om inte vissa begränsingar i antal ord en text får innehålla skulle göra vissa skribenter och deras texter gott.

Ännu ett förslag från de bruna inom högern

Jag skulle kunna skriva ett långt inlägg om hur illa jag tycker om dels Moderaternas användande av ordet integration (som i moderat språkbruk är en ensidig historia), dels deras syn på människor som av en eller annan anledning kommit hit från andra länder.

Förbud att röra sig fritt och bosätta sig var man vill. Ja, om du ändå gör det blir det inget understöd. Typ, du skall minsann inte få bosätta dig i en kommun där arbetsgivarna inte vill anställa invandrade personer. Då är det ditt eget fel. Redan nu gäller väl för övrigt samma regel för dessa personer som för alla andra, att man vid arbetslöshet måste söka jobb i hela landet?

Grundlagskränkande återkallande av medborgarskap om vi inte finner dig värdig. Veronica har dock redan skrivit ett argt inlägg om detta, som tål att läsas. Jag håller dock inte med Veronica om att Sverigedemokraterna spelat ut sin roll nu när Brunmoderaterna verkar vilja ta över deras och Folkpartiets position som kravställare på invandrade personer. Jag tror att sådana här utspel och polariserande förskjutningar av debatten skapar utrymme för främlingsfientlighet som gynnar alla partier som sjunger med i den populistiska kören. Det gör det helt enkelt mer rumsrent att tycka som Sverigedemokraterna, och det kommer gynna dem.

Och den som uttrycker det bäst är förmodligen Mohamed Ismail från Rinkeby som säger till Svenskan:

– Det är ett demokratiskt land, och jag måste få bo var jag vill, sedan får Moderaterna ha sin åsikt. När jag kom hit kunde jag hyra en lägenhet i Malmö, och sedan flytta hit om jag ville, säger han. – Politiker ägnar mycket tid åt detaljer, när de borde lägga kraft på att ge invandrare bra bostäder, jobb och ge människor ett bra liv.

Huvudet på spiken.

Fotnot: Om du bara vill upprepa Moderaternas krav så gör det någon annanstans. Av anledningen ovan kommer jag inte att sprida denna propaganda via min blogg.

A free meal?

Judging from all the people in London visiting my blogg to read about the Indian Rasoi restaurant in Muswell Hill, I should at least get a free meal next time i go there! ;)

Den hycklande socialministern

Socialminister Göran Hägglund är upprörd över att flickor värderas lägre än pojkar, att en mamma i Eskilstuna valt att göra abort två gånger för att barnen haft flickkön.

Detta kommer från socialministern som med sin politik gör allt för att hålla kvinnor borta från arbetsmarknaden, ignorant inför att detta bidrar till att kvinnor värderas lägre än män. Men han är väl en av dessa särartsvurmare som anser att män och kvinnor är bra på olika saker, kvinnor att vara hemma med vårdnadsbidrag och ta hand om barnen och män att vara ute och dra in pengarna till familjen på arbetsmarknaden. I socialministerns värld är dessa två förmodligen lika mycket värda. Men i den verkliga världen, utanför Rosenbad så leder det bl a till att pappor sällan får vårdnaden om sina barn när kvinnorna tröttnat på att leva men en man där fördelningen betalt-obetalt arbete är så omodern. (Jo, dessa par skiljer sig oftare enligt statistik från Försäkringskassan). Det leder också till att kvinnor av arbetsgivare betraktas som föräldrafällor som ändå bara kommer jobba deltid, vabba, föda fler barn, vara hemma 1,5 år till. Vilket arbetsgivarna ju har rätt i, om man skall se till genomsnittskvinnan. (Men som drabbar alla oss som inte är genomsnittskvinnor.)

Om socialministern är upprörd över att kvinnor värderas lägre och vill göra något åt det så är han per definition feminist. Men jag tror att det brister i det senare ledet. Det räcker nog för honom att uppröras sådär lite lagom i Svenska Dagbladet. Nästa förslag lär väl bli att inskränka aborträtten...

Halloumi!

Idag fick jag stekt halloumi till middag. Nästan lika gott som grillad. Och det vill ju inte säga lite, det.

Lättnad

Är konstigt nog vad jag känner idag, när jag på lunchen läser att Christine Schürrer dömts till livstids fängelse även i hovrätten för mordet på Max och Saga Jangestig. Egentligen borde ju ett fall som helt bygger på indicier, förutom mammans utpekande, inte väcka lättnad vid en fällande dom. Men jag tror ju på mamman och ser ingen anledning för henne att hitta på vad hon hela tiden hävdat, att det var en kvinna som kallade sig Tine som stod utanför dörren den där kvällen.

Hovrätten verkar fästa viss betydelse vid det jag tidigare lyft här på bloggen, nämligen att Schürrer efter den fällande domen i tingsrätten på intet sätt velat bidra till en förklaring till hur alla indicier kan peka mot just henne, eller t ex till vilka de påstådda vännerna skulle varit. Även om det också i hovrätten varit åklagarens sak att bevisa hennes skuld tycker man ju att hon med en tingsrättsdom emot sig skulle vara mån om att rentvå sig.

Noterar också att föräldrarna erhåller 100 000 kr var i skadestånd. Detta är i princip 2 x normala skadeståndet för psykiskt lidande i samband med att en nära anhörig mördats. Det känns faktiskt helt rimligt. Det skulle också vara konstigt om domstolen plötsligt skulle värdera dessa föräldrars lidande högre än andra föräldrar i samma situation. Fast om jag inte minns fel fick Englas mamma 75 000 kr varför 150 000 kanske hade varit lika rimligt i fallet med Max och Sagas föräldrar. Även om det inte är barnen som skall värderas kan man nog säga att lidandet blir extra tungt när alla ens barn mördas.

Sen har vi jämförelsen mellan anhöriga vars nära mördats och personer som suttit frihetsberövade utan att ha befunnits skyldiga. De senare skall ju behandlas som oskyldiga och självklart ha ersättning för att de suttit felaktigt frihetsberövade. Problemet är att så många gärna vill döma dem ändå, enligt någon slags pöbelmentalitet. "Vi vet minsann att han är skyldig." Fast det är klart, även om det rör sig om två olika saker, att ha varit frihetsberövad och att bli berövad sina barn så kanske det senare lidandet borde värderas närmare det förra.

Naturmedel som funkar

Peppar, peppar men min förkylning verkar för tillfället ha dragit sig tillbaka. Kan det vara så att fjorton dagars knaprande av Esberitox haft effekt. Fina blommor är det i allafall som används för framställandet av dessa tabletter. När jag läser om t ex tuja på nätet så får jag veta att indianerna i Kanada använde denna för att bota skörbjugg redan på 1500-talet. Man kanske skulle koka te på tujorna på Torpet? Dom verkar inte ta sig där i allfall...

När jag tänker efter har vi ju den där rosa blomman också. Echina eller nåt, tror jag.

Låg impulskontroll

Vad är det med vissa män. Ja jag skriver män för det är till stor majoritet män som står för dessa impulsgenombrott man läser och hör om.

Som mannen som kom körande i sitt arbetsfordon mitt i stan. Vid en trottoar står en bil med blinkers på som om han skall svänga ut. Mannen saktar in, avvaktar men det verkar inte som om bilen i fråga tänker åka ännu. Då tutar han till för att göra den andre varse om att han tänker köra förbi, vilket han också gör. En stund senare ser han hur denna bil förföljer honom kvarter efter kvarter. Vid ett rödljus kör bilen med två män upp bredvid och passageraren vevar ner rutan och frågar:

- Har du problem?

Han får svaret

- Nej, har du?

Mindre än tio sekunder senare har de två männen kastat sig ut ur bilen, dragit ut mannen ur hans bil och börjat misshandla honom grovt inför publik.

I höstas råkade en man ut för något liknande på en långfärdsbuss där han blev trakasserad av en alkoholpåverkad och påtänd person som ville ha hans fulla uppmärksamhet. När han inte fick det började han köra armbågen i sidan på sin medresenär, tills den senare knuffade tillbaka. Det skulle han inte ha gjort. Det ledde till misshandel och mordhot där på bussen.

Idag läser jag om att tre män börjat slåss i bubbelpoolen på Valhallabadet i Göteborg. Detta för att en av männen upplyst de andra två om att det är äckligt att de kliver ner i poolen direkt efter bastun utan att duscha innan. (Uuuurk vad äckligt!)

En blick vid fel tillfälle, att man förvarar sig mot en aggressiv person, att man vänligt tutar på någon för att varna denne, att man påpekar något. Om personen du tittar på eller tilltalar är man skall du nog fundera på att hålla käften. I synnerhet om du själv är man.

Vad är det här för jävla sätt? Jag minns att jag och några av mina tjejkompisar var sådär aggro i tonåren när man var ute på Folkets Park och liknande etablissemang. Lättkränkta, snabbtända och utan förmåga att bara gå därifrån. Då var vi 17-18 år. I exemplen här ovan rör det sig om vuxna människor. Och jag kan inte annat än att undra vad det är i vårt samhälle som gör att dessa impulsgenombrott bara verkar öka.

Man skulle nästan kunna tro att den här killen har rätt:

Men vad fan?

I Aftonbladet kan vi idag läsa om 73-åringen som dog efter ett träningspass i poolen. Hans fru skall ha tvingat honom att träna alltför hårt. Däremot är det något jag inte förstår med Aftonbladets framställning.

1. Varför framställs kvinnan som transsexuell om hon genomgick ett könsbyte från man till kvinna 1993? Hon har rent fysiskt varit kvinna i femton år, mentalt förmodligen hela tiden. Det är således femton är sedan hon var transsexuell.

2. Vad har hennes femton år gamla transsexualitet med makens död att göra?

Köpmotstånd

Den lille mannen påstår att mitt köpmotstånd är lågt. Men om det vore det, hur kan det då komma sig att denna blus hänger kvar på Best of Brands här uppe i centrum och inte här i min garderob?

Varför det alltid är bra med lite brit crime

Vad lär man sig inte genom att titta på brittiska kriminalserier? Ikväll är det Detective Inspector Dalziel som håller grammatiklektion:

I kommer alltid före E utom efter ett C.

Sådana där engelska grammatikregler har jag aldrig pluggat in. Det brukar bli rätt ändå när jag stavar receive, conceive och brief, relief t ex. Men jag får alltid tänka efter och fundera på vad som ser rätt ut. Nu slipper jag det. Thank's to my beloved brit crime. :)

En annan bra regel är den italienska att C alltid uttalas tj före I och E. Dolce blir doltje, baci batji. Men släng in ett H eller lägg C:t före en annan vokal och vi har ett K-ljud. Det heter sålunda casa, inte tjasa och chianti, inte tjianti. Nu är det slut på reklampausen... Och grammatiklektionen.

Kvinnor är från K:fem, män är från K-Rauta

Idag har jag shoppat. Om jag iddes ladda batteriet i kameran kunde ni även fått se min topp från Nümph och inte bara denna från Maria Westerlind samt min apdyra kofta från Oui Moments. Endast snålhet gjorde att det inte också blev en fantastisk blus från Marlboro Classics för 899 spänn. Som medlem fick jag dock hela 100 kr rabatt på koftan. (Vilket var typ sju procent...) När jag SMS:ar den lille mannen att jag shoppat lite får jag till svar att det har han också.

"50 kilo cement, VVS-grejer och en avloppssil."

Fotnot: K:fem är det där fantastiska stora, luftiga modehuset i Vällingby. K-Rauta är ett ställe med en massa karlar som smyger i gångarna och klurar över vilken grovlek dom behöver på sandpappret eller om det inte är dags för en ny vinkelslip.

Slamkrypare i På Spåret - OBS! Innehåller avslöjanden om färdmål och svar på frågor!

Igår kom jag på egen hand upp i 39 poäng i På Spåret. Eller om det var 41. Det senare beror på om Viola Gråsten någonsin designat tyger för 10-gruppen och om detta då kunde anses vara ett godtagbart svar. (Vid sökning på nätet verkar jag ha fel men då påminner mönstret i TV väldigt mycket om något som 10-gruppen framställt.) Andra poängen handlar om huruvida man skall anse att matlagningsfrågan från Åland var en slamkrypare. Där man beskrev en blanchering som lika gärna kunde ha varit en pochering. (Lägg ner något i kokande vatten och kyl sedan ner det efteråt.) Pochering hade jag läst om i Svenskan samma dag så det trodde jag mig kunna.

Fast 39 poäng på egen hand är inte illa pinkat. Fast hade dom inte nämnt Eldkvarn på ett av resmålen hade jag fortfarande irrat runt på höglandet...

Uppdatering: Folk trillar in på min blogg efter att ha sökt på Viola Gråsten + 10-gruppen. Någon kanske vet mer om detta. Har hon designat tyger för 10-gruppen eller inte?

Lögner om a-kassan

Om ni hör en regering nära er tala om att vi har världens mest generösa a-kassa kan ni ta er en titt här.

Männen sitter på lösningen

Männen har lösningen i sin hand. Det är en av mina käpphästar när det gäller strävan efter ökad jämställdhet, även för män i förhållande till sina barn. Veronica bloggar bra om detta idag.

Avreglera tågen

Ja, vilken bra idé av högerregeringen! Det blev ju så bra i Storbritannien. Eller?

Pannkaka med sylt

Här är det åter farbror Jan som står för fotograferandet

och farmor som står för pannkaka med sylt.

Själv har jag ännu inte hunnit somna över maten...

Kooommer aaldriig på fråågan

och hattarna på sned!

Så sjöng Malin för sin lillebror Fredrik när han var liten och Malin var i 13-årsåldern. Korinterna till ögon hade hon helt missat. Det är hon tydligen inte ensam om.

Andra felhörningar:

- Rädda alla laxar... (Relalalaxa av Just D tolkad av Pia.)

- I believe in Malcolm, you sexy thing... (I believe in miracles av Hot Chocolate tolkad av en liten man nära mig)

- En kväll i tunnelbanan, står där och väntar på trycket... (två 19-åringar från Värmland som flyttat till Stockholm men inte lärt sig språket än...)

Min allra första tidningssida!

Inte så pjåkigt för en total redigerarnybörjare, va? Och shit vad kul det är! (Om man bortser från att jag inte är sams med den Mac vi tvingas använda...) Klicka för större bild.

Kvällens citat

"Vad är väl Henry VIII när man har Helge Fossmo."
(En liten man nära mig)

Touché!

Forskaren Mattias Gardell utdelar idag en rak höger mot rapportförfattaren Magnus Ranstorp på Brännpunkt. Detta med anledning att Ranstorp försökt försvara sig mot den allvarliga kritik som Gardell riktat mot hans sätt att bedriva forskning. Bl a påstår Ranstorp att man inte behöver följa några vetenskapliga metoder när man skriver rapporter för regeringen, som de sedan skall ha som underlag för sin politik. Något Gardell bemöter såhär:

"Vill regeringen få kunskap om radikal islam i ett lokalsamhälle som Rosengård vore det därför lämpligt att låta kompetenta [ouch!] forskare genomföra en studie.

Om islamologerna vid Lunds universitet ges detta väsentliga uppdrag vore det också väl om regeringen klargjorde att forskningen gärna får använda vedertagna vetenskapliga metoder, utgå från primärkällor, formulera underbyggda slutsatser, inkludera referenser och som brukligt låta bli att destruera källmaterialet."

Feminismen och intersektionalismen

I helgen som gick fattade Feministiskt initiativs kongress beslut i ett antal frågor som rörde föreningens intersektionella grund. D v s en grund som visar att vi förstått att kön interagerar med andra maktordningar, att det även spelar roll vilken etnisk bakgrund man har, vilken sexuell läggning, hur ens funktionalitet ser ut osv. Inför kongressen hade ett nytt politiskt program arbetats fram. Det bygger på det gamla men hade arbetats om radikalt genom förkortande och att det gamla programmet lagts som s k ”undertexter” till det nya.

Ett yrkande inkom om att lyfta upp ett stycke i den inledande texten som sammanfattade alla diskrimineringsgrunder och lägga det före stycket om könsmaktsordningen. Debatt uppstod kring detta där klyftan mellan dem som sätter könsmaktsordningen främst, som grund för allt och dem som anser att könsmaktsordningen är en av fler maktordningar blev tydlig. Jag har här på bloggen skrivit om denna fråga tidigare, senast i samband med att jag läste Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen.

Jag röstade självklart för att lyfta upp stycket med alla diskrimineringsgrunder först. För mig är det viktigt att markera att feminismen inte bara ser kön som en grund för diskriminering utan också t ex heteronormen eller olika rasismer.

Nästa gång det hettade till i frågan var i samband med en motion författad av tre medlemmar. Som underlag för motionen hade de tre ägnat sig åt att kartlägga och definiera styrelsen och alla som skrivit på Fi:s hemsida. Dessa delades in i de högst godtyckliga kategorierna ”vit” och ”icke-vit”. På vilka grunder motionärerna gjort denna olustiga kategorisering och varför framkom inte riktigt. (Jag tror personligen att de blandat ihop det lika luddiga ”etnisk svensk” med ”vit”.) Deras syfte med motionen var att tillsätta en grupp som skulle få i uppdrag att förbättra mångfalden på hemsidan, bl a genom sådana kategoriseringar får man anta. Styrelsen motsatte sig sådan kontroll av medlemmarna.

Motionärerna blev upprörda över att deras metod ifrågasattes som rasistisk. De står ju, som uttalade antirasister, liksom över sådana anklagelser. Det verkar som att bara man har ett gott syfte kan man använda vilka unkna metoder och generaliseringar som helst.

Själv har jag konfronterats med denna problematik tidigare. Det handlar helt enkelt om att människor med samma mål, mångfald och icke-rasism, har helt olika metoder för att uppnå detta. Inom TCO har vi haft diskussioner om huruvida det är bra att efterfråga eller undersöka medlemmars etniska bakgrund. Samt i vilket syfte sådana undersökningar görs. Då de som förespråkat undersökningarna sällan kunnat förklara dels på vilka grunder de gör indelningar i t ex vita och icke-vita, eller européer och icke-européer, dels hur resultatet av undersökningen skall leda till ökad mångfald, avstod HTF alltid från att delta i sådana undersökningar. Det kan skilja ganska mycket mellan en icke-europé från Kanada och en dito från Somalia, t ex kan den från Somalia vara man och regeringsledamot och den från Kanada fattig ensamstående mamma med ett funktionshinder. Det är det som är intersektionalitet…

Det hela kokar dock ner till just det här med kategoriseringen. Motionärerna hade t ex valt att kategorisera alla med en icke-svensk etnisk bakgrund som ”icke-vita”. Forskning visar dock att vithet är något mer än hudfärg och etniskt ursprung, snarare något som även kan handla om klass. Och det var där motionen gick vilse. Samtidigt som motionärerna anser sig vara intersektionella i sin utgångspunkt, d v s kunna se att olika maktordningar samverkar, så tycks dom inte medvetna om att en icke-vit visst kan vara överordnad en vit. Jag tog själv jämförelsen mellan fi-kollegan som själv definierar sig som vit och Barack Obama. Vem av dem har mest makt? Vithetsstudier, som är ett forskningsområde, visar att det till och med kan vara så att en hudmässigt till synes svart person kan vara mer ”vit” ur ett socialt och klassmässigt perspektiv än en vit människa. Vithet är idag mer än bara hud, inte ens rasister hänvisar längre enbart till biologi. I styrelsen kan det alltså sitta ”icke-vita” med bra mycket mer makt än vissa av de ”vita”. Att enbart se till etnicitet blir alltså inte särskilt intersektionellt.

Sen har vi nästa problem, d v s detta med vem det är som definierar sig själv eller andra. ”Vilka är ni att sitta och avgöra vem som är vit eller inte” som en av kongressdeltagarna uttryckte det. Det är i detta problem man alltid hamnar när man skall undersöka etnisk bakgrund, d v s att man tvingas göra kategoriseringar, bunta ihop folk i grupper. Just det som man inte vill att andra, mindre godvilliga personer än man själv, skall göra. Såvida man inte går ut och låter folk själva definiera sig, utan att ha förutbestämda svarsalternativ. Men då måste man ju ändå kategorisera i efterhand, om det nu är jämförelsen man är ute efter vilket det ju ofta är i sådana undersökningar. Man stoppar nämligen ofta vid jämförelsen. ”Titta så ojämställda vi är!” säger man på DN Debatt. Full stop. I stället för att redan från början tala om hur man tänker lösa denna ojämställdhet. (Och är man, som TCO, inte beredda till kvotering på etnisk grund så vad mer skall man då med resultatet till?)

I fallet med Fi:s hemsida verkade motionärerna luta åt kvotering som lösning. (Åtminstone tolkar jag deras motion så.) Och kvotering kräver kategorisering enligt samma mönster som rasisternas. Där skall vi alltså delas in i ”vita” och ”icke-vita” d v s ”födda av svenska föräldrar” eller ”icke födda av svenska föräldrar” (enligt den uppdelning motionärerna gjort). Om en person med svenska föräldrar, som Gudrun Schyman, vill yttra sig på hemsidan kan hon alltså mötas av beskedet att nej, din kvot är uppfylld. Med tanke på att i stort sett allt som kommer in till hemsidan publiceras redan idag, skulle den bli väldigt tyst och tom… Det är ju inte så att det står en massa människor med utländsk bakgrund på kö och blir nekade publicering. Sen är det självklart så att den dag vi väljer en talesperson med utländsk bakgrund kommer denna kvot att öka. Där är kanske hemsidan en bra mätare av att vi borde bli bättre på att locka människor från alla håll, alldeles oavsett hudfärg. Skapa ett klimat där hudfärg och etnicitet spelar lika liten roll som sexuell läggning eller funktion. Där mångfald är så självklart att det inte behövs tal om kvotering. Där vi alla är med för att vi är feminister, inte för att vi har ett visst kön eller en viss hudfärg.

Så kom det sig alltså att jag i helgen åter befann mig som åsnan mellan två hötappar, där jag som alltid slogs för mångfald men återigen fick kämpa mot andra som också gör det. Där vi alla egentligen har samma mål, jämställdhet och mångfald, men skiljer oss åt när det gäller metoderna att nå dit. Som så ofta inom politiken.

Fotnot: Kongressen beslutade att gå på styrelsens linje och avslå motionen.

I en annan värld

Hos Charlie Truck hittar jag följande lilla klipp.

När man fått för många smällar i huvudet

Delar av intervju med Ingemar Johansson, boxaren, tidningen Se nr 40/1968:

Birgit [Ingos första fru]: Jag var tyvärr inte med när Året Runt intervjuade dej och du sa alla de där galenskaperna. Men du kan väl inte mena att en man ska slå en kvinna. Till och med offentligt?

Ingemar: Slå och slå. Inte piska, inte misshandla. Men en brud ska definitivt ha sej en rejäl dagsedel om hon inte uppför sig ordentligt. Det mår hon inte illa av. Jag tycker för resten att kvinnan av i dag blir alltmer mystisk och svår. Det verkar som om hon inte riktigt vet hur hon ska ha det, om hon ska vara kvinna eller man. Tänk tjejer som röker...

Birgit: Vad är det med det då?

Ingemar: Det är hemskt. Kvinnor ska inte röka, det är snuskigt och oestetiskt. Tänk att träffa en kvinna som stinker tobak på flera meters håll.

Birgit: Så vi kvinnor får inte göra så mycket mer än att vara vackra. Vi får inte jobba, inte ha hembiträden, inte gå på restaurang ensamma, inte röka, inte ge en ohövlig karl en örfil om han behöver det. Det är ju hemskt, Ingemar...

Ingemar: Jaså, det är hemskt? Låt mej förklara, lilla gumman: Fruntimmer ska inte jobba, säjer jag, och då menar jag självklart gifta kvinnor med barn. De ska vara hemma och uppfostra barnen. Titta på dagens samhälle med en massa snorungar som knappt ser sina morsor och farsor annat än några timmar varje kväll. Vad blir det av dem? De hänger i tunnelbanor och rånar folk, blir knarkare och odugliga för samhället. Och du, en gång i tiden jobbade jag på en krog i Götet som utkastare. Där fick jag lära mig att ensamma brudar på danskrog är luder. Det anser jag fortfarande.

Birgit: Men ska inte en kvinna kunna ha lite roligt ensam om hennes man är borta?

Ingemar: Absolut inte. Ha roligt medan mannen är borta? Vad är det för snack. Ungarna då? Ska de också gå med på krogen? Och hundarna?

Birgit: Och det där du sa om Biafra och om att du inte skulle vilja adoptera ett u-landsbarn. Det kan du väl inte mena?

Ingemar: Visst menar jag det. Jag tror inte att man löser krisen i Biafra genom att skicka dit en massa käk och lastbilar. Det bäste vore om västmakterna kunde bomba Nigeria. Det skulle betyda ett snabbt slut på hela smörjan.

Birgit: Tänk vad glad du skulle bli om kvinnan förlorade rösträtten i Sverige.

Ingemar: Ja, där kvinnan inte har rösträtt, där är det också ordning och reda. Uppriktigt sagt tror jag knappast fruntimmer förstår så svåra saker som politik, det fodrar en viss skärpa. Det är bättre om enbart mannen, som familjens representant, finge sköta den saken.

Birgit: Men du Ingemar, du sa visst i Året Runt något om att du inte är kläddsnobb längre?

Ingemar: Jag sa att dagens mode passar bäst för fikusar och fröknar.

Vem beslutar över när det är dags för dig att dö?

1992: Jag är 24 år och pluggar arbetsrätt i Lund. Bor i Helsingborg men flyttar under hösten till Lund. Umgås mycket med Ulrika och gänget i Helsingborg men lär också känna vännen Helena som bor vägg i vägg med mig på korridoren i Lund. På andra sidan gården på Ulrikedal bor kursaren och diskussionspartnern Andreas. Livet präglas av fest och simning. Samt studier vid Handelsrättsliga institutionen. I den ordningen... Jag lyckas gå ner 18 kilo i vikt och livet leker.

Samtidigt i Italien råkar Eluana Englaro, 20 år, ut för en bilolycka och hamnar i koma. Hon andas själv men är i övrigt gravt hjärnskadad och i ett vegetativt tillstånd.

Medan Eluana tillbringar sina dagar i en sjukhussäng åker jag till Frankrike med Helena, pluggar franska, festar och sitter på kafé. I omvänd ordning. Träffar människor som kommer göra outplånliga intryck i mitt liv och delvis bidra till stora förändringar längre fram.

Jag reser hem, jobbar ett tag i Skåne och Värmland men får sedan jobb inom mitt utbildningsområde i Stockholm. Hinner bl a med sju år som förhandlande ombudsman och fem som sakkunnig i jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Pluggar internationell politik i Skottland, statsvetenskap och engelska i Stockholm.

Träffar den stora kärleken julen 2004. Vi förlovar oss i april 2006 på Circo Massimo i Rom, i samma land där Eluana fortfarande, 12 år senare, ligger i koma i sin säng. Vi gifter oss en månad senare i Rådhuset i Stockholm.

Medan vi reser runt jorden, jobbar och njuter av sköna, lata dagar på Torpet strider Eluanas pappa för rätten att sluta sondmata dottern, att låta henne dö. Eluana själv kan inte tala om vad hon önskar. Katolska kyrkan och Italiens megalomaniske premiärminister Silvio Berlusconi anser sig dock veta vad som är bäst för henne. Den senare försöker till och med kringgå ett beslut från Högsta Domstolen som gett läkarna rätt att sluta sondmata Eluana.

Igår kväll, strax efter klockan åtta, dog Eluana efter 17 år i sin sjukhussäng. Senaten samlades till en tyst minut och galningarna i Vatikanen lät meddela att Gud kommer att förlåta pappan för det han gjort. Som om det var pappan som skadat Eluana den där dagen för 17 år sedan.

Vad Eluana skulle velat vet ingen. Men jag kan nog säga att om jag i stället för allt det som hänt mig de senaste sjutton åren skulle ha legat i en säng, med liggsår och utan att kunna kommunicera eller läsa, så undrar jag om detta tillstånd varit något jag önskat mig, där och då. Det kan jag så klart inte veta. När man i förväg inte kan veta, och i efterhand inte kan tala om, vad är då bäst för en själv? Vems är makten då att besluta? Jag lutar nog mer åt de anhöriga och läkarna, än åt en korrupt premiärminister och galen kyrka.

En tsunami av eld

Maken och jag såg en film om bombningarna av Dresden där det effektivt beskrevs vad en eldstorm kan åstadkomma. När man läser om vad som just nu händer i sydöstra Australien får man bilden av en tsunami av eld som sveper in och drar med sig allt i en enda stor eldstorm. Ser framför mig hur folk försöker fly, gömma sig i badkaret (där vattnet väl måste börja koka?) och läser i Svenska Dagbladet om hur man finner sina släktningars bilar packade med bilnyckeln och den (döda) hunden i, men släktingarna fångade av elden innan de hunnit fly.

Usch, jag får ont i magen. Eld är på något sätt det värsta, där finns inget hopp att undfly. Elden spolar inte upp en i ett träd, den bara förtär.

Facket och feminismen - och vice versa

Inte sällan känner jag mig som en katt bland hermelinerna inom såväl feminismen som facket. Som feminist inom facket blir man ibland ruskigt besviken på hur långsamt det går, på de härskartekniker man fortfarande stöter på bland sina kollegor och på det s k välvilliga motstånd mot jämställdhetsreformer man ofta möter. D v s från dem som tycker jämställdhet är jätteviktigt så länge det inte innebär några uppoffringar för dem själva. Som sakkunnig i jämställdhetsfrågor på en förhandlingsavdelning har jag under de senaste fem åren sett ganska mycket av ovanstående. Sen har vi ju de senaste i raden av domar från AD som inte direkt får en att känna framtidshopp för arbetsmarknadens parters ansvar för jämställdhets- och antidiskrimineringsfrågorna. Jag tror dock inte att detta är något speciellt för facket, men jag har väl helt enkelt större förväntningar på denna rörelse än på andra företag och organisationer.

När jag förflyttar mig från facket till rent feministiska sammanhang slås jag å andra sidan av en ibland total okunnighet i och ointresse för hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Feministiskt initiativ skriver i sitt politiska program att man värnar kollektivavtalet. Ändå hände det sig vid kongressen i helgen att man med styrelsens godkännande (dock inte hela styrelsen som t ex undertecknad) fattade beslut om att ta en skrivning i EU-valplattformen som denna

"Samtidigt innehåller ofta debatten om dessa frågor rasistiska argument och tendenser"

och som motiverades med hänvisning till att Vaxholmsfallet präglats av rasism. Där det som hände i Vaxholm i debatten framställdes som ett uttryck för rasism, istället för att framställa det som ett tillfälle där en svensk fackförening försökte värna villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Jag är medveten om att detta för vissa kan framstå som samma sak men det är enligt mig en fråga om hur man väljer att skildra saker och ting. Vid detta tillfälle var det t ex ingen som lyfte att kollektivavtalen med sin normerande verkan reglerar lika villkor för alla, oavsett etniskt ursprung, oavsett om man är med i facket eller ej. Det Vaxholm egentligen handlade om var att en person inte skall ha lägre lön för att han kommer från Lettland, lika lite som vi svenskar skulle acceptera lägre lön än norrmännen när vi åker till Norge och jobbar. Kvinnan som kommer från Filippinerna för att jobba i ett svenskt hushåll skall självklart ha svensk lön, inte filippinsk. Att belysa detta som rasism, och inte som ett sätt att försöka nå schyssta villkor oavsett ursprung är att vrida debatten till en nivå som anstår vissa tidningars ledarsidor. Och där befinner sig väl inte Feministiskt initiativ?

Nej, att ta enskilda personers rasistiska uttalanden i Vaxholm som en garant för att facket är rasistiskt, eller att Vaxholmskonflikten handlade om rasism, är som att ta Ireen von Wachenfeldts (i och för sig framtjatade) uttalande om att män är djur som en garant för att alla feminister är manshatare. Dessutom, värnandet om svenska kollektivavtal är förmodligen inte mer protektionistiskt än värnandet om svensk abortlagstiftning. Det senare tror jag få feminister skulle framställa som något dåligt.

Kollektivavtalet är den garant vi har för möjligheten att skapa jämställda och mångfaldiga arbetsplatser för alla. Det är facket (och skyddsombuden) som har tillgång till arbetsplatserna där de tillsammans med arbetsgivarparten kan åstadkomma något. Detta blir betydligt svårare att uppnå om makten över diskrimineringslagarnas tillämpning flyttas från AD till allmän domstol. Liksom det blir svårare om tillsynen skall ske av organ som inte har tillträde till arbetsplatserna, som inte finns där hela dagarna, vilket facket ofta gör. (Åtminstone är själva grundtanken med föreningen att man skall organisera sig lokalt.)

Därför kan jag konstatera att lika lite som det anstår facket att ägna sig åt att försöka förhindra jämställdhetsreformer, lika lite anstår det feminismen att vara ignoranta inför kollektivavtalets värde för att uppnå likabehandling för alla oavsett kön, könsidentitet, etnisk bakgrund, sexuell läggning och funktionalitet. Som feminist har man inte råd att slarva bort detta redskap genom att hänfalla till en antifacklig diskurs.

Årets happening bokad!

Förra året hade min gode vän Andreas den dåliga smaken att hålla sin, förvisso väldigt trevliga, 40-årsfest på denna dag. Nu förvarnar jag alla vänner att inte hålla fester och dylikt andra lördagen i augusti d v s den 8 augusti i år. Bara så ni vet.

Antik & Samlarmässa i Ransäter

Ransäter, Munkfors kommun

Mässa med veteranfordonsträff samt klockmässa på Ransäters Hembygdsgård. 2009-08-08, 10.00 - 17.00

Biljettinfo: Entré var 2008 : 50:-. Floorright från kl 8.00-10.00, entré 100:-

Telefon 054-87 05 45

Vägbeskrivning: 55 km Norr om Karlstad efter riksväg 62. Tag av vid skylt Ransäters Hembygdsgård.

Ang kampanjen "Skicka Schyman till Bryssel"

" Även för dem som önskar mig dit pepparn växer, eller kanske till ännu varmare ställen, kan ju Bryssel vara ett delmål."

Post Fi-styrelsen

Från och med igår är jag inte längre ledamot av Feministiskt initiativs styrelse. I samband med helgens kongress hade jag valt att inte kandidera för omval. Främsta skälet till detta är tidsbrist, där jag helt enkelt inte kan lägga ner den tid som både jag och andra förväntar sig att styrelseledamöter i en förening utan pengar skall/bör lägga ner. Det där är lite sorgligt, för är man bara engagerad och har kongressens förtroende så skulle man ju vara med precis så mycket som man kan. Inte behöva känna att man sviker om man inte kan. Eller bli irriterad på andra som sällan dyker upp på mötena. Jag är ändå nöjd med min insats de senaste två åren utifrån mina levnadsomständigheter, med trippelpendling och lille mannen på annan ort, att döma.

Dessutom har ju min jobbsituation förändrats. Från ett jobb där jag i stort sett helt styrde själv över min arbetstid 0ch där jag jobbade för samma frågor på jobbet som jag gjort i Fi, till ett jobb där jag är mycket mer bunden av andras behov och där mina arbetsuppgifter inte direkt tangerar Fi:s arbete.

Det senare blev jag varse igår då konflikten facket - feminismen blev tydlig. Jag brukar ju säga att jag är feministen som irriterar i facket och fackmänniskan som irriterar inom Fi. Jag blir t ex grymt besviken på AD-domar som inte ser könsmaktsordningen. Eller på alla de härskartekniker jag som jämställdhetssakkunnig mött från fackkollegor genom åren. Samtidigt blir jag lika besviken på feminister som saknar insikt i kollektivavtalets styrka och värde. Om detta skall jag blogga senare i veckan.

En annan fråga som också förtjänar ett eget blogginlägg är frågan om intersektionaliteten. Där man ibland blir anklagad för att inte se förtrycket bara för att man inte delar samma syn på vilka metoder som skall användas för att uppnå bättre mångfald. En favorit i repris som vi ansvariga för jämställdhet och mångfald på HTF stred om inom TCO, och som vi strider lika hårt om inom den feministiska rörelsen. Frågan om man skall använda särbehandling på etnisk grund genom att göra just det man inte vill att andra skall göra, t ex kartlägga och definiera människor utifrån hudfärg. Även detta kommer jag återkomma till.

Så, fler kongressbloggar kommer.

Annars har lille mannen och jag lyxat oss i Uppsala på Grand Hotell Hörnan och dessutom ätit en fantastisk middag på Hambergs Fisk. Bredvid oss satt en man som visade sig vara från Karlstad och som dessutom var kompis med mina gamla gymnsielärare Åke och Roland. Världen är liten. Ovan utsikten från rummet.

Lästips: Sara har varit flitig, som alltid, och bloggat hela kongressen. Där kan man läsa om diskussioner som varit.

Bland kartonger och små män

Jobbar hemma ett par timmar idag på förmiddagen för att gå igenom mina papper och böcker som jag skall ha med till jobbet. Det här är min utsikt. Och det känns väldigt bra att ha honom här i stället för i mobilen. :)

Uppdatering: Stackars Lunning ligger och fryser i vedboden på Torpet... Men det blev i allafall en ryggsäck med prylar, papper och böcker. Samt en flyttkartong med jämställdhetsartiklar. Och en massa privata böcker. Och ett fint gruppfoto på HTF:s Stockholmsavdelning porträtterad i Grisslehamn. Det var tider det!

Nedpetade politiker

I veckan som gick upptäckte jag att posten om mig själv på Wikipedia raderats utan pardon. På förfrågan fick jag veta att detta skett med hänvisning till att jag icke är relevant, enligt deras nya kriterier som innebär att endast heltidsarvoderade politiker, t ex riksdagsmän, är relevanta.

Detta får till följd att samtliga politiker i Feministiskt initiativ, t ex styrelse och EU-parlamentskandidater anses som icke relevanta, inkl Gudrun Schyman. Antar att Gudrun får vara med ändå då hon ju ändå är talesperson för ett parti som finns med på Wikipedia.

Nu kan man i och för sig fråga sig hur vederhäftig Wikipedia är, då de påstår att den store Djingis trillade av sin häst och dog, något som är tämligen omtvistat bland historikerna. (Kanske lika sant som den länge förhärskande bilden av att Erik Dahlberg red främst över Stora Bält. Något som senare skulle visa sig vara mer ett önsketänkande från Dahlberg själv.) Detta är givetvis illvilliga rykten, förmodligen spridda av kineser på Wikipedia. En mongolledare trillar för det första inte av sin häst, för det andra inte så klumpigt att han dör. Eller? Vi har nämligen nåtts av rapporter att premiärminister S Bayar är sjukskriven i upp till 12 veckor p g a att han skadat revbenet när han föll av sin häst på semestern. Frågan är hur detta påverkar Bayars framtid som premiärminister. Kan den mongoliska nationen ha en ledare som inte kan hålla sig i sadeln?

Bra om konsten att göra konst

Apropå konststudenten som spelade sjuk.

Här kommer ett mycket bra inlägg i debatten.

Att drömma om

Det är mörkt, det är kallt, det är nära förkylt och hålls bara i schack med massor av Esperitox. Men ikväll är det årsmöte i fackklubben och sådant har jag bara positiva erfarenheter av.

Två viktiga saker jag redan gjort på nya jobbet:

1. Gått med i fackklubben

2. Gått med i konstklubben

*bump*

Ljudet av när jag faller ner i sängen, fullständigt utmattad efter jobb och kurs...

Zzzzzzzzzz

*sover gott och drömmer om alla nya namn och ansikten som jag kommer blanda ihop*

Prata svenska för fan!

Förbättrat resultat i samtliga ämnen, stärkt identitet och rustade inför den internationella arbetsmarknaden. Detta skulle man kunna tro att samtliga partier i Sverige skulle skriva under på som ett mål för svenska elever. Men inte Folkpartiet, kan det visa sig. En skolpolitisk grupp har till partiets landsmöte förerslagit att elever inte skall få möjlighet att läsa vissa ämnen, som t ex matematik, på sitt modersmål. Trots att forskare säger att både modersmålet och det svenska språket riskerar att bli lidande av sådana tvångsåtgärder har folkpartisterna, som vanligt, lyckats hitta en undersökning som de säger visar på motsatsen. (Nu vet vi ju hur deras partiledare brukar använda forskningsrön i sitt eget syfte, så det kan vi ju inte lita riktigt på. Jag litar nog mer på den forskare Svenskan tillfrågat.)

Häromdagen gick jag genom Kista Centrum efter att ha lämnat min bil på verkstan. Jag kan lugnt säga att det var knappast svenska som pratades bland kostymfolket, över lunchborden där. Jag själv är en ihärdig språkpolis som anser att det helt klart underlättar att prata samma språk. Trots detta så har jag ibland upplevt mig tala samma språk med sådana som talar ryska eller spanska, två språk jag inte behärskar, än med personer som pratar svenska utan någon som helst brytning.

Det är fascinerande att ett parti som, åtminstone retoriskt sett, har som främsta profilfråga att öka kunskapsgraden i den svenska skolan föreslår förändringar som kan riskera att dra undan fötterna för dem som behöver extra insatser för att bli just bättre i t ex matte. Eller så är det något annat som börjar på fasc...

Uppdatering: Oooops! Detta förslag har idag sågats totalt av en förödande majoritet av de bloggare som kommenterat Svenskans artikel. Ja, till och med folkpartiledaren verkar ha satt upp fingret i luften och går emot sina partikamrater. Så kan det gå.

Beredd

Här står mina kvällsmackor med pancetta, ungersk salami och taleggio med rumsvarma tomater (i brist på solvarma). Ett glas Allesverloren Tinta Barocca och jag är redo inför Mia och Klara. :)

I bakgrunden ser man min fina 30-årspresent drejad av min goda vän keramikern, biologen och husrenoveraren Ulrika.

Uppdatering: Shit, jag är alldeles svettig efter att försökt gömma mig bakom kudden i soffan när Gulletussan skulle sjunga lite... Men Görel är en favorit, underbart.

Bröderna Johansson

Min mor är en påhittig kvinna. När vi var små byggde hon en sockel med madrass i TV-rummet. Det var där min ovana att alltid ligga och titta på TV föddes. Något den lille mannen blivit varse då han ofta känner sig lätt trängd i TV-soffan.

Denna bild är förmodligen tagen juldagen 1979. Anledningen till att jag vet detta är att alla bröderna är samlade på madrassen, som traditionen bjöd på juldagen, och att syrran ser ut att vara nära året gammal. (Hon blir 30 om två veckor...) Detta valpaktiga beteende att krypa upp i samma korg efter maten var ett utmärkande drag för bröderna Johansson. Onkel Bengan och pappa har somnat, mätta på rådjurssadel och Ris à la Malta. Farbror Jan verkar titta på TV. Jag ser glad ut, och vilken sinnesstämning syrran befann sig i förtäljer inte historien, men hon ser ut att gripa efter min hals.

La famiglia

Letade efter en gammal bild i mina gömmor. Istället för bilden från 1959 som jag sökte, och som förmodligen finns kvar hemma hos mamma, så fann jag denna. Tagen av vännen Helena på min 30-årsfest i mars 1998. Den hade spanskt tema indelat på fyra underteman som gästerna förväntades följa i sitt klädval. Almodóvar, ETA, Benidorm och Tjurfäktning. Kultur, våld, charter och djurplågeri i en fin mix. Det bjöds på paella med musslor. Själv hade jag ställt borden i ett kryss och satt på en snurrstol i mitten så att jag hade möjlighet att sitta vid alla borden samtidigt. Den natten snöade det så att gästerna hade svårt att ta sig hem från Solna där festen hölls. Och pappa brukade inte ha skägg, lika lite som syrran går beväpnad, så det är en unik bild.

Arbete, frihet och lust

Högerregeringen brukar ju använda sig av begreppen frihet och arbete i skön förening. (Det är förmodligen inte meningen att detta skall associeras till andra regeringar i historien som också haft arbete och frihet som motto.)

Idag är sista dagen på mina tre och en halv månader som arbetsfri. Det har banne mig varit välgörande att bara "gå och drälla" med full lön. Drälla som i ta det lugnt, shoppa, äta lunch med någon hårt arbetande vän, baka småkakor, blogga, resa på semester till Thailand, shoppa lite mer, hänga på lille mannens jobb, laga och äta middag med honom (något vi sällan gör i veckorna). Detta hade jag ju i och för sig kunnat fortsätta med fram till sommaren 2010 eller nåt. Som min gode vän, den store kompositören Plång, sa en gång, där vi stod i röken på jazzklubben Sax'Aphone i Montpellier, Frankrike:

- Varför skall man ha ett fast jobb för?

Men någonstans är man ju också sitt yrke. Eller har blivit i mitt fall, sedan den där kvällen i Montpellier för över femton år sedan. Jag har/är ju dessutom två yrken, dels som expert på jämställdhet och mångfald, dels som arbetsrättslig förhandlare. Det har dessutom varit en upplyftande process att söka jobb. Jag har kunnat välja och vraka bland de lediga jobb som ändå finns inom mina områden. Inte behövt titta åt mer perifera yrken, där jag har kompetens men inte fördjupat mig så mycket, som t ex arbetsförmedlare eller personalhandläggare. Utan kunnat söka exakt de jobb jag varit intresserad av och har lång och gedigen erfarenhet av.

Tre jobb har jag sökt. Med resultatet att jag kommit på tre intervjuer. Det ena visste jag direkt vid intervjun att här vill jag inte jobba. (Min spontana kommentar till kollegorna efteråt var att när anställningsintervjun är utformad som ett polisförhör då är det nog läge att dra öronen åt sig.) Det andra skulle jag gärna velat jobba på om det inte krockat med att jag kom in på Poppius i Stockholm medan jobbet låg i Malmö. Som tur är gick jobbet till en annan bra feminist som säkert får både en bra chef och spännande arbetsuppgifter och garanterat kommer vara en tillgång i jämställdhetsarbetet. Det tredje börjar jag alltså på imorgon. Självklart så har denna positiva upplevelse av att söka jobb påverkat min känsla inför att inte ha något jobb för tillfället. Om jag sökt massor med jobb men inte kommit på en enda intervju hade såklart min tid utan jobb varit mindre upplyftande.

Sen skall jag inte sticka under stol med att dubbla löner är en bra grund för att bygga upp sin ekonomi. Det påverkar naturligtvis också mitt beslut att börja jobba så snart som möjligt. Det och att man inte gärna vill vänja sig vid att "gå och drälla" och riskera att komma allt längre bort från arbetsmarknaden. Men jag skall säga att jag väl förstår de föräldralediga som när föräldraledigheten börjar närma sig sitt slut funderar över om inte ett barn till vore fint.

Jag tror att det är bra med tid för återhämtning som det så fint heter i arbetsmiljösammanhang. D v s dagliga/nattliga perioder där man inte gör någonting annat än sover och är. Längre perioder för återhämtning finns sällan tid för annat än möjligen under sommarsemestern. Genom åren har jag försökt att vika dagar i min kalender där jag inte förhandlat, inte haft några möten utan bara kunnat läsa ikapp, göra administrativa uppgifter eller bara suttit och tänkt. (Vilket ju egentligen inte är återhämtning utan bara tid för administrativt arbete.) Detta har sällan fungerat i praktiken. Istället har man fått göra det administrativa på icke betald övertid och sällan haft tid att kompensera sig tidsmässigt för detta. Därför har min megatid för återhämtning varit välgörande. Dessutom ger det lust att ge sig in i hetluften igen. Och lust är förmodligen det viktigaste man kan känna inför jobbet.