Facket och feminismen - och vice versa

Inte sällan känner jag mig som en katt bland hermelinerna inom såväl feminismen som facket. Som feminist inom facket blir man ibland ruskigt besviken på hur långsamt det går, på de härskartekniker man fortfarande stöter på bland sina kollegor och på det s k välvilliga motstånd mot jämställdhetsreformer man ofta möter. D v s från dem som tycker jämställdhet är jätteviktigt så länge det inte innebär några uppoffringar för dem själva. Som sakkunnig i jämställdhetsfrågor på en förhandlingsavdelning har jag under de senaste fem åren sett ganska mycket av ovanstående. Sen har vi ju de senaste i raden av domar från AD som inte direkt får en att känna framtidshopp för arbetsmarknadens parters ansvar för jämställdhets- och antidiskrimineringsfrågorna. Jag tror dock inte att detta är något speciellt för facket, men jag har väl helt enkelt större förväntningar på denna rörelse än på andra företag och organisationer.

När jag förflyttar mig från facket till rent feministiska sammanhang slås jag å andra sidan av en ibland total okunnighet i och ointresse för hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Feministiskt initiativ skriver i sitt politiska program att man värnar kollektivavtalet. Ändå hände det sig vid kongressen i helgen att man med styrelsens godkännande (dock inte hela styrelsen som t ex undertecknad) fattade beslut om att ta en skrivning i EU-valplattformen som denna

"Samtidigt innehåller ofta debatten om dessa frågor rasistiska argument och tendenser"

och som motiverades med hänvisning till att Vaxholmsfallet präglats av rasism. Där det som hände i Vaxholm i debatten framställdes som ett uttryck för rasism, istället för att framställa det som ett tillfälle där en svensk fackförening försökte värna villkoren på den svenska arbetsmarknaden. Jag är medveten om att detta för vissa kan framstå som samma sak men det är enligt mig en fråga om hur man väljer att skildra saker och ting. Vid detta tillfälle var det t ex ingen som lyfte att kollektivavtalen med sin normerande verkan reglerar lika villkor för alla, oavsett etniskt ursprung, oavsett om man är med i facket eller ej. Det Vaxholm egentligen handlade om var att en person inte skall ha lägre lön för att han kommer från Lettland, lika lite som vi svenskar skulle acceptera lägre lön än norrmännen när vi åker till Norge och jobbar. Kvinnan som kommer från Filippinerna för att jobba i ett svenskt hushåll skall självklart ha svensk lön, inte filippinsk. Att belysa detta som rasism, och inte som ett sätt att försöka nå schyssta villkor oavsett ursprung är att vrida debatten till en nivå som anstår vissa tidningars ledarsidor. Och där befinner sig väl inte Feministiskt initiativ?

Nej, att ta enskilda personers rasistiska uttalanden i Vaxholm som en garant för att facket är rasistiskt, eller att Vaxholmskonflikten handlade om rasism, är som att ta Ireen von Wachenfeldts (i och för sig framtjatade) uttalande om att män är djur som en garant för att alla feminister är manshatare. Dessutom, värnandet om svenska kollektivavtal är förmodligen inte mer protektionistiskt än värnandet om svensk abortlagstiftning. Det senare tror jag få feminister skulle framställa som något dåligt.

Kollektivavtalet är den garant vi har för möjligheten att skapa jämställda och mångfaldiga arbetsplatser för alla. Det är facket (och skyddsombuden) som har tillgång till arbetsplatserna där de tillsammans med arbetsgivarparten kan åstadkomma något. Detta blir betydligt svårare att uppnå om makten över diskrimineringslagarnas tillämpning flyttas från AD till allmän domstol. Liksom det blir svårare om tillsynen skall ske av organ som inte har tillträde till arbetsplatserna, som inte finns där hela dagarna, vilket facket ofta gör. (Åtminstone är själva grundtanken med föreningen att man skall organisera sig lokalt.)

Därför kan jag konstatera att lika lite som det anstår facket att ägna sig åt att försöka förhindra jämställdhetsreformer, lika lite anstår det feminismen att vara ignoranta inför kollektivavtalets värde för att uppnå likabehandling för alla oavsett kön, könsidentitet, etnisk bakgrund, sexuell läggning och funktionalitet. Som feminist har man inte råd att slarva bort detta redskap genom att hänfalla till en antifacklig diskurs.