måndag 16 februari 2009

Lättnad

Är konstigt nog vad jag känner idag, när jag på lunchen läser att Christine Schürrer dömts till livstids fängelse även i hovrätten för mordet på Max och Saga Jangestig. Egentligen borde ju ett fall som helt bygger på indicier, förutom mammans utpekande, inte väcka lättnad vid en fällande dom. Men jag tror ju på mamman och ser ingen anledning för henne att hitta på vad hon hela tiden hävdat, att det var en kvinna som kallade sig Tine som stod utanför dörren den där kvällen.

Hovrätten verkar fästa viss betydelse vid det jag tidigare lyft här på bloggen, nämligen att Schürrer efter den fällande domen i tingsrätten på intet sätt velat bidra till en förklaring till hur alla indicier kan peka mot just henne, eller t ex till vilka de påstådda vännerna skulle varit. Även om det också i hovrätten varit åklagarens sak att bevisa hennes skuld tycker man ju att hon med en tingsrättsdom emot sig skulle vara mån om att rentvå sig.

Noterar också att föräldrarna erhåller 100 000 kr var i skadestånd. Detta är i princip 2 x normala skadeståndet för psykiskt lidande i samband med att en nära anhörig mördats. Det känns faktiskt helt rimligt. Det skulle också vara konstigt om domstolen plötsligt skulle värdera dessa föräldrars lidande högre än andra föräldrar i samma situation. Fast om jag inte minns fel fick Englas mamma 75 000 kr varför 150 000 kanske hade varit lika rimligt i fallet med Max och Sagas föräldrar. Även om det inte är barnen som skall värderas kan man nog säga att lidandet blir extra tungt när alla ens barn mördas.

Sen har vi jämförelsen mellan anhöriga vars nära mördats och personer som suttit frihetsberövade utan att ha befunnits skyldiga. De senare skall ju behandlas som oskyldiga och självklart ha ersättning för att de suttit felaktigt frihetsberövade. Problemet är att så många gärna vill döma dem ändå, enligt någon slags pöbelmentalitet. "Vi vet minsann att han är skyldig." Fast det är klart, även om det rör sig om två olika saker, att ha varit frihetsberövad och att bli berövad sina barn så kanske det senare lidandet borde värderas närmare det förra.

kl.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.

1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.

2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.

3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.

4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.

5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.

Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.