Zzzzzzzzz

SOVA!

Dagen idag har varit en sådan där absurd dag. Upp kl 6, stressade i mig frukost och iväg till dagens första förhandling. Tvist om icke utbetald lön. Sedan ner och börja förbereda underlag till medlemmen i nämnda ärende innan jag fick rusa upp igen för kortmöte med två kollegor om ett arbetsledarprojekt vi håller på med. Sedan ner igen och fortsätta med ärendet medan kollegan ringde till en kollega på ett annat förbund för att kolla en sak i ett annat av mina förhandlingsärenden. Jag slänger iväg ett mejl till arbetsgivarens representant i detta ärende för att meddela att vi kommer hålla utlovad deadline idag men först på eftermiddagen. Dikussion med kollegan om samtalet med det andra förbundet. Ut på stan och stoppar i mig lite lunch och sms:ar samtidigt med medlem om hans ärende. Upp igen för möte med förhandlingschef och arbetsrättsjurist om eventuell stämning. Jagar kollega på annat förbund i detta ärende. Får till slut tag på honom och rusar över till detta förbund för ett möte samtidigt som jag ringer kollega på tredje förbund och meddelar att vi snart skall ringa honom. Får sedan inte tag på kollegan från första förbundet och växeln når honom inte heller. Samtidigt flockas massa gamla bekanta omkring mig som vanligt i entrén till detta förbund, och det går runt i huvudet. Ringer kollegan på tredje förbundet igen på vägen tillbaka till mitt kontor. Nytt möte med förhandlingschef och jurist. Kollega från första förbundet ringer och meddelar att det är något krångel med deras växel, att han väntat. Jag pratar med arbetsgivarrepresentanten och försöker höja deras bud. Höjs något. Nytt internt möte hos oss med beslut om att acceptera arbetsgivarens bud. Pratar med kollega från förbund ett, med klubbordföranden, ringer arbetsgivaren. Mejlar kollega på förbund två. Så till sist möjlighet att mejla över underlag till medlemmen angående morgonens förhandling. Iväg och får i mig lite mat på McD innan föredrag av Johan Brånstad om undersökande journalistik. Så trött på tåget hem att jag går av en station för tidigt och upptäcker det först i trappan ner från perrongen. Nytt tåg. Promenad hem medan jag säger gonatt till lille mannen i telefonen. Kvällsmacka med pancetta och kittost. Och nu, äntligen, SOVA!

Funderingar kring mediedrev och styrelsetricks

Jag har hittills inte orkat formulera några tankar kring affären angående vad AMF:s styrelse godkänt eller inte. Mediastormen har varit så orkanartad att man ju blir helt matt. Vilket kanske är meningen. Dom blåser och puffar allt vad dom har för att få Wanja Lundby Wedin, denna argsinta kritiker av Högerregeringen, att falla. Sven-Otto Littorin lär ha gnuggat händerna i förväntan den senaste veckan.

Igår morse fick vi dock höra att LO:s ordförande sitter kvar. Något jag bestämt deklarerade redan i onsdags att hon kommer att göra. (När vännerna ville slå vad om hur länge hon skulle sitta.) Mycket av tjafset i media är nämligen ungefär lika välunderbyggt som att feminister tycker att män är djur.

Det verkar framförallt råda en enorm okunskap om vad en förmånsbaserad pension innebär. Vilket är vad jag förstått att AMF:s f d VD till viss del har. Nämligen att man får en viss procent av sin lön i pension oavsett om det blir dyrt för arbetsgivaren. Till skillnad mot premiebaserade pensioner där arbetsgivaren betalar in en bestämd premie och du kan få hur mycket, eller litet, som helst i pension beroende på hur börsen utvecklas. Är det något han Harry på Gruvtolvan i Kiruna, han som ryter om att Lundby Wedin borde avgå, skall vara förbannad över så är det väl när facket går med på pensionssystem med premiebaserade pensioner.

Och om vi sedan tar det där med LO-medlemmar. Att, som varenda tidning i landet, säga att Wanja Lundby Wedin inte har LO-medlemmarnas förtroende är ju rent hittepå. Senast igår eftermiddag gick styrelsen för LO (d v s representanter för medlemsförbunden) ut och sade sig ha förtroende för sin ordförande. Medlemsförbundens alla ordföranden sa detsamma i veckan som gick. Vad tidningarna gör är att fråga IF Metall-medlemmar, eller Kommunalmedlemmar eller Byggnadsmedlemmar vad dom tycker om Wanja Lundby Wedin. Det är de olika medlemsförbundens för detta valda representanter som väljer ordförande i LO. Medlemmar i LO är t ex IF Metall och Kommunalanställdas förbund. Inte Nisse eller Harry "på golvet".

Dessutom, när jag förra veckan slog fast att Wanja Lundby Wedin inte lär avgå p g a det här så diskuterade vi, ett gäng kvinnor som befunnit oss länge inom fackföreningsrörelsen och bevistat många styrelsemöten på alla nivåer, hur det kan gå till på dessa möten. Hur en punkt kan hamna sist på dagordningen, under "övrigt" punkt C, så att alla är stressade när den skall klubbas igenom. Hur ordföranden ilsket kan framställa alla frågor om pensionens storlek som ett ifrågasättande av ersättningskommitténs arbete. "Du litar väl på att Erland gör sitt jobb, Wanja?" Typ. Idag visar det sig vara exakt så det gått till, även om jag inte vet exakt vad det var som ordförande Göran Tunhammar (som dessutom är gammal kompis med VD Elmehagen) sa när han frågade ledamöter om de ifrågasatte ersättningskommitténs arbete. Tyvärr har inte Svenska Dagbladet lagt ut pappersupplagans artikel om det specifika styrelsemötet på nätet. Kanske strider den alltför mycket mot vad de sagt resten av veckan med sina frågor om AMF:s styrelse inte läser årsrapporter eller kommentarer att Wanja Lundby Wedin bara är "patetisk".

Uppdatering: Nu har Svenskan fört upp ovan nämnda artikel där den skall vara. Där framgår tydligt att det snarare var ersättningskommittén som fattade beslutet och att styrelsen bara informerats om att beslut fattats... Allt utifrån vad bolagsstämman tidigare beslutat. Hade inte detta protkoll varit enkelt att få fram redan i förra veckan?

Uppdatering 2: Nu kan en lite tillsnofsad version av detta inlägg läsas på Second Opinion.

Familjen Babajou

Året är 1980. Ensamstående mamma med fyra barn i Bredäng. Alla härstammande från Uganda. Mamman får nog av Stockholmsgettot och tar med ungarna och bosätter sig uppe på landborgen i, av alla segregerade städer, Helsingborg.

Detta är ramhandlingen i Svt:s Familjen Babajou, en serie som bådar gott. Och jag har en stark misstanke om att det där är ungefär så många färgade ungar som fanns på t ex Magnus Stenbockskolan 1980...

Här en lokal recension.

Vi mötte våren!

På vår tur idag mötte vi våren.

Den siktades i höjd med Håstad.

Ordningen återställd

Vår tur till Skåne var ändå lyckad. Ordningen är nämligen återställd.

Ulrika är hemma igen efter många år i förskingringen.

Här kaffe i solen i deras trädgård.

Det känns bra i magen.

Bilderna som mäklaren "glömde"

Idag for jag och lille mannen till Skåne för att titta på hus.

En fantastisk skånelänga är till salu i en by utanför Lund. Perfekt som fritidsboende men också möjligt som permanentboende om vi någon gång i framtiden skulle flytta tillbaka till Skåne. På mäklarens bilder kunde man se att huset var toppenfint med fina utvecklingsmöjligheter och en mysig trädgård. Men en van hemnettare upptäcker det som kanske inte syns. Nämligen avsaknaden av utsiktsbilder och andra bilder från omgivningen. Bakom en häck skymtade något som såg rätt fallfärdigt ut. Men med tanke på husets utseende var det värt en tur fram och tillbaka.

Här kommer bilderna som mäklaren "glömde".

Den f d lanthandeln och bageriet - på andra sidan vägen d v s det första man ser när man kommer ut från huset

Närmaste grannens uppfart

Närmaste grannens tomt tillika utsikten från huset som är till salu. Bakom bråten uppe på en gödselhög gick det rufsiga kor och råmade.

Vårshopping för latmaskar

Brum brum. Nu du Andreas, skulle det kunnat vara slut på slitet med gräsklipparen. Grymt skönt ryggstöd och fack för flaska med valfritt innehåll.

Undrar om inte en cykelhjälm skulle bidra till att man cyklade lite mer? Det skulle i såfall vara mitt tredje försök...

Fredag längs E4:an

Snöjävelhelvetesbajs i Södermanland fredag eftermiddag. Rattar mig fram i modden i en lång kö i 65 km i timmen lyssnande på reportage av min favorit Cecilia Uddén från Saudiarabien. Där får kvinnor inte köra bil då det skulle kunna leda dem in i synd.

Söder om Norrköping blev väglaget fint och temperaturen ökade till 120 km/h-klimat. Lagom vid Vättern dök en gammal efterlängtad bekant upp borta över Hjo-trakten. Long time no see.

Lagom i Jönköping höll jag på att krocka p g a att jag inte såg en silversmutsig Volvo i den smutsgrå marskvällen. Framme hos den golvskurande lilla mannen passade jag på att skälla på honom för att maten inte stod på bordet. "Sluta tjata om att du sett en sällsynt andjävel i parken och börja laga mat!" Sa jag. Sen satte jag mig vid datorn och lät mig serveras ett glas vin, lite för kallt men helt OK. I köket börjar det dofta från taco-buffén. I CD-spelaren serveras Katie Melua.

Sitter och skrockar över En man med skäggs scenario över om män inte fanns. Men vill göra en reservation för det där med maltwhisky. Den skulle visst finnas. Förmodligen skulle den vara dyrare men vad sjutton, den räcker ju längre! Sen skulle jag förmodligen missat solen över Vättern och inte haft sällskap av just Lille mannen till middagen. Och det hade varit trist. Kanske vi kan prata änder till middagen.

Oro

Sofia Karlsson oroar sig för Göran Hägglund. Det är nog på sin plats.

Danska högern silar mygg och sväljer kameler

I Danmark har liberala tankesmedjan Cepos, med slagorden "frihed, ansvar, privat initiativ og en begrænset statsmagt", valt att fråga muslimer om hur de ser på homosexualitet och kommit fram till att en fjärdedel av dem vill förbjuda homosexuella att utöva sin homosexualitet.

Av Danmarks muslimer tycker 25 procent att homosexuella inte skall få älska vem dom vill. Detta enligt Svenska Dagbladet idag. Fast Per Gudmundsson nämner inte hur många det verkligen rör sig om. Då 3-4 procent av danskarna är muslimer betyder det att de 25 procenten i undersökningen utgör nära en (1) procent av befolkningen. Detta är tydligen ett överhängande demokratiskt problem. Vad vi inte får veta, eftersom tankesmedjan i fråga bara intresserar sig för muslimer, är hur andra religioner ser på homosexualitet. I Danmark över huvud taget är det tre procent, enligt Svenskans artikel, som anser att homosexuella inte skall få utöva sin homosexualitet.

Men hallå?! De muslimer som i Danmark vill begränsa homosexuellas rättigheter utgör alltså en (1) procent av befolkningen medan de danskar (inräknat kristna, judar, mfl samt icke-troende) som inte vill ge homosexuella rätten att älska varandra utgör tre (3) procent. På det stora hela skulle man tycka att samhällsproblemet med homofoba muslimer är ganska litet i jämförelse med homofoba icke-msulimer.

Hur många danska kristna motarbetar lika rättigheter för homosexuella att gifta sig till exempel? Dels skulle detta vara intressant att veta men också varför man alls bryr sig om en ganska marginaliserad, och liten, grupps åsikter i denna fråga. Mer intressant hade väl varit att fråga folketingsledamöter (den lagstiftande församlingen) hur dom ställer sig i frågan. (I vår egen riksdag har vi ju t ex ett parti bildat på religiös grund, och det är inte muslimskt.)

I Sverige säger närmare sju (7) procent av våra riksdagsledamöter nej till att homosexuella skall få ingå äktenskap. DET kan man tycka är ett problem, i synnerhet som dessa 24 personer lyckats blockera resten av riksdagen i frågan. Men att försöka framställa majoritetsbefolkningen som mer tolerant än dom verkligen är och en liten minoritet som ett hot mot demokratin är bara ytterligare ett led i demoniseringen av denna minoritet.

Att noteras: Ja, som Översättarhelena påpekar i kommentarsfältet, det är förmodligen ett stort problem för den som lever som ens närmaste imam förespråkar, snarare än vad samhället i övrigt förespråkar. Men det är det också för den som lever som Påven förespråkar, eller bland anhöriga som resonerar som Påven.

Mental istid

Imorse när jag drog bort gardinen från fönstret i mitt rum ute på Djurönäset hängde denna påminnelse där ute. För att jag inte skulle glömma bort att det minsann är vinter.

Som om man inte känner det i de ishavsvindar som sveper fram och fryser ner ens själ.

Men va f..

Det här är inget kul.

Det är ett elände.

Och nu skall jag ut till ett ännu snösäkrare ställe. Om jag inte kör av vägen mellan Strömma och Djuröbron...

För övrigt har en närig politiker i Täby slagit fast att har man inget jobb får man banne mig nöja sig med 20 tänder i käften, i stället för 28 som vi som har jobb. Mer kan man inte kräva av skattebetalarna, enligt Moderaten Thomas Nilsonne, ordförande för socialnämnden.

Minns en f d socialdemokrat, eller ja, f d socialdemokratisk partiledare, numera godsherre, som sa att vi inte vill ha tillbaka ett samhälle där det syns i munnen vilken socialgrupp personen i fråga tillhör. Nu är vi där, ivrigt påhejade av regeringspartiets representanter. Skönt att dom visar var dom står, borgarbrackorna.

Det är sannerligen istid.

Tack till Kaffepulver för fler sarkastiska tips om hur man skall kunna utskilja vem som är vem i vårt fantastiska samhälle.

Sökningar som lett hit

Alltid lika kul att kolla vad folk sökt på för att hitta hit till Rabiatfeminism:

Vapenhandlare Jönköping
Kondensator till Briggs&Stratton
Dotter naken inför pappa
Filet Black & White
Puritaner

Tror inte alltid att de som söker finner vad dom letar efter här... ;)

En pizza i Jönköping

Pizzeria Alcamo i Jönköping har tidigare anmälts till Handikappsombudsmannen (nuvarande DO) för att deras tillgänglighet lämnar mer att önska samt att deras uteservering ställer till det för synskadade. Ärenden har tydligen lagts ner utan att något hänt. Inte ens en liten ramp som placerats över trappen in i lokalen. Där får bara gående äta pizza. Om dom nu vill det i fortsättningen efter veckans rabalder.

Pizzerian i fråga är tydligen populär, särskilt den i Jönköping så upphaussade kebabpizzan. I veckan som gick ville det sig dock inte bättre än att nära 400 (!) av pizzerians gäster drabbades av kräksjuka efter att ha ätit där. På torsdagen stängdes pizzerian av hälsomyndigheterna.

Ägarna är förtvivlade. Ingen av de anställda har varit kräksjuk, säger dom. Hälsovårdsinspektörerna säger att det är en bra restaurang som håller rent och snyggt och har ordning på saker och ting. (Dock saknar pizzerian kollektivavtal, enligt Hotel- och restaurangfackets schysta lista.) Kommunens hälsoinspektörer tog till att börja med större hänsyn till ägarens ekonomi än gästernas hälsa och undlät att stänga pizzerian redan på tisdagen och lät på så sätt många fler smittas av magsjukan.

Provsvaren kommer först i början av nästa vecka men man tror i dagsläget inte att det rör sig om dåliga råvaror, utan att någon varit magsjuk och spridit sina bakterier via maten. En rullstolsburen with a grudge kanske? Tror det är svårt för oss fullt funktionella att förstå hur det måste kännas att hela tiden bli nobbad vid dörren för att ens ben inte fungerar som de borde, eller att hela tiden slå sig halvt fördärvad på uteserveringar man inte kan se.

Fotnot: Pizzan på bilden är inte pizzan i texten.

Uppdatering: Nära 600 insjuknade. Undrar om man ångrar beslutet att inte stänga pizzerian redan på tisdagen?

Uppdatering 2: 640 sjuka. Sedan tog tydligen nuvarande ägare över vid årsskiftet och skall heller inte lastas för tidigare ägares ovilja att skapa bättre tillgänglighet. Kan det vara så att en magsjuk gäst nyst i pizzasalladen?

Don't mess with the Karlstadbor

Det blev en rånare varse när han försökte sig på att råna en mataffär.

Min mormors garderob

Han brukade låsa in henne i garderoben när han gick ut. Där inne kunde hon inte träffa andra män. Inte för att hon någonsin träffade, eller ens vågade lyfta blicken mot en annan man. Utan för att hon i hans fantasier var ständigt otrogen.

"Rätt vad det var fick han sina utbrott utan minsta anledning, för otrogen har jag aldrig varit, när i så fall jag som aldrig fick gå ut ensam."

Jag tänker på henne där jag sitter på ett fik och betraktar kvinnan framför mig. En parant kvinna med len hud och mycket bling-bling. Hatt och stora solglasögon. Hon dricker snabbt tre glas vitt vin. Det tar ett tag innan jag upptäcker att hela hennes ansikte är blått. Handleden också, som om någon gripit runt den. Ett hårt tumavtryck. Hon pratar i mobiltelefon, på ett språk som jag inte förstår. Kanske är hon lika ensam som hon.

Det började redan när de flyttade in tillsammans, långt från hennes föräldrahem. De hade träffats på bygdetinget i Siggebohyttan. Han var 31, hon var en glad och öppen 18-åring som svarat på en annons och fått plats hos ett äldre syskonpar på landet; sökt sig bort från familjetorpet där fadern blivit otillräknelig efter att ha överlevt Spanskan. Där, i den nya bostaden blommade den ut, svartsjukan. Svart som tjära, seg. Hon fick inte lämna hemmet annat än i hans sällskap. Gjorde hon det fick hon stryk. När hon var i fjärde månaden tvingade han henne att cykla de tio milen hem till föräldratorpet och tog sedan med henne på en kall campingtur.

"En gång skrev jag hem att jag tänkte ta livet av mig, dumt nog berättade jag för mamma hur jag hade det, hon hade nog med bekymmer själv."

Pratar kvinnan framför mig med sin mamma? Var finns hennes vänner, här eller i hemlandet?

Ingen såg eller hörde vad som hände i den trånga lägenheten, bara ett rum egentligen, trots att väggarna var tunna. Kvällen innan förlossningen misshandlade han henne svårt. Barnet var dödfött.

Hon fick inte arbeta, inte gå själv till affären. På dagarna kom han hem från arbetet för att kontrollera att hon var ensam. Så fick han jobb i en större stad, och hon kom allt längre bort från sin familj. Hon började arbeta på syfabrik, tjänade 20 kronor i veckan men drabbades av allergi, fick utslag på händer, armar och ansikte och hamnade på lasarettet i två veckor.

Strax efter krigsutbrottet föddes enda dottern, första barnet som fick leva. De levde omodernt utan rinnande vatten eller avlopp och med dass på gården. När äldste sonen föddes drabbades han av astma och hälsovårdsnämnden såg till att de fick flytta till ett något bättre hem.

Folkhemmet var under uppbyggnad och så småningom blev dom första hyresgästerna på två rum och kök i ett idag q-märkt hus. En arkitektonisk fullträff, men om andra vuxna såg vad som dolde sig innanför dess väggar, varför fick det fortsätta?

"Jag var inte mycket värd. Grannarna märkte ju hur det var och lovade mig hjälp om det behövdes. Till och med läkarna på sjukhuset frågade vad för en karl han var och pratade med honom en gång."

Borde jag göra något, prata med henne? Hur närmar man sig någon man tror är utsatt för våld? Kanske har hon bara sprungit in i en dörr där hemma?

Mot dottern var han alltid snäll, även om han pikade modern för att han inte kunde vara säker på att något av barnen var hans. Hon dolde allt väl för barnen och skrev av sig först på ålderns höst. Så fick dottern veta allt om missfallen, slagen och sparkarna; om hur läkarna till sist sa att nu fick det vara nog, och gav modern en abort. Hon hade ju själv sett hur fadern behandlat hennes yngre bröder. Skilsmässan. Plötsligt föll alla bitar på plats.

"Efter alla tråkigheter började nerverna krångla, hittills hade jag ändå klarat mig bra psykiskt. Jag hade ju full sysselsättning här hemma så jag hade aldrig tid att sitta och tänka, fast nog önskar jag att allt varit annorlunda när barnen var små. Jag orkade inte allt som jag velat. Jag kände mig alltid nedtryckt och kuvad och vågade ingenting."

Värdighet. Hon signalerar sammanbiten värdighet. De dyra kläderna, ringarna, den omsorgsfulla sminkningen, som bara nödtorftigt döljer blåmärkena i ansiktet. Trots att vinglasen snabbt töms, så är det värdighet hon signalerar. Och utsatthet.

Varje gång hon gick bort till affären tvingades hon passera huset där han bodde. Han vars namn dom aldrig yttrade, han som i alla år omnämndes som "gubben". När hon väl slitit sig loss ur äktenskapets bojor började hennes helvete om på nytt. Dels spred han lögner om henne till grannar och släktingar, dels hade yngste sonen, den klene med luftrörsproblemen, lärts upp till pappas suparkompis; nu tog han all hennes energi. Han träffade fadern för att supa, åkte ut och in på vårdhem, kom hem till modern och ställde till bråk. Det var alltid hon som fick städa upp efter honom, som fick ringa fältjouren, som fick se till att han kom in på behandlingshem.

"Idag fick G komma till Runnagården, ett behandlingshem. Om han klarar fem veckor där så får han fortsätta på Dagöholm. Hoppas det går bra. Han har sagt upp lägenheten. Jag har skött om flyttning, städning och magasinering av möblerna. Nu är jag dödstrött."

Plötsligt dyker en yngre man upp. Han ser sammanbiten ut, arg. De talar till varandra på samma språk. Han ser mer sliten ut än hon. Är det hennes son?

Sonen var sällan våldsam, tvärtom, men krävde ett barns omvårdnad ända fram till den där dagen, då han fyrtiofem år gammal dog hemma i badrummet. Akut alkoholförgiftning sa läkarna. Alldeles för ung men ändå en gammal man. Då hade hans mor fallit så djupt ner i glömska att hon inte visste vems begravning hon bevistade.

Hon cyklade alltid. När barnen var små fick dom åka på pakethållaren upp till byn i Bergslagen. Även när demensen slog till fortsatte hon cykla. En natt körde polisen hem henne till vårdhemmet, då hon var på väg på cykeln till mamma på torpet, modern och torpet borta sedan länge.

"Det värsta med mig är att jag har så svårt att glömma alla oförrätter."

Kvinnan som så många gånger "gått in i dörrar" somnade in en novemberdag, 79 år gammal, efter att ha fallit omkull på rummet på hemmet, slagit i huvudet. Som ett slags ödets ironi framlevde de båda sina sista dagar på samma vårdhem, strax bakom lägenheten dom delat i så många år. En gång i tiden en glad och solig flicka från Bergslagsskogarna, på slutet en ganska bitter människa med en torr, svart humor. Innan demensen bäddade in henne i ömsint glömska.

Bitter. Hon låter bitter på rösten, även om jag inte förstår vad hon säger. Uppgiven. I samma ögonblick kommer min man in genom dörren till caféet. Timmarna har gått, vi har båda suttit där hela eftermiddagen, hon och jag. Det är dags för mig att gå hem, hem till mitt trygga, kärleksfulla hem. Jag tänker på henne och önskar att någon vågade se.

(Publicerad i Victor nr 11, sommaren 2007)

Min farmors kök

Nån anonym fegis klarade inte att kommentera föregående inlägg utan att på något vis försöka angripa min person. Då jag plockat bort vuxenbilden på mig själv här intill för att slippa inlägg om mitt utseende eller klädsel så var han ju tvungen att finna på något annat att angripa. Hur hitta något att anmärka på i en bild av en treåring? Det fick bli att jag angett att jag sitter i min farmos kök. Å herre jistanes! Farfar då! Är det inte farfars kök också, undrar denne anonyme Pär Strömmare upprört.

Ja, varför ids jag ens bry mig, undrar nog de flesta tänkande människor nu. Jo, för att både min farmor och farfar var viktiga personer i mitt liv. Att anklaga mig för att igga en av dem p g a hans kön är ett grovt påhopp.

Nu vet ju inte den anonyme om det alls fanns en farfar med i bilden. Han bara förutsätter att det var en kärnfamilj. För jag tror inte han läst mina inlägg om min farfar guldgrävaren och järnbruksarbetaren. Men jo, det fanns en snäll, go och spjuveraktig farfar. Och i juridisk mening var det såklart även hans kök. Men när farmor träffade farfar gav hon upp jobbet som kokerska och övergick till att vara hemmafru och oavlönad köksa och kokerska till man och fyra söner. Ibland planterade hon gran för att dryga ut hushållskassan.

Det är i praktisk mening alltså inte fel att säga att det var farmors kök. Under de tio av mina år som min farfar levde såg jag honom aldrig i köket annat än när han åt. Han var då mellan 72 och 82 år. Disken sköttes av min farmor och eventuella närvarande kvinnor. Och på de flesta foton som finns från detta kök syns min farmor vid spisen. När farfar dog var hans söner lättade över att han fick dö först, för hur skulle han annars ha klarat sig. Det hade blivit hemmet direkt. (Sönerna blev dock alla hejare på att laga god mat, de lärde nog av sin mor.)

Mina farbröder läser läxor vid köksbordet, ca 1955

Min trötta och utarbetade farmor dog på mors dag 1979, 69 år gammal. Dagen innan hade hon som vanligt lagat mat och bjudit på fika åt sin familj. Samt lycklig beundrat sitt nya, fina tremånaders barnbarn. (Minns att jag var så ledsen att farfar inte fick träffa min efterlängtade lillasyster eller ens veta att hon var på väg, men att mamma tröstade med att han nog vetat ändå.)

Syrran sista dagen med farmor

Jag inbillar mig ändå att farmor var ganska nöjd med sitt liv som det till sist blev, med mannen hon gifte sig med av kärlek. Men att hon önskat sig något helt annat åt barnbarnen än att som 13-åring behöva flytta till en annan del av landet för att kunna försörja familjen efter faderns död i spanska sjukan. Att inte som nioåring och äldst i syskonskaran med sex barn behöva lämna gården för att det var fadern i huset som dog. (Hennes mor var ju inte ens röstberättigad.) Att inte behöva tampas med äldste sonens problem.

Jag, sista dagen med farmor

Men doften och värmen i hennes kök kommer alltid att leva kvar i mig. Liksom historierna om hur farfar smög ner mat under borde till vår glupska beagle Reja. Eller hur jag formulerade mina första mattermer där vid bordet, ill (sill) och e (gelé).

Folkopinionen ett uselt argument mot förändring

Tanja Bergkvist är doktor i matematik och arg över att en forskare beviljats medel för att studera genus i det tämligen macho och manliga yrket trumpetare. Hon har fått plats på Brännpunkt för att vädra sina personliga åsikter i frågan. Det bästa svaret kom från en musikforskare i Växjö men publicerades på insändarsidan några dagar senare. Istället lät man Birger Schalug skriva ett förvirrat inlägg om jämställdhet som svar på Bergkvists inlägg. Vetenskapsrådet fick också försvara sitt beslut. Ett ganska lamt försvar. Och idag var det alltså dags för replik för Bergkvist. Hon anser att eftersom tidsandan och den folkliga opinionen inte är för genusvetenskap och "merparten av alla forskare" inte heller anser att det är viktigt så skall man inte ägna sig åt det.

No shit! Innan jag går in på vad det får för effekter om man skall använda så pass populistiska argument för vilka som skall få forskningsmedel eller ej så kan man väl konstatera att matematikforskningen ligger pyrt till... Nåt så sanslöst trist! (Detta uttalande är ungefär lika väl underbyggt som när matematikern Bergkvist ger sig på att analysera musikvetenskap eller genusvetenskap.) Dessutom visade ju Maria Abrahamsson i en intervju med professorn i histologi och neurobiologi Annica Dahlström att kvinnor som är intresserade av matematik har små bröst och eftersom de flesta vill ha stora bröst numera så lär det ju åtminstone inte finnas så många kvinnliga kollegor till Bergkvist i framtiden.

Men det gör henne förmodligen ingenting, för hon tillhör väl dem som hävdar att om inga kvinnor finns i ett yrke så beror det helt och enbart på kvinnorna själva. (Eller deras bröststorlek?)

Nå, nu till implikationerna för populismurval vid utdelandet av forskningsanslag.

När kvinnor, och några män, drev på för rösträtt för alla i början av förra seklet i Sverige så var större delen av befolkningen emot detta, även många kvinnor som ansåg att deras män var bättre lämpade för såna där politiska ställningstaganden. Ett av argumenten var att kvinnor väl skulle kunna få en halv röst eftersom de annars bara skulle få för sig att rösta för trams som motbok. (Då man insåg att även kvinnor och barn drabbades hårt av uppsupna löner.)

Om lagstiftaren slickat på fingret och satt upp det i luften för att känna av Bergkvists "tidsanda" och "fokliga opinion" så hade vi fått vänta bra mycket längre än till 1921 för att få rösträtt.

1965 blev det förbjudet att våldta sin fru. Tidigare existerade inte begreppet våldtäkt inom äktenskapet, det var mannens lagliga rätt att ta sig lite sex ibland utan att behöva gå ut på stan och betala för det. Senare kom hela våldtäktsbegreppet att förändrades genom ny lagstifning. Argumenten mot förändringarna lät inte vänta på sig men det genomfördes ändå.

När förbud mot barnaga infördes i Sverige 1979 var opinionen emot. Det måste väl ändå vara tillåtet för föräldrar att uppfostra sina barn med slag och luggningar?! Staten skall inte lägga sig i hur vi väljer att hantera detta inom hemmet fyra väggar! (Samma argument som vid våldtäkt av hustru och fördelning av föräldraledighet...)

Detta är jämförelser som illustrerar vad man kan ställas inför om man skall fatta politiska beslut inom forskningen, vilket är vad Tanja Bergkvist efterlyser. Hon anser att man skall känna av vad opinionen tycker och sedan avslå forskningsansökningar som inte ligger i linje med majoritetens tyckanden. För när matematiker uttalar sig om musikvetenskap och behoven av forskning inom detta område som "galenskap" då är det ju rent tyckande.

En snabb sökning i Svenskans arkiv ger f ö vid handen att Bergkvist blivit någon slags ny tyckare i just genusfrågor. Senast i december 2008 fick hon tycka till på Brännpunkt om pedagogiken på förskolor, nu som "mamma till förskolebarn". Börjar det bli ont om antifeminister?

Uppdatering: När jag skrev detta inlägg i morse funderade jag över en disclaimer för dem som av någon anledning inte förstått det här med representativ demokrati som något annorlunda än direktdemokrati. Men så tänkte jag att nä fan, dessa anonyma (vilket dom ju i 99 procent av fallen är) får tro vad dom vill. Och se där kom det första inlägget som hävdar att det är odemokratiskt att inte alltid gissa sig till folkets vilja innan man fattar ett beslut. Det är dock inte odemokratiskt att inte vara populist, snarare är det att ta ansvar för HELA befolkningen. Och det bekräftar allt jag skrivit om att vi utan ett system med representativ demokrati förmodligen skulle fått vänta länge på rösträtt för kvinnor och hemfrid för barn. För att inte tala om hur det skulle sett ut med minoriteters rättigheter om populismen helt fick styre. Som i Italien förmodligen.

Uppdatering 2: Och här kommer ännu ett inlägg från en musikvetare. Och här har vi ett riktigt bra inlägg som tangerar mitt eget resonemang.

Fiskarna simmar i havet

Det är kanske inte så konstigt att folk som reser på semester behöver hjälp från staten när det verkligen händer något. Här kommer några klagomål som turister lämnat efter hemkomst.

De går ut på att folk förvånas över sådant som att

- det finns spansktalande i Spanien

- det finns fiskar i havet

- det finns sand på stranden

- det finns myggor som sticker

- det finns curry i Indien

I originalartikeln kan man läsa fler roliga bidrag från folk som checkat ut hjärnan. Där kan man t ex läsa om kvinnan som klagade över att ha blivit inlåst på rummet efter att hon missuppfattat "do not disturb"-skylten som en uppmaning till henne att inte gå ut i korridoren och störa... Eller dom som klagade över att sanden inte var gul som i broschyren, utan vit... Typ, vi fick inte räkor, som utlovat, utan hummer till middag.