Strid på kniven om arvet

Svenska Dagbladet har haft en bra artikelserie om arvstvister. Idag presenteras ännu ett avsnitt där man redogör för varför man tror att folk blir osams när arvet skall fördelas. Förlorad kärlek och given kärlek kan man sammanfatta det med. Den som känner att något syskon fått mer kärlek vill bli kompenserad med pengar och saker när föräldrarna är döda. Den som tagit hand om sina föräldrar eller släktningar anser att dom skall ha lite mer än alla andra, som ett bevis på deras uppoffring. Jag tror att detta är mitt i prick. Utöver vanlig ren girighet då.

Själv skulle jag lätt kunna hamna i tvist om det inte är rättvist. Det här med rättvisa är något jag fått inpräntat i mig, eller lyckas pränta in själv, jag vet inte. Min salig farbror var likadan. Millimeterrättvisa var viktigt. Eller åtminstone känslan av den. När farmors guldarmband och halsband skulle fördelas mellan mig och min syster fick jag, som äldst och den som "känt" farmor, välja först. (Iofs inte en helt logisk regel...) Jag valde armbandet, syrran fick halsbandet. Jag fick frågor om jag verkligen visste vad jag gjorde... Ja, jag hade mer användning för armbandet och i och med att jag fått välja först blev det på nåt vis rättvist att syrran fick det som var mest värdefullt, i pengar räknat. Ibland uppfattas dock detta krav på rättvisa som att man bevakar sina egna intressen. Så är inte enbart fallet. Jag, och förmodligen också min av rättvisepatos uppfyllde farbror, skulle aldrig klara att få mer än någon annan. Det skall ju vara rättvist åt alla håll. Målet är inte pengar eller saker, utan känslan av att allt gått rätt till.

Jag skall inte gå in på den arvsdelning jag just nu är del i, mer än att säga att även denna såklart har inslag av alla ovanstående synsätt. Även här är det för mig rättvisan som är det viktiga. "Det skall ju vara rättvist", som farmors syster sa. Problemet är bara att det som är rättvisa för mig kanske inte är det för andra.

Hmmm, det är nog dags att skriva testamente. (Se artikeln för råd.)

Om att bli dumpad av den man älskar

Eller av arbetsgivaren man älskat att jobba hos. Om detta skriver en av mina f d kollegor, mycket träffande.

"Men för medlemmarna, i synnerhet på LO-sidan, kan det bli ett hårt slag om deras företrädare ger upp en av de fackliga grundprinciperna. [Lagturordningen] Ungefär som när tjejen lämnar en för en annan man. Avgrunden öppnar sig, allt man har trott på visar sig vara en lögn. Helt plötsligt är man så förbannat ensam."

Texten sägs handla om förhandlingarna om nytt huvudavtal.

Varför jag älskar internet

Sitter och letar efter vad "vattentäta skott" kan heta på engelska. När jag googlar "watertight bulkheads" hittar jag denna lilla fråga från en person med spanska som modersmål som undrar vad det hela betyder då hennes/hans lille sjuårige son skall skriva om Benjamin Franklin i skolan och den senare tydligen skall ha snott denna idé från kinesiska skeppsbyggare.

Frågan om vad det kan heta på engelska när man vill uttrycka att saker och ting förmodligen hänger ihop mer än man kan tro, såsom t ex legal och illegal världshandel, har jag dock inte fått svar på. Men internet är ändå fantastiskt! Hoppas sjuåringen gjorde en bra presentation i skolan.

Uppdatering: Hittade en fantastisk sajt. Skickade in min fråga och några timmar senare hade jag fler bra svar. Tror jag kör på watertight partitions.

Barnmorskor missionerar sin moralistiska syn på mammor och alkohol

TT: "Vad svarar du om någon mamma som ammar frågar om det går bra att dricka ett par glas vin någon gång?"

Lisbeth Hällgren, barnmorska: Då brukar jag fråga hur gammalt barnet är, och om mamman skulle låta en barnvakt dricka den mängden alkohol. Då brukar jag få svaret nej. Man är inte beredd att låta barnvakten dricka, inte heller förskoleläraren, inte ens mormor.

Men pappa, morfar och farfar då? Eller är det bara kvinnor som inte kan ta ett glas vin till maten då barnet gått och lagt sig? Eller är det så att ett glas vin i Hällgrens ögon leder till att mamman i fråga stjälper i sig hela boxen?

Bland kakor och vapenhandlare i Jönköping

Många har undrat varför jag helt plöstligt verkar ha blivit en kakbakande hemmafru. Då får jag väl fråga mig, som dom gjorde i Halal-TV igår, om det är något fult att vara hemmafru, eller? Va? Nej, det handlar nog mer om att kakbak är en bra terapi när jag för första gången på tolv år har lediga dagar, dessutom med lön och utan att Arbetsförmedlingen jagar mig med anvisningar om jobb jag skall söka. Bakandet är kul och ger ett tydligt resultat relativt fort. (Till skillnad mot arbete för ökad jämställdhet.) Sen lär man sig ganska konkreta saker, som att nästa gång skall jag inte smälta smöret, eller nästa gång skall jag ta ut havreflarnen tidigare. Om det nu blir någon nästa gång. Varken jag eller den lille mannen är några småkaksfantaster. De här skall vi bjuda släkten på när vi firar hans födelesdag.

Apropå Halal-TV. Jag tyckte gårdagens program om jämställdhet var bra. Även om formatet gör att det blir lite snuttifierat. Intervjuer av en biologistkvinna från KDU, vår egen Sofia Karlsson, Nyamko Sabuni och Ebba Witt Brattström täckte väl hela spektrat, förutom att dom också skulle kunnat intervjuat en queerfeminist (även om jag tror att Fia är rätt bra på att täcka in även denna del). Jag tror nämligen att det är där klyftan går idag. Det som på 60-talet handlade om klass eller kön handlar idag om, låt oss kalla det "gammelfeminism" och "intersektionalitetsfeminism". Ebba Witt Brattström, Yvonne Hirdman och även många medlemmar i Fi känner sig nog mest hemma i den förra. Där finns hela spektrat mellan särartsfeminister och likhetsfeminister men med likheten att de fortfarande hävdar rätten att dela upp oss i män och kvinnor. Ebba sa själv i programmet att hennes mål var inte att kvinnor skulle bli som män utan att kvinnor skulle bidra med "kvinnliga" sidor och lära männen detta, vad det nu är.

Det som slår mig är att trots att många, med Dilsa Demirbag Sten i spetsen, försökt bunta ihop tjejerna i Halal-TV och hävdat att dom inte är representativa för Islam så tycker jag att tjejerna verkar rätt representativa för tjejer i allmänhet. De har olika uppfattning om det mesta. Den som framstår som mest halal av dem, juristen Cherin Awad, provocerar mig lite med sin otroligt strikta klädsel och osminkade ansikte där hon nästan ser ut som Urcellen Ellen. (Vilket jag naturligtvis bör fundera över, varför jag låter mig bli provocerad.) Å andra sidan verkar hon vara den mest radikala av de tre när hon väl öppnar munnen. Det tycker jag är uppfriskande. I förra avsnittet var det mer särartstänkande Khadiga El Khabiry som var mest radikal i förhållande till klass.

Och den argumentation som fördes av Khadiga El Khabiry hör jag ofta från etniskt svenska kvinnor. D v s att feminismen bör ägna sig åt ojämställdheten i arbetslivet och bolagsstyrelserna i stället för i hemmet. Som om det gick att särskilja dessa två. Som att kvinnors beteende i hemmet inte påverkar deras status på arbetsmarknaden. Här verkade Cherin Awad inte hålla med El Khabiry.

Jag får känslan att de tre tjejerna är tre helt olika individer med olika åsikter och olika yrkesval men med det enda gemensamma att de tror på Islam. Det är uppfriskande och upplysande och jag tror att det kan bidra till motsatsen till det Dilsa Demirbag Sten är rädd för, nämligen att visa att alla muslimer inte är lika.

Idag lämnar jag kakbaket och skall korrekturläsa ett paper om den illegala sidan av världshandeln som den lille mannen skrivit ihop till sina studenter. Vapen, kvinnors och barns kroppar, knark. I stark kontrast till kakorna,

Dagens Bo Lundgren

"Det är jag som äger Carnegie!"

Bo Lundgren till Securitas vakter när han igår

ville komma in i Carnegies lokaler och fick frågan

vem han nu var.

Uselt

"Dom skall duscha kallt och gå barfota hem.

Dom ska inte ens få åka med bussen."
Niklas Wikegård i Hockeykväll, SVT, om

Leksands insats mot Troja Ljungby

Blåst

Jag tyckte väl att det verkade blåsa lite ute...

Två till - två kvar

Hur man hittar till ny musik

Ofta är det en låt som liksom tar sig igenom bruset och når fram. En slinga som fastnar. Nu senast var det när den lille mannen och jag tog en kaffe i Kungshallen. Jag var på ett särdeles dåligt humör och satt väl mest och surade. Då bytte personalen skiva i spelaren och afrikanska rytmer med en fransk stämma letade sig in där i det tjuriga.

"Je pense a toi, mon amour, ma bien aimee

Ne m’abandonne pas, mon amour, ma cherie."

Hem, Googla och beställa! Så nu väntar jag på skivan med Amadou et Mariam.



Ikväll spelar dom på Konserthuset i Stockholm. Synd att man inte fattade det tidigare.

Två av sex sorter klara!

I valet och kvalet

När jag blev av med min, som jag trodde, trygga anställning innebar det också att eventuella planer på att bli föräldrar påverkades. Ni som hängt med ett tag vet ju att dessa planer grusades av fertilitetsläkaren på Huddinge då jag vid 39 års ålder, första gränsen för att få hjälp, vägde över 85 kilo, andra gränsen för att få hjälp. När jag nu har klämt ner mig till under 80 kilo så har vi umgåtts med tanken på att själva betala för IVF.

Härmdagen träffade jag min f d kollega som är en av dessa som arbetsgivaren inte fann plats för i förbundet (fast dom verkar iofs inte ens ha tittat i hennes CV eller på hennes produktion av rapporter innan dom kom fram till denna slutsats). Hon och hennes man har länge försökt bli föräldrar och kommer säkerligen att lyckas snart. Hon reagerade dock spontant, precis som jag, när hon fick veta att hon inte skulle få ha jobbet kvar. "Nu är det kört med att skaffa barn!"

Vi vet ju båda, efter att ha jobbat länge på ett förbund som värderade arbetet för ett mer barntillåtet arbetsliv högt, att småbarnsmammor inte är högvilt bland arbetsgivarna precis. Kan man välja mellan en man som statistiskt sett inte kommer vara hemma särskilt mycket och en kvinna som man ju vet hur dom gör så faller valet ofta på mannen. (Nej, det säger inget om individens val, men arbetsgivare tenderar att tänka rationellt utifrån genomsnittsrisk.) Detta alltså utifrån arbetsgivarens perspektiv. Från lille mannens och mitt så är det ju också ganska uppenbart vems karriär som kommer att prioriteras, den som redan har ett bra jobb eller den som mist sitt och just fött barn?

Jag kan se hur det skulle bli om han fortfarande har jobb i Jönköping och jag är arbetslös (för vem vill anställa gravida kvinnor i en lågkonjunktur?) när barnet kommer. Vem får flytta? Hur många tjänster motsvarande min kompetens finns det i Jönköping? Vad förväntar sig arbetsgivarna i Jönköping av en nybliven mamma?

Om han nu har jobb då. Det var ju jag som hade det fasta jobbet. (Jojo...) Inom akademin kan det gå år mellan uppdragen och vill det sig illa är vi båda utan jobb i juni.

Eller så blir jag hemmafru och bullmamma, kanske med något litet extraknäck någonstans. Där allt cirklar kring hans jobb och jag får anpassa alla planer utifrån det vi vet finns. The German Model. Och det spelar ingen roll hur mycket Elise Claeson säger att det är det som räknas här i livet, det är inte jag. Det är inte så jag vill att mitt liv skall bli.

Och jag närmar mig 41 med stormsteg, den lille mannen blir 53 om lite drygt en vecka. Det är nog tur att vi redan tycker att vi lever fulla liv, att det är så bra som det kan bli, även utan barn. Och det hindrar ju inte att mina arbetsuppgifter för dagen är att tvätta, baka sex sorters småkakor, skriva utkast till EU-manifest för Fi samt fila på mitt CV.

Och man kan ju lugnt konstatera att kvalen finns där och att valen förmodligen är desamma som på Frödings tid, att bli försörjd eller inte.

"Men ändå när jag tänker på gården och grödan

och de smällfeta svinen och mjölkstinna korna

och vad fattiga jäntor få slita för födan

och för kläder på kroppen och läder till skorna,

ja, då tänker jag alltid som så:

hm kanske, ja, kanske ändå!"

Jan Björklund ser inte att lärare som misshandlar elever gör fel

Dokument inifrån har ikväll visat ett mycket välgjort program om de senare årens skifte i synen på barnuppfostran. Om ni inte sett programmet Förgrymmade ungar så finns repristiderna här. Programmet visar tydligt den lobbying som bedrivits av Dagens Nyheter i frågan, nuvarande utbildningsminister Björklunds syn på läraren som misshandlade en snöbollskastande elev med knytnävsslag i ansiktet och läraren på Björkestaskolan i Nykvarn som kallar sina femteklassare för "den" när hon berättar om hur hon låser in dem i en gul cell i skolan.

Uppdatering: Jag har uppdaterat rubriken att mer stämma med Björklunds eget uttalande. Tidigare stod det att han tycker det är OK att lärare misshandlar elever. Detta är min tolkning av att Björklund "har svårt att se att läraren gjort fel" i det aktuella fallet.

We have succeeded!

To members of Facebook group Petition to Swap Sarah Palin for Michael Palin

"Dear Members of the Group "Petition to Swap Sarah Palin for Michael Palin":

The mere threat of the imminently superior (though not as unintentionally funny) Michael Palin taking Sarah Palin's place was enough to cause vast numbers of future Silly Party voters to stay at home or cast their votes for Barack Obama. We have therefore succeeded in our quest and so I am now bringing this group to a close. But make no mistake, should that Sarah Palin rear her head in and around 2012, I will resurrect this group and invite you all to join again. You betcha!Meanwhile, cheers and shrubbery to all of you, especially all of our enthusiastic members from Finland. Ni!! Anna"

PhotoShop-kurs

Dom får nog skicka Nordkoreas spindoctors på PhotoShop-kurs.

Bullar och andra bullar

Idag har jag lekt hemmafru. Det blev kanelbullar med mandelmassefyllning.

(Mamma borde vara stolt, det är hon som lärt mig hur man snurrar bullarna.)

Och lammbullar till middag. (Eget recept och väldigt gott!)

Serveras med iransk yoghurtröra med vitlök och spenat samt bulgur.

Och nu är det dags för lille mannen att ta hand om disken. :)

Familjefundamentalisternas brist på respekt

Jag vill ha en civil partnerskapslagstiftning för alla i Sverige. De som vill leva tillsammans och också juridiskt slå fast vad som gäller mellan dem skall göra detta i förhållande till staten, inte till kyrkan. Vad man sedan kallar denna samlevnad är för mig inte viktigt. Det är det dock för t ex RFSL, som anser att ordet äktenskap skall gälla för alla. Det anser inte familjefundamentalisterna i Kd. Äktenskapet är enbart för kvinna och man.

Det är nog detta resonemang som stör mig allra mest i hela den här debatten. Det är futtigt, snålt, ogint, gnidet och arrogant att anse att om samkönade får kalla sin samlevnad för äktenskap så smutsar det ner och devalverar värdet av det där heliga som familjefundamentalisterna anser skall vara för bara kvinna och man tillsammans. Att ni inte skäms! Hur kan ni se er själva i spegeln om morgnarna och veta att här står en människa som anser att andra människors kärlek är något så fult, något så perverst att bara det att dom skulle ha samma rättigheter som jag skulle förstöra mitt äktenskap?

Jag måste säga att de andra partierna i högerregeringen hittills varit tämligen respektfulla inför detta argument. De har lyssnat och, som Fredrick Federley i radion igår, sagt att de känner full respekt för att detta är viktigt för Kd. Men även denna respekt har ju en gräns.

Denna respekt har en gräns som går vid bedömningen av respekt för andra grupper. När dessa ställs mot varandra är det dags att sätta ner foten. Kd kräver respekt för sina åsikter och känslor men visar lite av respekt mot andra människors kärlek. För oavsett om deras förslag om civilrättsliga vigslar är bra, så är det framtaget p g a deras ovilja att dela med sig av äktenskapet med bögar och flator.

Det måste vara slut på jiddrandet nu. Det är dags för majoriteten i riksdagen att sätta ner foten.

Vita, protestantiska vapenägande gamla män och militärer

Så skulle man kunna sammanfatta dem som röstade på Mc Cain i det nordamerikanska presidentvalet. (Enligt Svenska Dagbladets pappersupplaga. Jag orkar inte slå mig fram bland alla artiklar på nätet för att länka!) Det var nämligen endast i dessa sex grupper som Mc Cain drog lika mycket röster eller fler än Obama. Om man inte skall se till det geografiska faktorn där Obama tagit kusterna vid haven och de sjöarna (samt Colorado och New Mexico) medan Mc Cain vann i sydstaterna och norra inlandet.

Kvinnor, svarta, latinos, förstagångsväljare, HBT-personer, judar, katoliker, ateister, fackmedlemmar... Bland dessa grupper röstade en majoritet på Obama. (Bland svarta 96 procent, judar 77 procent, HBT-personer 71 procent.)

Det säger väl en del om vilka som tror sig få det bättre med Obama, och vilka som trodde sig gynnats mer av Mc Cains politik. På frågan "var valet av Palin en faktor när du röstade" svarar 60 procent ja. Frågan är vad dom menar och om dom röstade på henne eller inte. Visst tror jag att det finns dom som inte för allt smör i Småland, eller South Dakota, vill se en kvinna som president och därför hellre röstade på Obama. Men jag tror också att de som i primärvalet röstade på Clinton för att dom drömde om en kvinna inte kunde tänka sig vilken reaktionär kvinna som helst.

Nu återstår att se om det blir den förändring som Obama utlovat. Lite bättre känns det i allafall idag, än det gjort de senaste åtta åren.

Och där ute i den stora världen...

... Där har vi nu sett ett västland få sin förste färgade president. Och detta i USA. Det är stort.

Själv skall jag gå ner och ladda tvättmaskinerna med en jättetvätt. Och fundera över på vilket sätt jag skall äta min humbla paj, nu när jag från början hade fel om Barack Obamas möjligheter att vinna. (När han inte valde Clinton som sin vice och Mc Cain valde Palin trodde jag det var kört, men vad jag då inte visste var att Palin är kvar på 50-talet och det lockade uppenbarligen inte Clintons kvinnliga väljare.)

Citatet i Svenska Dagbladet är förmodligen talande:

”When women vote Democrats win”.

Not: När jag här ovan skriver "färgad" översätter Google detta med "black". Men inte i denna not. Skumt.

Manager sökes!

Hos Lotten påminns jag om den där gången då jag kissade ner mig framför grannens dörr. Jag måste ha varit mellan 3-4 år och var ute och lekte på gården i HSB-föreningen där vi bodde. Minns att jag dansade runt, runt på en berghäll och att en katt hoppade mot mig. (Den kanske trodde att jag ville leka.) Jag blev rädd och sprang in till mamma men missade vilken våning vi bodde på och ringde på fel dörr. När en främmande tant öppnade kissade jag ner mig av skräck. Minns att mamma fick skura trappen. Och att jag så liten jag var insåg att det var rätt pinsamt, för jag var ju för stor för sånt.

Några år senare började jag på lekis. Jag hade gått på dagis något år men också haft dagmamma medan mamma och pappa jobbade. Ungarna på gården brukade slå mig för att jag alltid grinade. Det var väl som att trycka på en knapp. Sen betedde jag mig inte riktigt som det förväntades av små flickor. Jag var, förutom söt och ofta klädd i fina klänningar som farmor sytt, rätt vild och verbal. Av någon anledning såg min lekisfröken, en sträng kvinna i stora tantklänningar och hornbågade tjocka glasögon, någon kvalitet i den där hyperaktiva, snarstuckna ungen och hade tydligen sagt till min mor att det skulle gå bra för mig, men att jag nog kunde vänta mig att det skulle bli rätt tufft på vägen.

Hittills har jag burit hennes ord med mig och konstaterat att hon hade ganska rätt. När jag nu ligger här och vrider sig i sängen och undrar vad som hände med min karriär börjar jag dock fundera. Ena dagen har man ett bra, välbetalt, givande jobb hos en arbetsgivare där man trivts i nära fjorton år och har lyckats jobba upp en unik kompetens. Nästa dag har ens fackklubb skrivit på ett avtal att jag inte längre har detta jobb. Över mitt huvud. Ingen frågade mig vad jag skulle kunna tänka mig att göra i stället. Alla "överblivna" som man sa sig vilja ha kvar antogs vilja jobba på förbundets callcenter.

När jag nu presenterar mitt CV och det fina betyget med de med nöje allra varmaste rekommendationerna får jag frågor som "varför är du arbetslös?" och "ligger det något annat bakom det här?". Vad skall man svara? Att några få personer gjort subjektiva val och att man råkade komma i kläm? Hur förklarar man att man inte slutat p g a någon konflikt utan att det förmodligen handlar om att jag inte haft någon chef kvar i förbundet som funnits med i urvalsprocessen och kunnat tala för just mig.

Och i vilken ände börjar man för att komma på spåret igen? Jag inser att jag skulle behöva en manager. Jag är skicklig som förhandlare, jag är grymt insatt i mina specialistfrågor och har samtidigt ett stort generalistperspektiv. Jag är hyfsat social, glad och positiv för det mesta, har lätt för att samarbeta och är pragmatiskt lagd trots mitt engagemang. (Nä, bloggen visar inte mitt professionella jag, detta är min privata arena.) Men jag är usel på att sälja mig själv, på att ringa och tjata på folk, på att berätta varför just jag skall ha jobbet/uppdraget. Jag saknar all förmåga att fjäska och bli kompis med folk bara för att dom kanske skulle kunna vara bra för min karriär. Jag är väl inte en entreprenör, helt enkelt.

Så, jag behöver helt enkelt någon som gör allt det där åt mig. Eller så behöver jag en Ms Hyde.

Fast kanske jag mest av allt behöver åka bort och samla tankarna ett tag. Jag behöver nog ett eget rum.

Uppdatering: Erbjudande om eget rum inkom på morgonen 6 november. Rum med egen dusch och toalett och gott om plats i övrigt. Inkl lånecykel att cykla till stranden när jag vill. Minst 30 graders värme. God mat. I januari. Me like!