När jag skriver detta sitter jag i telefonkö hos Telia. Vi har varit skitnöjda med vårt fiberabonnemang men måste nu säga upp det när vi ska flytta. Eftersom jag hade ett möte om 17 minuter ville jag bara försäkra mig om att få abonnemanget uppsagt före månadsskiften.
Efter nio minuter i kö (sju personer före vid uppringning) kommer jag fram till David som i stället vill erbjuda ADSL. Ja, det kan ju vara intressant men nu har jag bara sju minuter kvar till mitt möte och hinner alltså inte ta ställning till vad det innebär. Istället vill jag säga upp abonnemanget och sedan återkomma. Vi har ju ändrat uppfattning om Telia sedan vi fick fiber, kanske för att vi aldrig behövt kontakta deras kundtjänst.
David kopplar om mig och jag hamnar i en kö med 35 personer före i kön. Mitt möte börjar i denna stund och jag har "plats 19 i turodning". Tur att man har förstående kollegor, som givetvis kommer få höra vilket bolag det är som behandlar sina kunder och potentiella kunder på detta sätt.
Hur är det med Tele2, de med Sveriges vänligaste kundtjänst? (Enligt min erfarenhet.) Har dom nåt bra att erbjuda?
Undrar
Potentiell kund i Vällingby
(PS Nu, klockan 9.17 har jag suttit 20 minuter i kö och är nu nr åtta i kön igen.)
måndag 29 oktober 2012
fredag 26 oktober 2012
Krav på likabehandling partiskt?
Så här skriver historieläraren Helena Mechlaoui under rubriken "Historisk skuld bör hanteras varsamt":
"Många debattörer har gått ut med att muslimer här bör ta avstånd från vad andra muslimer gör. Kanske är den tanken inte helt fel. Men om man tycker att det är rimligt att enskilda muslimer ska ta avstånd från andra muslimers handlande, så bör samma krav ställas på judar. Eller också är det orimligt i båda fallen. Det måste i alla fall gälla lika för alla."Willy Silberstein, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, f d journalist på Sveriges Radio och SvD och med en son som skriver ledare i SvD, får utrymme i tidningen med en replik. Där tolkar han Mechlaouis artikel.
"Om Mechlaoui, inte bara i SvD utan även i klassrummet, sprider kollektiviserande grumligheter /.../ att det kanske inte är ”helt fel” att ställa judar till svars för vad Israel gör eller göra muslimer ansvariga för vad andra muslimer gör, så bör hon nog inte bli förvånad om hennes elever uppfattar undervisning om Förintelsen som en partsinlaga i en politisk debatt snarare än kunskapsförmedling i historia"Nä, för att behandla folk lika, det är ju partiskt.
söndag 21 oktober 2012
Hur många felaktigheter kan en artikel innehålla?
Svenska Dagbladets förfall fortsätter. Snart kommer jag och maken få äta frukost vid olika tider, då Schibstedt bestämt att kulturen skall läggas in i huvuddelen. Antalet sidor med reklam bara ökar och ofta innehåller en sida i huvuddelen en liten artikel i ett hörn och sedan bara reklam. Det finns mer redaktionell text i gratistidningen Metro.
Detta om en tidning som jag verkligen tyckt om, som jag hoppat ur sängen varje morgon för att läsa, vars nyhetsbevakning varit i särklass jämfört med den andra stockholmska morgontidningen.
Därför blir jag nedslagen när jag idag läser en artikel om ett ämne där jag råkar ha ganska bra insyn. Bättre än reportrarna och den f d åklagare som intervjuas.
I samband med Skolinspektionens inspektion av Lundsberg förra året blev deras handläggare uppringda av före detta elever som berättade om övergrepp på skolan. Dessa angav att det på deras tid på Lundsberg, i vissa fall för cirka tio år sedan, förekommit mycket grova övergrepp på gymnasiet. Det rörde inte någon elev som går på skolan idag. Skolinspektionen gjorde som dom ska i dessa lägen, skickade över uppgifterna om sexuella trakasserier (som våldtäkt faller under i diskrimineringslagen, något åklagaren inte verkar känna till) till DO. Skolinspektionen utreder kränkande behandling enligt Skollagen och DO utreder kränkningar som har sin grund i diskrimineringslagen, t ex kön eller sexuella trakasserier. Detta har lagstiftaren bestämt. Om skolan brister i sitt förebyggande arbete mot trakasserier så kan DO granska skolans likabehandlingsplan.
Jag finner det intressant att en åklagare sitter och säger att Skolinspektionen begått ett fel som utgår från ansvarsfördelningen i lagen. Eller så har den förre åklagaren i fråga varken läst skollagen eller diskrimineringslagen.
Vad Svenska Dagbladet väljer att inte berätta är att DO faktiskt valt att granska bl a Lundsberg i sin pågående granskning av grundskolors förebyggande arbete mot trakasserier och sexuella trakasserier. Granskning är i det aktuella fallet det enda DO kan göra, då det saknas en anmälan från en enskild individ som sagt sig utsatts för sexuella trakasserier.
Så det skulle vara mycket intressant om reportrarna kunde utveckla på vilket sätt Skolinspektionen och DO skall ha brutit mot lagen. Förklara gärna! Ett tips är att läsa diskrimineringslagen, DO-lagen och skollagen först.
Uppdatering 1: SvD skärper till sig. Dock är deras tidigare rubricering om lagbrott inte den f d åklagarens fel, utan tidningens.
Uppdatering 2: Skolvärlden reder ut begreppen något. Nu väntar vi bara på en förklaring om vad DO skall göra när andra myndigheter skickar anonyma uppgifter. DO har ett tillsynsansvar av diskrimineringslagen och utreder indvidanmälningar där det finns en enskild individ som anmält t ex sexuella trakasserier mot hen själv (fanns inte här). DO granskar även skolors likabehandlingsarbete, d v s hur dom uppfyller kravet på planmässighet i lagen. Om en skola inte har en policy och rutiner mot trakasserier kan det bli fråga om vite, något DO inte själv kan besluta om, till skillnad mot Skolinspektionen. Men hur man genom diskrimineringslagen ska komma åt sådant som anmäls anonymt, om skolan har ett fullgott förebyggande arbete, beats me.
Detta om en tidning som jag verkligen tyckt om, som jag hoppat ur sängen varje morgon för att läsa, vars nyhetsbevakning varit i särklass jämfört med den andra stockholmska morgontidningen.
Därför blir jag nedslagen när jag idag läser en artikel om ett ämne där jag råkar ha ganska bra insyn. Bättre än reportrarna och den f d åklagare som intervjuas.
I samband med Skolinspektionens inspektion av Lundsberg förra året blev deras handläggare uppringda av före detta elever som berättade om övergrepp på skolan. Dessa angav att det på deras tid på Lundsberg, i vissa fall för cirka tio år sedan, förekommit mycket grova övergrepp på gymnasiet. Det rörde inte någon elev som går på skolan idag. Skolinspektionen gjorde som dom ska i dessa lägen, skickade över uppgifterna om sexuella trakasserier (som våldtäkt faller under i diskrimineringslagen, något åklagaren inte verkar känna till) till DO. Skolinspektionen utreder kränkande behandling enligt Skollagen och DO utreder kränkningar som har sin grund i diskrimineringslagen, t ex kön eller sexuella trakasserier. Detta har lagstiftaren bestämt. Om skolan brister i sitt förebyggande arbete mot trakasserier så kan DO granska skolans likabehandlingsplan.
Jag finner det intressant att en åklagare sitter och säger att Skolinspektionen begått ett fel som utgår från ansvarsfördelningen i lagen. Eller så har den förre åklagaren i fråga varken läst skollagen eller diskrimineringslagen.
Vad Svenska Dagbladet väljer att inte berätta är att DO faktiskt valt att granska bl a Lundsberg i sin pågående granskning av grundskolors förebyggande arbete mot trakasserier och sexuella trakasserier. Granskning är i det aktuella fallet det enda DO kan göra, då det saknas en anmälan från en enskild individ som sagt sig utsatts för sexuella trakasserier.
Så det skulle vara mycket intressant om reportrarna kunde utveckla på vilket sätt Skolinspektionen och DO skall ha brutit mot lagen. Förklara gärna! Ett tips är att läsa diskrimineringslagen, DO-lagen och skollagen först.
Uppdatering 1: SvD skärper till sig. Dock är deras tidigare rubricering om lagbrott inte den f d åklagarens fel, utan tidningens.
Uppdatering 2: Skolvärlden reder ut begreppen något. Nu väntar vi bara på en förklaring om vad DO skall göra när andra myndigheter skickar anonyma uppgifter. DO har ett tillsynsansvar av diskrimineringslagen och utreder indvidanmälningar där det finns en enskild individ som anmält t ex sexuella trakasserier mot hen själv (fanns inte här). DO granskar även skolors likabehandlingsarbete, d v s hur dom uppfyller kravet på planmässighet i lagen. Om en skola inte har en policy och rutiner mot trakasserier kan det bli fråga om vite, något DO inte själv kan besluta om, till skillnad mot Skolinspektionen. Men hur man genom diskrimineringslagen ska komma åt sådant som anmäls anonymt, om skolan har ett fullgott förebyggande arbete, beats me.
onsdag 10 oktober 2012
Obehagligt av DN
Dagens Nyheters ledarsida vill att Sveriges Radio ser över Täppas Fogelbergs anställning. Fogelberg har nämligen uttalat sig ironiskt kring Lars Vilks, och sagt att han inte vill betala för Vilks personskydd. För DN är detta ett politiskt uttalande som inte står i överensstämmelse med public services grundläggande principer. Därför bör Fogelberg omplaceras från Ring P1.
Nu är ledarartikeln inte undertecknad men jag kan nästan gissa mig till skribenten. Rätt obehagligt att ropa på arbetsrättsliga åtgärder mot en person för att denna inte håller med ledarskribenten. Det måste ju ändå vara en fråga som bör resas av Fogelbergs uppdragsgivare/arbetsgivare. (Sen är ju faktiskt hans uppgift att käfta emot i programmet i fråga.)
Och nej, jag vill inte heller betala för skyddet av Lars Vilks. Däremot är det svårt att veta var gränsen går för när staten ska rycka in och skydda folk från sig själva, vilket det ju egentligen är frågan om här. Den mediekåte Vilks har ju i över 20 års tid sökt uppmärksamhet och lever och andas på detta. (Vilket blev tydligt i Uppdrag Granskning.) Om vi nu inte vill betala för några stesolid och ett par timmar på psykakuten för Anna Odells engångsprojekt så kanske vi nått en gräns även för Lars Vilks?
Nu är ledarartikeln inte undertecknad men jag kan nästan gissa mig till skribenten. Rätt obehagligt att ropa på arbetsrättsliga åtgärder mot en person för att denna inte håller med ledarskribenten. Det måste ju ändå vara en fråga som bör resas av Fogelbergs uppdragsgivare/arbetsgivare. (Sen är ju faktiskt hans uppgift att käfta emot i programmet i fråga.)
Och nej, jag vill inte heller betala för skyddet av Lars Vilks. Däremot är det svårt att veta var gränsen går för när staten ska rycka in och skydda folk från sig själva, vilket det ju egentligen är frågan om här. Den mediekåte Vilks har ju i över 20 års tid sökt uppmärksamhet och lever och andas på detta. (Vilket blev tydligt i Uppdrag Granskning.) Om vi nu inte vill betala för några stesolid och ett par timmar på psykakuten för Anna Odells engångsprojekt så kanske vi nått en gräns även för Lars Vilks?
tisdag 9 oktober 2012
Morgonläsning
Bläddrar förbi ännu ett försök av Per Gudmundsson att skrämma Stockholmsväljare för oppositionen. Han har i ett par dagar försökt förklara för oss att med en S-ledd regering kommer en stor del av våra vårdcentraler och förskolor försvinna. Det är som om det var Moderaterna som uppfann både fri sjukvård och dagis, i stället för tvärtom. (Å andra sidan påstod ju Kent Persson (M) i Nerikes Allehanda i helgen att den svenska modellen utformats under årtionden, delvis under socialdemokratisk ledning. Från Saltsjöbaden 1938 till idag har Socialdemokraterna regerat i nära 60 år, starkt motarbetade av Moderaterna i i princip varje välfärdsfråga.) Nej, Per, att man förbjuder vinst betyder inte att vårdcentralen försvinner, däremot kanske riskkapitalisterna gör det och det är faktiskt inte någon stor förlust för den del av befolkningen som inte gjort privat vinst till sin ideologi. Att vi är många har nog även du förstått eftersom du redan två år före valet börjat med skrämselpropaganda på ledarplats.
Skönt då att få läsa Ola Wongs krönika i tidningen. Wong som skriver om Tintindebatten och George Orwell och slutar med att klämma till den beskäftige Johan Hakelius, som liksom Maria Abrahamsson (M) haft svårt att känna sympati med en tillfångatagen journalist med vänstersympatier. (I deras värld är det ju bäst om alla journalister är som Mats Knutsson och Margit Silberstein.)
Skönt då att få läsa Ola Wongs krönika i tidningen. Wong som skriver om Tintindebatten och George Orwell och slutar med att klämma till den beskäftige Johan Hakelius, som liksom Maria Abrahamsson (M) haft svårt att känna sympati med en tillfångatagen journalist med vänstersympatier. (I deras värld är det ju bäst om alla journalister är som Mats Knutsson och Margit Silberstein.)
Nu är det så här: Handlingar betyder något. Orwell fick en kula i halsen i kampen mot fascismen i spanska inbördeskriget och blev 1900-talets mest betydelsefulla politiska författare. Martin blev skjuten i axeln, torterad och dömd till 11 års fängelse som journalist på fältet. Hakelius mest krävande journalistiska utmaning har varit att välja mellan Times New Roman och Verdana. Lycka till med att vinna den trovärdighetsmatchen.
måndag 8 oktober 2012
Reinfeldt tappar 20 procent i Skops mätning
När frågorna är viktigare än svaren. Eller när man är ute efter ett visst svar och får anpassa frågorna efter detta. För vad ska man annars säga om att våra medier köper opinionsundersökningar där man ställer frågan vem man tror är skickligast på att leda en regering. Den som gör det just nu, eller någon av tre personer som kanske kommer göra det om två år. Människors svar på denna fråga säger inte ett skit om vem de kommer lägga sin röst på i september 2014. Det säger heller ingenting om vad de tycker om den politik som förs av personernas partier.
Flera medier väljer att jämföra svaret med hur det såg ut inför sommaren 2012. Då ställdes frågor om vilka man hade förtroende för (en delvis annan fråga) och då låg Reinfeldt sämre till. Oavsett så verkar Reinfeldt ha tagit sig under hösten. Svenska Dagbladets politiska skribenter är givetvis jätteglada över siffrorna. Benjamin Katzeff Silberstein spår i pappersupplagan att Löfvéns smekmånad är över och konstaterar att resultatet är en gratulationsbukett till Reinfeldt.
Statsministern får 63 procent av väljarna, enligt Skop, på frågan vem de tror är skickligast på att just idag, två år före valet, leda en regering. Frågan är om det är en upphämtning av Reinfeldt. Ja, i början av sommaren var Löfvén förbi Reinfeldt i vissa mätningar, särskilt om man mäter förtroende för partiledaren istället för regeringschefsskicklighet. Men vad ledarskribenterna på SvD och även svensk public service förtiger är att för ett år sedan hade Reinfeldt 83 procents förtroende, enligt Skop, för att leda en regering. Reinfeldt har alltså tappat 20 procent sedan förra året.
Med statistik kan man bevisa vad som helst. Särskilt med korta perspektiv i korta notiser på nätet.
onsdag 3 oktober 2012
Mitt liv som bankkund
Låt oss börja med lite bakgrundsinformation. I dagarna firar jag 25-årsjubileum som kund i Svenska Handelsbanken. Hade det varit en anställning hade jag fått guldklocka. Av min bank får jag bara strul.
Jag har varit kund på mitt bankkontor i ca tio år. Efter att jag och maken träffade varandra är även han kund där. På dessa tio år har jag/vi bytt bankkvinna ca tre-fyra gånger. I början var det väldigt trevligt, vi blev bjudna på informationskvällar med sushi och sake-provning. Vi har investerat alla våra pengar i bankens olika fonder och kapitalförsäkringar. Jag ska inte gå in på detaljer här men vi har ett bra belopp sparat i banken, pensionsinsättningar oräknade, och sparar ca 7 000 kr i månaden. Vi tjänar bra i fasta anställningar inom staten och har ca 55 000 kr netto i månaden. Jag äger dessutom del i två obelånade fastigheter.
Sedan ett par år söker vi efter ett större boende. Vi bor idag i hyresrätt. Vår förra bankkvinna utfärdade ett lånelöfte som gällt under sex plus sex månader och som löpte ut i september. Nu ska vi på en visning och därför kontaktade jag i god tid banken. Vår nya bankkvinna ringde upp och skulle "titta på" vårt önskemål nästa vecka (nu innevarande). Jag trodde att det var en smal sak med tanke på vår historia i banken och att ingenting ändrats sen sist, förutom en viss löneökning för maken. Men idag är det visning och vi har fortfarande inte fått något skriftligt lånelöfte. (Trots löfte om att detta skulle skickas.)
Igår kväll under middagen ringde bankkvinnan igen. Hon hade räknat på vad lånet skulle kosta oss. Vi står inför att köpa ny bil och vill bara betala tio procent i handpenning på en ny bostad. Därför kommer vi ansöka om ett blancolån på 5 procent. Vår ansökan om lån skulle ligga relativt lågt för att vara Stockholm. Förra lånelöftet låg på 2,7 miljoner, detta ligger betydligt lägre. Nu lät bankkvinnan meddela att amorteringen skulle hamna på närmare 4 000 i månaden. Varav ca 70 procent utgjorde amortering på blancolånet som ska betalas av på fem år.
- Är detta med blancolånet speciellt för Handelsbanken, eller är det samma hos andra, frågade jag.
Nä, det var ingenting som banken kan påverka, sa hon ursäktande. Hon ville bara berätta att amorteringen blir högre än räntan och undrade om vi ändå inte kunde betala 15 procent själva. (Nej, det har jag ju redan sagt att vi inte kan, för då får vi låna till bilen i stället.)
Bedrövad åkte jag hem och satte mig att söka på nätet. Banken hade just fått mig att känna mig som en oansvarig slarvmaja som inte hade ytterligare 100 000 kr på fickan. Har folk som äger sitt boende alltid upp emot en halv miljon på banken? Jag inledde en diskussion med vännerna på Facebook och fick genast en bild av att nej, det har dom inte. Det är nu inte så att vi sitter i sjön då bankens föreslagna amortering väl ryms inom vårt nuvarande sparande, som tydligt kan framgå för henne bara genom att titta på våra konton. Vid tidigare lånelöften har det inte ens varit en issue, och skulle kanske inte varit det nu heller om hon inte lagt fram det som ett problem. (Sparande genom amortering tenderar ju dock att bli mer låst än sparande på sparkonto.)
Om nu min bank tyckte att det var dyrt kanske det gick att hitta billigare alternativ? Jag letade runt lite och fann att t ex IKANO-banken har en lånetid på tolv år på sina blancolån. När jag surfar in hos SBAB får jag veta att de kan erbjuda oss lån upp till 3,6 miljoner och att amorteringen på det lån vi nu vill ha ligger på dryga 2 000 i månaden. Lånelöftet fick jag direkt på nätet, skickat i en pdf-fil med exakta siffror om vad det kommer kosta varje månad. Något min egen bank vid personlig kontakt inte kunnat åstadkomma på en vecka! Räntorna är ungefär desamma. Dessutom beviljar dom lån upp till 95 procent av köpeskillingen, utan att man känner sig moraliserad.
Så, vad handlar nu detta om? Jag kan inte se det som något annat än att min bank, där jag varit kund i 25 år och har alla mina besparingar och investeringar, krånglar med ett lånelöfte och kräver amorteringar dubbelt så höga som en bank där jag aldrig varit kund och som utfärdar lånelöfte direkt, baserat på mina av mig uppgivna inkomster och utgifter.
Det är möjligt att jag är lite känslig i min långvariga relation med Handelsbanken just nu. Min tilltro till banken började vackla redan i våras när dom utan att meddela oss sa upp våra internetabonnemang p g a att bankens säkerhetssystem upptäckt en trojan i min jobbdator. (Jag har fullmakt att sköta makens bankbetalningar.) Plötsligt var vi avstängda utan att förstå varför. Jag lyckades öppna mitt med enda krånglet att jag fick ringa runt och prata med tre olika kontor och att mitt Master Card sades upp och att jag tvingades vänta tre månader på att få tillbaka mitt kort med eget motiv. (I-landsproblem, men ändå svårt att förstå.) Maken drabbades dock av månader av krångel. Han fick gå till banken och skaffa nytt abonnemang, nytt Visakort och alla hans e-fakturor sades upp utan att vi fick besked om det vare sig från banken eller företagen i fråga. När jag tog upp detta med banken möttes jag av totalt oförstående och en jaha-vad-kan-väl-vi-göra-åt-det-attityd. El- och interneträkningar damp sedan ner i övernattningslägenheten mitt i sommaren, då maken inte var där på flera månader. Något som i sin tur ledde till över tusen kronor i avgifter och en anmälan till Kronofogden. (Comhem vilar inte på hanen utan skickar sina kunder till Kronofogden efter att man missat första påminnelsen. Snart har dom dock fiber i huset och då är det bye bye Comhem även där.) Allt detta är ju inte bankens fel, jag borde haft bättre koll på vilka räkningar vi hade att vänta, men lite bättre info om att de säger upp abonnemang ensidigt och att e-fakturor dras in hade inte skadat. Det värsta var dock okunskapen hos banken om deras egna (brist på) rutiner.
Något säger mig att det inte blir ytterligare 25 år med Handelsbanken. En god vän frågade i Facebookdiskussionen vilken bank det rörde sig om. Hans spontana kommentar var "Jag visste det! Dom har blivit fullständigt galna. Jag är på väg att byta!" Tydligen har SBAB bra sparkonton för sina bolånekunder, med högre ränta än på vårt sparkonto i Handelsbanken. Ser genast möjligheten att spara hälften av dagens sparande i amortering, hälften på sparkonto. Och ska man gå efter vad vännerna på Facebook tycker om sina respektive långivare så är valet lätt.
Uppdatering: Lånelöftet anlände igår före visning men utan att jag hade möjlighet att se det, eftersom jag inte längre vågar logga in på banken via jobbdatorn. Vårt statliga datornätverk är ju som synes ovan inte säkert nog. Lånelöftet var på exakt 90 procent av vad vi angett att vi kan tänka oss betala för just den här aktuella lägenheten. Det innebär att banken i stället för att, som tidigare, räkna ut vad vi har råd att köpa bostad för räknat på en enskild lägenhet. De sänker vårt lånelöfte med 700 000 kr. Snålt kan tyckas. SBAB har angett att dom kan tänka sig bevilja lånelöfte mer än en miljon över vad vår bank nu gjort. Att bankkvinnan inte, som sin företrädare, är framsynt nog att se att vi kan behöva lånelöftet för ev andra bostäder är rent ut sagt dåligt.
Jag har varit kund på mitt bankkontor i ca tio år. Efter att jag och maken träffade varandra är även han kund där. På dessa tio år har jag/vi bytt bankkvinna ca tre-fyra gånger. I början var det väldigt trevligt, vi blev bjudna på informationskvällar med sushi och sake-provning. Vi har investerat alla våra pengar i bankens olika fonder och kapitalförsäkringar. Jag ska inte gå in på detaljer här men vi har ett bra belopp sparat i banken, pensionsinsättningar oräknade, och sparar ca 7 000 kr i månaden. Vi tjänar bra i fasta anställningar inom staten och har ca 55 000 kr netto i månaden. Jag äger dessutom del i två obelånade fastigheter.
Sedan ett par år söker vi efter ett större boende. Vi bor idag i hyresrätt. Vår förra bankkvinna utfärdade ett lånelöfte som gällt under sex plus sex månader och som löpte ut i september. Nu ska vi på en visning och därför kontaktade jag i god tid banken. Vår nya bankkvinna ringde upp och skulle "titta på" vårt önskemål nästa vecka (nu innevarande). Jag trodde att det var en smal sak med tanke på vår historia i banken och att ingenting ändrats sen sist, förutom en viss löneökning för maken. Men idag är det visning och vi har fortfarande inte fått något skriftligt lånelöfte. (Trots löfte om att detta skulle skickas.)
Igår kväll under middagen ringde bankkvinnan igen. Hon hade räknat på vad lånet skulle kosta oss. Vi står inför att köpa ny bil och vill bara betala tio procent i handpenning på en ny bostad. Därför kommer vi ansöka om ett blancolån på 5 procent. Vår ansökan om lån skulle ligga relativt lågt för att vara Stockholm. Förra lånelöftet låg på 2,7 miljoner, detta ligger betydligt lägre. Nu lät bankkvinnan meddela att amorteringen skulle hamna på närmare 4 000 i månaden. Varav ca 70 procent utgjorde amortering på blancolånet som ska betalas av på fem år.
- Är detta med blancolånet speciellt för Handelsbanken, eller är det samma hos andra, frågade jag.
Nä, det var ingenting som banken kan påverka, sa hon ursäktande. Hon ville bara berätta att amorteringen blir högre än räntan och undrade om vi ändå inte kunde betala 15 procent själva. (Nej, det har jag ju redan sagt att vi inte kan, för då får vi låna till bilen i stället.)
Bedrövad åkte jag hem och satte mig att söka på nätet. Banken hade just fått mig att känna mig som en oansvarig slarvmaja som inte hade ytterligare 100 000 kr på fickan. Har folk som äger sitt boende alltid upp emot en halv miljon på banken? Jag inledde en diskussion med vännerna på Facebook och fick genast en bild av att nej, det har dom inte. Det är nu inte så att vi sitter i sjön då bankens föreslagna amortering väl ryms inom vårt nuvarande sparande, som tydligt kan framgå för henne bara genom att titta på våra konton. Vid tidigare lånelöften har det inte ens varit en issue, och skulle kanske inte varit det nu heller om hon inte lagt fram det som ett problem. (Sparande genom amortering tenderar ju dock att bli mer låst än sparande på sparkonto.)
Om nu min bank tyckte att det var dyrt kanske det gick att hitta billigare alternativ? Jag letade runt lite och fann att t ex IKANO-banken har en lånetid på tolv år på sina blancolån. När jag surfar in hos SBAB får jag veta att de kan erbjuda oss lån upp till 3,6 miljoner och att amorteringen på det lån vi nu vill ha ligger på dryga 2 000 i månaden. Lånelöftet fick jag direkt på nätet, skickat i en pdf-fil med exakta siffror om vad det kommer kosta varje månad. Något min egen bank vid personlig kontakt inte kunnat åstadkomma på en vecka! Räntorna är ungefär desamma. Dessutom beviljar dom lån upp till 95 procent av köpeskillingen, utan att man känner sig moraliserad.
Så, vad handlar nu detta om? Jag kan inte se det som något annat än att min bank, där jag varit kund i 25 år och har alla mina besparingar och investeringar, krånglar med ett lånelöfte och kräver amorteringar dubbelt så höga som en bank där jag aldrig varit kund och som utfärdar lånelöfte direkt, baserat på mina av mig uppgivna inkomster och utgifter.
Det är möjligt att jag är lite känslig i min långvariga relation med Handelsbanken just nu. Min tilltro till banken började vackla redan i våras när dom utan att meddela oss sa upp våra internetabonnemang p g a att bankens säkerhetssystem upptäckt en trojan i min jobbdator. (Jag har fullmakt att sköta makens bankbetalningar.) Plötsligt var vi avstängda utan att förstå varför. Jag lyckades öppna mitt med enda krånglet att jag fick ringa runt och prata med tre olika kontor och att mitt Master Card sades upp och att jag tvingades vänta tre månader på att få tillbaka mitt kort med eget motiv. (I-landsproblem, men ändå svårt att förstå.) Maken drabbades dock av månader av krångel. Han fick gå till banken och skaffa nytt abonnemang, nytt Visakort och alla hans e-fakturor sades upp utan att vi fick besked om det vare sig från banken eller företagen i fråga. När jag tog upp detta med banken möttes jag av totalt oförstående och en jaha-vad-kan-väl-vi-göra-åt-det-attityd. El- och interneträkningar damp sedan ner i övernattningslägenheten mitt i sommaren, då maken inte var där på flera månader. Något som i sin tur ledde till över tusen kronor i avgifter och en anmälan till Kronofogden. (Comhem vilar inte på hanen utan skickar sina kunder till Kronofogden efter att man missat första påminnelsen. Snart har dom dock fiber i huset och då är det bye bye Comhem även där.) Allt detta är ju inte bankens fel, jag borde haft bättre koll på vilka räkningar vi hade att vänta, men lite bättre info om att de säger upp abonnemang ensidigt och att e-fakturor dras in hade inte skadat. Det värsta var dock okunskapen hos banken om deras egna (brist på) rutiner.
Något säger mig att det inte blir ytterligare 25 år med Handelsbanken. En god vän frågade i Facebookdiskussionen vilken bank det rörde sig om. Hans spontana kommentar var "Jag visste det! Dom har blivit fullständigt galna. Jag är på väg att byta!" Tydligen har SBAB bra sparkonton för sina bolånekunder, med högre ränta än på vårt sparkonto i Handelsbanken. Ser genast möjligheten att spara hälften av dagens sparande i amortering, hälften på sparkonto. Och ska man gå efter vad vännerna på Facebook tycker om sina respektive långivare så är valet lätt.
Uppdatering: Lånelöftet anlände igår före visning men utan att jag hade möjlighet att se det, eftersom jag inte längre vågar logga in på banken via jobbdatorn. Vårt statliga datornätverk är ju som synes ovan inte säkert nog. Lånelöftet var på exakt 90 procent av vad vi angett att vi kan tänka oss betala för just den här aktuella lägenheten. Det innebär att banken i stället för att, som tidigare, räkna ut vad vi har råd att köpa bostad för räknat på en enskild lägenhet. De sänker vårt lånelöfte med 700 000 kr. Snålt kan tyckas. SBAB har angett att dom kan tänka sig bevilja lånelöfte mer än en miljon över vad vår bank nu gjort. Att bankkvinnan inte, som sin företrädare, är framsynt nog att se att vi kan behöva lånelöftet för ev andra bostäder är rent ut sagt dåligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)