Amnesty förespråkar ministerstyre

Ser att Amnesty International vill att Sverige ägnar sig åt ministerstyre och sätter sig över våra domstolar i Assangefallet. Jag får nog ta och omvärdera mitt månatliga stöd till organisationen om detta är en officiell (vilket det ju verkar vara) hållning. Regeringen ska inte lägga sig i våra domstolars arbete. Denna maktfördelning är grundläggande för en rättsstat. Att Carl Bildt plötsligt skulle börja lämna garantier för att våra domstolar i en eventuell (idag finns inte ens en häktningsframställan gentemot Storbritannien där Assange befunnit sig i åratal) domstolsprocess om utlämning ska komma fram till att Assange inte lämnas ut. Samma regler lär dessutom gälla i både Storbritannien och Sverige och jag funderar på om Amnesty riktat något liknande krav mot Storbritannien. Eller är detta bara ytterligare ett led i försvaret av en misstänkt sexbrottsling som vägrar låta sig förhöras i det land där han misstänks ha begått brott?

Nä, banne mig! Nu blir det nog att välja en annan organisation att skänka sina pengar till. 

Kultursorg

I vår familj har vi sorg just nu. Inte en sådan som när någon nära går bort, utan en sådan när något man gillar och trivs med hotas med nedläggning. Jag pratar om morgontidningen, Svenska Dagbladet. Unikt bra. Särskilt nyhetsdelen och kulturdelen. Den senare redaktionen ska nu gå upp i huvudredaktionen och kulturdelen ska försvinna. Det är Schibsteds sätt att ta journalistiken på allvar. När de nås av kritik från journalisterna väljer dom att kalla journalisternas företrädare för okunnig. Höjden av arrogans, vilken också visar sig gentemot oss läsare. Att Schibsted fått Svenskan att blomstra har ju inget värde för framtiden om samma företag nu monterar ner journalistiken. Ni kan inte leva för evigt på gamla meriter. Samma dag som den bantade tidningen dimper ner i prenumeranternas brevlådor kommer dessa prenumerationer att börja upphöra, kanske just för att vi inte är idioter utan kan se skillnaden.

I förra veckan, dagen innan beskedet om bantning kom, betalade jag in vår prenumerationsavgift på över 3 000 kr. Något säger mig att det var sista gången. Och det är djupt sorgligt men säkert helt enligt plan hos räknenissarna på Schibsted. Den tid då man fick sin morgontidning i brevlådan och tilläts glädjas, uppröras, gråta till morgonkaffet är helt enkelt snart förbi.

Osannolikt omdömeslöst från samhällets företrädare

Justitierådet Göran Lambertz, domare i Högsta Domstolen, börjar bli en följetong i medierna. Med sin förmåga att aldrig ge sig så länge han kan få sista ordet. Nu har Expressen begärt ut Lambertz mejlkorrespondens. Mejlen till och från Högsta Domstolen är ju offentliga. Vi som jobbar inom staten vet att använda privat mejladress för sådant vi inte vill behöva sekretessgranska eller lämna ut till granskande journalister. Särskilt när det är privata saker vi ägnar oss åt. Det har tydligen inte Lambertz, tidigare statsanställda Christer van der Kwast, åklagare, och Claes Borgström, advokat, samt pensionerade polisen Seppo Pentinen begripit. Nej, dom pladdrar på, bröder emellan, och undertecknar mejl med "Bästa" och förnamn. Först sedan mejl-korrespondensen offentliggjorts har Lambertz bestämt att i fortsättningen använder han sin privata mejlbox för sådan här korrespondens och avgör själv från mejl till mejl vad som ska vara offentlig handling eller inte. Ska vi gissa att det är ganska få handlingar? 

I Svenska Dagbladet läser jag följande passus i mejl från Lambertz till någon av ovanstående av samhällets företrädare.

"Så småningom tänker jag skriva en eller flera artiklar av detta slag, där jag gör upp med alla förståsigpåare som har dragit tokiga slutsatser. Jag tänker inte anmoda dem att be om ursäkt, det får de försöka förstå själva. Men jäklar vad jag skulle vara upprörd om jag vore ni tre. Jag försäkrar att jag är rejält upprörd å era vägnar."

Skriver alltså domaren i Högsta Domstolen. Före detta justitiekanslern som i denna roll granskat domarna i fallet Quick och kommit fram till att de han nu mejlar med har gjort ett utomordentligt gott arbete. Göran Lambertz är så upprörd å deras vägnar att han är beredd att sätta hela sin heder i pant för deras skull. Påhejad av den nu frikände Sture Bergwalls advokat. (!) När Göran Lambertz med hjälp av åklagaren och utredaren i fallet lyckas sätta ihop motargument (som senare åter blir söndersmulade) då får han mejl från vännen Claes Borgström som tackar för artikeln och framför sina "Bästa"-hälsningar. Så här skriver f d JämO och målsägandebiträdet i Assangefallet till Lambertz:

"Jag hörde också diskussionen mellan dig och Jenny (minns inte hennes efternamn) i Studio Ett. Hon tappade mycket trovärdighet både på sin aggressivitet och sitt krav på att betraktas som den som vet sanningen."

Jenny är Jenny Küttim, framlidne Hannes Råstams researcher som gjorde bra ifrån sig när hon nu ensam får försvara vad hon och Råstam kommit fram till i sina granskningar av fallet Quick. Jag skulle nog säga att 30-åriga Küttim är avsevärt mycket mer insatt i hela ärendet än Göran Lambertz och, verkar det som, även Claes Borgström. Sådant kan ju lätt upplevas som aggressivt av äldre män. Borgström går vidare i sitt mejl och frågar sin vän om Leif GW Persson (av Seppo Pentinen kallad "Grovt Wilseledande Persson") var nykter i en debatt mot Lambertz. Sture Bergwalls advokat, som skulle försvara honom i rätten, sitter alltså nu, när klienten friats i alla utom två fall som fortfarande inte behandlats, och hejar på de få som fortfarande tror på Bergwalls SKULD. Han har inga förslag till förändringar i artikeln där Lambertz påstår att Bergwall i själva verket är skyldig till det han frikänts från. Det är anmärkningsvärt utöver det vanliga.

Denna soppa blir allt värre. Man skulle ju kunna tänkt sig att åtminstone Borgström kört med "inga kommentarer" och att Lambertz hänvisat till sin tidigare granskning och därefter höll tyst. Men det är uppenbart att de två är alltför känslomässigt och vänskapligt involverade i det här för att tiga. Van der Kwast, som i och med friandena av Bergwall, fått ett minst sagt uselt eftermäle som länsåklagare, och Pentinen, som anklagas för att ha planterat bevis hos Bergwall för att denne skulle ha lättare att erkänna, har ju all anledning att försvara sig. Men varför Lambertz ger sig in i det här kan nog bara förklaras med en mix av narcissism, vänskapskorruption och extremt dåligt omdöme.

Cynismer om tisdagsmorgonen

"Jag stal för att kunna köpa mat och behandla mitt skadade ben." Påstår Aftonbladet att den s k Tunnelbanerånaren sagt. Ibland undrar jag om inte tidningen återger sådant bara för att vi läsare ska tänka "ja, men inte lika skadat som ditt offers ben" eller "ja, men du hade inga problem att hoppa ner och upp på spåret med benet". Flashbackmobben är övertygad att det skrivs ut för att tidningen vill att vi ska tycka synd om rånaren. Jag är cynisk nog att tro att det skrivs för att få igång Flashbackmobben så att artikeln får många klick och kommentarer på nätforum.

Sen undrar jag, fortfarande cynisk, lite över det här med män och kvinnors fylla. Jämförelsen med kvinnor som blir våldtagna när dom är medvetslösa av alkohol ligger nära till hands. Hur brukar det låta då? Vad brukar domstolar säga? Att det inte var tydligt för gärningsmannen att hon inte ville att han skulle stoppa in sitt organ i henne trots att hon inte var vid medvetande? Vad brukar försvarsadvokater antyda? Att det är hennes eget fel som berusat sig så till den grad att hon blivit medvetslös? Låt oss hoppas att "Johnny" slipper sådana frågor i rätten. Jag är ganska säker på att han gör det.

Var det bättre förr?

Läser en artikel fylld med floskler och sentimentalitet, där historien egentligen inte behöver extra krydda. Det handlar om Kortedala. Där ett ungdomsgäng i våras hamnade i bråk med en äldre man. Mannen fick ta emot slag och sparkar och skadades så svårt att han idag har minnesförlust och inte kommer ihåg något alls från de två senaste åren. Av polisens förundersökning kan man se att vittnesmålen går isär om vad som hände. Klarlagt verkar vara att ungdomarna retat mannens hund och att mannen fick veta detta när han kom ut från Hemköp. Han ska då ha approcherat ungdomarna, som satt och hängde på bl a en träkrokodil på torget. Det finns olika berättelser. (Ungdomarna har bl a ändrat sig och riskerar enligt Aktuellt åtal för mened.) De flesta vittnen verkar vara överens om att mannen och en av pojkarna råkar i handgemäng, där även mannen i fråga är med och 'checker', som vi brukade säga hemma i Värmland. Det är inte så att han blir påhoppad bakifrån utan han konfronterar själv ungdomarna. Förmodligen för att han är arg över att de sägs ha sparkat en plåtburk mot hunden. Det hela slutar med att åtminstone två av de unga männen matar slag och sparkar mot mannen när han ligger ner i en tom fontän. Många av vittnena beskriver hur en av dem riktar en sista spark mot vad man kan anta är mannens huvud, som inte syns för något av vittnena. I förhör tror en av pojkarna att misshandeln kan ha orsakat ont i näsan och huvudvärk. Båda dömdes igår för misshandel till ungdomsvård.

Av artikeln förstår man att mannen är en mild själ som lever för sin hund, som alla medier är noga med att namnge som lurvige Barney, och luktar på blommorna. Lite som tjuren Ferdinand. De unga männen dock, de är alla mer eller mindre kriminella. En man på torget får tycka det som säkert många tycker, att de borde buras in hela gänget för skyldiga är dom säkert även om det inte finns några vittnesmål som styrker detta. (Om man läser förhören med vittnena så framstår det ganska tydligt att det är två av sju som misshandlar mannen.) Att dom tillhör ett "gäng" berättar rektorn på deras skola. Han har inte längre något med dem att göra, säger han. De är en sak för domstol och kriminalvård. Artikelförfattaren lyfter att anhöriga till pojkarna till och med använt en megafon mot rektorn efter att denne gått ut i pressen och uttalat sig negativt om dessa pojkar. Rektorn säger att han talat om gäng där narkotika förekommer. Pojkarna "hörde till skolans ”orosgrupp” med stor frånvaro och signaler om störande beteende utanför skolan". Signaler om störande beteende blir lätt det samma som att alla missbrukar narkotika och deltar i grov misshandel om man läser slarvigt eller mellan raderna.

En man intervjuas och får ett obligatoriskt pratminus om att på hans tid slog man minsann ingen som låg ner. En läkare har hörts av polisen och även han citeras med ett klassiskt bland det värsta jag sett-citat. Låt oss titta närmare på dessa två floskler. 

Det var bättre förr-argumentet
Är det verkligen så att våldet ökat och blivit grövre? Docenten och kriminologen Felipe Estrada har undersökt statistik över alla personer som skrivits in på sjukhus på grund av våldshändelser. Sedan har han gjort jämförelser med vad offren själva berättat. Undersökningen visar att sedan 1974 har våldsbrotten legat ganska konstant och inte blivit grövre. 

-Vi pratar mer om våld, vi är mer och mer oroliga för våld, vi rapporterar mer om våld. Men när vi väl frågar människor om de har utsatts för en våldshandling som gjort att de tvingats uppsöka vård det senaste året, då ser vi att människor i samma grad svarar att de har utsatts för sådant i dag som de gjorde för 15 år sedan, säger Felipe Estrada till SVT:s Rapport.

Detta stödjs även av Brå:s statistik. 

Det värsta jag sett i min karriär-argumentet
Det är svårt att hitta en artikel där detta pratminus inte dyker upp. Det är lika obligatoriskt som att poliser får kalla kvinnomord för "familjetragedier". Är det då så att poliser alltid säger så till journalister, att jag har aldrig sett nåt värre i hela min karriär. (Eller i det här fallet, läkare till poliser.) Eller är det så att journalisterna frågar t ex om man varit med om något liknande och vederbörande svarar att nej, det händer inte så ofta? Och det sedan blir till det obligatoriska "citatet" att det var det värsta vederbörande sett. 

Den stackars mannen på Kortedala torg minns inte längre namnet på en enda blomma. Detta ensamt hade räckt långt i artikeln, så varför måste det kryddas med idéer om att det var bättre förr?

Om man sedan skulle ge ett tips till rektorn i fråga, skulle det kanske vara att eleverna på hans skola fick göra studiebesök och studera vad som händer med ett huvud när man kicksparkar någon just där. Att det kan leda till något mycket värre än ont i näsan.

När ändamålet helgar medlen

Ibland uppstår debatt med vännernas vänner på Facebook. Om du kan välja dina vänner så kommer deras kompisars åsikter på köpet. Igår var det en yngre kvinna som ansåg att det var helt fel av Johan Persson och Martin Schibbye att bryta mot Etiopiska passlagar. Så får man inte göra. För lagen i det land man granskar står över granskningen. Oavsett vem som stiftat lagen. Oavsett vilket syfte man har med lagbrottet.

Det är en inställning som till och med förvånar mig, som jobbat med juridik hela livet. Som har en examen i juridik. Kanske är det för att jag valt att betrakta lagen som en samling moralregler som vi i samhället har att följa för att detta samhälle inte ska kastas in i kaos och anarki. Men som underkastade de högsta av regler, de som är stadgade i FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. Odelbara rättigheter som alla människor har oavsett vad deras lagstiftare fått för sig ska vara landets moral just vid detta tillfälle.

Det är helt enkelt som Johan Persson sa på presskonferensen igår, fritt från minnet, att Etiopiens lag är inte hans moral. Så länge vittnesmål om grova övergrepp på civilbefolkningen förekommer anser han sig ha rätt att forska i detta, att försöka ta sig in och se det via sin kameralins. För att kunna visa världen hur Etiopien må ha passlagar men hur dom ständigt bryter mot de mänskliga rättigheterna. För att kunna visa att de gör detta i samarbete med ett svenskt oljebolag, ett svenskt oljebolag där utrikesministern suttit i styrelsen och ansvarat för de etiska frågorna. Vilka fler än ägare och konsumenter berörs av oljeutvinningen?

Jag är rätt glad att det funnits/finns journalister som rapporterat om övergrepp i Kambodja, Syrien, Libyen, Etiopien, Eritrea, Vietnam, Sydafrika, Argentina, Jugoslavien osv. Att de gjort detta utan att be förtryckarregimerna om lov först. Utan att vara inbäddade i en amerikansk invasionsstyrka. Hur skulle jag alls kunnat bildat mig en uppfattning om Etiopiens lagar och rättsapparat om det inte varit för att Johan Persson och Martin Schibbye tog sig in olovligt i landet? (Om än inte för att wallraffa inom rättssystemet som dom nu fick möjlighet att göra.) Hur ska någon nu få veta vad som verkligen händer i Ogaden? Om alla journalister väljer att sätta etiopiska passlagar före avslöjandet av brott mot mänskliga rättigheter.

För mig är det obegripligt att man kan tycka att förhindrandet av det otillåtna korsanden av gränser är viktigare än avslöjandet av folkrättsliga brott. En människa med reportageblock och kamera går över en av politiker på en karta uppritad gräns. Intervjuar, fotar, skriver, publicerar. Medan politikerna fortsätter understödja fördrivning, mord, våldtäkt. Schibbye och Persson hade kunnat göra stor nytta för människor i Ogaden om dom lyckats med sitt reportage. Journalistiska avslöjanden sätter alltid press på politiker, både där och här.

Från Lidingö till Ödeshög

Danderyd
Lidingö
Lund
Lomma
Täby


Munkfors
Ödeshög
Grums
Bjuv
Eda

Gissa skillnaderna mellan dessa två grupper av orter. Hög inkomst bland de fem första? Hög arbetslöshet bland de fem sista? Hög andel personer med underhållsstöd bland de fem sista? Högre andel tjänstemän mot gamla bruksorter?

Ja, det stämmer förmodligen alltihop. Och det är förmodligen en starkt bidragande orsak till att Högskoleverket i en undersökning kommit fram till att de fem översta har högst andel 24+-åringar i eftergymnasiala studier medan de fem nedersta har lägst. I Danderyd pluggar 76 procent vidare efter gymnasiet. I Munkfôrs är de bara 18 procent.

DÄR har vi ett problem man skulle vilja att regeringen ägnade sig åt framför utförsäljningar av ännu ett par bilprovningar.

Född igår

Man ska väl egentligen inte klaga på åldern hos Svenska Dagbladets ledarskribenter, det är ju fint att tidningen drar sitt strå till stacken för att minska ungdomsarbetslösheten. Men man kan väl ändå förvänta sig att skribenterna inte är födda igår. Utan åtminstone på den här sidan 2006, så att deras alster kryddas av någon slags trovärdighet när dom ska haussa den regering som styrt landet sedan nämnda år. 

Men man kan ju undra. Idag är det Maria Ludvigsson som beklagar att det är så svårt att minska det statliga ägandet. (Rubriken är för tillfället felsatt men texten är i överensstämmelse med den i papperstidningen.)

"Det verkar hart när omöjligt att minska statens midjemått."

Anser Ludvigsson. Okeeeej, tänker jag. Och börjar räkna för mig själv i huvudet.

Arbetslivsinstitutet lades ner (och kvaddade en stor del av svensk arbetsvetenskaplig forskning)
Arbetsmiljöverkets resurser drogs in
Vin&Sprit såldes till fransmännen för att styckas och säljas vidare till finska staten
Bilprovningen såldes ut trots att ingen egentligen tror på idén, annat än att det är dåligt med statligt ägande även när det visar sig fungera bättre än privat som i fallet med
Apoteket som numera inte klarar att ha så enkla saker som ranitidin (brustabletter för sur mage) på lager.

I tre decennier har regeringar ägnat sig åt att minska statens midjemått. Något man kan läsa om hos ovan nämnda ledarsida närliggande tyckare. Och då har jag inte kommit in på kommunala utförsäljningar av bostäder, skolor och sjukhus. Som när Filippa Reinfeldt slumpade bort en vårdcentral till sin närmaste mans bekant. Eller när Modraterna i Stockholm sålde ut en rad köpcentrum till skojarbolaget Boultbee som sedan lät dem förfalla. 

Ministrar som Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Mats Odell har ju inte direkt vilat på hanen i sin kamp för att låta privata intressen ta över våra gemensamma tillgångar. Men det är klart, eftersom argumenten för utförsäljning är ideologiska, inte ekonomiska, så förstår jag om Svenskans ledarskribenter inte upplever att bantningen ger någon effekt så länge man har minsta lilla (ofta inbillade) fett att bli av med. 

Min läkare berättade en anekdot då jag vid en vägning berättade att jag vägde tio kilo mindre än jag trott. En annan patient hade varit ute och handlat efter att ha gått ner mycket i vikt. Plötsligt kom en kvinna gående rakt emot henne utan att väja. Bantaren blev irriterad då den andra inte såg ut att vilja vika av, vad var hennes problem? Detta tills kvinnan insåg att den bestämda kvinna hon såg framför sig var hennes egen spegelbild. Hon kände helt enkelt inte igen sitt nya jag. 

Oengagerade mäklare i Vällingby

Jag och maken letar efter hus i Vällingby. Vi vet vad vi vill ha och är beredda att slå till snabbt om rätt objekt dyker upp. Men det är inte helt enkelt. Processen försvåras av mäklare som helt enkelt inte svarar på tilltal. I princip varje gång är det VI som får jaga mäklaren. Det börjar med att man kontaktar dem per mejl för att få mer information om objektet eller fråga om möjligheten till andra visningstider. Det spelar ingen roll om det är Notar, Svensk Fastighetsförmedling eller Husman&Hagberg, det krävs att man får ligga på och jaga mäklaren. Ett enkelt mejl räcker aldrig utan man får mejla igen eller ringa upp. I vissa fall har det gått så långt att vi hoppat av budgivning enbart för att mäklaren aldrig hörde av sig utan det var vi som förväntades ligga på i budgivningen. (Det vanliga är ju att en mäklare ringer och presenterar nya bud.) Nu kommer vi att avstå från att vara med som intressenter på ett radhus för att mäklaren helt enkelt inte svarar på mejl. Som säljare skulle jag bli galen. Men säljarna av alla dessa hus och lägenheter vi varit intresserade av är ju helt enkelt inte informerade. Ofta rör det sig om dödsbon eller äldre personer vars släktingar gått in som ombud. Kanske skulle man ringa dem och berätta om de missade buden.

Frågan är varför. Har mäklarna för mycket jobb, för bra betalt? De borde ju vara intresserade av folk som vill vara med och buda. Eller tycker dom att deras provision ändå blir för låg på radhus i Vällingby att det inte är lönt att anstränga sig det där lilla extra?

Nä, vi blir nog kvar i vår hyresrätt och använder våra pengar till att resa i stället.

PS: Och då har jag inte ens berört detta humbug med acceptpriser. Detta lockpris som används för att folk ska tro att det inte ska bli budgivning. Senaste kåken gick för mer än 300 000  över acceptpriset.

Var e brudarna?

Magasinet Filter läses med stor glädje av min syster. Själv slutade jag läsa efter ett par nummer då jag läste en intervju med en av männen på redaktionen. De hade fått frågan varför bara män jobbade på tidningen och svarade nåt i stil med att det var en helt ointressant frågeställning och att Filter var jättebra, för männen skrev ju ibland om kvinnor. Minns inte exakt hur orden föll men de fick mig att aldrig mer köpa tidningen.

När jag igår på Facebook såg hur Syrran gillat ett foto från Filter blev jag lätt förvånad.

Redaktionen ser ut att ha genomgått en metamorfos. BARA kvinnor! Inte bra det heller givetvis, så jag kände mig tvungen att kontrollera med tidningens hemsida. Och se, inte ett namn som antyder att någon kvinna arbetar på redaktionen.

Brukar försöka lägga band på mig och inte gnälla på denna publikation inför Syrran, eftersom jag ju inte vill ta ifrån henne den underbara läsupplevelsen. (Jag lyckas inte alltid.) Hon gillar verkligen tidningen. Igår kunde jag inte hålla mig utan frågade vad hon trodde kvinnorna på bilden jobbade med. Som prenumerant kunde hon genast kolla upp detta. I det senaste numret var tio av de "medverkande" män och sju kvinnor. (Jag vet inget om längd på artiklar eller anställningsform.) Syrran tror att redaktionen består av kanske 7/3 till männens fördel. (Osäkert vilka positioner dom har.)

"Men givet hur bra magasinet är så skulle alla kunna få vara troll för min del."

Och då tror jag hon menar sådana där troll med svans och spetsiga öron som finns i skogen i Värmland. Inte sådana som finns på Internet, för dom klarar vi oss ju egentligen utan.

Antar att jag på grund av min rabiata sida missar en bra publikation. Och får väl fundera över varför jag inte upprörs av att favoriten Lantliv till största delen görs av kvinnor. Kan bero på att jag vet att dom brukar efterfråga duktiga skribenter så det torde kanske inte vara sååå svårt för en lantligt chic man att erbjuda dem sina reportage. Men det kan också bero på att även en rabiat feminist ibland låter principer stå tillbaka för faktum är att även Lantliv skulle kunnat skrivas från trollgrottan utanför Årjäng utan att jag brytt mig. ;)

Flying over the cuckoo's nest

Som vanligt väcker morgontidningens innehåll funderingar.

Maria Ludvigsson på ledarsidan har helt uppenbart missförstått det här med skillnaden mellan bostadsrätter och hyresrätter. Hon framställer Hyresgästföreningen ungefär på samma sätt som samma ledarsida brukar framställa facket när de senare engagerar sig i något fall på arbetsmarknaden genom att t ex propsa på kollektivavtal om lön och allmänna villkor på arbetsplatser utan medlemmar. Man skulle kunna tro att det rör sig om maffiaorganisationer som lägger sig i hederliga människors verksamhet och går långt utanför sitt mandat. Att organisationerna i fråga faktiskt handlar i sina medlemmars intressen ignoreras av SvD:s ledarsida, då detta faktum inte gynnar sidans argumentation. Det vore helt enkelt bättre om fastighetsägare (och rika hyresgäster) fick bestämma hyran själva.

Vad tidningens politiska personal struntar i, eller stör sig på, är ju själva principen. Att det ska finnas ett samhälleligt skyddsnät så att människor kan bo hyfsat billigt och komma till arbetsplatser där man inte riskerar lönestöld.

Det kan ju låta taskigt att hyresgäster som anser sig ha råd med en hyreshöjning inte ska få bestämma själva om badrummet ska renoveras. (Som när man bor i bostadsrätt.) Men jag antar att Hyresgästföreningen har att väga in samtliga hyresgästers väl och ve, inte bara önskemålen från några få. När dessa senare t ex flyttar till en bostadsrätt står den fördyrade lägenheten kvar och färre har råd att bo där. Det är liksom därför vi är medlemmar i Hyresgästföreningen, för att det är den enda kraft som kan hålla emot hyresvärdarnas lust att dra in mer pengar på sina hyresgäster. (Notera att jag inte är emot normalt underhåll, utan här talar om fullt funktionsdugliga lägenheter, även om vi kanske har olika syn på vad det är.)

Detta sagt vill jag rikta ett tack till min värd, Heba Fastigheter, som häromdagen hängt ett paket på min dörr. En glasskål fylld med favoritpralinerna för att fira att dom fyller 60 år. Blev uppriktigt glad och förstår varför värden får höga betyg i trivselenkäterna. Kan också bero på att dom, tack vare Hyresgästföreningen, tvingas hålla hyrorna på en rimlig nivå.

Nästa artikel som väcker min uppmärksamhet är att SvD:s icke-politiska journalister har granskat Sture Bergwalls journaler från Säter. Sedan han tog tillbaka sina erkännanden, fick resning och friats i flera fall så har tonen i journalerna förändrats. Det har även Bergwalls pivilegier vid Säter. Lufthålspermissioner har dragits in, mattor, böcker och persienner (!!!) har plockats bort från hans rum och omdömena i journalerna är mycket hårda. Nu är han arrogant, gränslös, grandios, provocerande och har psykopatiska drag. Innan han tog tillbaka morderkännandena lät det helt annorlunda. Då var ju dåren medgörlig och omdömena genomgående positiva. Nu ska Socialstyrelsen granska Säter vilket känns fullt berättigat. Särskilt som chefsöverläkare Susanne Nyberg (i pappersupplagan) säger att

"Det är klart att den del patienter kan uppleva det som negativt att man skriver om deras sjukdomar, men anteckningarna i hans journal är inte mer negativa än de som finns i andra patienters journaler."

Ett häpnadsväckande uttalande som får mig att undra om Säter i själva verket är Gökboet. Hur menar chefsöverläkare Nyberg? Utgår hon från samma princip som när vi hade diagnostiska prov i skolan, att resultaten ska fördela sig efter en redan satt normalfördelningskurva och att elevernas resultat inte kan avvika från denna? På Säter är alla dårar (även dom frikända) och då får dom självklart stå ut med dårdiagnoser även om dom råkat förändras drastiskt i samband med att dåren inte längre anser sig vara fullt så mycket dåre som Säter anser. Samma överläkare har år 2012 hänvisat till en 42 år gammal diagnos för att förklara varför 62-årige Bergwall fortfarande lider av samma psykiska tillstånd som när han var 20. Något som redan ifrågasatts av Socialstyrelsen. Det är dags att granska Nurse Ratched och hennes kollegor.

Fyra tusen dagar

Igår var det fyra tusen dagar sedan Dawit Isaak sattes i fängelse. Utan rättegång. Fyra tusen dagar, det är nästan elva år. De senaste elva åren har jag hunnit byta jobb fyra gånger, slutat på facket, börjat på DO. Träffat Lille mannen, gift mig. Begåvats med världens skönaste systerson. Besökt Mongoliet tre gånger, Kina två gånger, Thailand fyra gånger, Kambodja, Portugal, Belgien otaliga gånger, Schweiz, Österrike, Italien fem gånger, Frankrike två gånger. Spanien. Storbritannien, Norge och Danmark fler gånger än jag kan räkna nu, Slovenien, Kroatien, Tyskland, Nederländerna, Ryssland, Litauen, Finland och kanske något mer land som jag nu glömt nämna. Jag har kunnat planera för att resa både till Skottland och Kap Verde i höst/vinter.


Möjligheten att leva, resa och njuta fritt är inte alla förunnat. Låt oss hoppas att Johan Persson och Martin Schibbye inte behöver sitta hela sitt straff med tanke på vad de två skulle hinna uträtta i det fria ordets namn på samma tid.