söndag 29 maj 2011

På besök i verkligheten

Fredag förmiddag på jobbet. Sitter framför datorn och funderar över dagens jobbupplägg. Kollar lite på Facebook. Funderar över om vi skall äta ute ikväll. Vilka korvar vi skall köpa till grillningen imorgon. Tänker att det var väl skönt att de senaste veckornas konstiga känsla i bröstet och magen verkar ha försvunnit, förmodligen var det bara sur mage som botats med Omeprazol. Eller sviterna av det mongoliska viruset. Då hugger plötsligt en stor näve ett grepp i bröstet, vrider till och sänder smärtstrålar upp mot hakan och ut i ryggen. Hjälp! Det sitter i ett tag och känns som om jag får svårt att andas, inte att få luft, men att andas. Läskig känsla. Ringer Lille mannen och säger att vi nog får åka till sjukhuset. Smart drag att ringa till nån som sitter i Vällingby och inte hittar i stan och utan att vi ens vet var det finns akutmottagningar längre.

Smartare kanske att ringa sjukvårdsupplysningen. Beskriver mina symptom för sköterskan, nej jag har inte ont i vänster arm, bara i axeln, men jo jag har haft ont i övre delen av magen ett tag. Hennes lösning är att koppla mig till SOS Alarm. Där jag hamnar hos en sträng sjuksköterska som tänker skicka ambulans. Hur kommer dom in på jobbet? Jag kan gå ner och möta dem. Du går ingenstans, du sitter still! Sliter upp dörren och ropar på G borta i korridoren. Jag har tryck i bröstet, dom skall skicka ambulans, du får gå ner och möta. A kommer förbi . Stanna här, dom sa att jag inte skulle vara ensam. Herregud, jag måste ringa Lille mannen. Dom hämtar mig, jag hör av mig.

Så står dom där i dörren i sina gröna dräkter med väskor i händerna. Väskor som ger hopp. Professionalitet som ger trygghet och tar bort känslan av att det är väldigt pinsamt det här. Och visst känner jag igen ena syrran. En gång i mitt liv har jag ringt SOS Alarm, när en anhörig drabbats av en blödning och svimmat. Den gången var det samme man som körde ambulansen. Sammanträffande. Dom frågar om det är min bäbis på fotot i fönstret. Nej min systers. Jag får elektroder på bröstet, i nacken, på ryggen, i ljumskarna. Samt en puff nitroglycerin under tungan. Smakar inget vidare men känns tryggt. EKG:t skickas direkt till S:t Görans där en läkare kollar det och ringer upp och meddelar att dom skall ta in mig för observation.

Så rullas jag på bår genom korridoren där biträdande chefen gör sin första dag som stf chef då förstachefen är på semester. Stackarn satt där framför sin dator och såg plötsligt två grönklädda ambulanssjuksköterskor gå förbi med en bår utanför hennes rum. Jo, ring Lille mannen, han vet men säg att jag är OK och hör av mig senare. Ut genom hissen och in i ambulansen där sjuksköterskan där bak är nyfiken på om skriverierna om min myndighet verkligen stämmer. Nej, har man en gång varit med om en mediestorm vet man hur fel det kan bli. Det vet ni ju säkert allt om.

Läste häromdagen att antalet ambulansutryckningar ökat sedan skriverierna om SOS Alarm. Känner att ambulansen förmodligen fått ta obefogad skit. Tänker att för ett par månader sedan kanske jag fått svaret att ta en taxi. Eller inte. Jag är ju dessutom kvinna och kvinnors bröstsmärtor skall ju numera tas på samma allvar som mäns. Ambulanskillarna är noga med att poängtera att jag gjort rätt som ringt, även om det inte ser ut att vara något fel på hjärtat. Skönt eftersom situationen skulle kunnat känts pinsam.

Rullas in på medicinakuten på S:t Göran. Överallt bårar med äldre damer. Böjda, krokiga, lomhörda väntar dom tålmodigt på hjälp utan att klaga. Bensår, hjärtan som slår långsamt, kroppar som vid 93 års ålder inte längre vill. Mottagningsläkaren, överläkaren och två sköterskor är hos mig inom en halvtimme. Jag kopplas upp på ännu ett EKG och läggs sedan på övervakning. Nej, aortaaneurysm har helt andra symptom. Då dör man nästan direkt. Jo, jag vet. En byggjobbare, troligen från östra Europa nånstans, dumpas med bil vid ambulansintaget, vrider sig i smärtor. Kidney problems? No. Skicka honom till kirurgakuten. Ett par minuter senare kommer hans arbetskamrat skyndande genom akutmottagningen. Lugnt och metodiskt betas vi av och alla verkar vara av Nurse Jackie material. Och då menar jag professionaliteteten och omtanken, inte drogmissbruket.

Inser att det där uppropet om att sjuksyrror borde tjäna 36 900 kr i månaden inte är helt galet. Den som aldrig legat på sjukhus har nog svårt att förstå men när man befinner sig i den värsta av situationer, där man är rädd och utlämnad, och man möts av dessa tålmodiga, vänliga människor som ger hopp om att allt kommer bli bra. Jag är gärna med och betalar.

Blodprov tas för troponin kl 11.45. Det innebär att jag blir kvar minst åtta timmar till. Körs in på Avdelning 50 av två sjuksköterskor. Får lunch, lammfärsbiffar, och middag, lax, i väntan på nästa blodprov. På samma sal ligger en kvinna med samma symptom som jag men som skall genomgå flera undersökningar. Hon var på väg till jobbet i torsdags när det knöt sig bröstet och strålade upp mot hakan. In rullas en trasig man, på alla sätt, som verkar ha tillbringat livet utomhus. Hans personliga saker förvaras i plastpåsar. Han vill ha migränmedicin som inte finns på avdelningen. Du kan få alvedon. Hjälper honom föga. Han berättar om sitt trasiga knä, som förstördes när han blev påkörd av tunnelbanan för åtta år sen. Senare ersätts han av en äldre man med ångest över hur det står till med hans hjärta. Han har ont i ett sår och vill ha ett plåster. Sköterskan krånglar inte utan hämtar ett plåster och sätter på. Mannen somnar i fosterställning.

Integriteten far sin kos när man hamnar på en sjukhussal. Draperierna skyddar lite men alla hör allt. Telefonsamtal och samtal med sköterskor. Närheten till andra patienter och personal är uppenbar. Utanför fönstret samtalar mammor vid en sandlåda och med lite vilja kan jag se rakt in i de nybyggda gröna husen vid St Göransgatan. Här inne är det som en annan värld. Massa elände i detta hus medan unga medelklassfamiljer lever sina liv på andra sidan gården, till synes omedvetna om oss i våra vita särkar. Jag känner mig som på besök i verkligheten.

I rummet intill ligger en äldre man som tydligen legat medvetslös under dagen. Han är starkt förvirrad och kräver att få gå till kiosken och köpa tidning och frimärken. När sköterskan försöker förklara att kiosken är stängd sedan flera timmar hotar han med att ringa polis. Så kommer överläkaren, den enda på hela medicinkliniken denna fredagskväll. Godkväll doktorn, jasså är kiosken stängd. Ja, jag är väl lite förvirrad.

Där någonstans blir jag utskriven. Mitt troponinprov är utan anmärkning och läkaren misstänker magkatarr eller muskuloskeletala problem. Så på jobbet på måndag får man säga att det var bara ett fall av halsbränna. När jag tänker på det engelska ordet för halsbränna, heartburn, var det kanske det jag kände, men hur vet man det, man kan ju bara tala om vad man känner. Heartburn. Själv börjar jag misstänka att det rör sig om tidigt klimakterieinträde. Jag - en klimakteriekärring. Kanske byter jag namn på bloggen, Klimakteriehäxan.

3 kommentarer:

meta sa...

Läskigt, jag hade precis samma grej i fredags kväll men det gick över efter en minut och lättade helt när jag tog av BH:n. Klimakteriet sa du? Jo det stämmer nog på mig också i så fall.

Vår sjukvård är helt otroligt fantastisk tack vare det underbetalda och överarbetade "fotfolket". De är faktiskt änglar. Proffsiga såna.

Malinka sa...

Oj oj! Så dramatiskt! Tur att det inte var värre. Men ta dig till en gynekolog så de får kolla hormonnivåer etc.

Från mitt eget akutenbesök för lite sedan minns jag mest läkarens förhoppningsfulla fråga: "Mår du bättre nu?" när hon kom för att meddela att alla värden såg bra ut. Och hennes lätt uppgivna ansiktsuttryck när jag meddelade att jag inte gjorde det, och hon ändå var tvungen att skriva ut mig.

Rabiatfeminism sa...

meta,
Jag tror att jag skall gå och köpa en ny BH, utan byglar och i en större storlek. Har en känsla av att dessa tortyrredskap kan orsaka skumma smärtor och andnöd.

Malinka,
Ja, det är väl själva kvintessensen i läkarens uppdrag att få folk att må bättre. Oförklarliga smärtor och problem blir nog besvärligt, då jag misstänker att dom inte direkt har samma tid som Dr House för detektivarbete. Misstänker att du skulle stått ut med hans oförskämdheter för att få klarhet. ;)

Mina problem kvarstår ju också även om jag inte fått någon mer sådan där bröstkramp. Nu blir det väl en omgång på vårdcentralen igen. (Var där nyss p g a krånglande tarm.) Jag som upplever mig som en väldigt frisk och pigg person som aldrig är sjuk får svårt med min självbild när jag måste göra 3 läkarbesök på ett halvår...