Försvaret och demokratisynen

Sedan flera veckor tillbaka har Sverige tapetserats med en reklamkampanj för det nya försvaret. Med skattemedel har man bekostat stora affischer i tunnelbana, ute på stan, i tidningar och TV. Det hela torde ha kostat åtskilliga miljoner kronor. Anledningen till denna användning av skattepengar är att försvaret inte längre får rekryter via mönstring utan nu måste hitta frivilliga soldater.

Reklamen kan sammanfattas i tre delar.

Dels en starkt romantiserad reklamfilm som kritiserats för att ge en felaktig bild av vad det egentligen innebär att vara soldat. På filmen jagar ariska soldater negrer i Sydafrika. Fast så skall det såklart inte tolkas. De somaliska sjörövarna är ju svarta, i verkligheten. Och de svenska soldaterna förväntas alla se ut som Åke Stålhanske?

Sen har försvaret byggt upp en sällan skådad samling av halmdockor. Det vill säga när man vrider en persons argument till att få en helt annan innebörd. Du tycker att kaffe är gott, alltså gillar du inte te? I denna anda har man klistrat upp budskap som att din syster/kusin/mamma/bror/kompis/granne tycker inte att det är viktigt att upprätthålla fred/släcka skogsbränder/skydda gränser. All kritik mot försvaret eller synpunkter om vad försvaret bör syssla med som inte överensstämmer med försvarsledningens är nämligen per definition det samma som att inte vilja ha fred och säkerhet.

Om man inte håller med om att det svenska försvaret skall kriga i Afghanistan eller om man tycker att någon annan myndighet skall sköta skogsbrandsbekämpningen i framtiden eller om man helt enkelt inte tycker att soldater är den främsta garanten för demokrati då har man inte rätt till en åsikt. Tredje delen i kampanjen går nämligen ut på att de som inte håller med det nya försvaret om vad de gör har inte vad som krävs för att ha en åsikt.

Av detta kan man utläsa vilken sorts soldater försvaret vill ha i framtiden. De påminner om den missförstådde unge man som jag just nu lär känna i Hanne-Vibeke Holsts roman Drottningoffret. Veteranen från Irakkriget som jag efter bara några kapitel misstänker kommer att ingå i något slags högerextremt terrornätverk längre fram i boken. Ingen förstår ju vad som krävs av staten och av soldaterna. Han och hans kollegor är desillusionerade och missförstådda. Det hade förmodligen varit bättre om Försvarsmaktens kommunikationsavdelning fått bestämma i stället för riksdagen och folket. Folket fattar ju ändå ingenting. Vad som behövs är stridspittar som inte ifrågasätter och inte tjafsar om fred genom fredliga aktiviteter. I försvarets värld skall alla vara ultrarealister och de som inte är det avfärdas som naiva idioter utan rätt att yttra sig.

Det hade väl varit en sak om det var det privatarmén Blackwater som annonserade efter personal. Men det är det inte. Det är ett statligt verk, finansierat via offentliga medel via skattesedeln. Det är därförjust folket som avgör till vad militären skall använda sina pengar. Och jag kan tala om att jag inte anser att byggandet av halmgubbar och producerandet av rasistisk och icke-demokratisk propaganda ingår i detta uppdrag. Detta alldeles trots att jag är just den där grannen/systern/makan/kompisen som inte anser att militären skall lösa alla samhällsproblem, den som det statliga verket gör sig lustig över för mina pengar.

Bleeding heart in Karlstad

The untouchable

Sverige är fantastiskt. En kvinnlig socialdemokrat och f d minister påminns fortfarande om en toblerone inköpt på jobbets kontokort för femton år sedan. En manlig moderat minister utreds för brott mot folkrätten. Gissa vem av dem som tvingades avgå direkt!

Gone grass trimming

Om någon undrar om jag fullkomligt fått dåndimpen av att behöva beskåda all rojalistisk yra i svenska medier så hav förtröstan! Jag har bara åkt på semester. Till gräsmattan från helvetet. Men till midsommar kommer gästerna, och då hoppas vi ha fått ordning på eländet. Med hjälp av två gräsklippare, en lie och en kanttrimmer.

Under tiden kan ni läsa Linus Fremins fantastiska blogginlägg, där han knyter an till Lena Anderssons lika kloka inlägg om den masspyskos vi sett senaste månaderna. Folket är i sanning inte klokt. Det är som Machiavelli sa i Discorsi att republik kan bara införas i länder där folk nått en viss utvecklingsnivå, annars behöver dom ett auktoritärt statsskick.

Jag skriker för dig, Onkel Bengan!

I månader har vi översköljts av kungafjäsk på dygnets alla timmar. I TV, tidningar, hos Pressbyrån, på väg till jobbet. Överallt finns referenser till bröllopet, från glassar till kolsyrat vatten till blåbärsmazariner till skyltar från den officiella kommunala festen. Inte ens på vägen från mitt hem till tunnelbanan, genom en park och en skogsdunge, är jag fredad. Jag passerar nämligen två kiosker med löpsedlar på vägen.

Mot detta är det banne mig varje tänkande människas plikt att protestera, att göra motstånd. Aktivt eller passivt, som man önskar. Motstånd. Man kan inte nöjaktigt acceptera denna våldtäkt på våra hjärnor, detta mediala vuvuzelabröl.

Det mest intressanta med detta fenomen är inte motstånd från romantiska kungafjäskare som vill att kritikerna håller käft. Som vill vara i fred i sin gullenuttiga, rojalistiska yra, inte höra elaka kommentarer från krassa republikaner eller andra som bara är dödligt trötta på fjäsket. Det intressanta är när man blir förmanad av förment välvilliga vänner som själva håller med om att det hela är överdrivet. Som talar om för oss arga medborgare, att vi engagerar oss för mycket. Att vi egentligen borde sluta bry oss om att hundratals miljoner av våra gemensammma medel går till något som inte ens behöver redovisas. Till en feodal kvarleva som vi alla är med och betalar utan att ha insyn i deras affärer eller ens få se siffror på hur mycket pengar Hovet eventuellt genererar. Där det enda vi får se är snygga klänningar, håruppsätttning och någon så kallad expert som sitter i en TV-soffa och frustar av rojalistisk fröjd. Där vi luras på andra, viktigare nyheter om världen, där vi rånas på en av stans finaste parker för att kronprinsessan och gemålen behöver ännu ett slott, ännu en trädgård i bostadslöshetens Stockholm. Parken där vi får stå med näsan mellan spjälorna i staketet och stirra. Där andra bröllopspar nu riskerar att störa kungligheterna när dom vill vigas i Ekotemplet. (Inringat på bilden, det röda strecket markerar ungefär var staketet nu dragits. Det här är alltså vad regeringen Reinfeldt helt på eget initiativ överlåtit till kungahuset på obestämd tid inkl ett åttamiljoners underhåll och bevakning varje år. En gåva från folket utöver de tusen kristallglasen.)

Om detta förväntas jag inte bry mig. Eller åtminstone bry mig lite lagom. Knyta näven i fickan. Inte skrika högt.

Fast vi alla borde göra just detta. Skrika högt. Tuta i våra vuvuzelor. Blåsa i våra visselpipor.

De som tycker att det är fullständigt barockt med detta kungafjäsk borde hålla sig för goda för att försöka tysta dem som står upp för samma åsikt. Jag håller inte käften, inte nu och inte sen. Jag lovar att fortsätta skrika tills vi infört republik, med eller utan president. Och varje gång jag gör det gör jag det för dig, salig Onkel Bengan som skulle fyllt 64 på onsdag. För alla de gånger vi drev med dig för ditt starka engagemang mot monarkin. För varje vykort med bilder på kungafamiljen som vi skickade till dig. För alla gånger vi tyckte att du överdrev i din kamp mot ett förlegat statsskick. Du hade rätt, Bengan. Nu fortsätter vi kampen!

Olika verkligheter

Den officiella bröllopsserien har sålt över förväntan. Sitter en kvinna och påstår i TV just nu. Så här svarade Dagens Nyheters läsare igår:

Kina-TV

I SVT sitter en reporter och flinar som en idiot och intervjuar sina egna kollegor. Inslaget inleds, helt utan spår av ironi, med en övergång från oljekatastrofen:

- Och nu till något helt annat, bröllopet.

Sedan får en producent ohejdat skryta om hur otroligt förträffliga SVT är och hur bra det kommer bli. Och att hela Norden, Tyskland och större delen av norra Europa från Rhendalen och uppåt kommer se spektaklet i direktsändning.

Inte en enda kritisk fråga.

Sen kommer en "bröllopsmeterolog" in och jag förväntar mig nästan att dom skall göra som i Kina-TV och visa hur solen kommer skina över Slottet, Storkyrkan och kortegevägen medan det regnar på restaurang Republik där Republikanska Föreningen firar Love Republic-fest. Men meterologen Pia har åtminstone integritet nog att erkänna att det förmodligen kommer bli regn på lördag.

I journalisternas avtal finns en klausul om att man som journalist skall kunna tacka nej till förnedrande uppdrag. Fler borde ha hänvisat till denna klausul. Att det inte sker är talande. Det är rent skrämmande att Sveriges public service-reportrar så fullständigt okritiskt skildrar detta överklassbröllop och intervjuar egna kollegor som får sitta och överdriva folkets intresse (trots att SVT:s egna nyheter berättar om raka motsatsen, att folkfesten ser ut att bli ett totalt fiasko eftersom folket verkar ha annat för sig).

Devrim Mavi har helt rätt. Det här är en fars.

Imorgon tittar ni igen!

Svanbergs svåra val

Alla amerikaner, inklusive presidenten, kommer självklart förstå att det är viktigare att gå på prinsessbröllop.

För övrigt satte nog Aftonbladet rekord här, när de till och med fick in sitt kungafjäskande i en artikel om oljekatastrofen i USA.

Repulik nu!

Idag ställde DN frågan till sina läsare om de vill ha monarki, republik eller om det inte spelar någon roll. När drygt 4 000 personer svarat ville 50 procent har republik och 43 procent monarki.

Kan det stundande bröllopet ha orsakat ett jordskredsskifte i synen på monarkin? Det är helt enkelt svårt för rationellt tänkande människor att försvara monarkin. När man inte har några belägg för att det verkligen är bra för Sveriges affärer att ha med sig en gaggig karl som knappt kan prata på utrikesresorna. När det framkommer att kungahuset inte gör mer än drygt ett statsbesök per år. När deras barn mest sysslar med att dricka rosévin i Florida eller köra racerbil utanför Karlskoga. När man stympar en av Stockholms härligaste parker för att göra det till Kronprinsessans privata trädgård, då Drottningholm och Stockholms slott inte räcker. Då faller de enda argumenten för monarkin som inte har med ren sentimentalitet att göra. Som att de ju är så fina. Som att det ju är en historisk institution. Som att det är precis som i sagorna. För sådana argument kan vi ju inte låta bestämma vårt statsskick.

Och när man läser en vuxen man skicka "bröllopskramizar'"via Aftonbladets hyllning till den blivande statschefen och hennes gemål så kan man ju förstå att folk inte riktigt vill förknippas med rojalisterna.

Sådan förälder sådant barn

När mobbarna växer upp och blir föräldrar kan dom göra som SVT:s nyheter just rapporterade om. Hänga ut sina barns trettonåriga skolkompis som tjuv. I mejl till lärare och föräldrar, genom anslag i flickans port.

Det är ju ganska lätt att tänka sig vilka värderingar en sådan förälder förmedlar till sina barn.

Ibland tycker jag faktiskt att vissa personer borde hängas ut på anslag på stan. Och det är inte trettonåringen jag syftar på.

Barfotaministrarna

Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Maud Olofsson försöker göra någon slags omvänd klassresa. Från borgarbrackor till arbetarklass, fast bakåt i tiden. De försöker få oss att tro att de i själva verket var barfotabarn som små och verkligen vet hur den ensamstående, deltidsarbetande småbarnsmamman i Farsta har det. Konstigt då att de fört en politik de senaste åren, med RUT-avdrag, skattelättnader för dem som tjänar mest, avskaffad fastighetsskatt för de rikaste*, som helt går på tvärs mot denna "arbetarklassbakgrund".

Sämre a-kassa, dyrare a-kassa, utförsäkrad, deltidsarbetande. Det är snarare vad Alliansministrarnas arbetarklasskompisar drabbats av.

Men om detta får vi läsa en liten krönika i en nättidning. På stora SVT kör man ännu en opinionsundersökning (beställd av borgerliga Göteborgsposten) som visar att förtroendet för Mona Sahlin som statsminister är lågt. Med opinionsundersökningar och borgarpressens hjälp skall barfotaministrarna vinna valet.

* Jo, det är inte den deltidsarbetande småbarnsmamman som bor i stor villa i Djursholm, Täby eller Äppelviken.

Åklagartragedi

Jourhavande åklagaren Christer Ström i Malmö rubricerar stadens senaste kvinnomord som "familjetragedi". Hänvisa mig gärna till rätt paragraf i Brottsbalken så jag kan läsa om hur lagen hanterar brottet familjetragedi, för det har jag uppenbarligen missat.

Skall åklagaren inför rätten senare försöka få mannen fälld för orsakande av familjetragedi?

Present till brudparet

Aftonbladet Söndag frågar sina redaktionsmedlemmar vad de skulle ge Victoria Bernadotte och Daniel Westling om dom var bjudna på bröllopet. Reportern Catharina Cavalli svarar:

- Jag har redan gett tusen glas.

Word!

Söndag i Vällingby

Regeringen söker en ny högste chef åt lille mannen och hans kollegor. Den förre såg sig ju tvingad att sluta. Jag rekommenderar inte självständigt tänkande människor att söka. Särskilt inte om ni besitter högre expertkunskaper om högskolan än ansvarig minister. (Vilket väl inte är så svårt.) Det kan seriously damage your mentala hälsa.

Göteborgare ställer en högst relevant fråga

Foto: Mikael Almén, Drottningtorgets spårvagnshållplats, Göteborg.

Regeringen som skiftar principer som dom skiftar kalsonger

Mitt fackförbund är förbannade på regeringens ministerstyre, i det här fallet Tobias Krantz usla sätt att hantera frågan om kvalitetssäkring i högskolan. Som vanligt vägrar Folkpartisterna lyssna på experter och forskningsrön och syr ihop egna modeller utifrån sin egen logik. Som inte nödvändigtvis är logisk. Nu senast har det fått till följd att universitetskanslern Anders Flodström avgick. Något mycket ovanligt, men förmodligen det enda man som myndighetschef med självaktning kan göra när man har att göra med ministrar som Krantz.

St:s ordförande och utredare:

"Man kan inte låta bli att fundera över om sittande regering skiftar princip efter eget intresse. Just när det gäller högskolesektorn ser vi två flagranta exempel på detta. Nuvarande regering säger sig vilja öka akademins självständighet och frihet, men när den självständiga akademin ställer sig bakom kanslerns förslag slår den politiska makten till och pekar med hela handen ut en väg som nästan ingen har lust att beträda. Ytterligare ett exempel är avskaffandet av kårobligatoriet som enligt regeringen är ett hot mot individens frihet. Detta sker samtidigt som flera statsråd [bland annat Folkpartiledaren Jan Björklund, min anmärkning] jobbar hårt för att skapa en obligatorisk a-kassa."

Ner med monarkin!

Ovanstående karta visar världens monarkier. Sverige i sällskap med inte så demokratiska stater som Brunei, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien. Samt Storbritannien/Australien/Kanada, Norge och Danmark. Efter att ha sett Maj Wechselmanns En liten antirojalistisk film på Zita igår inser jag att de europeiska-australiska-kanadensiska monarkierna har mer än brudöverlämning gemensamt. De är alla släkt med varandra och den nazistiske greven Karl Edward av Sachsen-Coburg-Gotha. Karl Edward var sonson till drottning Victoria I av Storbritannien, och därmed bror till Storbritanniens nuvarande drottning Elisabeth II:s farfar George V. Karl Edward var också morfar till svenske kungen, Carl XVI Gustaf. Kungens mor Sibylla och Elisabeth II's pappa George VI var kusiner.

(Anekdotiskt: Nuvarande kronprins Haakon i Norge tillhör samma generation som den brittiske kronprinsen Charles. Haakons farfars mor Maud var syster till Charles morfars far George V. Haakons farmor Märtha var syster till Gustaf VI Adolf och farfar Olav V var son till den danske prins Carl, sedermera Haakon VII av Norge, dotterson till svenske Karl XV. Danske prins Carl var son till Kristian X av Danmark som i sin tur blev far till Frederik IX av Danmark, gift med Ingrid av Sverige, kungens faster. Danmarks nuvarande drottning Margarete II är därmed svenske kungens kusin. Hänger ni med i inaveln?)

Som Maj Wechselmann visat i sin film och Henrik Arnstad i sin nya bok (som kommer diskuteras på ABF i Stockholm på måndag) var Karl Edward en av Adolf Hitlers närmaste män och djupt involverad i avrättandet av 'sinnesslöa och handikappade' under andra världskriget. Han dömdes till 1,5 års fängelse i Nürnbergrättegångarna. Dock inte för det grövsta av de brott han åtalats för, brott mot mänskligheten. Kungen själv har kommenterat det hela med att det var väl ungefär vad alla tvingades till under kriget. Om det beror på att kungen inte vet vilken figur hans morfar var eller om statschefen ljuger låter jag vara osagt. Henrik Arnstad var, med rätta, upprörd över kungens överslätande attityd. (Här kan man kolla in en BBC-film om "Hitler's favourite royal", den brittiske prinsen som blev en av Hitlers närmaste allierade under andra världskriget.)

Om morfar Karl Edward var en särdeles vidrig person så var han inte den enda kungligheten som skakade hand med Hitler. Kungens far, arvprins Gustaf Adolf, minglade också med den tyske ledaren. Gustaf Adolf var sonson till Gustaf V. Han som strax efter Kristallnatten förärade Herman Göring, chef för tyska flygvapnet, en medalj och som hotade abdikera om inte svenska regeringen gick med på att skicka tyska trupper genom det "neutrala" Sverige. Gustaf Adolf var också sonson till Margareta av Connaught, sondotter till Victoria I och kusin till nazistgreven Karl Edward.

Kungens morfar var alltså även morbror till kungens farfar.

Vilken tur då att kungen gifte sig med en person, Silvia Sommerlath, som inte var släkt med det brittiska kungahuset. Utan bara dotter till en man, Walter Sommerlath, som gjorde stora pengar på att tillverka gasmasker till nazisterna under andra världskriget, och som var medlem i nazistpartiet.

På det sättet känns det skönt att vår blivande statschef gifter sig med sonen till en före detta socialchef från Ockelbo. Med tanke på att hennes morfar, farfar, farmors far och farfars farfar alla endera varit nazister eller nazistvänner.

Däremot vet jag inte om jag tycker det är vettigt att detta bröllop och renovering av bostad skall kosta lika mycket som årsbudgeten för den myndighet jag jobbar på. Hundra anställda med uppdrag att förbättra samhället och främja människors lika värde och rättigheter. Eller ett kungabröllop och ett renoverat slott. Jag vet vad jag tycker är viktigast. Ner med monarkin!

Föreningsfrihet = anarki?

Civil society är bra. Det brukar borgarna tycka. Så länge det är rätt civil society, vill säga. Fredrika Bremerförbundet och Röda Korset är rätt. Fackliga organisationer däremot, det är mest skit. Särskilt syndikalistiska sådana. Därför bedriver Svenska Dagbladets ledarsida sedan länge kampanj mot Syndikalisterna. Igår var det Sanna Rayman som var upprörd över syndikalisternas blockad mot Berns. Företaget anlitar bemanningsföretag i stället för att själv anställa. Ganska vanligt idag, även inom Raymans bransch. "Det där är inte facklig kamp!" slår Rayman fast. (Och ignorerar där att i stort sett alla fack drivit frågan om att begränsa möjligheten att ersätta fast anställda med inhyrda i avtalsrörelsen 2010.) Idag är det Claes Arvidsson som hänger ut oppositionsborgarrådet (V) för att denna ”sympatiserar” med ett fack som, enligt Arvidsson, inte är något riktigt fack. Med fack som Syndikalisterna får vi anarki, sägs det. För detta borde oppositionsborgarrådet tas i örat av det socialdemokratiska ditot, tycker Arvidsson.

Men det är ju precis denna anarki den av Svenska Dagbladets ledarsida hyllade Högeralliansen bidrar till. Två-tre partier av fyra vill avskaffa LAS. Det fjärde vill nog men törs inte. Ett avskaffande av LAS tar ifrån facket, och de anställda, den lilla möjlighet till påverkan över vilka som skall sparkas som finns idag. Tillsammans har dessa partier försämrat villkoren för a-kassan så att det blir dyrast för dem som jobbar i sektorer där man har hög arbetslöshet (kvinnodominerade låglönesektorer) och billigt för dem som tjänar mest, där låg arbetslöshet råder (mansdominerade höglönesektorer). Detta har bidragit till strömhopp från såväl fack som a-kassa. Ett par av regeringspartierna, inklusive arbetsmarknadsministern, vill förstatliga a-kassan och göra den obligatorisk. Fast den redan är skild från facket sedan många år. Det rör sig redan om två skilda medlemskap. Den enda effekt en sådan regel skulle få är att valfriheten minskar och att ännu fler lämnar facket. Vilket så klart är tanken.

Från högerflanken har vi dessutom sett stort förakt för fackets rätt att sluta kollektivavtal och rätt att se till att dessa avtal efterlevs. (Se Lavalfallet.) Bemanningsföretag och utländska företag får gärna komma in och dumpa lönerna.

Facket har för mycket makt. Därför skall denna makt minskas. Men de anställda får verkligen inte sluta sig samman i mer radikala fackförbund när deras gamla försvagats. Och skulle en politiker visa stöd för dessa fack skall hon hängas ut som anarkist på sidan 2 i en av landets större morgontidningar.

Det där med frihet, demokrati och föreningsrätt verkar inte stå så högt i denna ledarsidas värld. Det är mycket talande.

Knudehuset

När jag bodde i Lund bekantade jag mig med uttrycket knuda*. Det användes ofta i nedsättande ordalag om personer från t ex Dalby och Genarp, i Sydsvenskans ungdomsspalt Postis. Knuda beskriver någon med lite bonnig smak, boende på landet och inte så fina som de intellektuella i staden Lund. Det kom att bli ett uttryck som vi använde för att beskriva allt från halvraggare och white trash till allmänt 'tacky' och inte fullt så stilsäkra personer.

Sådana som har Roxettes The Look som sin favoritlåt år 2010. Som har Carola som sin favoritartist. Som bjuder in "superduon" Agnes Carlsson och Björn Skifs att sjunga vid ens vigsel. Som man aldrig ser på Dramaten eller Operan och har svårt att tänka sig läsande något annat än serierna och sporten i dagstidningen.

Så nu väntar vi med spänning på att prinsen som sedermera skall bli HKH Kevin I av Sverige ser dagens ljus.

* Knuda används också på skånska om potatis.

Oväntat bra vinter för rådjuren

Rådjuren har klarat sig bättre än väntat i Värmland. Det vill säga de som lever nära bebyggelse. På Torpet verkar åtminstone fyra av sju har klarat vintern. Men så var också bonden generös nog att lägga ut ett par av sina tusentals ensilagebollar i skogsbrynet. Där låg, enligt våra källor, rådjuren soliga dagar och latade sig medan dom slött åt av det goda höet. Sen gick dom bort till Torpet och intog dessert i våra syrénbuskar.

Den hycklande arbetsmarknadsministern

Ministern som av rent ideologiska skäl lagt ner Arbetslivsinstitutet och svårt sargat Arbetsmiljöverket är chockad över Maciej Zarembas mobbningsartiklar i DN och tycker att svenska arbetsgivare måste bli bättre på arbetsmiljö.

Det är här jag får lust att gå ut på balkongen och skrika rakt ut i fem minuter:

SKÄMMES TA MIG FAN, SVEN-OTTO LITTORIN!!!

Hur klarar du att se dig själv i spegeln på morgonen? (Och då syftar jag inte på det där fåniga skägget.) Är du helt enkelt för okunnig och aningslös för att se sambanden? Ja, så är det nog. När man agerar helt utifrån ideologi och vägrar lyssna på experter och remissinstanser så blir det ju ofta fel. Ni i regeringen vill ha färre krav på företag. Företag är ofta arbetsgivare. Det kan inte komma som någon nyhet att om ni ställer lägre krav på arbetsgivarna och monterar ner dem som bevakar att arbetsmiljölagarna följs behöver arbetsgivarna göra mindre för sina anställda, som i Zarembas artiklar. Om ni dessutom lagt ner det främsta forskningsinstitutet i världen, helt unikt, så finns ingen samlad kunskap om arbetsmarknaden. Att då komma och oja sig och tycka att man borde ställa högre krav på arbetsgivare är rena tramset. Det var precis det här ni ville!

Hyckleriet hos Alliansregeringen vet inga gränser.

Med SVT tillbaka till taylorismen

SVT har gjort stort nummer av en mätning av internettrafiken på Banverket. Både i gårdagens Rapport och i morgonens TV-soffa med en uppbragd KG Berglund. När trafiken på järnvägarna stod still i vintras surfade personalen på Banverket på Internet, särskilt Facebook. Flera timmar om dagen satt dom, enligt SVT, och knappade på nätet i stället för att skotta snö. Bara att SVT förmodligen, medvetet så klart, tolkar resultatet av undersökningen fel.

1. Det är knappast den personal som skottar snö från banvallar som suttit med Facebook öppet på jobbet. Istället lär det vara tjänstemän med tillgång till dator och Internet i jobbet. Varför SVT visar bilder på snöiga banvallar samtidigt som dom påstår att Banverkets personal inte skött sitt jobb kan vi bara gissa oss till. De vill väl väcka folklig vrede, antar jag. Det verkar ju vara SVT:s uppgift att använda våra licenspengar till detta och till kungafjäsk.

2. Att man har Facebook öppet hela dagen innebär inte att man sitter och pratar med sina privata vänner under hela denna tid. Istället har man det öppet och kollar ibland, tar små mikropauser, skriver en liten rad till en kompis, kollega eller någon annan i sitt nätverk. Eller uppdaterar sig om vad som händer i omvärlden. (Förr la man patiens, idag interagerar man med andra.)

3. Facebook handlar inte bara om vad man skall göra i helgen och vad man gör på sin fritid. Det är ett forum där man utbyter information och bedriver samhällsbevakning. Som tjänsteman på Banverket kan jag till exempel mycket väl tänka mig att det är bra att hålla sig uppdaterad om hur personer i ens nätverk upplever snökaoset som det som drabbade er i vintras. (Själv befann jag mig ju i Thailand då.)

4. Alla som brukar kolla sin jobbmejl på ledig tid räcker upp en hand. Alla som tänker på jobbet när dom inte är på kontoret räcker upp en hand! Sluta genast med det! Det kommer nämligen dröja tills en arbetsgivare väljer att undersöka personalens jobbvanor på ledig tid.

Nä, låt oss följa SVT:s impertinenta antydningar och återinföra taylorismen. Stäng ner Internet och anställ tidsstudiemän som bara mäter den faktiska tid du lägger ner på arbetet, inte det kvalitativa resultatet av ditt arbete. Nån måtta och sans får det vara som den gamle föredettingen Harald Treutiger sa till Aftonbladet i den aktuella frågan idag.

Uppdatering: Som kloka Sara poängterat i kommentarsfältet, det är lite skoj att tidningar som rapporterar om denna 'nyhet' länkar till Facebook så att man kan 'gilla' artikeln och lägga in en länk till den där...

Min bäste man

Man vet att man är gift med rätt man när man får följande SMS

"SVT är ju fruktansvärt! Knugainfekterat! Puss"

samtidigt som man just skrivit två ilskna Facebook-statusuppdateringar och ett blogginlägg om eländet. (Som han inte hunnit läsa då han suttit framför morgon-TV och förfasats.)

Eller

"Du har väl gett fan i att fira nationaldagen? Puss"

samtidigt som man just bloggat om 6 juni och nationalism.

Dagens reklam för Republikanska Föreningen

Påminner om att ett sätt att protestera mot den här konstanta bullermattan med kungafjäsk som public service-kanalerna SVT1 och 2 tvingar på oss, är att bli medlemmar i Republikanska Föreningen.

Frågan är om det inte är dags för SVT att göra någon slags sammanställning till oss licensbetalare över hur mycket av våra pengar som gått till kungligt rövslickande det senaste halvåret. Och nej, det räcker inte med ett argument att det går med vinst efter att ni sålt rättigheterna till bröllopet till andra länder. Ett unket och medeltida statsskick blir ju inte mindre unket och medeltida för att det, eventuellt, drar in pengar.

6 juni

Här skulle jag kunnat skriva ett långt inlägg om stat, nation, etnicitet och nationalism. För detta hade jag behövt mina fina böcker från min kurs i Nationalism i Skottland. Dom står på mitt jobb, då jag är lycklig nog att jobba med frågor som tangerar detta ämne.

Nöjer mig dock med en liten fundering över vad det är folk firar idag. Vilka nutida eller fornstora värv dom förknippar med nationen Sverige. Eller anser dom kanske att nation och stat är helt och hållet identiska? Eller att de som inte tillhör nationen Sverige, men är medborgare i staten Sverige, borde fira som gjorde dom det? Eller så kanske man inte alls problematiserar och krånglar till det som den där njugga rabiatfeministen. Låt oss fira att vi är svenskar! Låt oss fira att Sverige är så bra! Fastän vi har svårt att definiera vem som är svensk, fastän vi har svårt att definiera vad det är att vara svensk, som skiljer oss från andra och gör oss så speciella. För det är väl inte bara territoriet ni menar skiljer.

Och ja, jag är sur. Mest för att ert firande av denna pseudodag gör att jag inte fick någon morgontidning till frukosten i morse. Och fick jag bestämma skulle vi återinföra Annandag Pingst men inte på kyrklig grund, utan för att fira något verkligt (fortfarande) existerande som kvarlevorna av det svenska välfärdssamhället (som har mer med stat än nation att göra), eller att Sverige kan visa sig vara ett av få länder som håller nationalistiska partier utanför riksdagen. DET vore något att fira, och det gör man inte genom att använda sig av dessa partiers främsta symboler.

Och nej, om du nu vill bygga halmdockor och säga att jag påstår att det är rasistiskt att fira nationaldagen, gör det någon annanstans. Det är inte rasistiskt, men nationalistiskt och nationalism är alltid uteslutande, handlar alltid om vi och dom. Så vill inte jag leva.

Brudarna grillar och målar

Om man är snäll och hjälper till att måla så här snyggt...

... bjuds man på så här gott

En win-win situation, helt klart!

(Planket på bilden ovan är ännu inte färdigmålat, om någon skulle undra.)

Skillnaden mellan en rondellhund och två nakna bögar vid Klagomuren

Vad är skillnaden mellan en rondellhund och två nakna bögar vid Klagomuren? Likheten har vi blivit varse i och med att två olika museer, förvisso olika stora och kända, valt att censurera båda bilderna med hänsyn till religiösa grupper. Detta efter att man faktiskt bett konstnärerna ställa ut. Det lär väl också vara en likhet i att båda konstnärerna med sina bilder velat protestera mot vad de själva upplever som ganska förtryckande religioner, Islam och Judendomen/Kristendomen.

En skillnad mellan bilderna är min personliga känsla inför bilderna. Inför Lars Vilks rondellhund känner jag bara förakt och ilska över att karln häcklar folk han sedan krisen kring Muhammedbilderna visste är lättkränkta när det gäller avbildningar av deras profet. Inför Elisabeth Ohlson Wallins bild känner jag dock nyfikenhet och ett ”på dom bara”! ”Dom” är den religion jag själv föddes in i, tvingades in i genom dopet och sedermera själv som 14-åring bekräftade genom min konfirmation. Det var alltså innan jag växte upp, tog mitt förnuft till fånga och gick ur Svenska Kyrkan. Det rör sig om en religion som jag varit en del av genom scouterna och kyrkans ungdomstimmar. En religion som ibland kan vara tillåtande, som genom min fantastiske konfirmationspräst Lars Richter, eller genom präster som Annika Borg och förre ärkebiskopen KG Hammar. Men som också kan vara fördömande, uttolkad av män som Livets Ords Ulf Ekman eller Pingsrörelsens Åke Green.

Men detta är ju min högst personliga känsla inför konstverken. Ur ett yttrandefrihetsperspektiv och ett juridiskt perspektiv har jag ärligt talat svårt att se någon skillnad på konstverken. Så den stora skillnaden står nog bara att finna i min egen moral. Där jag finner Vilks bild som ett påhopp på redan utsatta och särbehandlade muslimer, på utövarna, medan Ohlson Wallin tar ställning för en grupp som är extremt utsatta, särskilt inom religionen. Jag tror att det hela kokar ner i det bakomliggande syftet med bilderna. Att retas med utövarna av en religion och visa hur löjligt det är att man a. inte vill se sin profet avbildad eller b. tycker hundar är orena, eller att sätta fokus på förtrycket i en religions urkund och hur denna tolkas.

Det handlar också om vem man skildrar. Ohlson Wallin skildrar sin egen religion som hon vill förändra. Vilks skildrar en annan religion som han vill förändra. Jag måste nog säga att det är en stor skillnad att kritisera sin egen religion eller att häckla andras.

Det finns säkert fler aspekter, kommentera gärna här. (Men, tänk på kommentarsreglerna, vilket jag av erfarenhet vet att vissa har svårt att göra när det gäller just detta ämne.)

Elisabeth Ohlson Wallins syn på saken.

SD:s kristna fundamentalism

Sverigedemokraterna vill, enligt en notis i SvD:s pappersupplaga, ålägga skolor att hålla kristna skolavslutningar i kyrkan. Om minst tio procent av föräldrarna kräver det. Antar att samma regler inte råder om tio procent av föräldrarna kräver en muslimsk avslutning. SD hänvisar till traditioner.

Jag undrar sedan länge, när blev det tradition att frångå skollagens krav på att undervisningen skall vara konfessionsfri? När började man hålla skolavslutning i kyrkan? På min tid, 1975-1984, hölls skolavslutningarna på skolgården. Inte en enda gång minns jag att vädret var för dåligt, men hade det varit det hade avslutningen hållits i gympasalen.

Så när infördes en icke-sekulär skolavslutning med präst och varför?

Slopat anställningsskydd inte en bot mot mobbning

Senaste veckan har Maciej Zaremba granskat fenomenet vuxenmobbning i Dagens Nyheter. Det är artiklar som helt ställer sig på de mobbades sida, pekar ut mobbare (ibland med namn som fabriksägaren i Ljungby som beskrivs som godsägaren i Den enfaldige mördaren), dömer ut svenska arbetsmiljöregler och förespråkar ett franskt system där den som mobbar, inte bara arbetsgivaren, kan ställas inför rätta. Det är förfärliga berättelser om till synes ondskefulla människor, vars version man dock inte får höra. Jag har i många år arbetat med just arbetsmiljöfrågor och kan skriva under på arbetsgivares och fackligt förtroendevaldas, ibland monumentala, oförmåga att ta tag i mobbning på arbetsplatsen. Det kräver civilkurage och mod. Samt att man tar ansvar för sina medmänniskors välmående. Här skall sägas att det finns många bra arbetsplatser. Det finns arbetsgivare som tar sitt arbetsmiljöansvar på allvar och fackligt aktiva som gått kurser för bättre arbetsmiljö och som nu praktiserar kunskaperna i ett aktivt samverkansarbete för en bättre arbetsmiljö.

På Svenska Dagbladets ledarsida har man tagit del av artiklarna om de dåliga arbetsplatserna och jävliga arbetsgivarna och kommer fram till, surprise!, att allt är LAS fel. Samt buntar ihop arbetsmiljöåtgärder med straffpåföljder [för den anställde] som om det var två sidor av ett ont ting. Som om inte arbetsmiljöåtgärder var till just för att förhindra att folk blir mobbade. För Svenskans ledarskribenter ses dock arbetsmiljö och anställningsskydd som arbetsgivarens straff. Båda lagarna ställer nämligen krav på arbetsgivare att inte agera godtyckligt och att agera proaktivt för att skapa en god arbetsmiljö, psykiskt och fysiskt, för alla på arbetsplatsen.

Ta till exempel det skyddsombud som ställer krav på arbetsgivaren och övervakar att denne gör sitt jobb för att till exempel förebygga mobbning. Maria Eriksson på SvD har kanske aldrig varit i den situationen men jag kan berätta att det är inte alltid man är bekväm som skyddsombud. Utan anställningsskydd skulle skyddsombuden (och de fackligt förtroendevalda) förmodligen bli mer rädda för att agera, tänka mer på sin egen position. Om det, som i Zarembas artiklar, är chefen som mobbar, blir det då bättre utan anställningsskydd? Leder slopat anställningsskydd till ökat civilkurage? Knappast. Maria Eriksson och Svenska Dagbladet lever enligt min uppfattning i en naiv drömvärld och borde praktisera en månad som ombudsmän på till exempel Unionens Stockholmsavdelning. (Något som för övrigt borde erbjudas alla Centerpartister inklusive ungdomarna i CUF.)

Att människor som mår dåligt och mobbas på jobbet väljer att stanna kvar kan nog, som i Zarembas artikel om Frankrike, jämföras med en slags normaliseringsprocess. När man är tillräckligt nedbruten är man inte i skick att ge sig ut på en tuff arbetsmarkn,d med arbetsgivare som söker unga toppresterande människor. Då handlar det snarare om att säga upp sig och gå så snart man inser att det här är inte bra för mig, så snart man märker det första varningstecknet, som stickningar i bröstet, svårt att sova hela natten och håglöshet. (Där beskriver Maria Eriksson dessa symptom mycket insiktsfullt.) Att säga att man måste sluta och byta jobb är dock att lägga hela ansvaret på den enskilde, att helt underkänna tanken om att alla på en arbetsplats gemensamt skapar en god arbetsmiljö. Det kommer dessutom inte förbättra det minsta för dem som är kvar. Det förutsätter också att man har råd att säga upp sig, utan att ha ett nytt jobb, att man inte har försörjningsansvar för andra. Och råd att vara arbetslösa är det få som har i Alliansens Sverige. (Nu förstår jag att borgarna tror att om bara LAS försvinner så kommer de halta och lytta få massor av jobb att välja mellan, massor av arbetsgivare som river och sliter i dessa människor för att de skall komma och jobba hos just dem. Men det kvarstår att presentera bevis för att detta kommer att ske.)

Så, det är inte så enkelt som vissa försöker få det att se ut. Att lägga hela ansvaret för arbetsmiljön på enskilda individer leder knappast till bättre arbetsmiljö och trevligare arbetsplatser.

USA underkänner EU:s tyllmyndigheter

USA:s vicepresident Joe Biden hävdar att då man inte vet vad som fanns ombord båtarna hade Israel rätt att kapa Ship to Gazas skepp på internationellt vatten samt avrätta och kidnappa de ombordvarande och stjäla deras personliga utrustning samt lasten.

Samtidigt måste detta innebära att Biden och USA anser att tullmyndigheterna i Grekland, Cypern och Turkiet inte gjort sitt jobb när dom klarerat godset. Eller åtminstone att det är självklart för Israel att anta att det förhåller sig på det viset.

Hur ställer sig EU till denna anklagelse?

Tjuvlyssnat

Tunnelbanan, Gröna linjen, morgon:

Kvinna, 30+, höggravid i sköna skor, läser DN när hennes mobiltelefon ringer.

- Den står i skåpet ovanför micron.

- Det är kanske inte bra med någon juice för hans mage.

- Kan han inte ha sina nya sandaler då?

- Har han ett sår på hälen också?

- Får han ont?

- Är dom för små?

- Ja, den står i skåpet ovanför micron.

Här var jag tvungen att kliva av men undrar ju i mitt stilla sinne hur beslutsför personen i andra ändan av 'tråden' var. Hur svårt kan det vara? Vad jobbar personen med när hen inte är hemma för att ta hand om ett barn med ond mage och skavsår?

Språka på israeliska

I serien om konstiga språk har jag tidigare tagit upp thailändska och maudolofssonska. Nu fascineras jag av den israeliska regeringens språk, israeliska. (Inte nödvändigtvis detsamma som hebreiska.)

På internationellt vatten utför israelisk militär ett piratdåd och kidnappar hundratals hjälparbetare och tvingar med dem till Israel. På israeliska heter detta:

- Kidnappningsoffren vistas "illegalt" i Israel.

- När vissa av människorna ombord kämpade emot piraterna och vägrade låta sig kidnappas bara sådär stämplas dessa som "anhängare till en terrororganisation".

- Den israeliska regeringen påstår att piraterna som på internationellt vatten tungt beväpnade firade sig ner på båten blivit "attackerade först".

- Den israeliska regeringen hävdar att "ingen hålls mot sin vilja" då de tvingat med sig hjälparbetarna till ett annat land än deras egentliga destination.

- Israeliska regeringen säger att de utökat sin säkerhetszon med 68 sjömil. Och därmed befunnit sig på israeliskt vatten när de kidnappade hjälparbetarna. Detta anser Israel sig ha rätt till trots att alla andra bara får lägga ut sådana zoner inom sina egna territorialvatten.

Sannerligen är det svårt att begripa detta språk.

Moderat syn på hjälparbete?

Niklas Wykmans (M) svar till Veronica Svärd som på Facebook undrade om han menade allvar med att Ship to Gaza är "nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare".

"Tagga ner lite! Hamas är en terroristorganisation. Fanns det Hamasanhängare ombord? Ja! Fanns det pesoner [sic!] ombord som inte tycker att Israel har rätt att existera? Ja! Fanns det godhjärtade personer som vill väl ombord men som skulle utnyttjats av Hamas? Ja! Där har du mitt svar!"

Jag antar att i Niklas Wykmans moderata värld så är solidaritet med andra människor idioti. Åtminstone om dessa människor röstat på en för Moderaterna misshagligt parti, eller råkar bo på mark kontrollerad/ockuperad/blockerad av Israel, som ju inte kan göra något fel. Inte ens när dom ägnar sig åt sjöröveri på internationellt vatten.

I sammanhanget är det också intressant att läsa att Wykman så i detalj vet vilka som var ombord Mavi Marmara och dessa människors inställning till Israel och Hamas. Eller så sitter han bara på sitt kontor i Stockholm och fabulerar.