Dagens konsumentblogg

Ni som såg senaste avsnittet av Plus fick lära er att reklamera varor. Idag fick jag se en kvinna försöka på Coop Extra i Vällingby. Vi handlar ganska ofta där men efter dagens uppvisning av kundfientlighet byter jag nog till Hemköp.

Kvinnan kommer in med en kartong kokosbollar (sådana där vita kletiga doppade i choklad och kokos). När hon öppnat kartongen var dom trasiga och gick inte att äta utan sked. Nu ville hon byta. Kassörskan var dock kallsinnig.

- Nej, den kan du inte byta! Den är ju öppnad, då kan vi inte göra nåt och sälja dem igen!

Snopet fann sig kvinnan i detta och jag ångrar att jag inte frågade om kassörskan verkligen menade att dom skulle sälja trasiga kokosbollar en gång till. Eller lämnat mina varor på bandet och gått därifrån. Där hade man önskat att Plus varit med med hemlig kamera så att den kundfientliga kassörskan fått synas inför publik. Det är ett sådant beteende som ger en dålig smak i munnen och gör att man inte blir särskilt sugen på att handla i butiken i fråga. Vilket vi, jag och kvinnan, ju inte heller behöver.

Lika som bär

Inte bara utseendemässigt.

Quality of foreign news on Fox News

And then people wonder why Americans sometimes seem to be quite ignorant.

Om du inte har min sorg, sörj då inte!

Idag är det Cornelia Edvardsson som i en krönika i SvD slår fast att användandet av ordet "hen" är det mest onödiga ingreppet i svenska språket någonsin. (Alltså inklusive försök att stava juice jos och utbytandet av de/dom mot dem.)

Har någon tvingat Cornelia Edvardsson att använda ordet "hen"? Nej, förmodligen inte. Så om det nu är så fullständigt onödigt med ordet "hen" i stället för att t ex skriva "hon/han" så varför då ägna en hel krönika åt denna oväsentlighet? Edvardsson och hennes meningsfränder lägger sannerligen en massa kraft på saker dom inte bryr sig om. Om du nu inte har min sorg, Cornelia, varför då sörja så intensivt?

Detta sagt så ska jag erkänna att jag i början tyckte ordet "hen" var töntigt. Eftersom jag är ganska konservativt lagd när det gäller behandlingen av vårt gemensamma språk. Jag får till exempel rysningar av ordet "dem" när vederbörande menar "de". Men om folk vill låta obildade så får dom väl prata/skriva som "dem" vill. Vad avser hen så har jag upptäckt att det är ett ganska smidigt ord att använda när man inte vet könet på den man pratar eller skriver om. Och häromdagen fick vi ju i Cornelia Edvardssons tidning veta att det inte direkt är någon risk att utveckla motsatta könsceller för att man börjar använda ordet i fråga.

Dock skulle jag vara glad om folk lät bli att blanda ihop kön med sexuella preferenser. Varför bygger du halmdockor om vilken sexuell preferens dagisbarn kommer ha när dom växer upp? Det finns knappast någon användare av ordet "hen" som tror att ordet påverkar barns sexuella läggning. Däremot kan det, möjligen, påverka ens syn på könsroller. Att alls ta upp denna diskussion i sammanhanget tyder nog snarare på att man, i motsats till vad Edvardsson skriver, tror att ungar blir homosexuella av användandet av ordet "hen". Och den uppfattningen ska nog kletas på någon annan än feministerna.

Gemene man tycker till

Krönikören och krigsexperten Johanne Hildebrand är arg. Hon har varit på krogen med sina soldatkompisar och träffat "Gemene man". Här i form av en blond (tydligen en viktig uppgift Hildebrand vill delge oss) kvinna utan några som helst kunskaper om krig. Ändå hade kvinnan mage att ifrågasätta svenska soldaters närvaro i Afghanistan. Det vet ju vi som följt Johanne Hildebrand i krönikevärlden att så får man inte göra. Vi må ha yttrandefrihet även för "gemene man" men nån måtta får det vara.

Vi som tror att det finns andra sätt att nå fred än att kriga är inget annat än förvirrade LSD-knarkare, enligt Hildebrand. Johanne Hildebrand tillhör dem som anser att krig ger fred. Att (våra) soldater är goda och (deras) terrorister onda. Huruvida Afghanistanexemplet utgör något slags bevis för att svensk närvaro varit framgångsrik i skapandet av fred är vi nog en majoritet förvirrade knarkare som frågar oss. Någon skriver i en kommentar att svenskarna knappast varit eller är för en svensk insats i Afghanistan, oavsett vad en majoritet i riksdagen tagit för beslut.

Hildebrand verkar även tro att ingen annan skulle bli ifrågasatt på detta sätt. Nu har jag inte en krönikeplats i SvD där jag kan skriva av mig när det händer irriterande saker i mitt privatliv. Jag kan dock här på bloggen intyga att ifrågasättande för ens yrkesval knappast är unikt för soldater som fattat ett eget beslut att åka till Afghanistan. Jag kan tänka mig att många journalister fått svara för vad t ex Lena Mellin och Jan Helin tar sig för. (Ännu mer långsökt än soldaten som frivilligt väljer att resa till kriget.) Kanske har Johanne Hildebrand själv någon gång tagits för en kulturmarxist (vanlig bild av svenska journalister) av någon som fått se henne första gången och får veta vad hon jobbar med, någon som inte läst ett ord av vad hon skrivit. (Vi som läst henne vet ju bättre.)

Eller, för att ta något jag själv har lång och djup erfarenhet av, vi som jobbar inom facket eller med jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Jag har under hela mitt liv arbetat med att hjälpa människor ta till vara sina mänskliga, demokratiska och lagliga rättigheter, för närvarande i statlig tjänst. För detta blir jag ibland ifrågasatt. Jag, lagen, FN-konventionerna och hela min kunskap och professionella erfarenhet får ibland stå inför skranket med domare som aldrig tagit en poäng i vare sig juridik eller samhällsvetenskap. Mer så förr, när jag liksom Hildebrands vän pratade om mitt jobb.

De som Hildebrand föraktfullt kallar "gemene man" har ofta förutfattade meningar om saker och ting, inte sällan byggda på vad Hildebrand och hennes kollegor skrivit. (Eftersom det snarare är i medierna än på universitetet dom skaffat sig sin uppfattning.) Befinner man sig inom ett område som är förhållandevis lätt att tycka till kring, till skillnad från t ex matematik eller teknisk fysik, så finns det ingen hejd på hur mycket folk vet om t ex idéhistoria eller juridik. Det räcker att ha en idé, en tanke, en åsikt, för att ifrågasätta t ex en hel religion, alla dess utövare och dessas lagliga rättigheter. Eller att ha läst en krönika i Svenska Dagbladet för att veta exakt hur det går till på facket.

Jag har en väninna som på frågan vad hon jobbar med (ombudsman på facket) brukar svara "jag jobbar på kontor". Det kanske Hildebrands kompis skulle testa också om han vill undvika bråk på krogen eller att få förklara sig för "gemene man". (Sen att det är gemene man som betalar både hans och min lön är kanske något man bör ha i åtanke, om man som Hildebrand efterlyser tacksamhet.)

Flashing

Ibland tänker jag att man skulle ta en tråd under rubriken Integration och invandring på Flashback. Så skulle man leta reda på identiteten samtliga som kommenterar med inlägg som innehåller "hona", "sliddjur", "neger", "fitta", "kulturberikare" osv. Sen skulle man lägga ut en interaktiv karta på nätet till dessas arbetsplatser (eller hem, för jag har en känsla av att arbete saknas i många fall). När man för musen över detta hem/arbetsplats poppar sedan en bild upp med namn, adress och foto på personen i fråga. Så att vi alla kan se vilka dom är, dom tuffa manstrollen som är så frispråkiga bakom anonymiteten. Ungefär som när någon lagt ut några av alla hatiska kommentarer om kvinnor som väljer att inte raka sig under armarna. Där kan man (d v s vänner, föräldrar, bekanta, potentiella arbetsgivare osv) se att det är Nisse Karlsson, 19 år, på Xgatan i Stockholm som skulle slå sin tjej på käften om hon inte rakade sig under armarna.

Av någon anledning tror jag att även 19-åringarna skulle besinna sig. För något säger mig att dom inte riktigt vågar säga det dom skriver på nätet rakt upp i ansiktet på granntjejen eller -killen. Det är lätt att vara politiskt inkorrekt när man inte behöver stå för det.

PS: Och ni anonyma som brukar försöka kommentera här, ni är mer anonyma än undertecknad så ni kan bespara er en massa dravel om att jag inte bloggar under mitt fulla namn. Kommentarsreglerna gäller fortfarande.

Färdigsemestrad

för den här gången. 17 dagar i Thailand med besök hos Mamma och Göran i Rayong, på Koh Samet och en vecka i Bangkok. Semestern kröntes med matlagningskurs hos Amita's Cooking Class och cykling med Bangkok by Bike. Båda rekommenderas varmt. (Som tammen på bilden är gjord av Lille mannen.)

Bodde gjorde vi på fantastiska Shanghai Mansion i Chinatown. Jag älskar Bangkok. Får jag som jag vill skippar vi öliv och lägger mer tid i storstan nästa gång.

Nu börjar sökandet efter ett bra resmål för jul och nyår. Tips mottages. Krav är att det ska vara varmt och finnas gott om aktiviteter.

Sorg

Idag fick vi veta att en av våra närmaste vänner i Mongoliet gått bort, 31 år gammal. Vi vet inte mycket om vad som hänt men tydligen lämnade hon hemmet för ca 1,5 månad sedan och försvann. I slutet av januari fann man henne död på ett berg utanför stan. Vad som hänt är okänt och dödsorsaken ännu inte fastslagen. Självklart far tankarna iväg. Både till vad som hänt och till hennes man och två döttrar.

Vi hade sett fram emot att ses i sommar igen, göra utflykter tillsammans, sitta i en ger och elda och äta rökt korv och dricka vodka tillsammans. Jag hade idéer om hur vi skulle kunna starta ett export-importsamarbete tillsammans. Nu blir det inte så. Det kommer bli tomt utan hennes positiva, vänliga och glada närvaro.

Så oändligt trist.

Högerretorik

Måste kulturen vara vänster? Det har varit den stora frågan senaste månaden efter att Bengt Ohlson ställt sig denna i en mastodontartikel i DN. Som om hotet mot kulturen just nu kommer från vänster. Maria Sveland skrev i förra veckan en flitigt delad artikel om hur hatet (från högerextremister och antifeminister) gör henne deprimerad. För att visa hur fel Sveland har kallar idag Roland Poirer Martinsson henne för inskränkt, delirisk och antyder att hon var full när hon skrev sin "goja". (Ni vet Poirer Martinsson som jämför kampen för lika rättigheter mellan kvinnor och män med frenologin.)

Häromsistens läste jag om forskning som visat att extremister till höger är lite dummare än oss andra. När jag läser Roland Poirer Martinsson och Göran Skytte känner jag att det inte behövs någon forskning för att slå fast en sådan tes. Om inte annat är dom lite mer oförskämda, lite mer arroganta och lite mindre verserade.

Eller så är kanske Lena Andersson något på spåret. Hon hävdar att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

Detta förutsätter ju dock att den som känner är förmögen att känna empati.

Äntligen

Thatcher på film

Idag recenserad nya filmen om Margaret Thatcher i svenska tidningar. Mottagandet är svalt och de som hoppas på en Oscar för bästa rollprestation för Meryl Streep verkar inte ha något stöd bland svenska recensenter. Själv tappade jag förtroendet för Streep i pekoralet Andarnas Hus. Det enda någorlunda bra hon presterat sedan dess är enligt mig rollen i Timmarna. Men det berodde på fantastiskt manus och fantastisk regi. Richard Widmark ska en gång har sagt att det finns inte en skådespelare i världen som kan rädda ett dåligt manus. Jag vill hävda att det är tvärtom också, att det spelar ingen roll om du har ett bra manus om skådisar och regissör är mediokra.

I fallet med filmen om Thatcher verkar det dock sammanfalla. Manus, regi och skådespelare är helt enkelt fel. Detta säger jag utan att ha sett filmen. En amerikansk filmstjärna gör inte en film. Ej heller ett manus om en av de mest inflytelserika politikerna i Europeisk historia som inte handlar om politik. Vem är intresserad av att se en kärlekshistoria mellan Maggie och Dennis? Där regin, enligt Svenska Dagbladets recensent, gränsar till buskis.

Då är nog Stina Lundbergs intervju med Margaret Thatcher större TV. Där Thatcher vägrar hoppa. Eller Spitting Images version av Maggie som gammal.



Historien om Thatchers politik återstår tydligen att berättas. Själv skulle jag gärna se en film om The Winter of Discontent. Om hur landet såg ut när Thatcher tog över och vad hon lyckades åstadkomma, good and bad. I programmet Stil i P1 spelades i förmiddags denna sång till Thatchers ära:

KD spräcker arbetslinjen?

I ett utspel på Brännpunkt idag förklarar representanter för KD att de vill överge arbetslinjen. Ja, åtminstone för kvinnor som är föräldrar. Föräldrarna ska om jag har uppfattat förslaget korrekt få 18 månaders ledigt var. Sedan ska de kunna starta eget för att ta hand om sina egna barn och om de inte fattat uppmaningen från de familjekonservativa ska de också få ett skatteavdrag om dom avstår från att ha sina barn på kommunal förskola. De (kvinnor) som tjänar minst ska få mest i bidrag för att stanna hemma. Pappamånaderna ska avskaffas.

KD när dom är som ärligast. Helt i strid med Moderaternas jämställdhetspolitik, dock. Nu frågar vi oss om detta blir en fråga som Moderaterna kommer köra över KD i eller, som i frågan om tvångssterilisering av transpersoner, låta KD bestämma. Jag gissar på det förra. KD:arnas förslag strider nämligen helt mot idén om arbetslinjen.
Med det förslag dessa persone kommer med skulle mammor alltså kunna välja att först vara hemma med föräldrapenning i ett och ett halvt år, samtidigt som dom registrerar egen dagmammefirma. När föräldrapenningen är slut får dom ett slags vårdnadsbidrag, av debattörerna kallat skatteavdrag, för att fortsätta stanna hemma. Som med vårdnadsbidraget vet vi ju vilka kvinnor det blir som stannar hemma för denna struntsumma, nämligen dom som står allra längst från arbetsmarknaden. Långtidsarbetslösa och kvinnor från vissa invandrargrupper.

Och om en familj skaffar tre barn så blir det många år borta från arbetslivet med lägre lön, sämre karriärmöjligheter och lägre pension som följd.

Hjärnforskaren Annica Dahlström kan andas ut. På det här viset skulle alltså pappan kunna hållas borta från det lilla barnet i 18 månader innan han eventuellt tar ledigt.

Jag vet ett bättre sätt att öka utrymmet för barnfamiljerna (och oss andra) att göra annat än att jobba. Det stavas sex timmars arbetsdag. Lite dyrare men förmodligen avsevärt bättre för att delvis lösa vår höga arbetslöshet på samma gång.

Journalistik enligt Filippa Reinfeldt

Moderat politik är objektiv, ja snudd på av gudarna bestämd. Alla som ställer kritiska frågor om Moderat politik där Moderaterna sitter vid makten är partipolitiska vänstersympatisörer. Ja, alla som inte jobbar på DN och Svenska Dagbladet är förmodligen sossar som inte kan skilja på den gudomliga sanningen och deras vänsteranfrätta tyckande.

Så, åter till ordningen nu medborgare!

Intellektuell hederlighet

I P1:s Studio Ett hölls telefonväkteri med Fredrik Reinfeldt. En njursjuk man ringer (under rubriken Blir människor friskare när deras ekonomi försämras) in till statsministern och ställer frågor om sänkt sjukpenning och en högre procentuell skatt för sjuka. Reinfeldt driver detta till att han minsann inte höjt skatten för sjuka. Men det var inte det mannen sa. Han sa att man som sjuk får betala en högre procentuell skatt än när man jobbar och vill veta hur statsministern menar att detta leder till att fler blir friska. Reinfeldt svarar att ett sådant påstående är "partipolitiskt". Han menar inte att folk blir friska av att få en försämrad ekonomi utan att han uppmanar till arbete. D v s av dem som egentligen inte är sjuka alls utan bara simulerar. Programledaren ser sig nödd att gripa in för att få statsministern att ta frågan på allvar, vilket misslyckas. Reinfeldt är över huvud taget inte intresserad av att ta in hur denne man och många långtidssjukskrivna upplever sin situation i Alliansens Sverige.

På Svenska Dagbladet ledarsida lyssnar man selektivt. Där påstås idag att mannen i fråga hävdat att Reinfeldt höjt skatten. Och ledarskribenten har mage att kalla mannen, och de som påstår att sjuka har en högre skatt än de som jobbar, intellektuellt ohederlig.

Såväl ledarsidan som statsministern borde skämmas. Ärligt. Mer kallhamrat förakt inför hur andra människor faktiskt lever får man nog leta efter. Det är inte ofta man önskar elände på andra människor men något år som långtidssjukskriven med smärta, ständiga behandlingar och existensminimum skulle kanske göra vissa människor gott ändå. Dock inte dem som redan lever så, de vet nog redan hur det är. Även om statsministern vägrar lyssna och tidningarnas ledarskribenter kallar dem ohederliga.

Sakliga

Svenska Dagbladets redaktionschef. Expressens chefredaktör. Journalistens dito. Samtliga har nu låtit oss förstå att det som skett senaste veckan inte är något drev. Redaktionschefen hävdade att bevakningen varit saklig, relevant och rimligt. Som den här sakliga rubriken i Aftonbladet.se nu på eftermiddagen. Passar fint ihop med Expressens relevanta dubbeldäckare. Eller det fullt rimliga i allt fokus på Juholts felsägning på Folk&Försvar jämfört med Reinfeldts påståenden den senast veckan, om att utförsäljningar inte ägt rum eftersom ingen lista på dem finns (vilket inte är sant), eller att större delen av apoteken ägs av staten när 70 procent ägs av privata aktörer.

Kom ihåg: Rimligt - Sakligt - Relevant.

Måndag morgon och ingen partiledare

Ser statsvetaren Jenny Madestam intervjuas i Svenska Dagbladet där hon pratar om Margot Wallström som "socialdemokraternas" våta dröm. Vad jag undrar över är vilken undersökning Madestam lutar sig mot här. Vilka är "socialdemokraterna"? Jag menar, så att det inte är klickbenägna nättidningsläsare vi pratar om. För det må komma som en överraskning för press och expertkommentatorer men Aftonbladets läsare är inte nödvändigtvis vare sig medlemmar i S eller potentiella S-väljare. De är människor med en dator och ett högerfinger som de gärna använder för att kryssa i tendentiösa undersökningar hopsatta av någon journalist som redan vet svaret på den fråga tidningen ställer. Ganska långt från statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet, får vi hoppas.

Detta sagt, om nu Margot slutar sitt FN-uppdrag i mars och när nu hennes vän Mona är borta som S-ledare; kunde det då inte vara ett bra sätt att komma lite närmare Hammarö att ha Stockholm som utgångspunkt igen? Annars kan man ju undra vad som egentligen rört sig i huvudet på dem som intrigerat mot Juholt. Vem vill ta över? Just nu verkar det som om Mikael Damberg och Thomas Östros är de enda som inte sagt nej. Å andra sidan är ju ett nej sällan ett nej inom socialdemokratin. Men visst hade det varit bra om motståndarna haft något alternativ innan de kämpade ner Juholt?

Orimligt

Vad som hände utanför Sveavägen 68 där journalister klättrade på varandra, flåsande sprang efter VU:s ledamöter, hyrde in sig i närliggande hus för att kunna filma Juholt när han hämtade en nypa luft på en balkong, hävdade att någon i VU satt och skickade SMS till Expressen om vad som sades på mötet. Där journalister intervjuade varandra och Expressen parkerade sin stora dubbeldäckade buss fylld med journalister, fotografer, assistenter osv. Det var inget drev. Det var inte politiskt färgat. Om något är politiskt färgat är den kritiken mot mediernas metoder och prioriteringar. För det säger Svenska Dagbladets redaktionschef. Nähä, då var det väl helt vanlig, fräsch och oberoende journalistik då.

Samtidigt som regeringen försöker föra in oss bakvägen i Eurosamarbetet och utrikesministern utreds för folkmord. Samtidigt som KD-politiker hugger knivar i ryggen på varandra och skriver elakheter på nätet under pseudonym. Samtidigt som landstingsborgarrådet Filippa Reinfeldt konstateras ha sålt vårdcentraler till underpris och utan ett riktigt anbudsförfarande. Samtidigt som statsministern står och skarvar i riksdagen, en lista över utförsäljningar finns inte. Men det gör det.

Att Juholt tar fel på år för ett försvarsbeslut är skandal. Att Reinfeldt står och förnekar att hans parti sålt ut vår allmännytta och gemensamma tillgångar är inte ens en nyhet.

Och Svenska Dagbladets redaktionschef kallar mediernas rapportering om Juholts misstag i Sälen (i pappersupplagan) för rimligt, sakligt och relevant.

Häpp.

Reinfeldt utfärdar betyg

Svenska Dagbladet citerar Fredrik Reinfeldt. Den Store Arbetsgivaren har talat:

”Jag vill tacka Håkan Juholt för samarbetet under den här tiden. Håkan Juholt är en engagerad politiker och en skicklig debattör. Jag önskar honom allt väl i framtiden.”

Nu börjar rekryteringen av en ny S-ledare som kan tänkas passa Arbetsplatsen Sverige bättre.

Alliansen Service

Peter Wolodarski, Tommy Möller, KG Bergström och Margit Silberstein i SVT:s soffa för att kommentera (S). Kan vi vänta oss Ulf Bjereld, Marie Demker, Göran Greider och Peter Franke i soffan när SVT vill diskutera (M)?

Att public service inte klarar att visa Juholts presskonferens i realtid är ju pinsamt. Avgå alla!

Klickdemokratin Sverige

Medierna är överens. Klockan 15.00 kommer den bistre mannen på bilden annonsera sin länge (av samma medier, t ex chefredaktör Helin) efterlängtade avgång. Den glade gamängen har förvandlats till en pressad man. Så lyckades man få bort ännu en socialdemokratisk partiledare. Jo, jag anser att medierna, liksom med Mona Sahlin (då påhejade av samme Juholt), har en stor skuld i det fokus som legat på personen Håkan Juholt. Alex Schulman skrev igår en lysande kommentar.

"Det där drevet mot Juholt har gått för långt, det känns obehagligt. Håkan Juholt är inte perfekt och han gör en massa fel, men Gud vad det är ointressant med felfria människor. Den här typen av granskning gör att politiken utarmas, för man kan inte göra misstag längre som politiker, man kan inte ha svärta, man kan inte säga vad man känner just där och just då, man kan inte dra ett skämt och framför allt: man kan inte ha fel, man kan inte göra misstag."

Det är en högst relevant iakttagelse. Om man pratar om Socialdemokrater. Är det verkligen perfekta broilers vi vill ha? Och tycker vi verkligen att Håkan Juholt har mätts enligt samma tumstock som t ex Carl Bildt?

Alex Schulman fortsätter

”Håkan Juholt har ju gjort bort sig gång på gång och det är ju nästan generande att ta del av alltsammans. Men han är väl som vi andra. Just sådant folk, människor som är som vi, vill jag ha i politiken.”

På en bild i tidningen ser jag en man i arbetskläder stå utanför Sveavägen 68 med en skylt. På skylten står att han vill att Juholt stannar och börjar driva politik. Det vill inte Sven-Erik Österbergs distrikt i Västmanland. Nu sägs Carin Jämtin ta över som en övergångslösning. En kvinna som säkert är mycket kompetent men som knappast går genom rutan. Hon framstår nästan som generad framför kamerorna och talar ungefär lika naturligt som moderata borgarrådet Regina Kevius. Och hon vann inte precis valet i Stockholm när hon senast ställde upp med t ex Butlerförslag. Hur funkade Jämtin då i medierna? Antar att ny ledare skall väljas vid nästa kongress. Då lär gubbsen kliva fram igen. Pär, Sven-Erik, tre stycken T(h)omas och Mikael. Och kanske Ylva, som ju vill vara med och ”leda partiet”. Definitivt inte Lena Sommestad, för hon är förmodligen både för mycket feminist och för smart.

Ingen av dem, förutom möjlighet Lena Sommestad, skulle få mig att lägga min röst på (S), samtliga skulle förmodligen befinna sig någonstans alldeles intill Fredrik Reinfeldt. Så att väljarna inte skulle begripa varför de alls skall välja (S) framför (M) det är ju same, same.

Schulman igen:

”Ännu vidrigare än pressmobben är de sosse-politiker som vandrar in i byggnaden och inte kan låta bli att sprida illvilja mot honom. Vad är sossarna för parti som inte kan stå upp för sin partiledare? För varje sossegubbe och sossetant som går in där och rynkar på ögonbrynen och säger att "läget är allvarligt" och "nu ska vi diskutera hans framtid", så känner jag allt större avsky mot Socialdemokraterna. Vad är det för illojala människor? Människor som ängsligt positionerar sig inför möjligheten att Juholt blir avsatt, människor som inte för en sekund kan säga vad de verkligen tycker.”

Kanske för att dom inte vet. Och det är väl snarast där Socialdemokraternas problem ligger. Vad vill dom? Mer än att bli älskade i högermedia? Exakt vad i Moderaternas politik är det som dom inte vill ha, och varför? Och hur skall vi kunna lita på att ni inte genast hugger näste ledare i ryggen så snart ni inte får er vilja igenom?

Jag har kritiserat Fredrik Reinfeldt för hans auktoritära ledarstil. Men i S skulle det behövas någon som kan få partikamraterna att ro båten åt samma håll. Men det går ju bara om alla är klara över målet med partiets existens. Något sådant mål verkar inte finnas idag.

Helst av allt skulle jag önska att Håkan Juholt idag satte journalisterna på plats genom att kliva upp där på scenen i Oskarshamn och säga att han kommer fortsätta leda partiet, med partiets förtroende. (Vilket han ju verkar ha förutom i Österbergs Västmanland och Örebro.) Jag önskar att partiet inte viker ner sig för mediedrev utan att det är kongressombuden som väljer ordförande. För hur kommer nästa ledare att bemötas? Förmodligen på samma sätt som alla socialdemokratiska ledare genom de senaste hundra åren. Skillnaden är att medierna med sina beställda opinionsmätningar driver opinion på ett helt annat sätt än på Tage Erlanders tid.

Idag är politiken en idoltävling och de personer som tillfrågas av opinionsinstituten låter sig styras av mediernas bild. Eftertanke är en bristvara i detta land i denna tid. Ideologi lyser med sin frånvaro. Sverige har blivit en klickdemokrati.

Det känns oerhört dystert och lyfts endast av denne man, som ändå inger visst hopp för oss som står till vänster om Juholt.

PS: När jag tänker på det. Varför inte köra delat ledarskap mellan Juholt och Jämtin? Karin tänker och Håkan pratar. Om dom kunde få till ett bra samarbete skulle det kanske kunna vara rätt OK?