Hur Iittala Store just förlorade en trogen kund och medlem

20 procents rabatt för medlemmar på hela sortimentet.

För bra för att vara sant? Ja.

Idag har jag just lagt en timme på att ta mig fram och tillbaka till Götgatan i hopp om att kunna köpa den där lampan jag länge funderat på. Dock hade jag inte funderat länge nog, vilket jag blev varse när lampan i fråga inte alls ingick i "hela sortiment" utan i friskrivningskategorin "nyheter eller andra erbjudanden".

Och därmed blev det ingen lampa. Heller inga andra produkter. Iittala Store missade i sin tur en försäljning på dryga 4 000 kronor utöver en trogen stamkund. Eller ja, jag hade egentligen tankar på att så småningom, d v s någon månad då vi inte står inför en julhelg, köpa två lampor till båda sovrummen, till fullpris. Så om jag inte låtit mig luras av Iittala Stores reklamkampanj hade jag kanske spenderat nära 10 000 kr i deras butik. Så kommer det inte bli nu.

Och jo, det hade varit smartare att ringa dem innan, eftersom jag hade mina misstankar kring det kryptiska om "nyheter och andra erbjudanden".  Men som konsument är jag ibland lika impulsiv som jag är långsint. Nästa gång jag blir sugen på att handla något från Iittala kommer jag minnas hur korkad jag kände mig idag, och istället att ta vägen förbi Tradera. Det går snabbare och pengarna går med stor sannolikhet till någon som behöver dem bättre.

He used satire

"Jag håller inte med SD på något enda sätt, men..." är en fras man får höra ibland. Ironiskt nog även hos Jag är inte rasist, men.

Folk upprörs över att människor runt om i Sverige använder satir mot Sverigedemokraterna. Det får man göra mot alla politiska partier utom SD. Motivet för att silkeshandskar ska användas mot just SD är ofta att man antar att deras sympatisörer, och potentiella sympatisörer, saknar självdistans och humor. Satiren kommer därför att uppfattas som elakheter och ge sympatiröster.

Så är det kanske.

Men därmed förespråkar alltså satir-beivrarna, som inte gillar SD:s politik, att vi ska begränsa oss och inte rita/dela satirteckningar om denna politik. Som här till exempel, där tecknaren Wisti bjuder på en kommentar till Jimmie Åkessons uttalande i SvD igår om att prata om annat än invandring.

Menar verkligen folk, som vanligtvis är begåvade med humor, att SD:s politik och politiker ska vara en kritik- och humorfri zon? (När dom nu bjuder på så mycket humor själva, som den med Åkesson i BBC, där hans partikamrat försvarade partiledarens dåliga engelska med att det inte alltid är så lätt att prata på ett språk som inte utgör ens modersmål. No shit Sherlock!?)

Satir har annars alltid varit ett sätt att häckla makten. Ibland i kombination med att folket kastat ruttna tomater och gräddiga tårtor på misshagliga ledare för att förlöjliga dem. Ibland genom att avbilda kungen som ett päron eller hänga päron i Bukarests alléer. I Sverige är dock kastande av tårtor förenat med demokratins undergång. Men bara om tårtan träffar en SD-representant. Till och med Dagens Nyheters ledarsida vet ju om att demokratin inte försvann när Bosse Ringholm träffades av en tårta.

Eller är det så att folk, trots att SD faktiskt sitter i en vågmästarroll, med 20 ledamöter i Sveriges riksdag, inte anser att SD är en del av makten?

Man häpnar över denna historie- och humorlöshet. Tur då att Monty Python just meddelat att dom ska göra comeback.

En segregerad skola - när föräldrarna får välja

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) är förbannad. Hans skolbygge visar åter upp stora brister. Något ministern brukar bemöta med att tala om hur upprörd han är, och sedan göra just ingenting. (Se t ex frågan om riksinternaten.) Den svenska skolans uppbyggnad är nämligen skapad för att passa just för Björklunds medelklassväljare.

Ikväll visar Uppdrag Granskning ett inslag där de låtsats vara föräldrar till två tolvåringar. En "svensk" flicka, just hemflyttad från London, mycket studiemotiverad. En pojke med utländskt namn och förälder som bryter, som sägs behöva byta miljö. Inte helt oväntat har fler skolor plats för flickan än för pojken. Och som så ofta med UG hittar dom ett verkligt rötägg som gladeligen uttalar sig. I det här fallet en rektor vid namn Greger von Sivers som berättar om ruttna äpplen och cancersvulster med hänvisning till bråkiga pojkar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som adhd).

"Jag trodde bara, för jag har ju ingen skolbakgrund... ja, jag skiter i väl dom har för bokstavskombinationer. Det är väl bara att sätta ungarna på plats om det behövs. Men det här var långt utöver det. Och jag anställde bara behöriga lärare då så att det här kommer bli som en 'walk in the park'. Men dom bröt sönder hela skolan. Det var sånt liv hela tiden. Och det som händer då det är att dom fina eleverna slutar och dom andra..."

Vad är orsaken till att sådana som von Sivers kan sitta och bestämma över vilka barn som ska få gå i skolan eller inte? I Sverige har vi drivit det fria skolvalet i kombination med vinstmaximering längre än i många andra länder. Utförsäljningen av skolor till personer som "inte har någon skolbakgrund" har skett sedan Alliansen tog över regeringsmakten 2006 men redan på regeringen Bildts tid så togs beslutet om fritt skolval. (Med Beatrice Ask som skolminister.) Idag krävs varken att vinsten ska återinvesteras i verksamheten eller att ägarna ska veta något om densamma.

Det säger ju sig själv att om man som främsta mål med en verksamhet har ekonomisk vinst för ägarna så är det detta som styr verksamheten. Om vinsten är beroende av att föräldrar väljer att sätta sina barn i, och behålla dem där, just denna skola så kommer ägarna att ställa krav på att verksamheten lever upp till kundernas önskemål.

Lärare får alltså veta att om vi ska behålla företagets kunder, d v s eleverna och deras föräldrar, måste dessa vara nöjda med produkten. Och vad gör kunden mest nöjd, om inte bra betyg och lugn skolmiljö. Föräldrar kan alltså välja bort en skola de inte tycker ger deras barn tillräckligt bra betyg eller tillräckligt god studiemiljö.

Och det gör dom.

Så innan vi upprörs alltför mycket på departement och i TV-soffor ikväll kanske vi ska fundera över när vi senast ställde krav på att just våra barns skolor skulle öka mångfalden, och släppa in fler elever med särskilda behov.

Schenker - för dina kunders synders skull

Schenker. Dom har man tydligen fått för sina synder. En säljare på Tradera skickar mig en vas som är trasig vid ankomst. Jag fotar vasen och beskriver emballaget noga för Schenker som ska ersätta transportskador. Det visar sig att jag skickat formuläret till fel ställe. Jag skickar alla uppgifter och bild på vasen till rätt ställe och får till svar att jag måste fylla i deras privatkundsformulär, med exakt samma jävla uppgifter.

Gör så.

Några veckor senare kommer krav på att jag ska fota inre och yttre emballage. Detta har jag iofs kvar (för jag misstänkte att Schenker skulle bråka om de 110 kronor det kostat mig att få den vas som dom slagit sönder). Men bubbelplast, hur ser det ut, Schenker? Två lager av bubbelplast, är det så svårt att fatta hur det ser ut att ni ska sitta och krångla kring 110 spänn? Bara för att ni hoppas att jag ska ge upp!

Nästa gång någon säger sig vilka skicka grejer via er kommer jag inte att buda. Och jag kommer verkligen inte skicka via er, om det är så här ni behandlar mina kunder!

Avdelning: Jag har annat att göra än krångla med kundovänliga företag!

Dödsskjutningen i Husby - övervåld eller nödvärn?

I veckan kom åklagare Eva Finnés beslut att lägga ner förundersökningen mot den polisman som sköt en äldre man i huvudet i Husby i våras. Polismannen som var under utredning hade hävdat nödvärn och åklagaren hade att ta ställning till om nödvärnet varit brottsligt med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnes betydelse och om omständigheterna i övrigt ger vid handen att det varit uppenbart oförsvarlig att skjuta. Det kan vara bra att hålla i minnet att det är detta som utretts, inte polisens arbetsmetoder. 

Vad var det då som hände? Ja, till att börja med fick åtminstone jag bilden av att polisen slitit upp dörren till mannens lägenhet och utan pardon, på flera meters håll avrättat honom med ett skott i huvudet. Det var nämligen så det lät från många håll. Det faktum att polisen ljög om när mannen i fråga dött tolkades som att man avrättat honom. En något halsbrytande slutsats som man nog bör hålla sig skeptiskt inställd till, hur man nu än ser på polisen och utredandet av polismål. 

Personligen har jag inte tillgång till förundersökningen utan kan enbart gå på vad jag hört på radion och läst i tidningen senaste veckan. Aftonbladet har gått igenom händelseförloppet från den nedlagda förundersökningen och med reservation för att man inte alltid ska tro vad dom skriver så finns kanske inte anledning att ifrågasätta själva vittnesuppgifterna, d v s vad har polisen berättat och, förmodar jag, andra vittnen på plats samt bevisning i form av rapporter, radiokommunikation osv. Refererar nedan Aftonbladet, med vissa egna kommentarer så här: [kommentar]. 

På kvällen den 13 maj hade mannen och hans hustru varit på en pub i Husby. Han hade druckit öl [oklart hur många] och hon en Fanta. När de är på väg hemåt känner sig mannen provocerad av fyra yngre män. [Här går uppgifterna isär angående vem som började tjafsa med vem.] 69-åringen går upp till sin lägenhet, hämtar en Rambokniv och går sedan ner till ungdomarna för att ”visa” den. En väktare tillkallas. Enligt anmälan ska mannen med kniven ha sagt till väktaren att:

– Jag ska döda dig, jag ska skära halsen av dig!

[Här gör sig mannen skyldig till olaga hot, enligt min mening. Eventuellt även hot mot tjänsteman. Hade det varit jag som varit väktaren, hade jag nog gärna sett att polisen plockat med sig mannen från platsen.] 

Polisen kallas till platsen. Först påbörjas förhandling för att få mannen och hans hustru att komma ut från lägenheten. [Här finns bilder på mannen som står och viftar med kniven på sin balkong, och även från en övervakningskamera i porten. Det normala när polisen kommer och ber en att komma ut är i min värld att man lyder. Polisen har våldsmonopol och om jag vet med mig att jag sprungit runt och hotat folk med kniv, även om jag själv tycker det är bara på skoj, ligger det i farans riktning att polisen kommer utöva detta våld mot mig om jag inte ger upp.] 

Mannen och kvinnan vägrar att göra som polisen säger varpå polisbefäl på plats fattar beslut om husrannsakan och att dörren skulle brytas upp. Kvinnan kunde vara i fara.Vid detta tillfälle hade polisen varit på plats i nära två timmar. [Förutom de andra brott mannen var misstänkt för så är det  ju ganska självklart att polisen inte kan åka därifrån så länge mannen springer runt med en kniv och verkar allmänt psykiskt labil. Att psykiskt labila män mördar sina fruar är dessvärre inte helt ovanligt. Bara det faktum att mannen sprungit runt med kniven och hotat skära halsen av uniformerad personal ger anledning att tolka situationen som att han inte är helt hundra.] 

En grupp om fyra piketpoliser går in i hallen och framför dem fanns en stängd dörr till vardagsrummet. På sidorna fanns rum som visade sig vara tomma. Gruppen öppnar vardagsrumsdörren, puttar upp den och backar tillbaka till entrén. ”Polisman 1” som står längst fram i ledet av poliser berättar att han hörde ett ljud som uppfattas som en svordom, inifrån rummet. Han säger i förhören att

– Innan jag ens hunnit tillbaka till entrédörren, alltså i skydd, så kommer kvinnan upp i dörröppningen och det är mörkt i det här rummet.

Han har sin vapenlampa tänd och berättar hur han ser kniven i mannens hand glimma till. Han berättar att han backar, skriker: 

- Det är polisen, visa händerna, backa ut mot min röst!

De vill alltså att mannen ska hålla upp händerna, vända sig om och backa mot poliserna. När han ser mannen skriker polisman 1 

- Kniv, kniv, kniv! 

Kollegorna bakom använder då pepparsprej och kastar en distraktionsgranat som ger ifrån sig sex snabba smällar. Kvinnan viker av in mot köket, polisman 1 går fram emellan dem och mannen står då med kniven, som har ett 20 centimeter långt blad. Uppmaningar att han ska släppa kniven är verkningslösa.

– Han har verkligen låst blicken, han släpper mig inte med blicken. Och så den här, riktigt, jamen alltså, riktigt såhär psykblick liksom och den här kniven högt hela tiden.

Ytterligare två distraktionsgranater kastas in och tolv smällar går av framför mannens fötter. Mannen drar upp armarna lite. Polisman 1 skjuter då ett varningsskott i golvet. Avståndet bedömer han är max två meter.

– Jag ser att det inte är någon reaktion då, så då siktar jag på honom och jag alltså ... vi är ju väldigt nära varandra så jag känner att det här kommer gå snabbt. Jag kommer inte ha lång tid på mig att reagera om han väljer att gå till attack.

Polisman 1 tänker att skottet i så fall måste ha direkt effekt. En ”muskulär” träff räcker inte. Han bestämmer sig:

– Om han kommer närmare än vad han är nu och han höjer vapnet och attackerar mig, då måste jag skjuta, annars kommer jag ha kniven i mig. Så ... ja, jag vet att jag måste få verkan på ... på första skottet annars ...
Enligt polisman 1 tar mannen ett steg framåt och höjer kniven.

– Och jag siktar på huvudet, jag har ett skarpt korn och sikte, och han gör den här rörelsen som jag nyss sa, jag trycker av och hans kropp går ner direkt.

Poliserna förbinder såren i bakhuvudet och påbörjar hjärt- och lung­räddning.

Förhörsledaren undrar om möjligheten att backa ut ur vardagsrummet efter att mannen och kvinnan hade separerats och mannen inte längre var något hot för henne. Var det någon tanke som slog honom?

– Tanken liksom där och då, var att det är jag och han här nu, och att han är motiverad. Han gör ett anfall mot mig och jag känner att någon av oss kommer att över­leva och jag känner att, om jag inte gör någonting nu, då kommer jag att dö.

[Här kan man givetvis undra varför de inte skulle klara att retirera.]

Varför sköt du inte mot underkroppen?

– För att en man står på två meters avstånd, med en stor kniv och jag vet att om jag inte får verkan på det här skottet, så kommer han att lyckas och hugga mig.

Av andra medier framgår att kvinnan sprejades med/träffades av pepparsprej och befann sig i köket när skotten föll. En annan polis ska samtidigt (?) ha skjutit mot mannens ben, men missat. 

Så långt vad som rapporterats i media. Nu till åklagarens beslut. 

Åklagaren har alltså en situation där endast polisen kan berätta om vad som egentligen hände där i hallen/vardagsrummet. Hur situationen uppstått och om polisen haft anledning att göra husrannsakan är inte relevant utan vad hon ska bedöma är, som jag förstår det, om polismannen i fråga brutit mot lagens regler om nödvärn med hänsyn till angreppets beskaffenhet och om omständigheterna i övrigt ger vid handen att det varit uppenbart oförsvarlig att skjuta. Som polismannen beskriver det verkar han ha fruktat för sitt liv. En man med uppenbara problem/ovilja att göra som polisen sagt åt honom kommer med en kniv i högsta hugg, en meter från polismannen, i en trång hall. Inga andra vittnen finns än polisens kollegor. På vilka grunder ska åklagaren hävda att det varit uppenbart oförsvarligt att skjuta. Vad hade hänt om han inte skjutit? Vad trodde polismannen i fråga skulle ha hänt? Det framgår ganska tydligt av utredningen och dessvärre går det ju inte att se in i polisens hjärna och säga att nej, du kände inte alls så här där och då. 

För jo, polisen ljuger kanske. 

Ergo, här har vi en man som springer runt med en Rambo-kniv och mordhotar väktare. På skoj, enligt hans frus uttalande senare. Han vägrar sedan komma ut när polisen ber/beordrar honom. Han viftar öppet med kniven på balkongen. När polisen sedan bryter sig in i lägenheten vägrar han fortfarande ge sig. Jag vet vad jag skulle gjort om fyra piketpoliser siktat mot mig, jag skulle släppt allt och kastat mig ner på golvet. Jag skulle inte ha fortsatt avancera mot polisen med kniven höjd. Särskilt inte efter att det sprutats pepparsprej och avlossats 18 (!) granatskott och ett varningsskott kring mina fötter. Att han fortfarande gjorde detta måste enligt mig tyda på att han var påverkad av något mer än en öl alternativt att han var psykiskt instabil på ett eller annat sätt. Och det var väl ganska tydligt i Varbergsskjutningen i somras, att psykotiska personer inte alltid reagerar, ens på skott i kroppen. 

Änkan tänker överklaga beslutet om nedläggning och hävdar att det rörde sig om en avrättning. Mitt tips är att överklagandet inte leder någonstans, såvida hon inte kan presentera bevis för att det gått till på något annat sätt. Hur nu det ska ske, när hon inte ens var närvarande i rummet. 

Allt detta sagt, så kan man givetvis föra en diskussion om hur polisen ska agera i fall som dessa. Kanske skulle dom försökt förhandla ytterligare, försökt få ut kvinnan ur lägenheten. Men att hävda att dom skulle packat ihop och åkt hem, antagit att en kvinna med en aggressiv man talar sanning när hon säger att det inte är någon fara alls, och lämnat en uppenbart psykiskt instabil knivman mitt bland alla människor, det hade lett till exakt samma diskussion som nu. Att polisen skulle agerat annorlunda om det skett på Östermalm. 

De redan inkvoterade vill inte ha sällskap.

Det var ett tag sen. På nåt sätt har jag börjat sammanfatta mitt tyckande i kortare uppdateringar på Facebook. Men ibland räcker det inte till. Som i diskussionen kring vad som egentligen hände vid skjutningen i Husby. Eller i debatten om "Thomas Quick - seriemördaren". Eller i frågan om könskvotering.

Vi börjar med det senaste, kvoteringsdebatten, som aktualiserades i morse genom en ledarartikel signerad Ivar Arpi på SvD. Arpi oroar sig för att kvotering inte leder till något gott, i själva verket leder det till samarbetssvårigheter. Om brandkåren t ex rekryterar kvinnor och invandrare (genom att sänka sina krav i rekryteringsprocessen) blir de vita männen som redan jobbar där ledsna, för kvinnorna och invandrarna förstör den fina stämning som fanns tidigare. (Ja, vi har ju alla sett Nilecity, hur skulle det sett ut om kvinnor fått vara med där!?) På Twitter får Arpi förklara sig. Han säger att han inte alls tror att kvinnor och invandrare försämrar en arbetsplats men att kvotering gör det. Det är ju bara den lilla detaljen att utan kvotering skulle varken kvinnor eller invandrare finnas på just den här arbetsplatsen. Därför att den redan är kvoterad, därför att kraven är satta utifrån en norm som bara passar vissa människor, snarare än utifrån de krav som ställs på yrket idag. Brandkåren släcker fortfarande bränder och bär tunga slangar, men inte hela tiden. (Och nej, jag tänker inte upplåta kommentarsfältet till en diskussion om att "jag blir hellre räddad av en stor, stark man", så spara er energi till annat.)

Så, om vissa delar av arbetsmarknaden är väldigt könade, ska vi då bara sitta och vänta tills männen på brandstationen en vacker dag (that will be the day) kommer på att shit, vi ska nog ha lite brudar och blattar här på stationen! Arpi, tycks tycka det. Vi, d v s kvinnor och invandrade personer, har tid att vänta på att så sker. Sa den manlige ledarskribenten.

Sen en annan sak, den forskare som Arpi hänvisar till, som kommit fram till att kvotering skapar trist stämning på jobbet är Johanna Möllerström. Arpi kallar henne "Harvard-ekonom" vilket hon ju är, eftersom hon är doktorand i ekonomisk psykologi på Harvard. (Såvida hon inte doktorerat sen denna artikel i Fokus.) Men hon har också suttit åtta år för Moderaterna i Sundbyberg. SvD brukar vara bra på att kalla Ulf Bjereld för S-märkt. Möllerström borde följaktligen kallas M-märkt.

De dubbelmoralistiska antirasisterna

Så var det igång igen då, mediedrevet. Nu är det Omar Mustafa, nyvald partistyrelseledamot i Socialdemokraterna som ska stå till svars. Mustafa har nämligen haft den dåliga smaken att bjuda in två personer som tidigare uttryckt homofoba och/eller antisemitiska åsikter till möte. Syftet är enligt Omar Mustafa själv

"Syftet med att bjuda in dessa talare var i linje med min övertygelse om dialog med väletablerade muslimska föreläsare världen över, utan att för den delen dela alla deras åsikter. På så sätt har jag tyckt att det har varit ett viktigt bidrag till den breda dialogen."

Här tycker Mustafa själv att han brustit. Hans mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden.

Där delar jag och Mustafa uppfattning. Man kan välja två sätt att se på det här med öppen och fri debatt. Endera låter man alla komma till tals, oavsett vad de har för ruttna åsikter. Eller så försöker man hyfsa debatten och tar ansvar för att en inbjudan kan ses som  legitimering av dessa människors hatfyllda och intoleranta uppfattningar. Jag ansluter mig till det senare synsättet.

Det är det vanligen inte många som gör. I stället brukar man inte sällan bli kallad antidemokrat om man vill begränsa människors plattformar för att sprida hat och intolerans. Som t ex Maria Sveland när hon vill välja bort vissa debatter med personer hon ändå aldrig kommer kunna nå någon samsyn med, och där debatten bara riskerar att urarta, som blev så tydligt på Grävseminariet i Göteborg den 8 mars i år. Hur många stod upp för Maria Svelands rätt att välja sina sammanhang då?

Jag ser två mönster i denna debatt.  

Det första är vem som avkrävs svar och vem som inte behöver försvara sig. Omar Mustafa tvingas förklara sig i landets alla medier för att han erbjudit en plattform för t ex homofober. SVT och SR behöver aldrig försvara sig för den plattform dom ger t ex Annelie Enochson, Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg (alla KD) när dom har något homo- eller transfobiskt att säga. Ej heller behöver Stina Lundberg Dabrowski som ordförande stå till svars för att Publicistklubben bjuder in Avpixlats krönikör Mats Dagerlind till klubbens debatter. Det är i princip bara Åsa Linderborg som reagerar. I SR:s Ring P1 får homofoba, misogyna rasister en offentlig plattform varje dag hos Täppas Fogelberg och de andra utan att Täppas et al. anklagas för att vara rasister eller homofober.

Det andra mönstret är vilka rasismen riktar sig emot, judar eller muslimer. Det kan te sig som dubbelmoral att i ett samhälle ena stunden propagera för att det är bra att ta debatten när det handlar om hur vissa ser ner på muslimer, andra stunden tycka det är förfärligt när någon uttrycker liknande åsikter om judar. Det är slående hur olika gränserna ser ut för vad man får säga för att bli betraktad som antimuslimsk och vad man får säga för att ses som antisemitiskt (detta underliga ord i sammanhanget).  Skulle det alls vara möjligt för Mats Knutsson att ställa frågan i SVT om invandringen gått för långt, om dessa invandrare bestått av flyktingar från Israel, inte från Syrien? Varför upplevs det som ett slag för yttrandefriheten att låta Lars Vilks sprida sina antimuslimska åsikter på landets universitet, men inte för muslimska föreläsare att sprida motsvarande åsikter om judar på ett föreningsmöte? Borde det inte vara lika illa vem som sprider skiten och om vilka det sprids?

En ytterligare fråga, utöver vem och vad är var. Här handlar det om två muslimska föreläsare som bjuds in till en muslimsk förening. På något sätt tycker jag det är ännu allvarligare när rasisterna och homofoberna ges en plattform i SR, SVT och på Publicistklubbens möten. Men allvarligast är kanske att det inte ifrågasätts.

Om hur teapartyrörelsen utnyttjar polsk hjältinna i klimatdebatten

Ni har sett den på Facebook, berättelsen om Irena Sendler, som hjälpte judiska barn fly ur Warszawas getto under andra världskriget, som "greps och fick ben och armar brutna av nazisterna". När jag först läste berättelsen för något år sedan visades en bild på en gammal Sendler. Hon dog 98 år gammal 2008. Nu är det en ungdomsbild som visas. Historien går ut på att göra läsaren upprörd över att Sendler inte fick Nobels fredspris 2007 i stället för Al Gore, som man säger fick priset för några OH-bilder om klimatförändringar. Sendler sägs ska ha varit nominerad till priset detta år.

Om man tänker en eller två gånger extra innan man klickar på "dela", alternativt läser kommentarerna under berättelsen, märker man ganska snart att det finns alternativa förklaringar till påståendena i berättelsen.

Låt oss titta på några av anomalierna i berättelsen om hur Irena Sendler blev av med nobelpriset.

* Hur sker nomineringarna till Nobels fredspris?
Valberedningens formulär skickas ut av Nobelkommittén till cirka 3 000 individer, vanligtvis i september året innan priserna delas ut. [September 2006, min kommentar.] Dessa individer är ofta akademiker som arbetar inom ett relevant område. För fredspriset skickas förfrågningar till regeringar, medlemmar av internationella domstolar, professorer och rektorer, före detta fredsprismottagare och nuvarande eller tidigare medlemmar av den norska Nobelkommittén. Tidsfristen för att skicka in nomineringsformulären är den 31 januari det år som priset ska delas ut. [Januari 2007, min kommentar.] Nobelkommittén nominerar cirka 300 potentiella pristagare från dessa formulär och ytterligare namn. De nominerade är inte offentligt namngivna, inte heller är de medvetna om att de är aktuella för priset. Alla nomineringsprotokoll för ett pris förseglas i 50 år från tilldelningen av priset. [Min kursivering.] (Källa: Wikipedia)

Ergo, om Irena Sendler blev nominerad och denna nominering blivit offentlig, så måste det vara den som nominerat henne som spridit ut detta. 

* För vad kan man få Nobels fredspris?

Nobels testamente föreskriver att priserna ges ut som ett erkännande av upptäckter som gjorts "under föregående år". D v s nära i tid. Fredspriset kan dock belöna livsverk. Till exempel belönades 2008 Martti Ahtisaari för sitt arbete att lösa internationella konflikter.

* Fick Al Gore ensam priset 2007? 

Priset var delat med Intergovernmental Panel on Climate Change, IPCC. Motiveringen: "For their efforts to build up and disseminate greater knowledge about man-made climate change, and to lay the foundations for the measures that are needed to counteract such change."

En snabb googling för mig till bloggaren Ken Watts och bloggen The Daily Mull. Bloggposten Irena Sendler and Al Gore: the Propaganda Machine Is at it Again är skriven 2009. Watts konstaterar att det rör sig om "a very subtle, and very sleazy, little piece of brainwashing" där författaren "wants to take a cheap shot at Al Gore, or the Nobel Committee" genom att "use this woman's courage, or the sorrows of holocaust survivors, as a screen for cheap propaganda tricks".

Och det fortsätts att delas. År efter år. Watts gör en fin genomgång av hur man kan lura folk med en rörande historia, för att få dem att sprida ens propaganda, att Al Gore inte förtjänade fredspriset. Men vem ligger då bakom denna politiska pamflett mot Al Gore? På Facebook länkas till en hemsida för ett projekt om Sendler, Life in a Jar - The Irena Sendler Project. Projektet startades av ett par studenter i Kansas i USA. Läser man projektets schema på hemsidan så verkar dom mest ägna sig åt att resa runt i skolor och föreläsa och spela teater om Förintelsen. På sidan lyckas jag efter visst sökande hitta en referens till den berättelse som skickas runt på internet.

Citat från Facebookberättelsen:

"Irena smuggled Jewish infants out in the bottom of the tool box she carried. She also carried a burlap sack in the back of her truck, for larger kids. Irena kept a dog in the back that she trained to bark when the Nazi soldiers let her in and out of the ghetto. The soldiers, of course, wanted nothing to do with the dog and the barking covered the kids/infants noises. During her time of doing this, she managed to smuggle out and save 2500 kids/infants. Ultimately, she was caught, however, and the Nazi's broke both of her legs and arms and beat her severely."

Citat från The Irena Sendler Projects hemsida:

"She was not German, She didn't know the Nazi's plans, She was not a plumbing specialist (she was a social worker), Most of the children saved were not babies, She used a tool box several times at most,The truck wasn't hers, Her legs were fractured-not broken, Her arms were not broken, The dog was only used a few times, Her name was Irena not Iliana and there are several other mistakes. The Nobel Peace Prize is given for acheivement during the past several years, Irena knew this and asked not to be nominated. The Nobel Committee encouraged her nomination to give her more recognition. She was a big fan of Al Gore. Finally, snopes.com has ignored all manner of communication to correct these and other incorrect statements."

Det verkar således inte vara personerna bakom Sendler-projektet i Kansas som ligger bakom propagandan mot Al Gore. Snarare verkar Facebookberättelsen vara en direkt kopia av detta TV-inslag. 

Vem är då Glenn Beck, förutom TV-personlighet? Enligt svenska Wikipedia är han en del av Teaparty-rörelsen och klimatskeptiker. Han är också känd för att ha liknat norska AUF på Utöya med Hitlerjugend:

"Det var skottlossning på ett politiskt läger, som påminner lite om Hitlerjugend. Jag menar, vem är det som anordnar läger för ungdomar som handlar om politik? Det är alarmerande."

Vill man fördjupa sig i hans mycket konservativa syn på världen kan man ju även gå till Wikipedia på engelska. 

Så vems sanning är det ni sprider när ni klickar på "dela"?

Skurk-Telia

Konstaterar att Telia inte bara beter sig skurkaktigt när det gäller affärer i forna Sovjetstater utan även mot sina kunder här hemma i Sverige. I slutet på oktober förra året kontaktade jag Telia med anledning av att jag skulle tvingas flytta från deras fina fibernät som fungerat i princip prickfritt. Med tanke på hur nöjd jag var med själva tjänsten skulle jag givetvis varit intresserad om de kunnat erbjuda mig, som ny husägare, något liknande. Efter en halvtimme i kö kommer jag fram. Då visar det sig att personen jag pratar med inte kan hjälpa mig utan kopplar mig vidare. Till samma kö som jag suttit i en halvtimme. Jag är nu tillbaka där jag började.

När jag väl kommer fram till en manlig medarbetare på Telia frågar denne om jag verkligen vill avsluta mitt abonnemang utan att teckna ett nytt. Ja, med tanke på den långa kötiden och nonchalanta behandlingen av mitt ärende är jag nu tveksam. Okej, då sägs mitt avtal upp.

Någon vecka senare har jag inte fått någon bekräftelse. Vi befinner oss fortfarande i oktober och jag ringer igen och får stå i kö. När jag väl får prata med manlig medarbetare nr 2 talar denne om att någon skriftlig bekräftelse på uppsägningen får jag inte. Dock har dom noterat att mitt abonnemang är uppsagt per den 31 januari. Vill jag verkligen inte teckna avtal med dem om ett nytt abonnemang. Nej, jag avvaktar.

Inflyttade i nya huset och en vecka in i februari dimper så en månadsavi för februari ner i brevlådan. Något harmsen ringer jag åter Telia och får tala med manlig medarbetare nr 3. Han noterar att avtalet tydligen inte alls är uppsagt utan att man lagt mig i någon slags lista för personer som man tror sig kunna värva kvar som kunder. (Om jag förstår det hela rätt.) Nej, säger jag. Nu räcker det. Jag betalar inte en krona för något Teliaabonnemang i februari (då jag ju inte kan använda deras grejer). Han räknar och säger att han "lägger på" 130 kr. Nej, säger jag, det gör du inte, för jag betalar inte för februari. Då blir han sur och låter mig förstå att jag inte förstår hur han menar och upprepar att han lägger på 130 kr. Efter att ha tjatat en lång stund får jag ge upp. Vi kommer inte längre.

Så idag kommer en räkning där Telia kräver mig på 130 kr av februari månads räkning.

Jag antar att det för ett företag som ägnar sig åt skumraskaffärer på hög nivå är självklart att man även gör det gentemot småkunderna. Trots att det alltså gått ca tre och en halv månad sedan jag först kontaktade dem ska jag ändå betala för ännu en veckas abonnemang för ett nät jag inte kunnat nyttja, då jag bevisligen inte längre bor i lägenheten i fråga. Hur många är det som här ger upp och betalar, för att slippa de halvtimmeslånga telefonköerna och snorkiga männen i kundtjäns?

Men jag gjorde i alla all rätt som avvaktade med vilka jag skulle skaffa mitt nya abonnemang ifrån.

Mer betablockerare åt folket!

Lätt depression är vad jag känner efter att ha tagit mig igenom dagens tidning. Homofober i öster* och abortmotståndare i väster. Och hatare på nätet. Allt detta i Sverige, EU eller vår direkta närhet. Och så har hatarna mage att påstå att hotet mot allas vår frihet kommer från Somalia, Nordafrika och Mellanöstern. När det är dom själva och deras meningsfränder bland rasister, homofober och sexister som utgör det högst påtagliga hotet/hindret för människors frihet att vara dem dom är. 

Mer betablockerare åt folket, tänker man. 

* SvD har idag en artikel i pappersupplagan om hur Ryssland inskränker homosexuellas rättigheter samt hur rysk polis slentrianmässigt låter hatfyllda flåbusar misshandla gayaktivister på öppen gata. Eller hur fotbollsklubbar tillåter rent rasistiska uttryck på sina läktare. 

Bryr sig väljarna?

"Jag önskar mig en lista över de politiker i staden och i landstinget som röstat ja till dessa utförsäljningar av gemensam egendom. Eftersom de inte har handlat trolöst måste det rimligen handla om okunnighet och naivitet. Med en sådan lista kan vi bättre veta hur vi ska rösta i nästa val."

Skriver en kommentator på DN:s hemsida idag. Det är ganska enkelt. Låt bli att stoppa ner en lapp som det står Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet eller Kristdemokraterna på i kuvertet vid nästa val. Rösta i stället på t ex Vänsterpartiet eller Miljöpartiet som gjorde vad dom kunde för att stoppa galenskaperna kring Serafen i landstingsfullmäktige. (På länken kan man se hur Filippa Reinfeldts närmaste man i landstinget försvarar försäljningen av Serafen, innan den ägde rum.)

Tyvärr tror jag inte att väljarna bryr sig tillräckligt mycket om en fråga som denna. RUT-avdrag och jobbskatteavdrag är viktigare för det märks i den egna plånboken. Hur det märks i den gemensamma plånboken när någon mer eller mindre försnillar ens tillgångar, det är för komplicerat att greppa för den enskilde väljaren. Eller så håller man helt enkelt med om att det var ett bra drag av Alliansen i landstinget och Stadshuset.

Att det f ö handlar om ren dumhet har ju chefsåklagare Johansson redan slagit fast. Och dumma kan inte straffas, särskilt inte om dom agerar utifrån ideologi.

Straffa näthatarna!

I dagens SvD går alltid läsvärde Ola Wong till storms mot näthatarna. Han citerar kolumnistkollegan Jenny Nordberg som rest en hel del i Afghanistan och andra länder med starkt kvinnoförtryck men bara i Sverige utsätts för hatkampanjer på grund av att hon använder sig av sina mänskliga fri- och rättigheter, som att skriva krönikor i tidningen. Det är svenska, vita män med rasistiska åsikter som anser att Nordberg inte ska få använda sig av sin yttrandefrihet, att hon ska hotas till tystnad. Det är samma svenska män som försöker hota Lisa Bjurwald och Åsa Linderborg till tystnad. Hoten innehåller ofta önskningar om att journalisterna i fråga ska våldtas i sina egna hem. Våldtäkt, kan man läsa på hatforumet Flashback, är bara något som icke-svenska män håller på med. De svenska ägnar sig uppenbarligen mest åt att hota med våldtäkt. Själva skulle dom väl beskriva det som att dom bara i all vänlighet, kryddad med könsord och invektiv, upplyser journalisterna om vad som kommer hända när de vita svenska männen inte längre är normen i samhället.

Ola Wong tror att nolltolerans mot näthat är en lösning. Snabba straff skulle få pli på näthatarna. Polisen borde inte ha särskilt svårt att ta fram vem som ligger bakom många av hoten mot kvinnliga journalister och skribenter. (Har någonsin Per Gudmundsson eller Peter Wolodarski fått mejl där de hotas med att de ska sexmördas i sina egna hem?)

Förbud mot att t ex blogga/kommentera på detta sätt skulle givetvis vara ett ingrepp i yttrandefriheten. Men ärligt talat, vad fyller skiten för funktion i ett samhälle, mer än att ge en flåsande, anonym (för det är dom trots allt oftast) kränkt vit man direkt tillfredsställelse? Där fick hon den fittan! Höhöhö!

Något säger mig att om dom riskerar att dras fram i ljuset spricker trollen redan bakom tangentbordet.

Fotnot: Antar att Ola Wong inspirerats till sin krönika av Datainspektionens förslag om att införa straff för kränkningar på nätet.

Hur många rena fel kan en SvD-krönika innehålla?

Nytt år och nya krönikörer i morgontidningen. Det är dessutom uppenbart att Svenska Dagbladet gjort sig av med alla korrekturläsare eftersom man släpper igenom krönikor med så många rena faktafel (alternativt lögnaktigheter) att en påläst läsare sätter morgonkaffet i vrångstrupen.

Marika Formgren är journalist och "borgerlig ledarskribent" på Smålandsposten. Idag tar hon i en op-ed-krönika sig an tanken om normkritiskt perspektiv i skolan. Normer är bra för mobboffer, tycker Formgren. Hon tänker då på normer som något läraren slår fast i klassrummet.

Om det är hennes upplevelse så ska jag inte ta den ifrån henne. Dock så har hon helt missuppfattat svensk lagstiftning på området och sprider därmed rena felaktigheter i sin krönika. Jag hoppas och tror att hon helt enkelt är dåligt påläst och skriver om något hon inte förstått. En annan tolkning skulle nämligen innebära att hon medvetet ljuger för att lura på läsarna en bild som av någon anledning gynnar Formgrens (och Svenskans?) politiska linje.

"Skolornas antimobbningsarbete ska utgå från diskrimineringslagen. Man kan alltså bara bli mobbad om man är underordnad enligt någon av diskrimineringsgrunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Skolverket gör således en marxistiskt influerad maktanalys av varje diskrimineringsgrund – man är överordnad kvinna, vit är överordnad svart och så vidare."

Fel. Skolornas antimobbningsarbete ska utgå från skollagen. 

Skollagen 6 kap 3§: "I detta kapitel avses med- elev: utöver vad som anges i 1 kap. 3 § den som söker annan utbildning än förskola enligt denna lag,- barn: den som deltar i eller söker plats i förskolan eller annan pedagogisk verksamhet enligt 25 kap.,- personal: anställda och uppdragstagare i verksamhet enligt denna lag, och- kränkande behandling: ett uppträdande som utan att vara diskriminering enligt diskrimineringslagen (2008:567) kränker ett barns eller en elevs värdighet."

I skollagen slås fast att skolorna ska bedriva ett målinriktat arbete mot kränkande behandling av barn och elever, bland annat genom att upprätta en plan mot kränkande behandling. Över detta arbete har Skolinspektionen (inte Skolverket som Formgren hävdar) tillsyn. BEO - Barn och elevombudet är en del av Skolinspektionen och arbetar även dom för att motverka kränkningar av elever i skolan. Mobbning är per definition en form av kränkande behandling där kränkningarna upprepas över tid. Alla elever omfattas av detta arbete och det har, tvärtemot Formgrens inbillningar, inga begränsningar vad avser diskrimineringsgrunder. 

Skolornas arbete mot trakasserier på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder regleras i diskrimineringslagen. Formgren har alltså fel även angående vilka grunder som omfattas.

Diskrimineringslagen 3 kap 15§: "En utbildningsanordnare som avses i 14 § ska vidta åtgärder för att förebygga och förhindra att något barn eller någon elev eller student som deltar i eller söker till verksamheten utsätts för trakasserier som har samband med kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder eller sexuell läggning eller för sexuella trakasserier."

Här räcker det att man trakasseras vid ett enda tillfälle för att det ska kunna definieras som trakasserier. Skolorna ska bedriva ett främjande och förebyggande arbete för att främja mångfald och förhindra att trakasserier sker. Detta arbete tillsynas av Diskrimineringsombudsmannen.

"Är du vit, heterosexuell pojke är det alltså kört. Du kan inte bli mobbad, och du är vad företagare var på 1970-talet: något ont, som man måste ta allt värde ifrån för att stärka de utsatta."

Fel. Vita omfattas av såväl skollagen som diskrimineringslagen. Liksom pojkar. I skollagen definieras alltså inte detta. Diskrimineringslagen är inte någon minoritetslagstiftning, hur mycket än borgerliga ledarskribenter fortsätter att påstå det. Vita pojkar kan alltså drabbas av såväl kränkande behandling som trakasserier och sexuella trakasserier, vilket alla vet. Ett exempel på när Skolinspektionen tillsynat är granskningen av Lundsbergs skola, där de enda påståenden om trakasserier som hittills framkommit (och som därmed hamnar på DO:s bord) är sexuella trakasserier av både flickor och pojkar. 

Så, med tanke på hur mycket Formgren fått om bakfoten (vi tolkar det så) är det kanske inte så konstigt att hon inte förstår vilken slags normer det är vi som arbetar mot kränkande behandling och trakasserier i skolan vill komma åt.

Korkade politiker kan inte straffas

Stadsdelsnämnden i Enskede-Årsta-Vantör sålde två hemtjänstenheter och fyra förskolor för sammanlagt 700 000 kr. De blev utredda av åklagare för trolöshet mot huvudman. Något som även Filippa Reinfeldts styre i Stockholms läns landsting utreds för i samband med att dom sålde Serafen för en spottstyver till hennes närmaste mans gode vän Ulf. 

Jag har väntat på vilket kryphål åklagaren ska tänkas hitta, om det månne kan tänkas vara så att uppsåt saknas om man gör något på grund av en ideologi som man gått till val på. D v s att om väljarna röstat fram ett parti som lovat sälja ut våra gemensamma tillgångar så får detta parti carte blanche att sälja hur billigt som helst, om det går att visa att dom tror att det var för det allmännas bästa. Ett sådant resonemang skulle kunna leda till väldigt intressanta frågeställningar. Måste man ha blivit vald för att det ska vara OK eller är det alltid OK att göra saker p g a politisk övertygelse? Kanske räcker det det att man helt enkelt gör något för vad man tror är det allmännas bästa i det långa loppet? Vi säljer billigt för att vi ska slippa ha kostnader för allmän vård och därmed kan vi spara pengar. (De totala kostnaderna för samhället för privatiserad välfärd är dock svårare att mäta.) I så fall torde ju Anders Behring Breivik ha haft en poäng med sitt försvar i rättegången i Oslo i somras. Jag dödade dessa människor för att världen ska slippa lida under islamismens och mångkulturalismens ok. En del kan tycka att liknelsen är osmaklig men jag vill hävda att Filippa Reinfeldts ideologi är lika mycket en ideologi som Anders Behring Breiviks och de bör därmed kunna ifrågasättas från andra ideologiska utgångspunkter. Fast det kanske inte är rättsväsendets sak att göra? Att det är vettigt att sälja ut våra allmänna tillgångar, eller att försvara världen mot mångkulturalism, är nämligen inte en sanning, det är en politisk uppfattning. Jag menar att om vårt rättsväsende börjar väga in sådana politiska uppfattningar som sanningar när dom ska avgöra uppsåt så är vi illa ute. (Att jag alls kommit in på detta spår beror på att jag läst att åklagaren i fallet med Serafen fört ett resonemang kring just frågan om att den kan ha sålts för att man tror sig vinna mer på det.)

Nu verkar åklagare Alf Johansson dock ha funnit ett annat sätt att inte finna något uppsåt. Dumhet. Politikerna i Enskede-Årsta-Vantör är helt enkelt för korkade för att fatta att det är för billigt att sälja fyra daghem och två hemtjänster för en summa lägre än någon lägenhet i det aktuella området.* Det handlar inte om uppsåt att vara trolös mot huvudman (i förlängningen alla vi ägare av dessa daghem och hemtjänster) utan om "viss bristande ekonomisk insikt". 

Herregud, det är verkligen så dumt så man knappt orkar kommentera eller försöka fatta vad detta skulle innebära om det tillämpades på andra områden. Men man kan ju se hur nuvarande politiska majoritet gärna jagar fuskande småbarnsföräldrar som tar ut VAB trots att ungarna är på förskolan. De föräldrarna ska känna till vad lagen säger, men politikerna själva slipper undan. Principen om ignorantia juris non excusat gäller tydligen inte politiker i stadsdelsnämnder. Den regel om straffrättsvillfarelse i brottsbalken som sällan tillämpas för att vi alla antas känna till vad som är rätt eller fel, verkar nu gälla. Eller så är det helt enkelt inte ett brott när man är dum nog att tro att det är helt rätt och riktigt att sälja någon annans egendom för en spottstyver. Det kallas väl i stället Allianspolitik. 

Källa: SvD Näringsliv 5/1 2013, pappersupplagan s 23)

* Gör en sökning på Enskede/Årsta/Skarpnäck på Hemnet på objekt under 750 000 kr och får svaret: "Din sökning på bostäder matchade tyvärr inte någon bostad."

Gott att dricka enligt Fritidsresor

"Vid det ena poolområdet finns en nedsänkt bar, kom hit under eftermiddagen när vädret är som skönast, beställ in något gott att dricka och lyssna på den härliga kapverdianska musiken som spelas!" (Fritidsresors katalog på nätet.)

Bildtext: Två öl från poolbaren på Hotel Belorizonte i Santa Maria, Kap Verde. Själva påmindes vi om de gånger man suttit på toa på vårdcentralen med sådana här muggar.