Folk upprörs över att människor runt om i Sverige använder satir mot Sverigedemokraterna. Det får man göra mot alla politiska partier utom SD. Motivet för att silkeshandskar ska användas mot just SD är ofta att man antar att deras sympatisörer, och potentiella sympatisörer, saknar självdistans och humor. Satiren kommer därför att uppfattas som elakheter och ge sympatiröster.
Så är det kanske.
Men därmed förespråkar alltså satir-beivrarna, som inte gillar SD:s politik, att vi ska begränsa oss och inte rita/dela satirteckningar om denna politik. Som här till exempel, där tecknaren Wisti bjuder på en kommentar till Jimmie Åkessons uttalande i SvD igår om att prata om annat än invandring.
Menar verkligen folk, som vanligtvis är begåvade med humor, att SD:s politik och politiker ska vara en kritik- och humorfri zon? (När dom nu bjuder på så mycket humor själva, som den med Åkesson i BBC, där hans partikamrat försvarade partiledarens dåliga engelska med att det inte alltid är så lätt att prata på ett språk som inte utgör ens modersmål. No shit Sherlock!?)
Satir har annars alltid varit ett sätt att häckla makten. Ibland i kombination med att folket kastat ruttna tomater och gräddiga tårtor på misshagliga ledare för att förlöjliga dem. Ibland genom att avbilda kungen som ett päron eller hänga päron i Bukarests alléer. I Sverige är dock kastande av tårtor förenat med demokratins undergång. Men bara om tårtan träffar en SD-representant. Till och med Dagens Nyheters ledarsida vet ju om att demokratin inte försvann när Bosse Ringholm träffades av en tårta.
Eller är det så att folk, trots att SD faktiskt sitter i en vågmästarroll, med 20 ledamöter i Sveriges riksdag, inte anser att SD är en del av makten?
Man häpnar över denna historie- och humorlöshet. Tur då att Monty Python just meddelat att dom ska göra comeback.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar