2014 års

Finaste tolkning av budskapet i Kan du vissla Johanna om pojken som saknar en morfar men finner en i Per Oscarssons karaktär, samt bonus för tolkning av vad döden innebär: Systersonens kompis M, tre år, som vid en mysig stund på kafé med sin morfar förklarade:

- F har ingen morfar för han har åkt raket till stjärnorna. Kan inte han få vara med dig ibland morfar?

Starkaste upplevelse: Besöket i Lidice i Tjeckien.

Sällan har jag blivit så berörd av ett historiskt museum som det över byn och människorna som Hitler förintade. Bl a skildrat i en artikel om mörk turism i Sydsvenskan. Barnen som porträtteras på bilden skickades till Polen där de gasades ihjäl av nazisterna i specialdesignade bussar. Deras pappor sköts mot en ladugårdsvägg och mammorna skickades till lägret i Ravensbrück. Byn brändes, träden drogs upp med roten. Ett fåtal människor överlevde. Allt detta som en kollektiv bestraffning för att tjeckiska motståndsmän mördat riksprotektorn för Böhmen-Mähren Reinhard Heydrich. På museet får man läsa barnens brev som de skrev hem från lägret i Polen, hur de bad om rena kläder och lite mer mat. Även om det skedde över hela Europa är tanken på hur dessa helt oskyldiga barn i en liten bondby på landet slets upp och sändes mot döden utan att förstå varför outhärdlig.

Överraskning: Dokumentären om Astrid Lindgren som tecknar ett fantastiskt porträtt av en mångfacetterad kvinna.

Adjö: Jax Teller.

Skönaste stunder: De tropiska julikvällarna med maken vid sommarstugan. Då rödvinet fick serveras
i ishink och Ted Gärdestads stämma ljöd över nejden.

Godaste mat: Jämnt skägg mellan

 Älgsaltimbocca med svamprisotto

 Rådjurssadel med rotfruktsstrudel med chèvre

Kokt torsk med pressad potatis, bacon och skirat smör

Värmländska ord med flest ö:n: Ölöppnare /ölôppnôrô/.

Lättnad: Valresultatet i september.

Oro: Valresultatet i september.

Förhandlingsräv: Stefan Löfven.

Årets shopping: Besöket på Tenuta Sant'Antonio utanför Verona i Italien.

Drink-tre-i-topp, utan inbördes rangordning:

 

1. Aperol spritz

2. Marguarita (här i lampkuporna vi använder som 

drinkglas i sommarstugan).

3. Singapore sling

Årets svek: Miljöpartiet och Förbifarten.


Mest intressanta upplysning: "Mamma, B tvättar händerna i toaletten."

B, tillika maken, hade helgen innan kommit in i systerns och hennes familj badrum där fyraåringen står och tvättar händerna.

- Jaså, står du där? Ja då får jag väl tvätta händerna i toaletten då. Det är bra träning för ryggen. 

Varpå B vänder sig om med ryggen mot barnet, böjer sig över toaletten, låtsas tvätta händerna och lämnar badrummet.

Hungrigaste: Luis Suarez.

Minst välplacerade: Vi när vi råkade befinna oss på en uteservering med storbilds-TV i Köln under VM-finalen i fotboll. Och höll på Argentinien.

Rättssamhälle i praktiken: Att polisen utan vidare kan köra på eller rida rakt över människor som står på en gata medan människor som sjunger psalmer, krokar arm, skriker och vägrar flytta sig i protest mot nazister åtalas. Att nazister kommer undan med några månader i fängelse när de överfaller vuxna och barn i en fredlig demonstration, alltmedan polisen bara tittar på, medan en av de överfallna som dömdes för att ha gett igen fick sex års fängelse. Att nazister tillåts vandra runt i timmar på Södermalm med polisbeskydd skanderande "ut med packet" och "Sverige åt svenskarna". (Jo, jag fattar att det finns en gradskillnad här men det är omfattningen av skillnaderna jag vänder mig emot. En kniv i ryggen är självklart allvarligare än en kastad halvlitersflaska men hur är det med uppsåtet att skada?)

Strateg: Cesare Borgia (åtminstone som han skildras i den europeiska versionen på HBO)

Mest överskattade: Lena Andersson.

Hjältar: Alla som gett sig ut på gatorna i protest mot fascismen.

Mästerfotograf: F, 4 år.

  
Bästa mobilkamera: Nokia Lumia 910

Vem är det som inte kan förhandla?

Mitt första fasta jobb var som förhandlande ombudsman, 28 år gammal. Lika gammal som Annie Lööf var när hon blev minister. Och, så här 18 år senare kan jag ju konstatera att jag inte var helt erfaren som förhandlare utan tog hjälp av dem som kunde jobbet. Jag förhandlande inom branscher där lokala fackliga organisationer ofta saknades vilket ledde till en stor mängd förhandlingar med såväl arbetsgivare som deras organisationer och advokater. Inte sällan kom man till förhandlingsbordet utan att veta ett dugg om vilka man skulle möta på andra sidan eller hur förhandlingen skulle komma att föras, bara att den skulle leda till en överenskommelse. På regionkontoret där jag jobbade satte vi nämligen en ära i att inte skicka upp en enda förhandling till central nivå, det skulle lösas lokalt av oss regionala förhandlare. Idag består mitt förhandlande mest av lokala förhandlingar med min egen arbetsgivare, då jag är ordförande för den lokala SACO-s-föreningen med 60-talet medlemmar. En något annorlunda situation då jag förhandlar med mina egna kollegor, men grunderna för förhandlingen är i stort de samma, att vi är två parter som ibland har olika intressen som ska jämkas samman.

I samband med att Stefan Löfven och Socialdemokraterna vann valet, som största parti med störst beslutsunderlag i riksdagen, har förståsigpåare med såväl statsvetenskaplig och journalistisk bakgrund slagit fast att det här med politiska förhandlingar skiljer sig avsevärt från fackliga förhandlingar. Den stora skillnaden skulle enligt den av medierna utnämnda expertisen vara att fack och arbetsgivare har ett gemensamt intresse av att komma överens, något som de politiska partierna nödvändigtvis inte har. De senare sägs drivas av ideologiska grundinställningar och styrs mer av dessa än en vilja att komma överens rent sakpolitiskt. (Som om svensk politik inte alltid handlat om sakpolitiska överenskommelser eller fack och arbetsgivare inte drivs av ideologi.)

När Löfven nu fått Alliansen till förhandlingsbordet genom att låta Magdalena Andersson ta kontakt med Göran Hägglund (KD) och börja där så framställs han av bl a DN och Expressen som att det var andra inom partiet, t ex Mikael Damberg, som lyckades få förhandlingen i hamn. Löfven själv framställs som en elefant i en porslinsbutik som inför jul ifrågasatte Alliansens förhandlingsvilja och ansvarstagande. Alliansen påstås ha blivit sårade och hotat med att avsluta förhandlandet i oenighet.

Som jag ser det kan det förhålla sig på två sätt. Endera är Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund och Anna Kinberg Batra (M) precis så tonårsmässiga som dom framstått senaste tiden att dom inte förmår se att det som sker är ett spel på flera nivåer, att man har en förhandlare som sköter förhandlingarna i stängda rum dit inte pressen eller allmänheten har tillträde. Där kan allt lyftas upp på bordet, man tillåts diskutera fritt och det förutsätts att ingenting läcker ut från dessa förhandlingar medan de pågår. Utåt sett håller man masken, särskilt om förhandlingarna pågår i "hemlighet". Det är därför självklart att Stefan Löfven inte i ett så känsligt skede kan avslöja att förhandlingar pågår eller vad dessa innehållet. För att hålla masken och i avsaknad av en överenskommelse säger han därför det han förväntas säga, skulle han i stället utelämna den obligatoriska kritiken av Alliansens agerande i samband med budgetomröstningen så skulle det ju snarare bekräfta att förhandlingar pågår. Hur många gånger har vi inte sett parterna på arbetsmarknaden befinna sig "låååångt" från varandra för att ett par timmar senare vara överens?

Eller så är det Expressen och DN som inte begriper sig på förhandlingar på flera nivåer samtidigt och som tolkar in åsikter hos Alliansledarna som dom i själva verket inte har.

Vilket som stämmer bäst är upp till var och en att förhålla sig till. Med tanke på vad som läckt ut från samtalet som fördes den 2 december, dagen innan budgetomröstningen, så håller jag det inte för omöjligt att det faktiskt förhåller sig som med tonårsteorin. Med en 31-årig Centerledare med ingen arbetslivserfarenhet utanför politiken som står och skriker att Stefan Löfven, 57, som fick sitt första fackliga uppdrag två år innan Lööf föddes, ska be om ursäkt för hur en riksdagsgrupp där han inte ens ingick röstade under förra mandatperioden. Nu vet jag inte hur Löfven är lagd, han kanske har en stor respekt för andra människor oavsett deras erfarenhet eller attityd. Jag vet bara att jag själv förmodligen skulle känna en viss överseende förvåning över ett sådant uppträde. Lite som björnen Baloo i Djungelboken när Mowgli kaxar sig. Men det är jag det. Att det inte går att nå någon förhandlingsöverenskommelse under sådana former är dock ganska uppenbart. Att Kinberg Batra nu
försöker skriva om historien genom att påstå att de var redo redan då är ju uppenbar bullshit. Då hade de lagt ner sina röster.

Utifrån vad som sägs ska ha skett vid dessa samtal är det tvärtom tydligt att någon förhandling inte var möjlig vid detta tillfälle. I stället var det förmodligen så att Alliansledarna trodde sig ha regeringsmakten, med stöd av SD, i en liten ask. Detta trots att deras avgående statsminister Fredrik Reinfeldt lovat släppa fram en minoritetsregering som har stöd av största blocket. Vilket för oss in på det som Stefan Löfven inledde sin presskonferens med igår när han presenterade den s k Decemberöverenskommelsen. Att minoritetsregeringar snarare är regel än undantag i Sverige. Ibland har vi haft regeringar som bara bestått av ett enda parti, som Ola Ullstens Folkpartiregering på 1970-talet. Detta sätt att regera Sverige har krävt blocköverskridande överenskommelser och faktiskt kan man säga att det leder till ett större inflytande för fler av partierna i riksdagen. Det leder även till att man i utskott och utredningar kan diskutera sakfrågor på ett annat sätt än när regeringen regerar i majoritet. Jämför gärna med majoritetsregeringen 2006-2010 som genomförde stora förändringar som försämringar av sjukförsäkringen, nedläggningar av forskningsinstitut och utförsäljningar av gemensamma tillgångar utan att någon kunde sätta emot ett enda dugg. Nä, man skippade ju till och med remissrundorna i flera fall.

Det är dessutom så att man i det parlamentariska system som vi har i Sverige förutsätts veta att man röstar på ett parti med kunskapen att detta parti faktiskt kan välja olika allianser i riksdagen. En röst på MP kan betyda att man får eller inte får en Förbifart. En röst på V  betyder garanterat ingen regeringsmakt för partiet men kanske möjlighet till inspel från vänster. Röstar man t ex på SD vet man redan från början att det är en bortkastad röst i den meningen att de inte kommer få särskilt mycket inflytande om de inte kan liera sig med andra partier, vilket dom visat sig oförmögna att göra med sin rasistiska politik. Så funkar demokratin. Det är inte så att 13 procent av rösterna ger 13 procent inflytande i riksdagen. Det kan i stället ge mindre inflytande än ett parti med drygt fyra procent som hamnar i regeringen. Lev med det, det är en del av en parlamentarisk demokrati med fler partier än två.

Så där satt Alliansens ledamöter i riksdagen den 3 december och röstade för sin egen budget tillsammans med SD. I from förhoppning om att Löfven skulle avgå och lämna till talmannen att försöka hitta en annan regering. Där skulle Alliansen träda in på scenen och triumferande vandra in i Rosenbad igen. Så blev det inte.

I stället gjorde Stefan Löfven det en skicklig förhandlare gör. Han synade Allianspartiernas kort genom att meddela att han tänkte utlysa nyval. Dessutom i en presskonferens med ett framförande som till och med fick mig att vilja rösta på S för första gången i mitt liv. Det var nära på en landsfader som trädde fram där och tog ansvar. (Vilket givetvis Alliansen skulle sagt sig göra när de bildade regering igen.) Fast Löfven hann före genom att köra chicken race. Något vi sa här hemma redan vid valet att han borde göra. Köra på med en egen budget och räkna med att inget av Allianspartierna vill gå igenom ett extra val när Reinfeldt lämnat walk over, de inte har någon ledare för Alliansen på plats och ett av partierna hänger på gärdesgården för att komma in i riksdagen. Vi räknade dock inte med Alliansens makthunger eller att dom verkligen inte trodde att Löfven skulle syna dem. Istället trodde jag i september snarare på utkvittning och nedlagda röster.

Det krävdes ett hot om extra val för att få dem dit. Och nu har Löfven fått Alliansen att gå med på att släppa fram en S+MP+V-budget i fyra år.

Vem är det som inte kan förhandla? Och är det inte i själva verket så att förhandlandet förändrats både inom facket och inom politiken, men att den som kan förhandlingsspelet ofta är den som vinner. Stärkta i att dom ju faktiskt vann valet.

Nationalistisk begreppsförvirring

Björn Söder, sverigedemokrat och andre vice talman i riksdagen har låtit sig intervjuas av DN:s Niklas Orrenius. I intervjun funderar Söder över det här med nationstillhörighet, Orrenius lyssnar och låter sedan Söder läsa sina citat inför publicering varpå Söder säger att Orrenius uppfattat det korrekt och att man väl inte "ska gå in och snygga till i efterhand".

Björn Söder vid riksdagens öppnande

Efter publiceringen har en mindre storm utbrutit på sociala medier och de flesta av de större tidningarna skriver om Söders uttalanden i artikeln. Företrädare för judiska grupper uttalar sig och det hela får faktiskt lite mer uppmärksamhet än vad som är vanligt när SD uttalar sig om olika minoriteters skyldigheter. Söders synpunkter speglar ju bara partiprogrammet och är inte någon direkt nyhet.

Vad är det då Söder sagt? Jo, det gamla vanliga som partiet alltid drivit, att man måste assimileras för att bli svensk. "Resistance is futile, you will be assimilated", som dom skulle uttryckt det i Star Trek. Orrenius frågar sedan om att Söder ska ha sagt att vi har människor från "andra nationer" i Sverige. Det är DN som sätter citationstecken kring "andra nationer" och det verkar vara här begreppsförvirringen börjar, både hos Söder, Orrenius och läsarna.

En assimilerad kapten Picard.

Söder förklarar detta med att vi t ex har "den samiska och den judiska nationen" i Sverige och, på fråga om man inte kan vara jude och svensk samtidigt svarar Söder:

"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid."

I debatten som följt på detta har jag sett både upprördhet över att Söder hävdar att samer är en nation och uttalandet att "judar och samer levt i Sverige i flera hundra år" (i ett kommentarsforum nånstans). Andra reagerar helt enkelt på särskiljandet i Söders uttalande, vilket förmodligen grundar sig i att Söder har en essentialistisk syn på nationalitet som något inneboende, där fokus ligger mer på biologi och etnicitet än på språk, religion, härstamning, historia, kultur och traditioner vilket i sig skulle påverka t ex sociala normer. I stället för att se det som att en person med en hel uppsättning av sådana här faktorer i sitt bagage faktiskt kan mixa dem med språk, kultur, traditioner och sociala normer i det land dom nu lever i. Är man född i Sverige av t ex judiska föräldrar från Ungern så har man förmodligen med sig, utöver familjens religion som ju kan variera från person till person, kultur och traditioner som är både judiska, ungerska och svenska. Att då skilja ut personer utifrån deras ursprung och kräva assimilering blir ju lätt löjligt, men icke desto mindre allvarligt med tanke på den historia vi har gemensamt i Europa.

Det skulle ta en universitetskurs i nationalism för att reda ut begreppsförvirringen men eftersom jag råkar ha läst just en sådan som del i en mastersutbildning ska jag åtminstone försöka mig på några små klargöranden.

Först det här med identitet. Identitet och nationalism är inte samma sak. Men visst känner många identitet med sin nation  och kan ju då följaktligen identifiera sig själv med en viss nationalitet, t ex den kurdiska, eller för den delen den samiska. Och här kommer ju det problematiska med nationalismen, när man nu identifierar sig med två nationer samtidigt, vad är man då? Om man nu t ex har växt upp med flera olika kulturer och traditioner? Kan man själv välja sin nationalitet?

Niklas Orrenius: "Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?"

Björn Söder: "Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer."

Här måste vi skilja på begrepp som stat och nation. Staten, det är det Söder talar om när han pratar om medborgarskap. Samerna och judarna som omnämns är, som Söder påpekar, medborgare i staten Sverige tillsammans med alla andra medborgare oavsett vilket nationalitet de anser sig ha. Staten Sverige har länge sett sig självt som en nationalstat d v s där nation och stat har samma gränser, eller där man ignorerar att det inom statens gränser finns en rad olika nationaliteter, styrt av ovanstående uppräknade faktorer. Ett bra exempel är just kurderna som ser sig som en egen nation med eget språk och egen kultur trots att dom inte har någon erkänd stat. (Särdragen inom en nation kan givetvis variera beroende av var man bor, helt opåverkad av t ex lokala seder eller av majoritetsbefolkningen är man ju inte, vad än Söder tror.) Det finns således kurder i Irak, i Turkiet, i Syrien, i Iran, i Sverige. Dessa är samtidigt medborgare i den stat de bor i. När Söder pratar om en arabisk nation blir det dock lite vanskligare. Om man nu inte bekänner sig till en panarabisk nationalism, vilket vi får anta att Söder inte gör. Arabisk nationalism däremot syftar snarare på att bygga upp nationalstater i koloniserade stater, t ex den Palestinska staten på av Israel ockuperade områden.

Sen detta med en judisk nation i Sverige. Hur skiljer man religionen från nationen? Det är här det skulle krävas mer tid och plats. Men jag läser i Söders uttalande in en önskan om att judar i Sverige ska överge sin religion för att bli svenskar. Detta om människor som kanske levt här i generationer, helt i strid med internationella konventioner om religionsfrihet. För att få vara inkluderad måste du assimilera dig och överge din tro och dina traditioner, börja fira jul i åminnelse av en hittepå-Messias i stället för hanukkah i firandet av återinvigningen av Jerusalems tempel.

Till sist vill jag även poängtera att man inte helt lättvindigt kan jämföra den nationella minoriteten judar med diton samer med det lite lättvindiga "lång tid" om hur länge dom bott här. Påminner om att samerna, till skillnad från alla andra i detta land, bott här sen inlandsisen drog sig tillbaka, åtminstone. Samerna har, till skillnad mot något annat folk i Sverige, status som urfolk. Att SD har börjat ragga väljare i Norrland genom att vilja inskränka detta folks rättigheter är väl kanske symptomatiskt för den kolonialism Söder själv kritiserar när det var Sovjet som utövade den. Eller hur var det nu med startandet av Lunds universitet, för att ta trakter som Söder känner bättre? Ett led i att göra skåningarna svenska, något många skåningar fortfarande, 346 år* senare, vrider sig över i plågor när det kommer på tal.

Kan vi inte bara komma överens om att var och en får fira sina högtider och prata vilka språk de vill, så kan vi väl samtidigt komma överens om ett gemensamt statsspråk, lämpligen svenska, för våra mellanhavanden. Med möjlighet till tolkning och översättningar för dem som ännu inte lärt sig eller inte kan prata av en eller annan orsak. Att vara medborgare ligger nödvändigtvis inte i att vilja fira jul eller prata svenska utan brytning.

Uppdatering: När jag tänker efter så framstår det faktiskt som sensationellt att en representant för riksdagen uttalar sig så här om svenska medborgare. Meningen är väl att han ska stå över partipolitiken och vara en representant som ska kunna företräda Sverige i officiella sammanhang. Att då hävda att alla måste assimileras, d v s ge upp sin identitet med andra nationaliteter än den svenska, för att bli betraktad som svensk är uppseendeväckande. Måste nog dela Kent Wistis kommentar till detta:

Fotnoter:

* Från bildandet av Lunds universitet.

Länkningen funkar inte på den dator jag sitter vid men här kommer

Orrenius artikel: http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/
Krav på Söders avgång: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgangskrav-mot-bjorn-soder_4188109.svd
Wikipedia om panarabism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Panarabism

Svenskarnas dåliga samvete orsak till öppenheten inför flyktingar?

Från en god vän i Norge fick jag denna artikel av litteraturkritikern och författaren Håvard Rem. Min vän ville veta vad jag tyckte om artikeln, som synes förfäkta uppfattningen att i Norge pratar man med sina rasister eftersom man gjort upp med nazismen efter andra världskriget. I Sverige är vi fortfarande lite ångerfyllda över vår eftergivenhet under kriget och därför tar vi emot flyktingar med öppna armar för att vi egentligen har dåligt samvete. (I en mycket flyktig sammanfattning.)

Detta var en ny tolkning. Frågan är om den kunde göras någon annanstans än på andra sidan Kölen där uppfattning att Söte Bror borde skämmas kanske är något starkare än hos svenskarna själva? Det kan låta arrogant men så är ju också svenskarna arroganta i förhållande till lillebror, fast vi inte alltid är medvetna om det.

Under tiden har vi i stället haft en efterkrigshistoria präglad av stor invandring från Italien, Turkiet, Jugoslavien, Chile, Argentina, Grekland, Iran och så återigen Balkan under 90-talet. Detta är människor som bor och jobbar i Sverige sen generationer. De är våra grannar, arbetskamrater, barndomskamrater, läkare, tandläkare, pizzabagare, journalister, politiker och, framförallt, vänner. Jag vågar nog påstå att detta har en större inverkan på svenskarnas vilja att nu ta emot människor i nöd från Syrien eller Somalia än dåligt samvete för att Hitler fick transportera trupper genom Sverige. Hur många under 30 har ens koll på det senare, med tanke på den historielöshet som finns i Sverige. Att det skulle finnas  svenskar som går runt och skäms för vad Per-Albin Hansson gjorde för 75 år sen framstår som en lite udda tolkning.

Lägg till detta den inverkan den svenska modellen haft på oss. Människor var organiserade genom sin fackklubb på jobbet och hade som anställda samma intressen, bra arbetsmiljö och schysst lön, oavsett om man var från Diyarbakir i Turkiet eller Emmaboda i Småland. Samtalen vid fikabordet påverkades av den sammanhållning det innebar att vara jobbare på samma fabrik. Givetvis var inte denna samvaro helt friktionsfri på alla arbetsplatser, rasism har ju alltid funnits även i Sverige. (Om detta kan de flesta rasifierade människor vittna.) Däremot vågar jag säga att det fanns ett gemensamt sammanhang även om man inte efter jobbet gick hem till varandra och åt middag tillsammans. I samband med 90-talskrisen, då vi fick in Ny demokrati i riksdagen, började den svenska modellen urholkas, och facket tappade i makt vilket även gjorde att medlemsantalet minskade, något som eskalerat sedan Alliansens maktövertag 2006 och höjandet av avgiften till a-kassan. På senare år har visstidsanställning blivit mer regel än de undantag de enligt svensk och europeisk lagstiftning ska vara. Arbetslösheten har ökat och svenska ungdomar får söka jobb i Norge. Åtta år med en borgerlig regering har skapat ökade klyftor i samhället och bara talet om detta gör att folk blir rädda att de ska få det sämre, även om de fått mer över efter att skatten är betald (så länge de har jobb och inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer).

Men tillbaka till detta varför så många lever i uppfattningen att ingen pratar med SD. I riksdagen pratar ledamöterna med dem hela tiden. Debatten förs hela tiden. Kanske handlar detta att "ingen pratar med oss" egentligen om att "ingen håller med oss". Vilket är orsaken till att ingen vill samarbeta med dem. Det är inte konstigare än att Moderaterna (eller Höyre) inte samarbetar med Vänsterpartiet (eller Socialistisk Venstreparti). Att Erna Solbergs Höyre kan samarbeta med Fremskrittspartiet (Frp) beror, antar jag, på att dom delar politiska värderingar. Det finns inga andra partier i Sverige som delar SD:s värderingar, vilket kan bero på att SD snarare ligger nära Front National än Frp. Ta till exempel hur Frp och Dansk Folkeparti vägrade sitta i samma grupp i Europaparlamentet som SD. SD kommer ur vit makt-rörelsen och läser man deras program och ser hur dom agerar (t.ex. ställa till kaos och fälla alla regeringar som inte dansar efter deras pipa) så är det ett nyfascistiskt tankegods. Detta finns inte på samma sätt hos Frp som i stället varit ett klassiskt missnöjesparti som Per Svensson i sin av SAS censurerade artikel beskriver så här

"De partier Glistrup och [Carl I Hagens föregångare] Lange grundade var klassiska missnöjespartier som ville ställa till problem för en välfärdsstat som många på 70-talet tyckte hade vuxit sig för stor, fet och självtillräcklig."

Summa summarum kan man fråga sig om inte svenskarnas positiva inställning till invandring mer handlar om att vi vill vara anständiga och stå upp för internationella konventioner än om dåligt samvete för vilka beslut den förr-förr-förr/.../förr-förre statsministern tog 1940-45. Att ca SD:s väljare inte håller med beror inte så mycket på kritik av etablissemanget (som i ett klassiskt missnöjesparti à la Frp) utan mer om att dessa 15 procent faktiskt är rätt intoleranta mot framförallt muslimer, som ju utgör en stor del av dem som kommer från Somalia och Syrien. En liknande, om än inte lika omfattande, intolerans kan bara hittas hos Kristdemokraterna enligt ny forskning som presenterades i veckan som gick. Varannan SD-väljare är negativ till att ha en muslimsk granne. Att dessa forskare i sitt uppdrag att presentera vad de kommit fram till blir mordhotade är även det symptomatiskt för ett parti och deras svans som är något mer än bara ett missnöjesparti.

Om anständighet och självinsikt

- Varför skriver du aldrig på bloggen längre?

Min vän K tycker det är synd. Hen har inte Facebook och kan därför inte ta del av mina inlägg där.

Ja, varför skriver jag inte längre? Jag har ju fortfarande lika mycket synpunkter som vill ut. Grejen är väl den att Facebook är snabbare och mer lättåtkomligt. Fast det är ju också begränsande när man vill göra djupare analyser. Vilket skulle behövas fler av i detta samhälle.

Så bara just därför ska jag nu analysera senaste veckans händelser. Fast mest kommer detta inlägg att handla om att jag verkligen inte begriper mig på de människor som röstar på Sverigedemokraterna (SD). Eftersom deras motiv ofta sägs vara så tvärt emot vad SD egentligen står för. Både dom och jag verkar vilja ha lägre skatt för pensionärer, högre a-kassa, rätt att säga vad man vill. (Fast jag anser att det finns gränser för vad man säger/skriver offentligt eller till varandra, av anständighetsskäl.) Allt detta motverkas av SD och deras nättroll. I Riksdagen röstar partiet emot höjd a-kassa och sänkt skatt för pensionärer (de som verkligen är pensionerade). På nätet förföljs och hotas alla som säger något negativt om SD eller deras politik. Vilket är symptomatiskt för dessa extremistpartier. Systerpartiet i Norge, Fremskrittspartiet (Frp), som ju inte ens har samma nazistiska rötter som SD, har reagerat på en artikel i SAS jultidning. Där skrev Sydsvenskans medarbetare Per Svensson om hur olika högerextrema rörelser bildats. I artikeln nämnde han både Frp:s grundare Carl I Hagen och medlöparen Vidkun Quisling, mannen som alla norrmän hatar och därmed per definition aldrig kan anses vara av samma skrot och korn. Frp däremot fick tillräckligt med röster för att nu sitta i regeringsställning. (Och för att Moderaternas kompisar i Höyre inte är lika nogräknade som Fredrik Reinfeldt trots allt varit.) Det var just detta som Carl I Hagen påpekade för SAS, att eftersom finansministern är från Frp så borde statsägda SAS akta sig för vad dom skriver i sitt magasin. Vilket SAS gjorde genom att dra in hela upplagan.

Sen har vi Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och Jimmie Åkessons högra hand. Han har en ovana att twittra utan impulskontroll. Så snart han ser en tweet eller ett inlägg som ifrågasätter hans parti eller deras politik bemöts den ifrågasättande skribenten med invektiv som "mupp", "tönt", "hjon" eller "skogstönt". Ofta följt med tillägget "block" som innebär att Bylund blockerar den misshaglige på Twitter.

Rätten att säga vad man vill, var det. Det är detta parti som nu framställer sig som ansvarstagande och det enda sansade partiet i riksdagen. Nämnde Bylund är upprörd över att Stefan Löfven och Magdalena Andersson anammat begreppet att tala om en spade som en spade och kallat SD för nyfascistiska. Bittert twittrar han

"De vars behov att hitta på nedlåtande ord om sina motståndare överstiger förmågan att bemöta argument är i sanning ömkliga små människor."

Självinsikt är i sanning lika svårt som för ett kvalster att förstå att det bara syns i mikroskop, för att fritt citera Charlie Christensens Arne Anka.

Och det är detta som är så svårt att förstå att väljarna inte inser. 

Den senaste veckan har SD trumpetat ut att de röstade ner regeringens budget för att regeringen inte pratar med dem om invandring. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson ansåg t o m att han med 12,9 procent av rösterna representerade en tyst majoritet av svenskarna när han i 20 minuter stod och drog fabricerade siffror om invandringen. Fast 82 procent av väljarna de facto avstod från att rösta på Karlssons parti och dess politik.

Och väljarna känner igen sig, de är ju i själva verket en tyst majoritet eftersom "alla" de känner tycker likadant. Dessutom tycker alla som skriver på Flashback och Avpixlat likadant och det är väl ändå en majoritet av alla människor i Sverige? Det är lite som om jag skulle tro att mitt Facebookflöde, bestående av medelklassakademiker med världssamvete, är representativt för folkviljan. Det måste ju ändå bero på valfusk att inte Fi fick 35 procent av rösterna i senaste valet?

Samtidigt kommer nya forskningsrön från Linköpings universitet om att stödet för SD inte handlar om missnöje med etablissemanget utan att SD-väljarna helt enkelt är mer intoleranta än andra partiers väljare. Att sådant inte tillhör det som måste få sägas bekräftas av att forskarna genast hotades anonymt på nätet.

Tidigare i år kom forskning om att människor med sämre kognitiv förmåga också har lättare att utveckla fördomsfullhet och lockas av extremhögerns förenklade budskap. Kanske är det därför man har så svårt att förstå det parlamentariska systemet i Sverige och så lätt för att köpa budskap som inte tål någon större granskning. Kanske är det också därför rörelserna så aggressivt ger sig på alla som ifrågasätter dessa förenklade och ibland helt osanna budskap. I Sverige röstar vi på partier som om dom når över fyra procent kommer in i riksdagen. I Riksdagen arbetar man i utskott och lägger fram motioner. Ibland stiger man upp i talarstolen och talar för eller emot ett politiskt förslag. Då bemöts man av andra riksdagsledamöter och har ofta möjlighet till replik. Det uppstår diskussion både i utskott och plenisal, alla pratar med alla. Det är inte något parti som helt möts av tystnad. Att påstå att ingen vill prata med SD är helt enkelt inte sant, det är något SD själva påstår utan att kunna belägga och något som vissa högermedier väljer att göra till en sanning. Att säga att "ingen vill prata med SD" är ju helt enkelt inte sant eftersom partiföreträdare för alla partier pratar med dem hela tiden.

En helt annat sak är dock vilka partier som samarbetar med varandra i Riksdagen. Förtjänstfullt framställt av Robert Aschberg i Aftonbladet i veckan. Aschberg som också är hatad och hotad för att han inbillar sig att man får tycka vad man vill i Sverige. Det är ganska självklart att t ex S inte fick något större inflytande över Allianspolitiken 2006-2014. Därför att de olika partierna har olika ideologi, olika politik och, ja, helt enkelt tycker olika. Vänsterpartiet har heller aldrig fått vara med i en regering, men eftersom S, MP och V tycker lika i vissa frågor och deras ideologier inte skiljer sig radikalt åt så kan V få vara med och samarbeta kring budgeten, mot att de lovar att rösta på den. Med SD förhåller dig sig så klart annorlunda, regeringen och V har en helt annan grundinställning rent ideologiskt än SD och det finns således lika lite anledning att samarbeta med dem som det skulle vara för Alliansen att samarbeta med V. Hör vi Jonas Sjöstedt gråta ut i medierna om detta? Nej, för det är så den representativa demokratin och parlamentarismen i Sverige måste se ut, var och en väljer sin ideologiska hemvist och samarbetar med vem man vill.

Detta sagt har jag ett förslag. I stället för att alla andra partier, med andra grundideologier, ska börja prata om invandringen som ett problem, borde dom börja prata om den utifrån sin egen ideologi. Som något som stärker Sverige i det globala samhället. Men också bara i den utsträckning som frågan kräver. Invandring är inte på något sätt Sveriges viktigaste fråga, det är istället jobben, skolan och välfärden. Självklart blir då dessa politikområden prioriterade framför det självklara att Sverige ska leva upp till internationella konventioner om att alla har rätt att söka asyl, och det självklara att vi som ett förhållandevis rikt land ställer upp för människor i nöd. Det är lite som när grannen lånar ut sin gräsklippare och jag återgäldar detta med att låna ut vår jordfräs. Ibland behöver man hjälp, och då kan det sitta fint med ett rykte om att vara anständiga människor.

Världsfrånvända moderater handfallna inför pensionschocken

De senaste dagarna har SvD granskat det nya pensionssystemets effekter för kvinnorna. Genom att begära ut statistik för alla personer födda 1954 (60 år i år) har SvD kunnat se hur det nya pensionssystemet slår mot den första årskull som helt omfattas av detta system. D v s de som vid 44 års ålder ställdes inför fullbordat faktum att de inte skulle omfattas av regeln att räkna de bästa femton av trettio jobbade år utan där pensionen i stället räknas över hela arbetslivstiden.

Summa summarum så kommer en majoritet av kvinnorna att omfattas av garantipension, d v s deras pensionsunderlag är så lågt att de inte ens når upp i lägsta pension utan staten får skjuta till pengar. Orsakerna till detta är främst att kvinnor alltid är dom som tar störst ansvar för det obetalda arbetet. De jobbar deltid och jobbar inom kvinnodominerade låglöneyrken (där det ofta är enklare att förena arbete och familj). De blir lönediskriminerade och värdediskriminerade och tar ut större delen av föräldraledighet och vab. En sjuksköterska som jobbat 40 år får i Svenskans exempel 10 150 kr netto i månaden INKLUSIVE tjänstepension. Det ligger ett antal hundralappar under den nivå (10 800 kr) som EU slagit fast utgör gränsen för när man riskerar fattigdom.

Vad ska då regeringen göra åt detta? Ingenting så klart. På frågan vilket råd socialförsäkringsministern har att ge dessa 60-åriga kvinnor svarar Ulf  Kristersson (M) inte "dom kan väl äta briocher" men väl

"Man ska vara försiktig med råd men jobba vitt, jobba heltid och jobba ett helt yrkesliv."

Känn på den, ni 60-åriga kvinnor som ställt upp med ert obetalda arbete och lågavlönade yrkesarbete så att samhället sluppit lägga så mycket pengar på barn- och äldreomsorg, så att den offentlig sektorn kunnat kosta så lite som möjligt för skattebetalarna. Dessutom får ni betala högre skatt, procentuellt sett, än de som fortsatt jobbar. För det ska, enligt Fredrik Reinfeldt (M) and his merry men, löna sig att jobba.

Dra åt helvete.

Inställningen till kvinnlig pensionärer är så världsfrånvänd att man påminns om Rousseaus tal om den stora prinsessan som inför folkets lidande tyckte dom kunde äta briocher. Inför denna kommande pensionschock står politikerna handfallna. Nästan så man hoppas att alla dessa 50-talistkvinnor gör revolution.

Min farfar, ett ensamkommande flyktingbarn

Det är när jag läser denna krönika i SvD som jag inser att min farfar måste kunna beskrivas som ett ensamkommande flyktingbarn. Med SD-svansens ord var han ett "skäggbarn", om än inte skäggig. Farfar växte upp i ett torp från 1600-talet, fyllt av syskon, mamma, pappa, piga och, ibland, mormor. Mormor som blev änka då maken, den indelte soldaten, dog på repmöte. Hon blev utslängd på vägarna med en handfull barn och ett på väg. Tvungen att se de äldre barnen bortauktionerade. Fattighuset som enda fasta punkt, tills dess grannsocknen tillät henne uppehålla sig i dotterns, farfars mammas, socken. Då bodde hon ibland hemma hos dottern och hennes familj i torpet med två rum och pyttekök.

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet försvann alltfler värmlänningar till Nordamerika. 1,3 miljoner svenskar utvandrade från fattigdom och religiöst förtryck till vad dom hoppades skulle bli en bättre tillvaro. En femtedel av dem kom tillbaka.

Min farfar hade en kompis som redan åkt iväg, och som skickade biljetter till resan över Atlanten. Så, som 17-åring, kort innan skottet i Sarajevo gav sig torparpojken iväg. Han lämnade sina föräldrar, den två år yngre favoritsystern Lisa och alla andra syskon, dom var sammanlagt tolv varav nio levde till vuxen ålder. Innan han for gick han och Lisa till  fotografen och tog kortet här ovanför, för att dom skulle ha ett minne av varandra. Man kan gissa att Lisa fick låna hatten av fotografen och att farfar bara hade ett par skor. Farfar tog sedan tåget till Göteborg. Ombord mötte han ett sällskap med vilka han började prata. Något som skulle visa sig klokt, för väl framme vid båten krävdes 17-åringen på bevis för att han var myndig och hade rätt att ge sig iväg utan föräldrarna.

De nyfunna vännerna från tåget klev fram och sa: - Han är med oss.

Och med dessa ord kom min farfar med båten mot Hull för vidare färd till New York City. Under de kommande tjugo åren kom farfar att jobba i Kanada och norra USA, i skogen och i gruvsamhällen. Ett tag grävde han guld i Alaska. Vad som hände under denna tid är svårt att veta, de flesta av hans brev hem är sedan länge borta. En guldklimp finns kvar och foton från tiden i gruvsamhället i Idaho. Och berättelserna om pengarna han skickade hem. Eller hur hans äldste son Åke, min pappa, i skolan skulle komma att skriva uppsats om "sin halvbror", indianen.

Under åren i Nordamerika hann farfars bror Axel och pappa Johan dö. Utan att farfar fick chansen att säga adjö. När modern började bli gammal bestämde han sig för att resa hem, tillfälligt, för att träffa henne en sista gång. År 1934 klev han åter i land i Göteborg. Här hemma hade staten beslutat om AK-arbeten så farfar skickades snabbt iväg att bygga väg i Småland. Där på vägbygget hände det som kom att avgöra släktens framtid, att den blev kvar i Sverige, inte som "halvblod" i norra USA. Farfar blev kär i kokerskan, min farmor. Och ett år senare föddes min pappa, vilket för alltid stängde möjligheterna att ge sig av tillbaka till gruvsamhällena på andra sidan Atlanten. Farfar blev del av den femtedel som kom hem igen. Hans upplevelser i Amerikat blev med tiden till illustra berättelser om indianska halvbröder som blivit kvar där borta på andra sidan.

Närmare en miljon svenskar blev kvar, gifte sig, skaffade barn och idag gör vi underhållning av dessa svenskättlingars sökande efter sina svenska rötter. Det tål att tänkas på när vi idag debatterar vilka som ska få komma hit eller inte.

Är Sverige rasistiskt?

I veckan som gick slog Göta hovrätt fast att kvinnor med asiatiskt utseende får finna sig i att tas för prostituerade. En krogägare i Växjö hade, enligt egen uppgift, haft problem med att kvinnor med sydostasiatiskt utseende sålde sex på hans krog. För att komma till rätta med detta valde krogen att neka kvinnor med sådant utseende tillträde. När en grupp väninnor skulle gå ut för att roa sig en kväll fick dom helt enkelt vända i dörren, med hänvisning till just att krogen haft problem med prostituerade med, förmodat, samma ursprung som kvinnorna.

"Det var så pinsamt. Alla tittade på oss. Vi skulle bara gå ut och äta, dansa och dricka lite som vanliga människor, berättade en av kvinnorna."

Jag har inte läst domen men det verkar vara åklagaren som drivit ärendet som olaga diskriminering enligt brottsbalken. Enligt media så har både tingsrätten och hovrätten kommit fram till att krögaren hade ett berättigat syfte att neka kvinnor med sydostasiatiskt utseende, för att hindra prostitution. Det finns faktiskt bara ett sätt att tolka rätten, som att alla kvinnor med sydostasiatiskt utseende är potentiella horor och att horor får nekas tillträde till krogar. (Man undrar faktiskt lite över rättens ledamöters erfarenheter här...) Rätten anser helt uppenbart inte att det faktum att krogägaren helt utgått från deras etniska tillhörighet när han nekat dem, att detta utgör diskriminering med hänvisning till just etnisk tillhörighet. Medan detta borde utgöra ett exempel 1A på just diskriminering enligt åtminstone diskrimineringslagen. (Kanske kvinnorna borde driva ärendet själva i stället?) Kvinnorna har missgynnats i och med att de nekas tillträde, de har befunnit sig i en jämförbar situation, vita kvinnor och män eller thailändska män nekas inte tillträde (det skulle således även kunna vara könsdiskriminering). Missgynnandet har skett med direkt hänvisning till kvinnornas etniska ursprung (antaget genom deras utseenden).

Samtidigt, i en annan del av Sverige, sitter två vita, medelålders män och skriver på DN Debatt att rasismen i Sverige är en myt. Att det inte alls förekommer omfattande strukturell rasism och diskriminering av personer med utländsk bakgrund, utan kanske bara en och annan enskild rasist. Som om domstolars utpekande av kvinnor med sydostasiatiskt utseende som prostituerade inte är strukturell rasism. Som om svenska kvinnor skulle nekats tillträde med hänvisning till att det funnits kvinnor med svenskt utseende som sålt sig på krogen i fråga. 

Och samtidigt slår svenska FN-förbundet fast att rasismen i Sverige ser ut att öka. 

Svält, när de rika får bestämma

 "Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania. Denna förunderliga stad som ingen lämnar utan att få märken av den."

Så börjar Knut Hamsuns bok Svält (Sult på norska). När nu norska stortinget beslutat om att kommuner i Norge ska tillåtas förbjuda tiggeri påminns jag om dessa ord, och filmen med Per Oscarsson som den svältande Pontus.

Det var på den tiden Sverige hade tiggeriförbud. När lösdriveri skulle bekämpas. Jag tror att jag skrivit om det tidigare på bloggen men min farfars mamma visste allt om denna lagstiftning. När hon var i femårsåldern dog hennes far, den indelte soldaten Anders Gustafsson Svärd. Han drog på sig lunginflammation på ett repmöte och klarade inte detta. Familjen drevs från soldattorpet och barnen auktionerades ut till lägstbjudande. D v s den bonde som krävde minst i ersättning av socknen fick ta barnen som arbetskraft. Ungefär samma system som när kommunerna driver förskolor idag, fast barnen slipper jobba.

De äldre barnen fick således tjänst som drängar och pigor. (Ingen var över 13 om jag minns rätt.) Farfars mamma var för liten, liksom något yngre syskon och det som var på väg. Så de fick bo med sin gravida mamma på fattighuset. Senare kan man läsa i fattigstyrelsens protokoll att Visnums socken (där soldattorpet låg) skulle ersätta Rudskoga socken (där dottern, farfars mamma bosatt sig) för att änkan Svärd skulle ha rätt att vistas på vägarna där, d v s att tigga sig fram.

Det innebär att socknarna i 1870-talets Värmland var mer mänskliga än norska regeringen. Den borde skämmas, tamme fan.

Rekommenderar läsning av Hamsuns bok, och för den som inte orkar läsa böcker kan man se filmen med Per Oscarsson, denna briljanta skådespelare som tyvärr gick ett helt annat förfärligt öde till mötes än att han tvingades svälta ihjäl på Oslos gator.

Fredrik Reinfeldts uppväxt i Spånga

I förrgår kom återigen Fredrik Reinfeldts uppväxt i Bromsten upp, när han intervjuades av psykotearapeuten Poul Perris i SVT:s program Nyfiken på partiledarna. Reinfeldt beskrivs som uppväxt i Bromsten, "mellan Tensta och Rinkeby". Denna beskrivning används även i Dagens Nyheter.

Nåja, det här med geografi är ju inte alltid så lätt. Det stillsamma område, bestående av villor och bostadsrätter, som utgör Bromsten ligger inte ens med god vilja mellan Tensta och Rinkeby, utan snarare söder om Rinkeby, mellan Rinkeby och Flysta. Söder om Bromsten löper järnvägen och de som ska resa till området tar ofta pendeln till Spånga station och går sedan över järnvägen. Ska man till Bromsten med bil brukar det vanligaste vara att man kommer endera från Lunda industriområde eller kör in vid avfarten mot Sundbyberg på Ulvsundavägen.

Jag vågar påstå att man förmodligen kan leva ett helt liv i Bromsten utan att ha något med vare sig Tensta eller Rinkeby eller dess invånare att göra.

Till saken hör att Reinfeldts barndomsgrannar Tensta/Rinkeby inte var närmelsevis så socialt belastat som idag. Första inflyttningen skedde 1967 och området stod klart 1972. Inflyttning i Rinkeby skedde mellan 1969-1971. När Reinfeldts flyttade till Bromsten var Tensta alltså i princip nybyggt, med nya moderna lägenheter och fungerande förortscentra. Reinfeldt är född 1965 i Österhaninge, men flyttade strax därpå med familjen till London där fadern Bruno under två år jobbade som konsult för Shell. När familjen återvände till Sverige bodde de först i en lägenhet i Handen, innan de flyttade till ett radhus i Bromsten. Exakt när detta var har jag inte lyckats klura ut men vi kan väl gissa på slutet av 1960-talet, när unge Fredrik var i tre-fyraårsåldern. 1979 flyttade den 14-årige Fredrik och hans familj till villa i Täby. (Källa angående Reinfeldt: Wikipedia)

I tio år bodde sålunda den blivande Moderatledaren granne med ett nybyggt hyreshusområde fyllt med mestadels etniska svenskar. Jag tror vi ska vara försiktiga att dra för höga växlar på detta...

Bland dreglande män och hånskrattande badvakter

Efter att ha sett första delen av Belinda Olssons tredelade serie om feminism, huruvida denna gått för långt, kan jag konstatera att Olsson skickligt undvek att ställa en enda fråga som kunde förklarat kvinnors underordning i förhållande till män. I stället handlade hela programmet om vad feminister gör fel, vad kvinnor gör fel, och att Olsson själv inte känner sig besjälad av vissa feministers kamp, fast hon fick det att framstå som om det rörde alla feminister.

Hon lägger ord i munnen på hjärnforskaren Martin Ingvar. När han säger att variationerna inom könen är större än mellan säger Olsson att skillnaderna mellan könen är betydliga. När Ingvar säger att pojkar behöver stöd att utveckla vissa sidor, som de enligt honom inte har naturligt, förmår inte Olsson att koppla detta till förskolan hon just besökt, där man arbetar med exakt detta, att hjälpa barn, oavsett kön, att utveckla alla sina sidor.

Jag har väldigt svårt att se min treårige vän och systerson F i Ingvars och Olssons värld. F är en fin och stark liten kille som älskar att ta i. Han skottar snö och krattar löv med stor energi och hjälper till att ta hand om sin lillebror, J, sju månader gammal. Så snart F varit ifrån J någon timme, t ex när J sover middag, känner han stort behov av att krama och pussa sin lillebror. Lillebror skiner upp och sträcker ut armarna och ger F en blöt puss på kinden. Har F eller J varit ute är första frågan när dom återses hur det är med lillebror. F älskar böcker, apropå detta att pojkar "inte kan koncentrera sig". Han kan sitta länge för att höra historier om Grodan Nisse eller Barna Hedenhös och när sagan är berättad kommer uppmaningen: - Igen! Baka och laga mat är kul och i födelsedagspresent fick han en dammsugare av Moster och B, som han med stor frenesi suger upp små, små flirtkulor med.

Det ska sägas i sammanhanget att F inte går på en genuspedagogisk förskola, hans föräldrar är inte några fundamentalistiska genustalibaner, så som genusmedvetna föräldrar ibland framställs, utan högst vanliga medelklassakademiker som försöker ge sina barn valmöjligheter.

Olssons program lyckas inte en enda gång sätta fingret på könsmaktsordningen, inte ens definiera begreppet feminism. (Att män och kvinnor som grupper inte är jämställda, fortfarande till kvinnors nackdel, även om det finns områden där också män lider av könsmaktsordningen, och att man vill göra något åt detta för att uppnå jämställdhet på livets alla områden.) Ett tre timmar långt program som inte klarar att ange den vedertagna definitionen av det programmet säger sig vilja granska. Detta är public service i "världens mest jämställda land" 2014.

Bottennappet i programmet är nog ändå när Belinda Olsson ska bada topless på Aquakul i Malmö. Stan bestämde sig för att om det nu är OK att bada topless på Ribban och kallbadhuset så ska det vara det även på varmbadhuset. Olsson intervjuar killen i receptionen som säger att sedan det blev tillåtet att bada topless även för kvinnor så har knappt några kvinnor gjort det. Han anger som orsak att de blir ansatta av män och pojkar. Detta ser man på SVT:s film, de två kvinnorna i bubbelpoolen, en toplessaktivist och Olsson, utsätts för avancerad utstirrning av männen i badhuset. En pappa vänder bort sin lilla dotters blick men stirrar själv som om ögonen skulle trilla ur. Badvakterna står och pekar och skrattar åt Olsson när hon försöker få på sig BH:n igen. En ung man stirrar som om han tänkte gå till attack. Det är definitivt inte ett ställe där jag skulle vara bekväm med att bada topless. Tar då Olsson upp detta manliga, hotfulla stirrande? Intervjuar hon någon av männen, annat än den anställde i receptionen? Nej då, i stället ligger fokus helt på att toplessaktivisterna lyckades driva fram en förändring som ingen kvinna använder sig av. Tolkningen kan inte bli någon annan än att feministerna är helt fel ut, när de i själva verket tagit ett otroligt modigt initiativ till att klä sig som man vill bland sexistiska karlar.

I nästa avsnitt ska Olsson träffa männen, de som feministerna, enligt Olsson, inte gillar. Till exempel ska Per Schlingmann och Ulf Lundell få uttala sig i programmet som ska ge svar på om feminismen gått för långt.

Det finns bara ett svar på den frågan.

Uppdatering: Maria Sveland har sett alla tre programmen och ställer relevanta frågor.

Dagen då individen fick makt över sin arbetsgivare

Idag skriver Svenska Dagbladets ledarsidas Maria Ludvigsson om en debattartikel av Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP). Schyman och Bolund skrev häromdagen om hur jämställdheten gått bakåt under Alliansen. Ledarartikeln idag är så skruvad att det blir svårt att bemöta utan att bli långrandig. Men då jag lovat mig själv att denna blogg ska leva upp till sitt namn under superduperhypervalåret 2014 så är det lika bra att börja direkt.

Schymans och Bolunds artikel fick stort genomslag i media. De baserade sina siffror på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Debattörerna visade att de många jobbskatteavdrag som regeringen genomfört sedan 2006 knappast gynnat kvinnorna. De som varit med ett tag och känner till den allmänna diskursen bland feminister i Sverige vet att feministisk analys pekar på det faktum att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, lönemässigt och karriärmässigt, till stor del beror på strukturer, d v s hur de flesta kvinnor och män väljer att fördela arbete utanför och innanför hemmets väggar. Fi och Vänsterpartiet är såvitt jag vet de enda partier som driver frågan om delad föräldraförsäkring, av just detta skäl. D v s om män och kvinnor delade lika på ansvaret för hem och familj skulle kvinnor få mer tid till förvärvsarbete. (De skulle dessutom i lägre utsträckning drabbas av s k statistisk diskriminering där arbetsgivare väljer bort en enskild kvinna för att de tar för givet att det är mer kostsamt att anställa en kvinna pga att kvinnor i allmänhet är borta mer från jobbet.) Nu delar inte kvinnor och män lika. Männen tar ut ca 25 procent av föräldradagarna. Enligt SCB:s statistik så tar kvinnor dessutom ett större ansvar för VAB och arbetet i hemmet, något som håller på att jämnas ut, mest genom att kvinnor dragit ner på arbetet i hemmet och i stället lejt ut detta till andra kvinnor. (Undersökningar visar att den tid som friges inte nödvändigtvis läggs på mer arbete utan i stället på att t ex skjutsa ungar till olika aktiviteter.) Kvinnor jobbar dessutom i mycket stor grad deltid. När fackförbundet HTF (numera Unionen) undersökte detta bland sina medlemmar kring 2004 visade det sig att nio av tio deltidsarbetare var kvinnor. Detta lär inte ha förändrats nämnvärt de senaste tio åren, då inga ändringar har gjorts för att stärka rätten till heltid.

Det säger sig själv att detta levnadsmönster påverkar ens livsinkomst.

Maria Ludvigsson slår alltså in öppna dörrar om hon vill tala om för feminister och "vänstern" (där hon tydligen även inbegriper Miljöpartiet) att det är så det förhåller sig. Det vet vi redan. Det är liksom det vi ägnat de senaste tio åren åt att debattera, med bl a Svenska Dagbladets ledarredaktion i andra ringhörnan.

"Det är inte av livet givet att kvinnor ska vara i en viss bransch eller fastna i ett visst inkomstskikt, även om såväl vänstern som högern ibland kan få det att låta så. När Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP) i en debattartikel i söndags (DN 6/1) påpekade sambandet mellan privatekonomi och självständighet var det en välkommen vändning. Jämställdhet har i högsta grad med inkomster och skattetryck att göra"

Skriver Ludvigsson. No shit, Sherlock. Skriver jag. Det feminister säger är att det är just så det ser ut. Det kan inte ens SvD:s ledarsida förneka. Att det inte är givet är ju liksom hela kontentan av den feministiska kampen. Det är ingen som vänt. Detta har varit Schymans mantra sedan hon på allvar började driva den feministiska kampen för över tio år sen. Så ny i arbetsmarknadsdebatten är väl inte Ludvigsson att det har gått henne helt förbi?

"När vänstern debatterar löneskillnader, eller för den delen olikheter överhuvud taget, brukar slutsatsen annars vara hårdare beskattning och större omfördelning. Schymans och Bolunds bryderier kan i stället förstås som att kvinnors skatt inte sänkts tillräckligt eftersom jobbskatteavdragen ”gynnar tydligt män mer än kvinnor”."

Nej, nu ska vi inte bygga halmgubbar här, utifrån egna preferenser. Omfördelning av resurser och en medvetenhet om att ens egna yrkesval bildar strukturer på arbetsmarknaden om många kvinnor väljer likadant, av nöd för att få vardagspusslet att gå ihop, är inte en motsats. Inte heller är det så att kvinnors skatt ska sänkas mer, det är väl snarare så att skattepengarna från början ska användas för omfördelning av resurser, inte för att män ska få mer i plånboken.

"Men om utgångspunkten är att jämställdhet förutsätter ekonomisk självständighet blir bättre ekonomi för fler kvinnor centralt. Då är det den egna ansträngningen och viljan som bör ges större utrymme framför tilltro till stat och offentlig sektor."

Ja, det är utgångspunkten i svensk jämställdhetspolitik sen 1960-talet. I över fyrtio år har vi haft just kvinnors möjlighet att försörja sig själva som ett jämställdhetspolitiskt mål. Det är bara det att det går bakåt och blir sämre, tack vare Alliansregeringens totala nonchalans i frågan. (Sex år med Nyamko Sabuni som ansvarig för jämställdheten hade inte någon direkt positiv effekt.) Det är inte det enklaste att som enskild individ vilja ha en heltidsanställning när ens arbetsgivare inte vill ge en en. Deltidsarbetslöheten hos kvinnor är de facto ganska hög. Eller när regeringen, staten, inte är beredd att skärpa reglerna kring visstids- och deltidsanställningar. Det är inte heller det enklaste att som utbildad lärare anstränga sig fram till en högre lön när yrket rasat från samma nivåer som läkare, advokater och ingenjörer till en nivå där man aldrig under sin livstid kommer upp till en lön över 30 000 kr i månaden. För att kommunen, det offentliga, inte vill betala mer. Lite ansvarstagande från stat och offentlig sektor vore på sin plats om något ska ske. Och det kommer inte möjliggöras genom ytterligare skatteavdrag.

"Särskilt avgörande för löneutvecklingen är arbetstiden. Längre ledighet och frånvaro från jobbet ger oftast sämre utveckling än tvärtom. Rimligt och rättvist. Då föräldraförsäkringen är tämligen generös är det vanligt att arbetstagare med barn har en längre frånvaro, ett sannolikt aktivt och tillfredsställande val, som även leder till bibehållen lön. Att därefter kräva samma löneutveckling som tjänstgörande kolleger är märkligt, men inte helt ovanligt. Då kvinnor tar ut merparten av föräldraledigheten påverkas naturligtvis inkomstnivåerna av hur föräldrarna väljer att fördela ledigheten."

Ja, just det. Se resonemanget ovan. Till detta skulle jag vilja skicka Ludvigsson på en kurs i konsten att skilja mellan lag och enskilda individers eller gruppers "krav". Enligt 16§ föräldraledighetslagen så har man rätt till motsvarande löneutveckling som den man skulle haft om man inte varit ledig. Detta är ett sätt för lagstiftaren (riksdagen) att försäkra att föräldralediga kvinnor och män inte missgynnas genom att halka efter lönemässigt på grund av föräldraledigheten. Staten har alltså ansett att det är viktigt att det föds barn, framtida skattebetalare, och därför måste staten ibland gå in och säkerställa att dessa barn fortsätter födas. För även om nu Alliansen består av en hel del hemmafrukramare och har infört vårdnadsbidrag så rimmar det väldigt illa med talet om en arbetslinje. Dessutom står det helt i motsats till det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor ska kunna försörja sig själva, att staten ska betala dem bidrag för att de inte ska jobba och betala skatt. Det blir dåligt med utrymme för skattesänkningar, om inte annat.

"Varje gång vänstern förklarar att kvinnor är dömda till underläge viftar den samtidigt med en större stat och mindre utrymme för den enskilda. De val hon gör blir sekundära och allt hopp står till den politiska sfären."

Högerns naivitet inför marknaden och arbetsgivarnas goda vilja vet inga gränser. Det är alltså arbetsgivarna som ska säkerställa de jämställdhetspolitiska målen, i skön förening med individens fria och fullt möjliga val att bestämma över dessa arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet?

Yeah, right.

Årets film 2014?

Förra året sa jag mig ha läst årets bästa bok redan den 3 januari. (The Bastard of Istanbul av Elif Shafak.) Den höll sig, även i läsandet av fler av samma författare, bl a den väldigt fina Honour.) I år tror jag att det blir svårt för alla andra filmer att slå den film jag såg igår, Det förflutna (Le Passé) av iranske filmskaparen Asghar Farhadi. Filmen har svensk premiär den 7 februari via Folkets bio och ska enligt uppgift visas även av SF.

GÅ OCH SE DEN!

Jag hade inte hört talas om den, om deltagandet i Cannes eller om regissörens förra film, Nader och Simin - En separation (2011), som vann en Oscar som bästa utländska film. Det är väl kanske inte en alltför avancerad gissning att även denna film kommer nomineras av Iran till bästa utländska film.

Vad som i stället lockade mig att se filmen var snarare kombinationen Iran-Frankrike. Vilket gav mig en filmupplevelse som jag inte väntat mig. Från min förväntan på ett lågmält passionsdrama förvandlas filmen framför mina ögon till något mycket större. Ahmad återvänder efter fyra år hemma i Teheran till Paris där hans fru vill skiljas. Frun har sedan tidigare två döttrar, som delvis växt upp tillsammans med Ahmad. I huset finns även nye pojkvännen och hans femårige son. I bakgrunden anas även pojkvännens fru, femåringens mor, som ligger på sjukhus. Mer ska inte sägas för då förstörs upplevelsen.

Med ett manus som mer liknar ett drama i en såpopera lyckas regissör och skådespelare gestalta något unikt, något man sällan ser på film. En närvaro så total att man ibland undrar om det rör sig om en dokumentär, fast det helt tydligt är en berättelse. Den manlige huvudpersonens (Ali Mosaffa) klokskap och livserfarenhet som krockar med den kvinnliga huvudpersonens (Bérénice Bejo) mer spontant utlevande, och något egocentriska, personlighet skulle kunna bli lätt stereotyp men blir det inte, på grund av fin regi och fantastiska skådespelarprestationer. Tahar Rahim som mammans nye pojkvän växer under filmen från en rätt trist och stereotyp kvinnotjusare till nästan hjärtskärande höjder. Scenen där han talar med sin femåring i tunnelbanan kan vara en av de starkaste jag sett på film, i sin både textmässiga och bildmässiga enkelhet.

Och då har jag inte nämnt barnens insatser. Men det lämnar jag till er att njuta av.

Ja, jag är helt enkelt såld och det enda jag önskar är att jag inte sett filmen ensam. Förmodligen "tvingas" jag se om den med till exempel min vän Helena för att det är en film man måste prata om. Och för att vi en gång bodde bredvid en fransk järnväg. Sen kan man gå hem och äta gormeh sabzi, som den serveras i filmen.

Gammal och uttjänt - eller erfaren och värdefull?

Detta blogginlägg handlar om vilken arbetsmarknad vi vill ha och vad vi önskar oss av våra gemensamma verksamheter, t ex inom staten. Jag kommer illustrera det med hur det kan vara att söka jobb som högutbildad, välmeriterad och med lång arbetslivserfarenhet, och som man ofta är när man kan kombinera dessa tre, över 45. Anledningen till att jag använder åldern 45 är att jag och många i min egen ålder vittnar om att det hände något efter 40. Innan dess kom jag ofta på intervju och blev erbjuden jobb jag var meriterad för. När jag vid 40 års ålder valde att avsluta en lång anställning i samband med att fackförbundet jag jobbade på sa upp gamla trotjänare för att anställa nya, unga mer säljorienterade personer* så stod jobberbjudandena och intervjutillfällena som spön i backen. De jobb jag inte fick blev jag till och med uppringd om och fick återkoppling på. Idag, fem år senare, får jag inte ens veta att tjänsten tillsatts. Detta trots att fina meriter lagts till i mitt CV. Men det är inte mig exemplet ska handla om.

I höstas sökte maken, 57, jobb. Ett statligt verk sökte en person som skulle arbeta med internationella förhandlingar inom miljöpolitiken. Jobbet var förknippat med många resor och man fick intrycket av att de behövde en välmeriterad person som vet vad det innebär att förhandla miljöfrågor på europeisk och internationell nivå. Då maken bl a skrivit en avhandling (i statsvetenskap) om förhandlingar av internationell avfallshantering samt arbetat både akademiskt, som forskare och universitetslektor, och praktiskt, fackligt, med förhandlingar så tyckte han sig passa bra in på jobbprofilen i fråga. Utöver detta har han ca 18 års erfarenhet av att ha jobbat inom statlig verksamhet där han forskat om internationella förhandlingar, miljöpolitik m m samt utbildat studenter i bl a internationella relationer på främst C-och D-nivå. Framför oss såg vi att konkurrensen skulle bestå av personer med lång erfarenhet av internationella förhandlingar, det finns ju en hel del sådana både inom staten, fackföreningsrörelsen och den ideella sektorn i Sverige.

Han blev inte kallad på intervju. När så verket i fråga anslog på sin webb-plats att tjänsten var tillsatt begärde vi in merituppgifter för dem som kallats till intervju samt den som fick tjänsten. Innan man beslutar sig för att överklaga till Statens överklagandenämnd eller anmäla diskriminering till facket så bör man, i makens position som vit man utan funktionsnedsättning och med fru**, skaffa sig en bild av de andra sökandenas meriter, kön och ålder. Vi såg fortfarande framför oss att en person 45+ med lång erfarenhet av att t ex ha jobbat inom någon NGO eller inom Regeringskansliet, t ex på Miljödepartementet skulle ha anställts.

Personen som fick tjänsten är 27 år. Hen tog sin magisterexamen i statsvetenskap våren 2013. Tidigare i livet hade hen jobbat inom servicesektorn. Under sommaren vikarierade hen två månader på Regeringskansliet. Innan dess hade hen praktiserat inom det aktuella området inom ramen för sin magisterskurs. Jag gissar att praktik under grundutbildning rör sig om en kombination av arbete, utbildning och tentor. En magisterexamen inom det aktuella området och två månaders arbetslivserfarenhet efter examen trumfade alltså ut en doktorsexamen inom samma aktuella område och 18 års relaterad forskning och arbetslivserfarenhet.

Det torde ju vara ett lätt ärende i Nämnden. Förutsatt att makens förtjänst och skicklighet ansågs större. Här är annonsen ofta vägledande, och denna var ganska luddigt utformad och skulle kunna tolkas lite hur som helst. Meriterande var att man t ex jobbat på Regeringskansliet, vilket inte maken gjort.

När vi så fick merituppgifterna för alla som kallats på intervju visade det sig att i princip samtliga, enligt min bedömning, och jag har viss erfarenhet av sådana bedömningar utifrån diskrimineringslagen, hade bättre meriter än den som fått jobbet. Några jobbade på det aktuella verket, på Regeringskansliet eller andra verk. Många hade erfarenhet av det aktuella området och hade jobbat med detta under många år. Jag kunde lätt plocka ut fem personer som var mycket mer lämpade, av meriterna att döma. Av tolv sökande som intervjuats för två tjänster, där den andra tjänsten var naturvetenskapligt specialiserad och tillsattes med en 49-åring, så har jag lyckats få fram åldern på nio av de tolv. Dessa var vid tillsättningen 29, 49, 52, 41, 27, 30, 33, 60 och 27 år. Tre var alltså äldre än de 45 jag spekulerar i här ovan, varav åtminstone en förmodligen redan innan var tilltänkt för den tjänst som i princip överensstämde med hens CV, vederbörande var redan anställd inom verket. Snittåldern för de intervjuade vars ålder jag känner till var 38,66 år. Min bild är att de flesta sökte samma tjänst som maken, som var samhällsvetenskapligt inriktad. Allas utbildningar och erfarenheter levde upp till kraven i annonsen.

Sammanfattningsvis så anställdes alltså den yngsta av de intervjuade och den med i särklass kortast arbetslivserfarenhet.

Till detta ska läggas det som framkommer under intervjun. Det kan naturligtvis vara så att flera personer erbjudits tjänsten och tackat nej. Eller att de sökande gjorde bort sig fullständigt under intervjun. Om detta vet jag ingenting, det är uppgifter som skulle ha inhämtats av facket om dom valt att utreda ärendet som diskriminering. (Den som inte är medlem i facket anmäler till DO som kan välja att utreda ärendet.)

Huruvida Överklagandenämnden tar hänsyn till vilka som intervjuats för jobbet vet jag inte. Vi valde nämligen att inte överklaga. Inte heller anmälde vi till facket. Med tanke på att i princip samtliga som kallats på intervju hade bättre meriter, i förhållande till annonsens krav, än maken. Möjligen hade vi nått framgång med ett överklagande om Nämnden enbart tar hänsyn till meriter hos den som fick jobbet och den som klagar. Det hade kanske varit enklare om annonsen varit mer specifikt utformad i att man verkligen skulle ha viss arbetslivserfarenhet. Oprecisa annonser är så klart är ett medvetet sätt för arbetsgivare att kunna välja friare.

Med denna historia från verkligheten inom statlig personalförsörjning vill jag sätta fingret på två saker.

1. Vilken arbetsmarknad vill vi ha? Även om det inte är troligt att det var makens ålder som fällde avgörandet just för hans del, i detta fall, så är det svårt att vara rörlig på svensk arbetsmarknad, ju äldre man blir. Det saknas forskning på just området åldersdiskriminering, då det är en relativt ny grund i diskrimineringslagen (2009). Diskrimineringsombudsmannen genomförde för något år sedan en undersökning i samarbete med Karlstads universitet som kan laddas ner här. Rapporten redogör för hur äldre (och yngre) upplevs på arbetsmarknaden. Bilden av äldre som mindre flexibla och långsammare är ganska tydlig. Att de har erfarenheter och kompetens som vida överstiger dem hos 27-åringar uppmärksammas i alltför låg utsträckning på dagens arbetsmarknad.

Inte sällan sägs från högerhåll att det är LAS som är problemet, som håller kvar folk i sina jobb och gör oss oflexibla. Men hur flexibel vågar man vara med arbetsgivare som inte är intresserade av personer som passerat 45? Som väljer den yngsta av alla sökande, oavsett formella meriter. Det kan knappast vara lång uppsägningstid för äldre som gör att arbetsgivare inte vågar anställa dessa, eftersom vi har samma uppsägningstid oavsett ålder. (Om nu uppsägningstidens längd är en issue inom staten...) I stället påstås det vara regeln om först in - sist ut som hindrar arbetsgivare att anställa äldre. Hur detta går ihop med de korta uppsägningstiderna beats me. Nej, det handlar inte om att inte våga anställda, utan om önskan att kunna avskeda. Vem som helst, på vilka grunder som helst. De arbetsgivare som inte vill ha äldre personer, och de är uppenbarligen många, vill kunna göra sig av med dessa, redan anställda. Tror vi dom sedan kommer anställa en ny 57-åring, eller gör dom som ovan och plockar in en 27-åring? Problemet är att detta inte är ett individproblem för den enskilde, det blir nämligen du och jag som får betala för både kompetensbortfall och socialförsäkringar. A-kassan betalar vi förvisso som medlemmar men skattebortfallet och dyrare välfärd drabbar oss alla.

2. Vad vill vi att våra statstjänstemän ska ha för meriter? När man jobbat ett helt liv inom ett kvalificerat yrke borde man ju rimligen vara mer intressant än om man inte gjort det. Tycker vi att det är rimligt att vi sätter studenten eller läraren som ansvarig för en tjänst där arbetslivserfarenhet och erfarenhet av förhandlingar borde vara utslagsgivande? (Notera att maken inte varit på intervju och vi inte vet helt vad tjänsten innehåller, det kan ju vara så att den är mycket lägre kvalificerad än vad som framgår av annonsen, men meriterna hos de intervjuade motsäger det.) Tycker vi det är OK att människor med lång erfarenhet av det aktuella området väljs bort till förmån för en nyutexaminerad utan arbetslivserfarenhet? Tycker vi kanske att formbarhet ska vara utslagsgivande, och mer meriterande än äldre anställda med egna idéer? Och är verkligen dagens nyutexaminerade särskilt formbara? Min erfarenhet, som förhandlare och anställd inom bl a staten, är att man blir mer formbar med åren, lär sig välja sina krig och får en bättre överblick över vad som är viktigt eller inte är det. Min erfarenhet säger mig också att unga anställda, jag var en själv en gång, är rätt hopplösa när det gäller att lyssna till äldres idéer och erfarenheter. Man vet ju så väldigt bra själv. Den gamla klyschan om att ju mer man lär sig, ju mer förstår man att man inte vet har med åren visat sig vara allt annat än en klyscha.

Frågan är vad vi vill ha ut av arbetsmarknaden, både som medborgare, skattebetalare och anställda? När jag började jobba inom facket som 28-åring, långt innan den nya tidens fackföreningar, lärde jag mig en väldigt viktig sak, nämligen att ålder spelar ingen som helst roll. Min arbetsplats var mycket åldersvarierad och för första gången i mitt liv kunde jag säga att mina vänner ibland var 30 år äldre än jag själv. Det har dom fortsatt vara och det är en rikedom jag aldrig skulle velat vara utan. Det har format mig till den medarbetare jag är idag. Kärlek till er alla, unga som gamla!

* I ärlighetens namn så vet jag inte om det var syftet då, men det är ett faktum att en viss kategori människor, de som protesterade mot facket som ett försäkringsbolag, de som hävdade en ideell tanke och satsning på förtroendevalda framför rekrytering av medlemmar var som helst, hur som helst rensades ut. Och att förbundet i fråga idag är större än nånsin om man räknar antal anställda men även kan uppvisa ett ökat antal medlemmar, dock inte förtroendevalda i samma utsträckning. Numera säljer man medlemskap med löfte om att få en kasse julmat som bonus.

** För andra kan det vara aktuellt att jämföra sig på andra grunder. Det är t ex inte så vanligt att man som vit man blir bortvald på grund av sin etniska tillhörighet. Det är det däremot för personer som uppvisar något slags attribut som skiljer sig från det som uppfattas som "svenskt". Om detta finns det avsevärt med forskning. Se bl a denna forskningsöversikt.