söndag 28 december 2014

Vem är det som inte kan förhandla?

Mitt första fasta jobb var som förhandlande ombudsman, 28 år gammal. Lika gammal som Annie Lööf var när hon blev minister. Och, så här 18 år senare kan jag ju konstatera att jag inte var helt erfaren som förhandlare utan tog hjälp av dem som kunde jobbet. Jag förhandlande inom branscher där lokala fackliga organisationer ofta saknades vilket ledde till en stor mängd förhandlingar med såväl arbetsgivare som deras organisationer och advokater. Inte sällan kom man till förhandlingsbordet utan att veta ett dugg om vilka man skulle möta på andra sidan eller hur förhandlingen skulle komma att föras, bara att den skulle leda till en överenskommelse. På regionkontoret där jag jobbade satte vi nämligen en ära i att inte skicka upp en enda förhandling till central nivå, det skulle lösas lokalt av oss regionala förhandlare. Idag består mitt förhandlande mest av lokala förhandlingar med min egen arbetsgivare, då jag är ordförande för den lokala SACO-s-föreningen med 60-talet medlemmar. En något annorlunda situation då jag förhandlar med mina egna kollegor, men grunderna för förhandlingen är i stort de samma, att vi är två parter som ibland har olika intressen som ska jämkas samman.

I samband med att Stefan Löfven och Socialdemokraterna vann valet, som största parti med störst beslutsunderlag i riksdagen, har förståsigpåare med såväl statsvetenskaplig och journalistisk bakgrund slagit fast att det här med politiska förhandlingar skiljer sig avsevärt från fackliga förhandlingar. Den stora skillnaden skulle enligt den av medierna utnämnda expertisen vara att fack och arbetsgivare har ett gemensamt intresse av att komma överens, något som de politiska partierna nödvändigtvis inte har. De senare sägs drivas av ideologiska grundinställningar och styrs mer av dessa än en vilja att komma överens rent sakpolitiskt. (Som om svensk politik inte alltid handlat om sakpolitiska överenskommelser eller fack och arbetsgivare inte drivs av ideologi.)

När Löfven nu fått Alliansen till förhandlingsbordet genom att låta Magdalena Andersson ta kontakt med Göran Hägglund (KD) och börja där så framställs han av bl a DN och Expressen som att det var andra inom partiet, t ex Mikael Damberg, som lyckades få förhandlingen i hamn. Löfven själv framställs som en elefant i en porslinsbutik som inför jul ifrågasatte Alliansens förhandlingsvilja och ansvarstagande. Alliansen påstås ha blivit sårade och hotat med att avsluta förhandlandet i oenighet.

Som jag ser det kan det förhålla sig på två sätt. Endera är Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund och Anna Kinberg Batra (M) precis så tonårsmässiga som dom framstått senaste tiden att dom inte förmår se att det som sker är ett spel på flera nivåer, att man har en förhandlare som sköter förhandlingarna i stängda rum dit inte pressen eller allmänheten har tillträde. Där kan allt lyftas upp på bordet, man tillåts diskutera fritt och det förutsätts att ingenting läcker ut från dessa förhandlingar medan de pågår. Utåt sett håller man masken, särskilt om förhandlingarna pågår i "hemlighet". Det är därför självklart att Stefan Löfven inte i ett så känsligt skede kan avslöja att förhandlingar pågår eller vad dessa innehållet. För att hålla masken och i avsaknad av en överenskommelse säger han därför det han förväntas säga, skulle han i stället utelämna den obligatoriska kritiken av Alliansens agerande i samband med budgetomröstningen så skulle det ju snarare bekräfta att förhandlingar pågår. Hur många gånger har vi inte sett parterna på arbetsmarknaden befinna sig "låååångt" från varandra för att ett par timmar senare vara överens?

Eller så är det Expressen och DN som inte begriper sig på förhandlingar på flera nivåer samtidigt och som tolkar in åsikter hos Alliansledarna som dom i själva verket inte har.

Vilket som stämmer bäst är upp till var och en att förhålla sig till. Med tanke på vad som läckt ut från samtalet som fördes den 2 december, dagen innan budgetomröstningen, så håller jag det inte för omöjligt att det faktiskt förhåller sig som med tonårsteorin. Med en 31-årig Centerledare med ingen arbetslivserfarenhet utanför politiken som står och skriker att Stefan Löfven, 57, som fick sitt första fackliga uppdrag två år innan Lööf föddes, ska be om ursäkt för hur en riksdagsgrupp där han inte ens ingick röstade under förra mandatperioden. Nu vet jag inte hur Löfven är lagd, han kanske har en stor respekt för andra människor oavsett deras erfarenhet eller attityd. Jag vet bara att jag själv förmodligen skulle känna en viss överseende förvåning över ett sådant uppträde. Lite som björnen Baloo i Djungelboken när Mowgli kaxar sig. Men det är jag det. Att det inte går att nå någon förhandlingsöverenskommelse under sådana former är dock ganska uppenbart. Att Kinberg Batra nu
försöker skriva om historien genom att påstå att de var redo redan då är ju uppenbar bullshit. Då hade de lagt ner sina röster.

Utifrån vad som sägs ska ha skett vid dessa samtal är det tvärtom tydligt att någon förhandling inte var möjlig vid detta tillfälle. I stället var det förmodligen så att Alliansledarna trodde sig ha regeringsmakten, med stöd av SD, i en liten ask. Detta trots att deras avgående statsminister Fredrik Reinfeldt lovat släppa fram en minoritetsregering som har stöd av största blocket. Vilket för oss in på det som Stefan Löfven inledde sin presskonferens med igår när han presenterade den s k Decemberöverenskommelsen. Att minoritetsregeringar snarare är regel än undantag i Sverige. Ibland har vi haft regeringar som bara bestått av ett enda parti, som Ola Ullstens Folkpartiregering på 1970-talet. Detta sätt att regera Sverige har krävt blocköverskridande överenskommelser och faktiskt kan man säga att det leder till ett större inflytande för fler av partierna i riksdagen. Det leder även till att man i utskott och utredningar kan diskutera sakfrågor på ett annat sätt än när regeringen regerar i majoritet. Jämför gärna med majoritetsregeringen 2006-2010 som genomförde stora förändringar som försämringar av sjukförsäkringen, nedläggningar av forskningsinstitut och utförsäljningar av gemensamma tillgångar utan att någon kunde sätta emot ett enda dugg. Nä, man skippade ju till och med remissrundorna i flera fall.

Det är dessutom så att man i det parlamentariska system som vi har i Sverige förutsätts veta att man röstar på ett parti med kunskapen att detta parti faktiskt kan välja olika allianser i riksdagen. En röst på MP kan betyda att man får eller inte får en Förbifart. En röst på V  betyder garanterat ingen regeringsmakt för partiet men kanske möjlighet till inspel från vänster. Röstar man t ex på SD vet man redan från början att det är en bortkastad röst i den meningen att de inte kommer få särskilt mycket inflytande om de inte kan liera sig med andra partier, vilket dom visat sig oförmögna att göra med sin rasistiska politik. Så funkar demokratin. Det är inte så att 13 procent av rösterna ger 13 procent inflytande i riksdagen. Det kan i stället ge mindre inflytande än ett parti med drygt fyra procent som hamnar i regeringen. Lev med det, det är en del av en parlamentarisk demokrati med fler partier än två.

Så där satt Alliansens ledamöter i riksdagen den 3 december och röstade för sin egen budget tillsammans med SD. I from förhoppning om att Löfven skulle avgå och lämna till talmannen att försöka hitta en annan regering. Där skulle Alliansen träda in på scenen och triumferande vandra in i Rosenbad igen. Så blev det inte.

I stället gjorde Stefan Löfven det en skicklig förhandlare gör. Han synade Allianspartiernas kort genom att meddela att han tänkte utlysa nyval. Dessutom i en presskonferens med ett framförande som till och med fick mig att vilja rösta på S för första gången i mitt liv. Det var nära på en landsfader som trädde fram där och tog ansvar. (Vilket givetvis Alliansen skulle sagt sig göra när de bildade regering igen.) Fast Löfven hann före genom att köra chicken race. Något vi sa här hemma redan vid valet att han borde göra. Köra på med en egen budget och räkna med att inget av Allianspartierna vill gå igenom ett extra val när Reinfeldt lämnat walk over, de inte har någon ledare för Alliansen på plats och ett av partierna hänger på gärdesgården för att komma in i riksdagen. Vi räknade dock inte med Alliansens makthunger eller att dom verkligen inte trodde att Löfven skulle syna dem. Istället trodde jag i september snarare på utkvittning och nedlagda röster.

Det krävdes ett hot om extra val för att få dem dit. Och nu har Löfven fått Alliansen att gå med på att släppa fram en S+MP+V-budget i fyra år.

Vem är det som inte kan förhandla? Och är det inte i själva verket så att förhandlandet förändrats både inom facket och inom politiken, men att den som kan förhandlingsspelet ofta är den som vinner. Stärkta i att dom ju faktiskt vann valet.

1 kommentar:

Rabiatfeminism sa...

Håller helt med dig. Många av de som nu är "experter" har aldrig förhandlat, och den kunskapen om vem som gör vad vid en förhandling, ibland är det så bra att någon annan lägger fram förslag som sen kan bearbetas av andra så att framgång nås. Himla bra text! /Ingela