Svenskarnas dåliga samvete orsak till öppenheten inför flyktingar?

Från en god vän i Norge fick jag denna artikel av litteraturkritikern och författaren Håvard Rem. Min vän ville veta vad jag tyckte om artikeln, som synes förfäkta uppfattningen att i Norge pratar man med sina rasister eftersom man gjort upp med nazismen efter andra världskriget. I Sverige är vi fortfarande lite ångerfyllda över vår eftergivenhet under kriget och därför tar vi emot flyktingar med öppna armar för att vi egentligen har dåligt samvete. (I en mycket flyktig sammanfattning.)

Detta var en ny tolkning. Frågan är om den kunde göras någon annanstans än på andra sidan Kölen där uppfattning att Söte Bror borde skämmas kanske är något starkare än hos svenskarna själva? Det kan låta arrogant men så är ju också svenskarna arroganta i förhållande till lillebror, fast vi inte alltid är medvetna om det.

Under tiden har vi i stället haft en efterkrigshistoria präglad av stor invandring från Italien, Turkiet, Jugoslavien, Chile, Argentina, Grekland, Iran och så återigen Balkan under 90-talet. Detta är människor som bor och jobbar i Sverige sen generationer. De är våra grannar, arbetskamrater, barndomskamrater, läkare, tandläkare, pizzabagare, journalister, politiker och, framförallt, vänner. Jag vågar nog påstå att detta har en större inverkan på svenskarnas vilja att nu ta emot människor i nöd från Syrien eller Somalia än dåligt samvete för att Hitler fick transportera trupper genom Sverige. Hur många under 30 har ens koll på det senare, med tanke på den historielöshet som finns i Sverige. Att det skulle finnas  svenskar som går runt och skäms för vad Per-Albin Hansson gjorde för 75 år sen framstår som en lite udda tolkning.

Lägg till detta den inverkan den svenska modellen haft på oss. Människor var organiserade genom sin fackklubb på jobbet och hade som anställda samma intressen, bra arbetsmiljö och schysst lön, oavsett om man var från Diyarbakir i Turkiet eller Emmaboda i Småland. Samtalen vid fikabordet påverkades av den sammanhållning det innebar att vara jobbare på samma fabrik. Givetvis var inte denna samvaro helt friktionsfri på alla arbetsplatser, rasism har ju alltid funnits även i Sverige. (Om detta kan de flesta rasifierade människor vittna.) Däremot vågar jag säga att det fanns ett gemensamt sammanhang även om man inte efter jobbet gick hem till varandra och åt middag tillsammans. I samband med 90-talskrisen, då vi fick in Ny demokrati i riksdagen, började den svenska modellen urholkas, och facket tappade i makt vilket även gjorde att medlemsantalet minskade, något som eskalerat sedan Alliansens maktövertag 2006 och höjandet av avgiften till a-kassan. På senare år har visstidsanställning blivit mer regel än de undantag de enligt svensk och europeisk lagstiftning ska vara. Arbetslösheten har ökat och svenska ungdomar får söka jobb i Norge. Åtta år med en borgerlig regering har skapat ökade klyftor i samhället och bara talet om detta gör att folk blir rädda att de ska få det sämre, även om de fått mer över efter att skatten är betald (så länge de har jobb och inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer).

Men tillbaka till detta varför så många lever i uppfattningen att ingen pratar med SD. I riksdagen pratar ledamöterna med dem hela tiden. Debatten förs hela tiden. Kanske handlar detta att "ingen pratar med oss" egentligen om att "ingen håller med oss". Vilket är orsaken till att ingen vill samarbeta med dem. Det är inte konstigare än att Moderaterna (eller Höyre) inte samarbetar med Vänsterpartiet (eller Socialistisk Venstreparti). Att Erna Solbergs Höyre kan samarbeta med Fremskrittspartiet (Frp) beror, antar jag, på att dom delar politiska värderingar. Det finns inga andra partier i Sverige som delar SD:s värderingar, vilket kan bero på att SD snarare ligger nära Front National än Frp. Ta till exempel hur Frp och Dansk Folkeparti vägrade sitta i samma grupp i Europaparlamentet som SD. SD kommer ur vit makt-rörelsen och läser man deras program och ser hur dom agerar (t.ex. ställa till kaos och fälla alla regeringar som inte dansar efter deras pipa) så är det ett nyfascistiskt tankegods. Detta finns inte på samma sätt hos Frp som i stället varit ett klassiskt missnöjesparti som Per Svensson i sin av SAS censurerade artikel beskriver så här

"De partier Glistrup och [Carl I Hagens föregångare] Lange grundade var klassiska missnöjespartier som ville ställa till problem för en välfärdsstat som många på 70-talet tyckte hade vuxit sig för stor, fet och självtillräcklig."

Summa summarum kan man fråga sig om inte svenskarnas positiva inställning till invandring mer handlar om att vi vill vara anständiga och stå upp för internationella konventioner än om dåligt samvete för vilka beslut den förr-förr-förr/.../förr-förre statsministern tog 1940-45. Att ca SD:s väljare inte håller med beror inte så mycket på kritik av etablissemanget (som i ett klassiskt missnöjesparti à la Frp) utan mer om att dessa 15 procent faktiskt är rätt intoleranta mot framförallt muslimer, som ju utgör en stor del av dem som kommer från Somalia och Syrien. En liknande, om än inte lika omfattande, intolerans kan bara hittas hos Kristdemokraterna enligt ny forskning som presenterades i veckan som gick. Varannan SD-väljare är negativ till att ha en muslimsk granne. Att dessa forskare i sitt uppdrag att presentera vad de kommit fram till blir mordhotade är även det symptomatiskt för ett parti och deras svans som är något mer än bara ett missnöjesparti.