Ens värsta sidor

Ens värsta sidor kommer fram när man ser inslag i Rapport eller läser artiklar i Dagens Nyheter om de män, och några kvinnor, i Polen och Ukraina som tydligen gjort det till sin uppgift att knacka bög, stå och göra apljud och hitlerhälsningar på fotbollsläktaren samt misshandla andra besökare på grund av deras utländska utseende. Jag har mycket jag skulle kunna säga om dessa halvmänniskor. När jag ser deras pantade nunor i TV eller denna bild i DN fylls jag av ren och skär vrede. 

Det är dock ingenting mot vad jag känner inför UEFA och arrangörerna av fotbolls-EM samt polska och ukrainska staten. Som inte tar läktarvåldet och hatbrotten på allvar. Som inte kan garantera människors säkerhet. Om det är denna lynchmobb som styr i dessa länder så kanske man skulle ställa in hela arrangemanget. Då är det, som Sol Campbell, säger inte säkert att gå på fotboll, och bättre att stanna hemma. När till och med spelarnas familjer väljer att inte åka med till Ukraina är det ett stort problem. Men så ser inte UEFA på det hela. Deras EM-bas i Ukraina tycker att Campbells uttalande är oförskämt mot UEFA och förstår inte syftet med det.

Syftet är kanske att sätta fokus på att UEFA är en skitorganisation som stoppar huvudet i sanden och försöker dribbla [pun unintended] bort det faktum som Sol Campbell så förtjänstfullt lyfter fram:

- Tills vi sett en avsevärd förbättring där ni tagit hand om problemet, förtjänar ni inte denna prestigefyllda turnering i ert land.

Det är inte att vara oförskämd, det är att konstatera det enda riktiga. Det är UEFA som är oförskämda som inte tar problemen på allvar trots fina ord om nolltolerans mot rasism.

Som det passar en

Jan Björklund. Nu har han blivit överkörd i riksdagen i frågan om legitimation av hemspråkslärare, ett krav som V+S+MP drivit under längre tid. Dom anser att alla lärare ska vara legitimerade, det vill säga lärarutbildade oavsett vilket ämne dom undervisar i. Ett krav som även drivits av lärarfacket. Om detta har S motionerat. När motionen skulle behandlas i riksdagen såg det som vanligt ut som att de rödgröna skulle förlora, då vågmästarna SD i över 90 procent av omröstningarna röstar med Alliansen. Men inte denna gång, i kammaren vände plötsligt SD och röstade på S-motionen, trots att den enligt dem innehöll skrivningar de inte kan hålla med om. Jan Björklund, ja han blev jättearg. Och började rya om att detta innebär en "slakt av hela undervisningen". (Look who's talking, tänker man.)

- Det skulle slå sönder och förstöra hela den svenska modersmålsundervisningen. Det innebär en slakt. Förmodligen är det just det som Sverigedemokraterna är ute efter, men jag är förvånad över att de rödgröna är beredda att medverka till det.

Aha! Det innebär alltså att alla de gånger SD röstar med Alliansen efter att denna lagt förslag i riksdagen så b bidrar Alliansen till SD:s politik. Det är en djärv slutsats kan man tycka. Att om någon håller med dig så kommer du omedelbart att stå för dennes åsikter.

Jan Björklund är en populistisk fjant. Tyvärr har han också inflytande att sabotera den svenska utbildningen. Något som till exempel de små högskolorna med all säkerhet kommer bli varse vad det lider. Listan på Björklunds tilltag kan göras lång, senast är det utvärderingssystemet i högskolan som kritiserats, både här hemma och på internationell nivå. Varpå Björklund svarar och genast beslås med felaktigheter och anklagas för att vara skandalöst felinformerad. Ja, eller så lyssnar han helt enkelt inte på experterna utan bara på sig själv.

I en sån värld kan man ju vrida på fakta lite som man känner för. Så att det passar ens åsikter.

Tänk på barnen i Afrika

Idagsidan i Svenska Dagbladet har under en tid publicerat artiklar om fattiga människor i Sverige och hur fattigdom påverkar en som människa. Idag var det dags för obligatoriska läsarbrev. En person med signatur Malina lät meddela att ingen är fattig i Sverige i jämförelse med verkligt fattiga länder. En fattigpensionär som lever på 6 000 kr i månaden är inte fattig i jämförelse med en verkligt fattig människa i Afrika. Fattiga i Sverige ska inte jämföras med andra svenskar, d v s dom som enligt statsministern är "etniska svenskar" och befinner sig mitt i livet, i arbete. Fattiga människor i Sverige ska självklart jämföras med med människor som bor i ett helt annat klimat, i en helt annan del av världen, i en helt annan stat med andra prisnivåer. Är det rimligt? Eller är det bara ett sätt att blunda för att det även här finns människor som har svårt att få ekonomin att gå ihop? Att det även här finns helt barn som växer upp utan att kunna ta del av det som kompisarna har i sina liv, bara för att dessa barns föräldrar är fattiga utifrån svensk ekonomi mätt. Barn som får överleva på skollunchen. Barn som aldrig kan följa med på skolresor för att skolan tar ut avgift av föräldrarna. Det måste vara rätt bekvämt att blunda och nynna för sig själv att dessa barn ändå har det bättre än barnen i slummen i Indien.

När jag var liten var uttrycket "tänk på barnen i Biafra" ett uttryck som vuxna använde för att få oss medelklassungar att äta upp maten. Idag verkar det ha blivit ett uttryck för att få de barn som inte kan äta sig riktigt mätta att ändå vara tacksamma, och sluta gnälla.

Svenska Dagbladet slinter på sanningen

När man vill bevisa en tes händer det ibland att man blir lite ivrig, och slinter. Det vet alla som studerat på universitetet. Ledarsidor har inget krav på vetenskaplig stringens, men ibland skulle man önska ett visst mått av hederlighet. 

Idag är det Sanna Rayman som beskriver långbänken på 00-talet då vi väntade och väntade på en diskrimineringslagstiftning på grunden ålder. Detta sammanföll i tiden med utredningen av hela diskrimineringsskyddet och regeringen, då ledd av Socialdemokraterna, valde att utreda grunden ålder tillsammans med övriga sex diskrimineringsgrunder i en stor parlamentariskt sammansatt utredning. Sådana utredningar finns knappast längre, då den nuvarande regeringen föredrar ensamutredare utan inblandning av andra än dem de själva utsett. 

Sanna Rayman får det i sin ledare att framstå som att regeringen före 2006 inte gjorde ett dugg i frågan. Sen kom Nyamko Sabuni och "presenterade" på bara två år en stor ny diskrimineringslag 2008. (Diskrimineringslagen 2008:567) Att Sabuni inte varit med under utredningen nämner inte Rayman. Att utredningen påbörjats av S-regeringen redan januari 2002 får vi inte heller veta i Svenska Dagbladet. Den som inte är insatt kan i stället tro att det var Sabuni som trollade fram en ny lag på rekordtid, helt på eget initiativ. Medan regeringen bara gjorde det den var nödd och tvungen till, presenterade en proposition.(Prop 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering.)

Sålunda, SOU 2006:22 En sammanhållen diskrimineringslag låg klar i januari 2006, långt innan Sabuni blev minister. Sen tog det nära på sex år för Alliansregeringen att presentera ett utvidgat skydd mot åldersdiskriminering.

På en punkt har Sanna Rayman rätt dock, lagen innehåller för många undantag.

Politikerpension

Så var det dags igen då. Medierna kör sin årliga (eller är det halvårsvis?) s k granskning av f d riksdagsledamöters ersättningar. Det finns flera mycket bra skäl till att riksdagsledamöter har inkomstgaranti efter att deras mandatperiod är slut. Ett är att  med en hyfsad ersättning blir människor mindre benägna att ta emot mutor. Ja, det finns undantag som t ex låter oljeföretag bjuda på resor till Frankrike, men tanken är att man inte ska behöva låta sig mutas. Ett annat skäl är att få personer förmodligen skulle ge sig in i politiken på den här nivån om man inte hade någon slags fallskärm. Det är inte alla arbetsgivare som är jättesugna på att anställa en 55-åring som suttit i riksdagen för t ex Vänsterpartiet i åtta eller tolv eller sexton år. Det kan alltså vara svårare för vissa f d riksdagsledamöter att hitta arbete än det är för vissa socialdemokrater och moderater som sugs upp av PR-byråer.

Men, så hittar Rapport en miljöpartist i Örebro att intervjua. Varför han ens låter sig intervjuas är outgrundligt. Men han var i allafall ärlig. Han har inte sökt ett enda jobb på två år. Varför då? Nej, han har inte känt för det. Han har ju betalt. Han behöver fundera över vad han ska göra.

Och det är då även jag, som brukar försvara pensionssystemet, börjar ilskna till. För det var ju inte tanken, att man skulle få betalat av staten fram till pension för att man suttit några perioder i riksdagen. Kanske riksdagen skulle börja göra som Arbetsförmedlingen och ställa lite krav på att de före detta ledamöterna ståt till arbetsmarknadens förfogande. Söker du inga jobb blir det heller ingen pension.

KD ifrånsprungna av verkligheten

Läser i SvD att KD:s partiledare vill att pappamånaderna avskaffas eftersom föräldrar är bättre än staten på att bestämma vad som är bäst för deras barn. (Hela artikeln finns ännu inte på webben.) 

Bra. Då behöver inte föräldrarna statens pengar heller då? Annars vore det väl naturligt att vi som skjuter till miljarderna också bestämmer vart dom ska gå.

KD har i senaste mätningen ett väljarstöd strax över 3,4 procent. I senaste valet kom dom in i riksdagen enbart för att moderata väljare oroade sig för att Alliansen skulle förlora regeringsmakten. Hemmafruideal, homofobi, förtryck av transsexuella och abortmotstånd räcker liksom inte för att bli ett större parti, så här 2012. Staten genom väljarna verkar inte överens med KD.

När jag och fackförbundet jag jobbade på började driva frågan om delad föräldraförsäkring 2003 blev många, medlemmar och anställda ombudsmän, förbannade. Dom resonerade precis som Göran Hägglund att det ska vi inte lägga oss i. Men vi lät oss inte avskräckas utan jobbade idogt på, visade på statistisk diskriminering av kvinnor där arbetsgivare med statistiken som stöd tar för givet att kvinnor är borta från jobbet och hellre anställer män. Där kvinnor och män tjänar hyfsat lika fram tills barnen kommer, då dyker kvinnors löner för att aldrig återhämta sig. Om man verkligen står för idén om lika lön oavsett kön måste man rimligtvis även stå för lika föräldraförsäkring oavsett kön.

Opinionen har svängt sedan 2003. Då brukade nära 90 procent av de tillfrågade säga nej till delad föräldraförsäkring. I februari frågade SvD sina läsare om de ville ha en delad försäkring och av 1000 personer svarade 51 procent ja. Oavsett tyngden i en webenkät så ger det ändå en fingervisning om att något hänt. KD håller på att bli ifrånsprungna av verkligheten även i denna fråga.

Om staten nu ska betala ett antal miljarder per år i föräldrapenning är det ju bara rimligt att staten också tar de hänsyn som togs när försäkringen infördes. Nämligen att syftet med hela försäkringen är att kvinnor ska kunna jobba, upprätthålla arbetslinjen. Det är intressant att ett Alliansparti går rakt på tvärsen mot arbetslinjen och i stället jobbar för att fler kvinnor ska stanna hemma, längre. För vad syftar annars borttagandet av pappamånaderna till?

Nä, dela föräldraförsäkringen rakt av. Hälften till ena föräldern, andra hälften till den andra. Föräldrarna får se det som en möjlighet, inte en absolut rättighet, att staten hjälper till med försörjningen så att båda kan ta hand om sina barn och försörja sig samtidigt. Om jag som man väljer att inte ta hand om mina barn under denna sjumånadersperiod (eller nio om man pytsar ut det under föräldraledighetsperioden) av deras liv får jag heller inga pengar från staten, eftersom jag jobbar och får lön. Om jag som kvinna vill ta hand om barnen längre period än sju (nio) månader får väl den lönearbetande pappans lön räcka även till detta. Staten ska inte bidra till upprätthållandet av strukturer som bidrar till ojämställdhet. Pengarna som staten sparar på pappor som vägrar ta ut föräldraledigt skulle ju lämpligen kunna läggas på förskolan.