Som om vi inget lärt

När jag gick i nionde klass fick vi i uppdrag att skriva uppsats om andra världskriget. Uppsatsen skulle ge betyg både i svenska och samhällsvetenskap. Jag valde att ringa min gamla dagmamma Datti (Astrid egentligen, men det kunde jag inte uttala när jag var liten) och mormor Karin för att få veta hur det var under kriget. Datti bodde då i Karlstad och var 26 när kriget bröt ut. Mormor var 19 år, bodde i Örebro och väntade sitt första barn, min mamma.

Vad jag minns starkast av deras berättelser så här 30 plus år senare, är att det var brist på mat, särskilt bananer, och att Datti bodde på Herrhagen i Karlstad när dom Vita Bussarna försommaren 1945 anlände med överlevande från Europas koncentrationsläger. "Dom var så magra, att dom fick bäras in i skolan" berättade hon om upplevelsen där lokalbefolkningen stått och tittat på när bussarna anlände. Herrhagsskolan hade fått upplåta sina lokaler åt flyktingmottagandet vilket Värmlands Folkblad skrev en fin artikel om i somras.

Om vi hoppar tillbaka till 1938, innan kriget, så kan vi se att detta med att ta emot människor som behövde fly förtryck, och senare folkmord, inte var någon självklarhet. Vid en konferens i franska Evian, ni vet där det dyra flaskvatten vi köper kommer ifrån, diskuterades hur omvärlden skulle kunna ta emot människor på flykt, företrädesvis judar från Tyskland och Österrike. Representanter från 32 länder spenderade en dryg vecka med att diskutera huruvida de skulle kunna göra en insats. Det kunde dom inte. Att ta emot flyktingar skulle bli alltför ansträngande för länderna i fråga och dessutom så skulle det förmodligen bara skapa antisemitism i de egna länderna. (Som om det inte fanns redan.)

Nej, några judar kunde länderna inte ta emot. De flesta länderna skärpte t o m sin flyktingpolitik för att slippa "judeproblemet". Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var således inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.

Jag tänker på dessa människor när jag minns Dattis berättelse. Vad hade hänt om fler länder öppnat sig för de behövande? Ja, det vet vi ju med facit i hand. De hade, som de danska judarna som räddades över Öresund eller de finska flyktingarna i Haparanda, överlevt.

För det är ju det det handlar om när man flyr från krig och förföljelse, att överleva i första hand, att skapa dig en bättre framtid för sig och sina barn i andra hand.

Det är denna historiska verklighet som inte vill lämna mig när jag hör sju av åtta partier förespråka skärpt flyktingpolitik. När vice statsministern skriver på Facebook att hon agerar som hon gör för att hon bryr sig om barnen, att tårarna som rann egentligen rann för barnen, inte de kommunalråd hon pratade om när ögonen svämmade över.

Och jag undrar var alternativen finns. Som vädrade av Linn Svansbo, valarbetare för (S) i senaste valrörelsen.

"Jag har ett annat förslag! Vad sägs om lite socialdemokratisk politik? Omfördelning av resurser genom höjd skatt kanske? Eller varför inte opinionsbildning för solidaritet genom organisering? Du har ju matchboll här, Stefan! För några månader sedan hade du opinionen med dig när det gällde att öka flyktingmottagandet – varför tog du inte hand om den då? Upplät offentliga lokaler för tillfälliga flyktingboenden? Lät offentligt anställda volontärarbeta någon timme i veckan på statens räkning? Omfördelade de personal mellan myndigheter? Hela Sverige stod ju redo att hjälpa till! För första gången på väldigt länge var vi väldigt, väldigt många på samma sida. Kommer du ihåg vad vi brukade kalla den typen av aktivism, Stefan? Folkrörelse. Det var en bred, partiöverskridande, aktiv, härlig och solidarisk folkrörelse – och den gled dig ur händerna. Tänk vad mycket lättare det hade varit för dig att bedriva socialdemokratisk politik nu, om den solidariska folkrörelsen organiserats och bestått."

Det var länge sen jag kände mig så politiskt nedslagen som jag gör idag. När allt man kan göra är att stå och se historien återupprepa sig, som om vi inget lärt.