fredag 27 november 2015

Som om vi inget lärt

När jag gick i nionde klass fick vi i uppdrag att skriva uppsats om andra världskriget. Uppsatsen skulle ge betyg både i svenska och samhällsvetenskap. Jag valde att ringa min gamla dagmamma Datti (Astrid egentligen, men det kunde jag inte uttala när jag var liten) och mormor Karin för att få veta hur det var under kriget. Datti bodde då i Karlstad och var 26 när kriget bröt ut. Mormor var 19 år, bodde i Örebro och väntade sitt första barn, min mamma.

Vad jag minns starkast av deras berättelser så här 30 plus år senare, är att det var brist på mat, särskilt bananer, och att Datti bodde på Herrhagen i Karlstad när dom Vita Bussarna försommaren 1945 anlände med överlevande från Europas koncentrationsläger. "Dom var så magra, att dom fick bäras in i skolan" berättade hon om upplevelsen där lokalbefolkningen stått och tittat på när bussarna anlände. Herrhagsskolan hade fått upplåta sina lokaler åt flyktingmottagandet vilket Värmlands Folkblad skrev en fin artikel om i somras.

Om vi hoppar tillbaka till 1938, innan kriget, så kan vi se att detta med att ta emot människor som behövde fly förtryck, och senare folkmord, inte var någon självklarhet. Vid en konferens i franska Evian, ni vet där det dyra flaskvatten vi köper kommer ifrån, diskuterades hur omvärlden skulle kunna ta emot människor på flykt, företrädesvis judar från Tyskland och Österrike. Representanter från 32 länder spenderade en dryg vecka med att diskutera huruvida de skulle kunna göra en insats. Det kunde dom inte. Att ta emot flyktingar skulle bli alltför ansträngande för länderna i fråga och dessutom så skulle det förmodligen bara skapa antisemitism i de egna länderna. (Som om det inte fanns redan.)

Nej, några judar kunde länderna inte ta emot. De flesta länderna skärpte t o m sin flyktingpolitik för att slippa "judeproblemet". Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var således inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.

Jag tänker på dessa människor när jag minns Dattis berättelse. Vad hade hänt om fler länder öppnat sig för de behövande? Ja, det vet vi ju med facit i hand. De hade, som de danska judarna som räddades över Öresund eller de finska flyktingarna i Haparanda, överlevt.

För det är ju det det handlar om när man flyr från krig och förföljelse, att överleva i första hand, att skapa dig en bättre framtid för sig och sina barn i andra hand.

Det är denna historiska verklighet som inte vill lämna mig när jag hör sju av åtta partier förespråka skärpt flyktingpolitik. När vice statsministern skriver på Facebook att hon agerar som hon gör för att hon bryr sig om barnen, att tårarna som rann egentligen rann för barnen, inte de kommunalråd hon pratade om när ögonen svämmade över.

Och jag undrar var alternativen finns. Som vädrade av Linn Svansbo, valarbetare för (S) i senaste valrörelsen.

"Jag har ett annat förslag! Vad sägs om lite socialdemokratisk politik? Omfördelning av resurser genom höjd skatt kanske? Eller varför inte opinionsbildning för solidaritet genom organisering? Du har ju matchboll här, Stefan! För några månader sedan hade du opinionen med dig när det gällde att öka flyktingmottagandet – varför tog du inte hand om den då? Upplät offentliga lokaler för tillfälliga flyktingboenden? Lät offentligt anställda volontärarbeta någon timme i veckan på statens räkning? Omfördelade de personal mellan myndigheter? Hela Sverige stod ju redo att hjälpa till! För första gången på väldigt länge var vi väldigt, väldigt många på samma sida. Kommer du ihåg vad vi brukade kalla den typen av aktivism, Stefan? Folkrörelse. Det var en bred, partiöverskridande, aktiv, härlig och solidarisk folkrörelse – och den gled dig ur händerna. Tänk vad mycket lättare det hade varit för dig att bedriva socialdemokratisk politik nu, om den solidariska folkrörelsen organiserats och bestått."
Det var länge sen jag kände mig så politiskt nedslagen som jag gör idag. När allt man kan göra är att stå och se historien återupprepa sig, som om vi inget lärt.

lördag 10 januari 2015

For those of us who look for reasons. And seek reason.

The last three days of terrorism in Paris have certainly offered a wide range of debate on the topic of free speech and freedom of press. I write this blog post in English, since most of the material I have read and refer to is in English. Or, d'ailleurs, French. Since neither English nor French are my native languages one can expect to see some bad grammar, especially first and second persons plural with -s's on the verb. And I do mix what and which... (The two most common grammar problems for those with Swedish as first language, I suppose.)

This is a blog post about reasons and reason. But first I have to dwell upon the difference between explaining and condoning, a difference many people seem to have great difficulties understanding. (Understand in the meaning comprehend in the meaning of grasping the nature, significance, or meaning but also in the meaning to accept.) I will not go into any depth about which political groups or people that have the biggest problems with this distinction but I do have a personal view on this, mostly derived from my experience debating this distinction for years on the Internet.

I start at the Merriam-Webster's Dictionary:

Full Definition of CONDONE
transitive verb
to regard or treat (something bad or blameworthy) as acceptable, forgivable, or harmless
Full Definition of EXPLAIN
transitive verb
1
a : to make known

b : to make plain or understandable

2
: to give the reason for or cause of

3
: to show the logical development or relationships of
Let me make a comparison. A detective looking for a motive may try to find explanations for why someone has committed a crime.  That does not mean that the detective condones the crime. There is a difference between understading in the meaning why did it happen and understanding in the meaning being sympathetic with what happened. And it is up to the court to decide whether the motive makes the crime more forgivable. In the discussions I have had the last days it is as if the police or the court (or the society if you like) should not look for motives, just look at the crime itself, as if crimes in general and terrorism in particular happens in a void space, uninfluenced by the world around the perpetrators.

This said, I will share two articles that shed some light on the world the last 15 years or so. First we have Asghar Bukhari's contribution with "Charlie Hebdo: This Attack Was Nothing To Do With Free Speech — It Was About War". Bukhari starts off with the British law proposal that would have teachers spyinging on toddlers. (Children between 1-3 years old.) Toddlers may, mind you, be terrorists in the making. This in a country that not very far from now abandoned the Section 28, forbidding teachers to "promote" homosexuality by telling pupils that it is, indeed, OK to be gay. Now it is those of us toddling around, mostly occupied by learning to walk that should be monitored and hindered from taking to arms against their fellow friends. If they are Muslim, that is. Even the Swedish professor Magnus Ranstorp, who sees terrorists everywhere and who was the first to point out Muslims for Anders Behring Breivik's atrocities in Norway in 2011, is somewhat sceptic.

Bukhari continues with the impact that satire depicting people as lazy, criminal, terrorists, stupid, ugly, a burden of society (all those are my interpretations of Charlie Hebdo's drawings) has. He compares with how black people where depicted in cartoons in the US during the beginning of the 20th Century. (And still are in Charlie Hebdo, mind you, showing one of the French women ministers as a black monkey in a tree.)
"White people don’t like to admit it, but those cartoons upheld their prejudice, their racism, their political supremacy, and cut it how you will — images like that upheld a political order built on discrimination."
 Uphold.
"Cue some right wing media white dude (or some Zionist) to now accuse me of justifying the murder —After all, if you are Muslim, explaining things is justifying them right!?"
Right. Explaining becomes condoning. How easy it is to live our lives never taking another person's position. But try and take a look at the photos and films in Bukhari's blog post and then just, for once, try and think yourself into the situation. Carrying your dead toddler in your arms after her being killed by drones, would that make you more or less keen on believing in peaceful solutions? Could it be that people seeing their fellow religious people being killed and then ridiculed by some Western men in a journal in Paris get pissed off?

And, this being an explanation, it is not a justification. It is a way to comprehend why violence happen and do something about the situation. Because terrorism will not be fought by passing laws on toddlers.

Yvonne Ridley writes that "Freedom of speech had nothing to do with the Paris massacre". A bit hash I admit, it is very much about freedom of speech when journalists are murdered at work excercising that very freedom. The question is, though, were they gunned down only because they were journalists? Did the perpetrators want to kill the freedom of speech or did they want to make a statement against the West in the name of their interpretation of Islam? Or both? Maybe we will never know. However, no matter what motive these two had, the effect was an immense blow against freedom of speech. There will be a new issue of Charlie Hebdo next week but there is no way of measuring how this effects other writers and cartoonists in their work.

Ridley remembers the words of English journalist and writer Robert Fisk when he entered the Palestinian Sabra and Shatila refugee camps in Beirut where up to 3 500 civilians were massacred in 1982, while Ariel Sharon, then Israeli defence minister, was found personally responsible "for ignoring the danger of bloodshed and revenge", forcing him to resign. For then.

Ridley compares the Charlie Hebdo satire of dead muslims in Cairo last year with how we would perceive a satire over the dead in Paris.

"How would people react, though, if I attempted to satirise the deaths of the Paris 12 with a cartoon? I ask because back in July 2013, when nearly 50 Muslim Brotherhood supporters in Cairo were massacred as they held a peaceful sit-in demanding the reinstatement of ousted President Mohamed Morsi, the cartoonists at Charlie Hebdo set about mocking the dead with a particularly savage front page."
The page showing a Muslim being gunned down with bullets penetrating his Qur'an and the caption "The Qur'an is sh*t, it doesn't stop bullets." She continues with making a statement that everyone who dares to ask for reasons have to make, trying to avoid strawmen.
"However, as distasteful, hurtful and questionable the editorial judgment of Charlie Hebdo is, I would defend its right to free speech. That, though, comes with a degree of responsibility, something that the more pompous, intellectual elite in the West forget."
Although, it doesn't always help making disclaimers. Only today I had a discussion with a person around this article. Hir* saw this statement as an excuse dressed as an explanation. To say that free speech comes with a degree of responsibility is, you see, making "a classic excuse" for terrorism like that in Paris.

And then people wonders how the world got this polarized. The strawman industry is, indeed, blooming.

The reason why Ridley makes such a harsh stance on the freedom of speech not being involved in Paris is, as I interpret her text, that there is not very much of such a freedom in the Western world, either. As long as it is not wielded against outsiders or peope seen as outsiders. (This could be discussed but I do not want to resort to making strawmen myself.
"Instead of blathering about freedom of speech, which is being eroded daily by our own governments in Washington, London and Paris, what we need to do is analyse why 12 families are grieving today in France over the needless loss of their loved ones. What happened on 9/11 is a clue but it was not the start of something new; it was the continuation of American and European injustices that have roots in Palestine and neighbouring countries in the region where literally millions have been killed, injured and displaced in the name of the West's much-vaunted freedom and liberty. Very few of the alleged beneficiaries of the West's neo-crusades are better off in any way whatsoever."
I see that this is difficult to understand, in any meaning of the word, if you see the world as put together by single elements floating around like individual units, uninfluenced by the world around them, unable to feel empathy with their peers. (Yes, this is aggregated generalisation, maybe I am making strawmen after all.) Unable to be angry about someone elses misery. One of the terrorist brothers in Paris is said to have put his radicalisation together with seeing the news about how the USA treated the prisoners of the Abu Ghraib prison i Iraq.

Ridley ends by stating that the only way forward is dialogue.

"The only way forward now is through dialogue, otherwise it is clear that things are going to get much, much worse for all of us, wherever we live and however, or even if, we pray. It is time for less, not more extremism. This should be borne in mind by politicians and media editors as they prepare their response to the Charlie Hebdo massacre."
And to be able to discuss with each other and create a better world together it takes that you are able to take the position of the other side. Elementary for any negotiator, but obviously a sign of weakness i the current world. We must understand that to discuss the reasons behind atrocities may be a way of seeking reason.

* Yes, it says hir.

tisdag 6 januari 2015

Om avsaknaden av kritiskt tänkande

I dagens DN redogörs för ett samband mellan vad man tror om flyktinginvandring och attityden till flyktinginvandring. De som har en förvrängd bild av de s k "volymerna" är mer negativt inställda, inte så förvånande.
"Vad som är hönan och ägget förblir osagt: kunskapsnivån eller attityderna. Däremot står det klart att så länge resonemangen förs i svepande ordalag är det lätt att själv i rubriker och politiska utspel läsa in vad som passar den egna världsbilden."
Så hur ser det då ut med kunskapsnivåerna? Och kan man tänka sig att dessa hänger ihop med högre utbildning, eller åtminstone med förmågan att tänka kritiskt? För ca tio år sedan var jag på ett seminarium där Wuokko Knocke, docent i sociologi, pratade om olika gruppers utbildningsnivå. Hon redogjorde för att svenskfödda män ligger efter när det gäller högre utbildning, jämfört med framförallt svenskfödda och utlandsfödda kvinnor.

Detta seminarium har jag haft i åtanke när jag på sistone funderat över hur så många svenskar kan vara så inkrökta och främlingsfientliga, och varför en stor del av befolkningen uppenbart saknar förmåga att tänka kritiskt. Akademisk bildning sägs ju ska bidra till att man lär sig att tänka kritiskt och sålla fakta från tyckande, eller åtminstone lära sig att saker och ting sällan är enbart svarta eller vita.

Dessa människor verkar dock vara övertygade om att det är just kritiskt tänkande dom ägnar sig åt när dom sväljer allt dom läser på högerextrema sajter med hull och hår. Hör man talas om en fattig etniskt svensk trebarnsmor som inte får något underhållsstöd ställer man gärna detta mot en invandrad familj som man är övertygad om badar i mjölk och honung. Att människor bedöms efter samma ekonomiska kriterier och omfattas av samma stöd från Försäkringskassan, och inte ersätts utifrån etnisk tillhörighet, är ingenting man ägnar en tanke, eller tror på. Försök att förklara hur det förhåller sig leder till anklagelser om att vara "PK-maffia" eller "Sverigefientlig". Det är som om en stor del av befolkningen drabbats av paranoia och är helt övertygade om att vara de enda, tillsammans med medkommentatorerna på nämnda sajter, som förstått att någon, samhället, staten, regeringen, sex av sju partier i riksdagen, försöker lura en.

Denna brist på kritiskt tänkande blir extra tydligt när historieprofessorn Dick Harrison skriver en debattartikel om att fredlig invandring historiskt sett alltid varit till fördel för mottagarlandet på lång sikt. Varpå han drabbas av den obligatoriska hatstormen från, i huvudsak, arga män som inte kan uttrycka sig utan att vara oförskämda och som tror sig veta att professorn har fel. Helt övertygade om att Harrison skrivit sin artikel på politiska grunder, för att lura på oss mer invandring. Många kommentatorer väljer att hänvisa till en forskare som skrivit en famös bok om invandringens kostnader och sedan blivit totalsågad av andra forskare som mening för mening plockat sönder hans argument, bl a genom att påpeka den lilla detaljen att samtliga till Sverige inflyttande räknats med, däribland studenter och återvändande svenskar som utgör en majoritet jämfört med t ex flyktingar. Jag tänker inte länka här men forskarens rön publicerades som en annons i DN eftersom den inte gick att publicera som debattartikel. En replik gavs sedan av t ex Fi:s Veronica Svärd. Något som ses som ännu ett bevis på att "PK-media" tystar ner "sanningen" när dessa medier i själva verket bara kräver viss verkshöjd på sina publicerade artiklar. Det var det där med kritiskt tänkande och att kunna belägga sina rön.

Harrison bemöter senare sina motdebattörers argument i ännu ett blogginlägg. Eftersom ingen replik inkommit på Harrisons ursprungsartikel som går att trycka i en seriös tidning tvingas Harrison till motrepliker via bloggen.

Det är här mina funderingar kring bildningsnivån hos svenskarna kommer in. De som kommenterar Harrisons artikel verkar vara av uppfattningen att de har lika stora kunskaper i ämnet historia som professorn själv. Det är självklart för dem att helt avfärda hans ord, utan att behöva hänvisa till något annat än en köpt annons i DN eller andra debattartiklar. Man skulle kunna tro att Sverige består av idel forskare i samhällsvetenskap. Eller att debattartiklar utgör vetenskap. Hur står det då till egentligen?

Jag valde att gå till SCB. Om vi tittar på befolkningen 2013 som då var mellan 16-74 år och fördelar denna utifrån kön, ålder och födelseland i kombination med utbildningsnivå får vi följande resultat.

Eftergymnasial utbildning minst tre år 

Kvinnor födda i Sverige: 23 procent
Män födda i Sverige: 16 procent
Båda: 19 procent

Kvinnor födda utanför Sverige: 22 procent
Män födda utanför Sverige: 18 procent
Båda: 20 procent


Forskarutbildning

Kvinnor födda i Sverige: 0,7 procent
Män födda i Sverige: 1,1 procent
Båda: 0,9 procent

Kvinnor födda utanför Sverige: 1,3 procent
Män födda utanför Sverige: 1,9 procent
Båda: 1,6 procent

Innebär det att alla som anser sig veta bättre än Harrison befinner sig i gruppen 1,1 procent svenskfödda män med forskarutbildning? Eller inom den promille av denna grupp som råkar vara samhällsvetare? Ja, man kan ju undra.

Nej, i själva verket är det så att svenskfödda män helt enkelt kommer på fjärde plats efter svenskfödda kvinnor, utlandsfödda kvinnor och utlandsfödda män när det gäller en eftergymnasial utbildning på minst tre år? Och vad gör då ens utbildningsnivå för förmågan att tänka kritiskt? Förhoppningsvis leder det just till att man lär sig att analysera det man läser, tänka en gång till, fundera över om det kan finnas fler förklaring till det man just läst. Istället för att agera helt utan impulskontroll.

För kritiskt tänkande handlar om att tänka efter före, inte om att kritisera förbehållslöst.

OBS! Impulskontroll gäller även för kommentering på denna blogg. Rekommenderar genomläsning och följande av kommentarsreglerna. Oavsett utbildningsnivå.