2014 års

Finaste tolkning av budskapet i Kan du vissla Johanna om pojken som saknar en morfar men finner en i Per Oscarssons karaktär, samt bonus för tolkning av vad döden innebär: Systersonens kompis M, tre år, som vid en mysig stund på kafé med sin morfar förklarade:

- F har ingen morfar för han har åkt raket till stjärnorna. Kan inte han få vara med dig ibland morfar?

Starkaste upplevelse: Besöket i Lidice i Tjeckien.

Sällan har jag blivit så berörd av ett historiskt museum som det över byn och människorna som Hitler förintade. Bl a skildrat i en artikel om mörk turism i Sydsvenskan. Barnen som porträtteras på bilden skickades till Polen där de gasades ihjäl av nazisterna i specialdesignade bussar. Deras pappor sköts mot en ladugårdsvägg och mammorna skickades till lägret i Ravensbrück. Byn brändes, träden drogs upp med roten. Ett fåtal människor överlevde. Allt detta som en kollektiv bestraffning för att tjeckiska motståndsmän mördat riksprotektorn för Böhmen-Mähren Reinhard Heydrich. På museet får man läsa barnens brev som de skrev hem från lägret i Polen, hur de bad om rena kläder och lite mer mat. Även om det skedde över hela Europa är tanken på hur dessa helt oskyldiga barn i en liten bondby på landet slets upp och sändes mot döden utan att förstå varför outhärdlig.

Överraskning: Dokumentären om Astrid Lindgren som tecknar ett fantastiskt porträtt av en mångfacetterad kvinna.

Adjö: Jax Teller.

Skönaste stunder: De tropiska julikvällarna med maken vid sommarstugan. Då rödvinet fick serveras
i ishink och Ted Gärdestads stämma ljöd över nejden.

Godaste mat: Jämnt skägg mellan

 Älgsaltimbocca med svamprisotto

 Rådjurssadel med rotfruktsstrudel med chèvre

Kokt torsk med pressad potatis, bacon och skirat smör

Värmländska ord med flest ö:n: Ölöppnare /ölôppnôrô/.

Lättnad: Valresultatet i september.

Oro: Valresultatet i september.

Förhandlingsräv: Stefan Löfven.

Årets shopping: Besöket på Tenuta Sant'Antonio utanför Verona i Italien.

Drink-tre-i-topp, utan inbördes rangordning:

 

1. Aperol spritz

2. Marguarita (här i lampkuporna vi använder som 

drinkglas i sommarstugan).

3. Singapore sling

Årets svek: Miljöpartiet och Förbifarten.


Mest intressanta upplysning: "Mamma, B tvättar händerna i toaletten."

B, tillika maken, hade helgen innan kommit in i systerns och hennes familj badrum där fyraåringen står och tvättar händerna.

- Jaså, står du där? Ja då får jag väl tvätta händerna i toaletten då. Det är bra träning för ryggen. 

Varpå B vänder sig om med ryggen mot barnet, böjer sig över toaletten, låtsas tvätta händerna och lämnar badrummet.

Hungrigaste: Luis Suarez.

Minst välplacerade: Vi när vi råkade befinna oss på en uteservering med storbilds-TV i Köln under VM-finalen i fotboll. Och höll på Argentinien.

Rättssamhälle i praktiken: Att polisen utan vidare kan köra på eller rida rakt över människor som står på en gata medan människor som sjunger psalmer, krokar arm, skriker och vägrar flytta sig i protest mot nazister åtalas. Att nazister kommer undan med några månader i fängelse när de överfaller vuxna och barn i en fredlig demonstration, alltmedan polisen bara tittar på, medan en av de överfallna som dömdes för att ha gett igen fick sex års fängelse. Att nazister tillåts vandra runt i timmar på Södermalm med polisbeskydd skanderande "ut med packet" och "Sverige åt svenskarna". (Jo, jag fattar att det finns en gradskillnad här men det är omfattningen av skillnaderna jag vänder mig emot. En kniv i ryggen är självklart allvarligare än en kastad halvlitersflaska men hur är det med uppsåtet att skada?)

Strateg: Cesare Borgia (åtminstone som han skildras i den europeiska versionen på HBO)

Mest överskattade: Lena Andersson.

Hjältar: Alla som gett sig ut på gatorna i protest mot fascismen.

Mästerfotograf: F, 4 år.

  
Bästa mobilkamera: Nokia Lumia 910

Vem är det som inte kan förhandla?

Mitt första fasta jobb var som förhandlande ombudsman, 28 år gammal. Lika gammal som Annie Lööf var när hon blev minister. Och, så här 18 år senare kan jag ju konstatera att jag inte var helt erfaren som förhandlare utan tog hjälp av dem som kunde jobbet. Jag förhandlande inom branscher där lokala fackliga organisationer ofta saknades vilket ledde till en stor mängd förhandlingar med såväl arbetsgivare som deras organisationer och advokater. Inte sällan kom man till förhandlingsbordet utan att veta ett dugg om vilka man skulle möta på andra sidan eller hur förhandlingen skulle komma att föras, bara att den skulle leda till en överenskommelse. På regionkontoret där jag jobbade satte vi nämligen en ära i att inte skicka upp en enda förhandling till central nivå, det skulle lösas lokalt av oss regionala förhandlare. Idag består mitt förhandlande mest av lokala förhandlingar med min egen arbetsgivare, då jag är ordförande för den lokala SACO-s-föreningen med 60-talet medlemmar. En något annorlunda situation då jag förhandlar med mina egna kollegor, men grunderna för förhandlingen är i stort de samma, att vi är två parter som ibland har olika intressen som ska jämkas samman.

I samband med att Stefan Löfven och Socialdemokraterna vann valet, som största parti med störst beslutsunderlag i riksdagen, har förståsigpåare med såväl statsvetenskaplig och journalistisk bakgrund slagit fast att det här med politiska förhandlingar skiljer sig avsevärt från fackliga förhandlingar. Den stora skillnaden skulle enligt den av medierna utnämnda expertisen vara att fack och arbetsgivare har ett gemensamt intresse av att komma överens, något som de politiska partierna nödvändigtvis inte har. De senare sägs drivas av ideologiska grundinställningar och styrs mer av dessa än en vilja att komma överens rent sakpolitiskt. (Som om svensk politik inte alltid handlat om sakpolitiska överenskommelser eller fack och arbetsgivare inte drivs av ideologi.)

När Löfven nu fått Alliansen till förhandlingsbordet genom att låta Magdalena Andersson ta kontakt med Göran Hägglund (KD) och börja där så framställs han av bl a DN och Expressen som att det var andra inom partiet, t ex Mikael Damberg, som lyckades få förhandlingen i hamn. Löfven själv framställs som en elefant i en porslinsbutik som inför jul ifrågasatte Alliansens förhandlingsvilja och ansvarstagande. Alliansen påstås ha blivit sårade och hotat med att avsluta förhandlandet i oenighet.

Som jag ser det kan det förhålla sig på två sätt. Endera är Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund och Anna Kinberg Batra (M) precis så tonårsmässiga som dom framstått senaste tiden att dom inte förmår se att det som sker är ett spel på flera nivåer, att man har en förhandlare som sköter förhandlingarna i stängda rum dit inte pressen eller allmänheten har tillträde. Där kan allt lyftas upp på bordet, man tillåts diskutera fritt och det förutsätts att ingenting läcker ut från dessa förhandlingar medan de pågår. Utåt sett håller man masken, särskilt om förhandlingarna pågår i "hemlighet". Det är därför självklart att Stefan Löfven inte i ett så känsligt skede kan avslöja att förhandlingar pågår eller vad dessa innehållet. För att hålla masken och i avsaknad av en överenskommelse säger han därför det han förväntas säga, skulle han i stället utelämna den obligatoriska kritiken av Alliansens agerande i samband med budgetomröstningen så skulle det ju snarare bekräfta att förhandlingar pågår. Hur många gånger har vi inte sett parterna på arbetsmarknaden befinna sig "låååångt" från varandra för att ett par timmar senare vara överens?

Eller så är det Expressen och DN som inte begriper sig på förhandlingar på flera nivåer samtidigt och som tolkar in åsikter hos Alliansledarna som dom i själva verket inte har.

Vilket som stämmer bäst är upp till var och en att förhålla sig till. Med tanke på vad som läckt ut från samtalet som fördes den 2 december, dagen innan budgetomröstningen, så håller jag det inte för omöjligt att det faktiskt förhåller sig som med tonårsteorin. Med en 31-årig Centerledare med ingen arbetslivserfarenhet utanför politiken som står och skriker att Stefan Löfven, 57, som fick sitt första fackliga uppdrag två år innan Lööf föddes, ska be om ursäkt för hur en riksdagsgrupp där han inte ens ingick röstade under förra mandatperioden. Nu vet jag inte hur Löfven är lagd, han kanske har en stor respekt för andra människor oavsett deras erfarenhet eller attityd. Jag vet bara att jag själv förmodligen skulle känna en viss överseende förvåning över ett sådant uppträde. Lite som björnen Baloo i Djungelboken när Mowgli kaxar sig. Men det är jag det. Att det inte går att nå någon förhandlingsöverenskommelse under sådana former är dock ganska uppenbart. Att Kinberg Batra nu
försöker skriva om historien genom att påstå att de var redo redan då är ju uppenbar bullshit. Då hade de lagt ner sina röster.

Utifrån vad som sägs ska ha skett vid dessa samtal är det tvärtom tydligt att någon förhandling inte var möjlig vid detta tillfälle. I stället var det förmodligen så att Alliansledarna trodde sig ha regeringsmakten, med stöd av SD, i en liten ask. Detta trots att deras avgående statsminister Fredrik Reinfeldt lovat släppa fram en minoritetsregering som har stöd av största blocket. Vilket för oss in på det som Stefan Löfven inledde sin presskonferens med igår när han presenterade den s k Decemberöverenskommelsen. Att minoritetsregeringar snarare är regel än undantag i Sverige. Ibland har vi haft regeringar som bara bestått av ett enda parti, som Ola Ullstens Folkpartiregering på 1970-talet. Detta sätt att regera Sverige har krävt blocköverskridande överenskommelser och faktiskt kan man säga att det leder till ett större inflytande för fler av partierna i riksdagen. Det leder även till att man i utskott och utredningar kan diskutera sakfrågor på ett annat sätt än när regeringen regerar i majoritet. Jämför gärna med majoritetsregeringen 2006-2010 som genomförde stora förändringar som försämringar av sjukförsäkringen, nedläggningar av forskningsinstitut och utförsäljningar av gemensamma tillgångar utan att någon kunde sätta emot ett enda dugg. Nä, man skippade ju till och med remissrundorna i flera fall.

Det är dessutom så att man i det parlamentariska system som vi har i Sverige förutsätts veta att man röstar på ett parti med kunskapen att detta parti faktiskt kan välja olika allianser i riksdagen. En röst på MP kan betyda att man får eller inte får en Förbifart. En röst på V  betyder garanterat ingen regeringsmakt för partiet men kanske möjlighet till inspel från vänster. Röstar man t ex på SD vet man redan från början att det är en bortkastad röst i den meningen att de inte kommer få särskilt mycket inflytande om de inte kan liera sig med andra partier, vilket dom visat sig oförmögna att göra med sin rasistiska politik. Så funkar demokratin. Det är inte så att 13 procent av rösterna ger 13 procent inflytande i riksdagen. Det kan i stället ge mindre inflytande än ett parti med drygt fyra procent som hamnar i regeringen. Lev med det, det är en del av en parlamentarisk demokrati med fler partier än två.

Så där satt Alliansens ledamöter i riksdagen den 3 december och röstade för sin egen budget tillsammans med SD. I from förhoppning om att Löfven skulle avgå och lämna till talmannen att försöka hitta en annan regering. Där skulle Alliansen träda in på scenen och triumferande vandra in i Rosenbad igen. Så blev det inte.

I stället gjorde Stefan Löfven det en skicklig förhandlare gör. Han synade Allianspartiernas kort genom att meddela att han tänkte utlysa nyval. Dessutom i en presskonferens med ett framförande som till och med fick mig att vilja rösta på S för första gången i mitt liv. Det var nära på en landsfader som trädde fram där och tog ansvar. (Vilket givetvis Alliansen skulle sagt sig göra när de bildade regering igen.) Fast Löfven hann före genom att köra chicken race. Något vi sa här hemma redan vid valet att han borde göra. Köra på med en egen budget och räkna med att inget av Allianspartierna vill gå igenom ett extra val när Reinfeldt lämnat walk over, de inte har någon ledare för Alliansen på plats och ett av partierna hänger på gärdesgården för att komma in i riksdagen. Vi räknade dock inte med Alliansens makthunger eller att dom verkligen inte trodde att Löfven skulle syna dem. Istället trodde jag i september snarare på utkvittning och nedlagda röster.

Det krävdes ett hot om extra val för att få dem dit. Och nu har Löfven fått Alliansen att gå med på att släppa fram en S+MP+V-budget i fyra år.

Vem är det som inte kan förhandla? Och är det inte i själva verket så att förhandlandet förändrats både inom facket och inom politiken, men att den som kan förhandlingsspelet ofta är den som vinner. Stärkta i att dom ju faktiskt vann valet.

Nationalistisk begreppsförvirring

Björn Söder, sverigedemokrat och andre vice talman i riksdagen har låtit sig intervjuas av DN:s Niklas Orrenius. I intervjun funderar Söder över det här med nationstillhörighet, Orrenius lyssnar och låter sedan Söder läsa sina citat inför publicering varpå Söder säger att Orrenius uppfattat det korrekt och att man väl inte "ska gå in och snygga till i efterhand".

Björn Söder vid riksdagens öppnande

Efter publiceringen har en mindre storm utbrutit på sociala medier och de flesta av de större tidningarna skriver om Söders uttalanden i artikeln. Företrädare för judiska grupper uttalar sig och det hela får faktiskt lite mer uppmärksamhet än vad som är vanligt när SD uttalar sig om olika minoriteters skyldigheter. Söders synpunkter speglar ju bara partiprogrammet och är inte någon direkt nyhet.

Vad är det då Söder sagt? Jo, det gamla vanliga som partiet alltid drivit, att man måste assimileras för att bli svensk. "Resistance is futile, you will be assimilated", som dom skulle uttryckt det i Star Trek. Orrenius frågar sedan om att Söder ska ha sagt att vi har människor från "andra nationer" i Sverige. Det är DN som sätter citationstecken kring "andra nationer" och det verkar vara här begreppsförvirringen börjar, både hos Söder, Orrenius och läsarna.

En assimilerad kapten Picard.

Söder förklarar detta med att vi t ex har "den samiska och den judiska nationen" i Sverige och, på fråga om man inte kan vara jude och svensk samtidigt svarar Söder:

"Jag tror att de flesta med judiskt ursprung som blivit svenskar lämnar sin judiska identitet. Men gör de inte det behöver inte det vara ett problem. Man måste skilja på medborgarskap och nationstillhörighet. De kan fortfarande vara svenska medborgare och leva i Sverige. Samer och judar har levt i Sverige under lång tid."

I debatten som följt på detta har jag sett både upprördhet över att Söder hävdar att samer är en nation och uttalandet att "judar och samer levt i Sverige i flera hundra år" (i ett kommentarsforum nånstans). Andra reagerar helt enkelt på särskiljandet i Söders uttalande, vilket förmodligen grundar sig i att Söder har en essentialistisk syn på nationalitet som något inneboende, där fokus ligger mer på biologi och etnicitet än på språk, religion, härstamning, historia, kultur och traditioner vilket i sig skulle påverka t ex sociala normer. I stället för att se det som att en person med en hel uppsättning av sådana här faktorer i sitt bagage faktiskt kan mixa dem med språk, kultur, traditioner och sociala normer i det land dom nu lever i. Är man född i Sverige av t ex judiska föräldrar från Ungern så har man förmodligen med sig, utöver familjens religion som ju kan variera från person till person, kultur och traditioner som är både judiska, ungerska och svenska. Att då skilja ut personer utifrån deras ursprung och kräva assimilering blir ju lätt löjligt, men icke desto mindre allvarligt med tanke på den historia vi har gemensamt i Europa.

Det skulle ta en universitetskurs i nationalism för att reda ut begreppsförvirringen men eftersom jag råkar ha läst just en sådan som del i en mastersutbildning ska jag åtminstone försöka mig på några små klargöranden.

Först det här med identitet. Identitet och nationalism är inte samma sak. Men visst känner många identitet med sin nation  och kan ju då följaktligen identifiera sig själv med en viss nationalitet, t ex den kurdiska, eller för den delen den samiska. Och här kommer ju det problematiska med nationalismen, när man nu identifierar sig med två nationer samtidigt, vad är man då? Om man nu t ex har växt upp med flera olika kulturer och traditioner? Kan man själv välja sin nationalitet?

Niklas Orrenius: "Komikern Soran Ismail brukar säga att han är 100 procent svensk och 100 procent kurd. Kan man inte vara det?"

Björn Söder: "Jag tror inte att man kan det, att tillhöra två nationer på det sättet. Däremot kan ju kurder vara svenska medborgare. Problemet är om det blir för många i Sverige som tillhör andra nationer."

Här måste vi skilja på begrepp som stat och nation. Staten, det är det Söder talar om när han pratar om medborgarskap. Samerna och judarna som omnämns är, som Söder påpekar, medborgare i staten Sverige tillsammans med alla andra medborgare oavsett vilket nationalitet de anser sig ha. Staten Sverige har länge sett sig självt som en nationalstat d v s där nation och stat har samma gränser, eller där man ignorerar att det inom statens gränser finns en rad olika nationaliteter, styrt av ovanstående uppräknade faktorer. Ett bra exempel är just kurderna som ser sig som en egen nation med eget språk och egen kultur trots att dom inte har någon erkänd stat. (Särdragen inom en nation kan givetvis variera beroende av var man bor, helt opåverkad av t ex lokala seder eller av majoritetsbefolkningen är man ju inte, vad än Söder tror.) Det finns således kurder i Irak, i Turkiet, i Syrien, i Iran, i Sverige. Dessa är samtidigt medborgare i den stat de bor i. När Söder pratar om en arabisk nation blir det dock lite vanskligare. Om man nu inte bekänner sig till en panarabisk nationalism, vilket vi får anta att Söder inte gör. Arabisk nationalism däremot syftar snarare på att bygga upp nationalstater i koloniserade stater, t ex den Palestinska staten på av Israel ockuperade områden.

Sen detta med en judisk nation i Sverige. Hur skiljer man religionen från nationen? Det är här det skulle krävas mer tid och plats. Men jag läser i Söders uttalande in en önskan om att judar i Sverige ska överge sin religion för att bli svenskar. Detta om människor som kanske levt här i generationer, helt i strid med internationella konventioner om religionsfrihet. För att få vara inkluderad måste du assimilera dig och överge din tro och dina traditioner, börja fira jul i åminnelse av en hittepå-Messias i stället för hanukkah i firandet av återinvigningen av Jerusalems tempel.

Till sist vill jag även poängtera att man inte helt lättvindigt kan jämföra den nationella minoriteten judar med diton samer med det lite lättvindiga "lång tid" om hur länge dom bott här. Påminner om att samerna, till skillnad från alla andra i detta land, bott här sen inlandsisen drog sig tillbaka, åtminstone. Samerna har, till skillnad mot något annat folk i Sverige, status som urfolk. Att SD har börjat ragga väljare i Norrland genom att vilja inskränka detta folks rättigheter är väl kanske symptomatiskt för den kolonialism Söder själv kritiserar när det var Sovjet som utövade den. Eller hur var det nu med startandet av Lunds universitet, för att ta trakter som Söder känner bättre? Ett led i att göra skåningarna svenska, något många skåningar fortfarande, 346 år* senare, vrider sig över i plågor när det kommer på tal.

Kan vi inte bara komma överens om att var och en får fira sina högtider och prata vilka språk de vill, så kan vi väl samtidigt komma överens om ett gemensamt statsspråk, lämpligen svenska, för våra mellanhavanden. Med möjlighet till tolkning och översättningar för dem som ännu inte lärt sig eller inte kan prata av en eller annan orsak. Att vara medborgare ligger nödvändigtvis inte i att vilja fira jul eller prata svenska utan brytning.

Uppdatering: När jag tänker efter så framstår det faktiskt som sensationellt att en representant för riksdagen uttalar sig så här om svenska medborgare. Meningen är väl att han ska stå över partipolitiken och vara en representant som ska kunna företräda Sverige i officiella sammanhang. Att då hävda att alla måste assimileras, d v s ge upp sin identitet med andra nationaliteter än den svenska, för att bli betraktad som svensk är uppseendeväckande. Måste nog dela Kent Wistis kommentar till detta:

Fotnoter:

* Från bildandet av Lunds universitet.

Länkningen funkar inte på den dator jag sitter vid men här kommer

Orrenius artikel: http://www.dn.se/val/nyval-2015/den-leende-nationalismen/
Krav på Söders avgång: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/avgangskrav-mot-bjorn-soder_4188109.svd
Wikipedia om panarabism: http://sv.wikipedia.org/wiki/Panarabism

Svenskarnas dåliga samvete orsak till öppenheten inför flyktingar?

Från en god vän i Norge fick jag denna artikel av litteraturkritikern och författaren Håvard Rem. Min vän ville veta vad jag tyckte om artikeln, som synes förfäkta uppfattningen att i Norge pratar man med sina rasister eftersom man gjort upp med nazismen efter andra världskriget. I Sverige är vi fortfarande lite ångerfyllda över vår eftergivenhet under kriget och därför tar vi emot flyktingar med öppna armar för att vi egentligen har dåligt samvete. (I en mycket flyktig sammanfattning.)

Detta var en ny tolkning. Frågan är om den kunde göras någon annanstans än på andra sidan Kölen där uppfattning att Söte Bror borde skämmas kanske är något starkare än hos svenskarna själva? Det kan låta arrogant men så är ju också svenskarna arroganta i förhållande till lillebror, fast vi inte alltid är medvetna om det.

Under tiden har vi i stället haft en efterkrigshistoria präglad av stor invandring från Italien, Turkiet, Jugoslavien, Chile, Argentina, Grekland, Iran och så återigen Balkan under 90-talet. Detta är människor som bor och jobbar i Sverige sen generationer. De är våra grannar, arbetskamrater, barndomskamrater, läkare, tandläkare, pizzabagare, journalister, politiker och, framförallt, vänner. Jag vågar nog påstå att detta har en större inverkan på svenskarnas vilja att nu ta emot människor i nöd från Syrien eller Somalia än dåligt samvete för att Hitler fick transportera trupper genom Sverige. Hur många under 30 har ens koll på det senare, med tanke på den historielöshet som finns i Sverige. Att det skulle finnas  svenskar som går runt och skäms för vad Per-Albin Hansson gjorde för 75 år sen framstår som en lite udda tolkning.

Lägg till detta den inverkan den svenska modellen haft på oss. Människor var organiserade genom sin fackklubb på jobbet och hade som anställda samma intressen, bra arbetsmiljö och schysst lön, oavsett om man var från Diyarbakir i Turkiet eller Emmaboda i Småland. Samtalen vid fikabordet påverkades av den sammanhållning det innebar att vara jobbare på samma fabrik. Givetvis var inte denna samvaro helt friktionsfri på alla arbetsplatser, rasism har ju alltid funnits även i Sverige. (Om detta kan de flesta rasifierade människor vittna.) Däremot vågar jag säga att det fanns ett gemensamt sammanhang även om man inte efter jobbet gick hem till varandra och åt middag tillsammans. I samband med 90-talskrisen, då vi fick in Ny demokrati i riksdagen, började den svenska modellen urholkas, och facket tappade i makt vilket även gjorde att medlemsantalet minskade, något som eskalerat sedan Alliansens maktövertag 2006 och höjandet av avgiften till a-kassan. På senare år har visstidsanställning blivit mer regel än de undantag de enligt svensk och europeisk lagstiftning ska vara. Arbetslösheten har ökat och svenska ungdomar får söka jobb i Norge. Åtta år med en borgerlig regering har skapat ökade klyftor i samhället och bara talet om detta gör att folk blir rädda att de ska få det sämre, även om de fått mer över efter att skatten är betald (så länge de har jobb och inte är sjuka, arbetslösa eller pensionärer).

Men tillbaka till detta varför så många lever i uppfattningen att ingen pratar med SD. I riksdagen pratar ledamöterna med dem hela tiden. Debatten förs hela tiden. Kanske handlar detta att "ingen pratar med oss" egentligen om att "ingen håller med oss". Vilket är orsaken till att ingen vill samarbeta med dem. Det är inte konstigare än att Moderaterna (eller Höyre) inte samarbetar med Vänsterpartiet (eller Socialistisk Venstreparti). Att Erna Solbergs Höyre kan samarbeta med Fremskrittspartiet (Frp) beror, antar jag, på att dom delar politiska värderingar. Det finns inga andra partier i Sverige som delar SD:s värderingar, vilket kan bero på att SD snarare ligger nära Front National än Frp. Ta till exempel hur Frp och Dansk Folkeparti vägrade sitta i samma grupp i Europaparlamentet som SD. SD kommer ur vit makt-rörelsen och läser man deras program och ser hur dom agerar (t.ex. ställa till kaos och fälla alla regeringar som inte dansar efter deras pipa) så är det ett nyfascistiskt tankegods. Detta finns inte på samma sätt hos Frp som i stället varit ett klassiskt missnöjesparti som Per Svensson i sin av SAS censurerade artikel beskriver så här

"De partier Glistrup och [Carl I Hagens föregångare] Lange grundade var klassiska missnöjespartier som ville ställa till problem för en välfärdsstat som många på 70-talet tyckte hade vuxit sig för stor, fet och självtillräcklig."

Summa summarum kan man fråga sig om inte svenskarnas positiva inställning till invandring mer handlar om att vi vill vara anständiga och stå upp för internationella konventioner än om dåligt samvete för vilka beslut den förr-förr-förr/.../förr-förre statsministern tog 1940-45. Att ca SD:s väljare inte håller med beror inte så mycket på kritik av etablissemanget (som i ett klassiskt missnöjesparti à la Frp) utan mer om att dessa 15 procent faktiskt är rätt intoleranta mot framförallt muslimer, som ju utgör en stor del av dem som kommer från Somalia och Syrien. En liknande, om än inte lika omfattande, intolerans kan bara hittas hos Kristdemokraterna enligt ny forskning som presenterades i veckan som gick. Varannan SD-väljare är negativ till att ha en muslimsk granne. Att dessa forskare i sitt uppdrag att presentera vad de kommit fram till blir mordhotade är även det symptomatiskt för ett parti och deras svans som är något mer än bara ett missnöjesparti.

Om anständighet och självinsikt

- Varför skriver du aldrig på bloggen längre?

Min vän K tycker det är synd. Hen har inte Facebook och kan därför inte ta del av mina inlägg där.

Ja, varför skriver jag inte längre? Jag har ju fortfarande lika mycket synpunkter som vill ut. Grejen är väl den att Facebook är snabbare och mer lättåtkomligt. Fast det är ju också begränsande när man vill göra djupare analyser. Vilket skulle behövas fler av i detta samhälle.

Så bara just därför ska jag nu analysera senaste veckans händelser. Fast mest kommer detta inlägg att handla om att jag verkligen inte begriper mig på de människor som röstar på Sverigedemokraterna (SD). Eftersom deras motiv ofta sägs vara så tvärt emot vad SD egentligen står för. Både dom och jag verkar vilja ha lägre skatt för pensionärer, högre a-kassa, rätt att säga vad man vill. (Fast jag anser att det finns gränser för vad man säger/skriver offentligt eller till varandra, av anständighetsskäl.) Allt detta motverkas av SD och deras nättroll. I Riksdagen röstar partiet emot höjd a-kassa och sänkt skatt för pensionärer (de som verkligen är pensionerade). På nätet förföljs och hotas alla som säger något negativt om SD eller deras politik. Vilket är symptomatiskt för dessa extremistpartier. Systerpartiet i Norge, Fremskrittspartiet (Frp), som ju inte ens har samma nazistiska rötter som SD, har reagerat på en artikel i SAS jultidning. Där skrev Sydsvenskans medarbetare Per Svensson om hur olika högerextrema rörelser bildats. I artikeln nämnde han både Frp:s grundare Carl I Hagen och medlöparen Vidkun Quisling, mannen som alla norrmän hatar och därmed per definition aldrig kan anses vara av samma skrot och korn. Frp däremot fick tillräckligt med röster för att nu sitta i regeringsställning. (Och för att Moderaternas kompisar i Höyre inte är lika nogräknade som Fredrik Reinfeldt trots allt varit.) Det var just detta som Carl I Hagen påpekade för SAS, att eftersom finansministern är från Frp så borde statsägda SAS akta sig för vad dom skriver i sitt magasin. Vilket SAS gjorde genom att dra in hela upplagan.

Sen har vi Linus Bylund, riksdagsledamot för SD och Jimmie Åkessons högra hand. Han har en ovana att twittra utan impulskontroll. Så snart han ser en tweet eller ett inlägg som ifrågasätter hans parti eller deras politik bemöts den ifrågasättande skribenten med invektiv som "mupp", "tönt", "hjon" eller "skogstönt". Ofta följt med tillägget "block" som innebär att Bylund blockerar den misshaglige på Twitter.

Rätten att säga vad man vill, var det. Det är detta parti som nu framställer sig som ansvarstagande och det enda sansade partiet i riksdagen. Nämnde Bylund är upprörd över att Stefan Löfven och Magdalena Andersson anammat begreppet att tala om en spade som en spade och kallat SD för nyfascistiska. Bittert twittrar han

"De vars behov att hitta på nedlåtande ord om sina motståndare överstiger förmågan att bemöta argument är i sanning ömkliga små människor."

Självinsikt är i sanning lika svårt som för ett kvalster att förstå att det bara syns i mikroskop, för att fritt citera Charlie Christensens Arne Anka.

Och det är detta som är så svårt att förstå att väljarna inte inser. 

Den senaste veckan har SD trumpetat ut att de röstade ner regeringens budget för att regeringen inte pratar med dem om invandring. Vikarierande partiledaren Mattias Karlsson ansåg t o m att han med 12,9 procent av rösterna representerade en tyst majoritet av svenskarna när han i 20 minuter stod och drog fabricerade siffror om invandringen. Fast 82 procent av väljarna de facto avstod från att rösta på Karlssons parti och dess politik.

Och väljarna känner igen sig, de är ju i själva verket en tyst majoritet eftersom "alla" de känner tycker likadant. Dessutom tycker alla som skriver på Flashback och Avpixlat likadant och det är väl ändå en majoritet av alla människor i Sverige? Det är lite som om jag skulle tro att mitt Facebookflöde, bestående av medelklassakademiker med världssamvete, är representativt för folkviljan. Det måste ju ändå bero på valfusk att inte Fi fick 35 procent av rösterna i senaste valet?

Samtidigt kommer nya forskningsrön från Linköpings universitet om att stödet för SD inte handlar om missnöje med etablissemanget utan att SD-väljarna helt enkelt är mer intoleranta än andra partiers väljare. Att sådant inte tillhör det som måste få sägas bekräftas av att forskarna genast hotades anonymt på nätet.

Tidigare i år kom forskning om att människor med sämre kognitiv förmåga också har lättare att utveckla fördomsfullhet och lockas av extremhögerns förenklade budskap. Kanske är det därför man har så svårt att förstå det parlamentariska systemet i Sverige och så lätt för att köpa budskap som inte tål någon större granskning. Kanske är det också därför rörelserna så aggressivt ger sig på alla som ifrågasätter dessa förenklade och ibland helt osanna budskap. I Sverige röstar vi på partier som om dom når över fyra procent kommer in i riksdagen. I Riksdagen arbetar man i utskott och lägger fram motioner. Ibland stiger man upp i talarstolen och talar för eller emot ett politiskt förslag. Då bemöts man av andra riksdagsledamöter och har ofta möjlighet till replik. Det uppstår diskussion både i utskott och plenisal, alla pratar med alla. Det är inte något parti som helt möts av tystnad. Att påstå att ingen vill prata med SD är helt enkelt inte sant, det är något SD själva påstår utan att kunna belägga och något som vissa högermedier väljer att göra till en sanning. Att säga att "ingen vill prata med SD" är ju helt enkelt inte sant eftersom partiföreträdare för alla partier pratar med dem hela tiden.

En helt annat sak är dock vilka partier som samarbetar med varandra i Riksdagen. Förtjänstfullt framställt av Robert Aschberg i Aftonbladet i veckan. Aschberg som också är hatad och hotad för att han inbillar sig att man får tycka vad man vill i Sverige. Det är ganska självklart att t ex S inte fick något större inflytande över Allianspolitiken 2006-2014. Därför att de olika partierna har olika ideologi, olika politik och, ja, helt enkelt tycker olika. Vänsterpartiet har heller aldrig fått vara med i en regering, men eftersom S, MP och V tycker lika i vissa frågor och deras ideologier inte skiljer sig radikalt åt så kan V få vara med och samarbeta kring budgeten, mot att de lovar att rösta på den. Med SD förhåller dig sig så klart annorlunda, regeringen och V har en helt annan grundinställning rent ideologiskt än SD och det finns således lika lite anledning att samarbeta med dem som det skulle vara för Alliansen att samarbeta med V. Hör vi Jonas Sjöstedt gråta ut i medierna om detta? Nej, för det är så den representativa demokratin och parlamentarismen i Sverige måste se ut, var och en väljer sin ideologiska hemvist och samarbetar med vem man vill.

Detta sagt har jag ett förslag. I stället för att alla andra partier, med andra grundideologier, ska börja prata om invandringen som ett problem, borde dom börja prata om den utifrån sin egen ideologi. Som något som stärker Sverige i det globala samhället. Men också bara i den utsträckning som frågan kräver. Invandring är inte på något sätt Sveriges viktigaste fråga, det är istället jobben, skolan och välfärden. Självklart blir då dessa politikområden prioriterade framför det självklara att Sverige ska leva upp till internationella konventioner om att alla har rätt att söka asyl, och det självklara att vi som ett förhållandevis rikt land ställer upp för människor i nöd. Det är lite som när grannen lånar ut sin gräsklippare och jag återgäldar detta med att låna ut vår jordfräs. Ibland behöver man hjälp, och då kan det sitta fint med ett rykte om att vara anständiga människor.