I Svenska Dagbladets kulturbilaga kan vi idag läsa om hur Pride håller på att tas över av queeraktivister. Eller om det var extremvänstern. Eller anarkister. Artikelförfattaren verkar inte se någon skillnad mellan dessa tre grupper. Trots att den enda vetenskapliga källa han använder i artikeln uttryckligen påpekar att alla som kallar sig queer inte är vänsterextrema eller anarkister. I pappersupplagan lyder rubriken "Vänsterextremism det nya hotet mot Pride". Detta har ändrats i nätupplagan redan nu kl halv åtta på morgonen. Nu kidnappas Pride, lite mer svepande, från vänster.
Artikelförfattaren använder sig av anekdotisk bevisföring med t ex Uppsala Pride som ett exempel. Detta är en ideellt arrangerad tillställning av personer som bl a står för antikapitalism. Ett krav för att kunna vara med var att man skulle dela denna politiska åskådning. Vilket Folkpartiet gjorde ett nummer av. Man skulle ju kunna tycka att FP kunde arrangera sina egna, kapitalistiska, arrangemang om dom nu vill och inte behöver vara med på vänsteraktiviteter. (Eller ta tåget till Stockholms Prideparad.) Problemet är att antikapitalisterna i Uppsala använder sig av begreppet Pride, som inte är skyddat. Vem som helst får använda det och att göra det genom att stänga olika grupper ute känns lite som man förfelar hela syftet.
Och där har artikelförfattaren rätt. Pride ska vara inkluderande. Tyvärr finns det grupper som inte håller med. Dessa har en tendens att dyka upp i alla rörelser, särskilt sådana som vinnlägger sig om att vara extra demokratiska till sin form. Alla är välkomna att vara med, alla är välkomna att göra sin röst hörd. Och det gör dom. Men problemet är att dessa personer har så svårt att leva efter just den devisen om någon inte håller med dem. Jag har själv sett detta ske inom Feministiskt initiativ. (Och då är det inte grundarna jag talar om.) Snarare hänfaller dom till sekterism med samma motto som George W Bush, ironiskt nog. Either you're with us or against us. Dom har sett ljuset och vet precis vilken vägen dit är. Med ett ganska aggressivt förhållningssätt skrämmer dom bort alla som förvisso delar deras mål men inte metoderna. Särskilt de som är gamla nog att ha sett detta förr, på 1970-talet.
Nu pratar man även i P1 om hur Pride håller på att tas över inifrån. Men dom gör inte SvD:s misstag att helt förneka hotet från de högerextrema. Medan English Defense League tänker hålla ett möte under Pride skriver SvD att "hotet mot Pride kommer inte längre från högerextrema utan från vänsterextrema". (I ingressen, förmodligen gjord av samma person som skrev den nu ändrade rubriken. Vilket inte lär vara artikelförfattaren.) Detta samtidigt som vi i sommar sett bilder från Ukraina där högerextrema hoppar på huvudet på Prideaktivister.
Det är nog så att det fysiska hotet om våld från de högerextrema alltid kommer finnas där. Medan "hotet" från rörelsens egna medlemmar snarare är att folk inte orkar vara med när vissa grupper, i intersektionalismens namn, vägrar respektera några andra åsikter än sina egna. I förlängningen blir dessa aktivister ganska ensamma, rörelsen försvagas och högerextremisterna kan fira ännu en seger.
