Tuves och Luvas jul - ett akvarium av glas och neonljus

Tuve och Luva hade knappt hunnit anlända till Vällingby innan deras landlady erbjöd dem att följa med till Kista Galleria. Där fördrev dom tiden med fika och shopping medan den nu mera nytvättade Peugeoten fick en ny ruta. Inte bara fanns det människor där ute i världen som bedrev trafficking med skumtomtar, de slog sönder varandras bilrutor också. Bara på kul sådär. Det här var andra gången på ett år det skett, berättade landladyn bittert.

Men biltvätten var kul, tyckte både Tuve och Luva. Så mycket skum (!) och vatten; som att sitta i ett akvarium fast tvärtom! Kista Centrum var också som en samling akvarier, med en massa fiskar i kulörta färger och varierande mönster som simmar omkring i skarp belysning. Glitter, kulor och girlanger gnistrade ikapp för att locka till julshopping.

Men Tuve och Luva hittade strax ett gäng glammiga kusiner, Glamourtomtar, som hade party i ett akvarium, tillsammans med en ganska stiff snubbe i jeans och palestinasjal. Kanske påminner det landladyns ömma moder om hur det brukade gå till när hon och hennes då betydligt mindre men desto hyperaktivare dotter besökte Karlstads klädbutiker på 1970-talet. Man kan ha mycket kul i skyltfönster!

Tuves och Luvas jul - lift till Stockholm

På Statoil vid Rosenlund stod två små skumtomtar och liftade. Dom var på väg norrut sa dom till kvinnan i den smutsgråa Peugeoten, som stannat för att tanka. Det var hon också och hon hade ingenting emot sällskap längs vägen. Vad hon inte berättade för Tuve och Luva var att hon under de senaste två veckorna säkert satt i sig en hel låda med skumtomtar. Det skulle ha känts lite som att berätta för en kambodjan att man tjänstgjort vid fängelset S-21 på 1970-talet.

- Buckle up, nu kör vi!

Sa kvinnan och så drog dom iväg norrut längs E4:an. Solen sken och Vättern glittrade i vinterljuset långt där nere. Ur radion ljöd Melody Gardots ljuva stämma. Tuve och Luva lutade sig tillbaka och kände sig nöjda, på det här sättet skulle dom komma till Stockholm före kvällen. Den snälla kvinnan hade till och med erbjudit husrum i Vällingby.

Rabiatfeminism proudly presents: Årets julkalender - Tuves & Luvas jul

Det här är Tuve och Luva. Tuve och Luva är två av de 170 miljoner skumtomtar som varje år tvingas gå ett dystert öde till mötes. Det som är speciellt med just dessa två filurer är att dom fått nog. Nog av att klämmas ner i påsar och kartonger inför jul, helt utan några regleringar om tomteskydd, bara för att sedan bli uppätna av glupska svenskar som varje år sätter i sig 1 000 ton skumtomtar. Tuve och Luva har fått nog. Det var därför dom en dag gläntade på locket till sin plastlåda på Coop Forum på A6 i Jönköping, sa hejdå till släkt och vänner och gav sig ut på vägarna för att finna lyckan.

Bilden här ovan är tagen i samma ögonblick som Tuve och Luva lämnat sina släktingar och vänner på Coop Forum, klättrat ner på golvet och gett sig av mot utgången. Vår fotograf lyckades fånga dem på bild precis innan de smet iväg genom en av de obemannade Shop Express-kassorna och försvann bakom en annan hotad varelse, en SAAB, ute på parkeringen.

Lyckligtvis har vi fått möjligheten att under december månad fram till julafton få följa Tuve och Luva på deras road trip runt mellersta delen av södra halvan av Sverige.

Häng på för nu bär det av!

Rabiatfeminism turns skvallersajt

Ena dagen får man läsa att Tiger Woods länge varit otrogen mot sin fru, Elin. Nästa dag har han kört iväg i sin nya SUV mitt i natten och krockat med ett antal brandposter för att sedan fortsätta in i ett träd. Hmmm, hur många är vi som kan se framför oss vad som föregått den scenen?

Uppdatering: Vad gjorde Elin med golfklubban? Dunkade hon klubban i bilen före eller efter kraschen? Var syftet att rädda maken eller klubba ner honom? Mystiken tätnar. Annars hade det varit spännande för alla rubriksättare out there att kunna skriva rubriker som

"Golfstjärna misshandlad av bedragen hustru med golfklubba."

Lismande krumbukter

Ibland undrar jag om jag bor i Sverige eller i något totalitärt samhälle med fjäskande journalister som slickar maktens röv. Det känns ibland som Kina-TV på riktigt när jag vänder första bladet i Svenska Dagbladet och får ögonen på den lismande ledarsidans krumbuktande inför makten. Idag är det socialborgarrådet i Stockholm, Ulf Kristersson (M), som är "mänsklig" och som "det finns flera anledningar att gilla". (P g a tekniska problem läggs de idag ut på Ledarbloggen.) För han säger att vi måste lita på Stockholmarnas medmänsklighet när det gäller bostadslösheten i Stockholm. Detta gör tydligen såväl honom som hans politik till just medmänsklig.

Detta påstår man dagen efter att UR-programmet Hemlös sänt en intervju (16.29 in i inslaget) med socialborgarrådet om hur försäljningen av allmännyttans lägenheter till bostadsrättsföreningar kan leda till minskat hemlöshet. Reportern dristade sig också att ta upp frågan om Ulf Kristerssons eget boende. Genom kontakter lyckades han ju 2007 smita förbi den 24 år långa bostadskön och få en stor våning på Folkungagatan i Stockholm. En våning som ägs av Ersta Diakoni som har som uppdrag att ge bostäder till hemlösa kvinnor. Det var alltså fullt relevant att programmet Hemlös frågar socialborgarrådet om varför han själv bor på 125 kvadrat, utan att behöva köa, i ett hus som skall vara till för hemlösa. Det tyckte dock inte Kristersson och hans handgångne man som fick ett hysteriskt utbrott och skrek åt reportrarna att detta får inte journalister i Sverige fråga om då de "pratar om helt fel saker". (Kristersson måste blivit tröstad när han öppnade Svenskan idag.) Varpå herrarna sprang ut ur rummet och slog igen dörren efter sig, lämnande kvar två snopna reportrar.

Men det verkar ju vara något Moderata politiker satt i system, att skaffa sig hyreskontrakt i stället för att köpa bostadsrätter, samtidigt som de vill att vi andra skall skuldsätta oss för att få någonstans att bo. Finansminister Anders Borg bor ju i studentlägenhet. Något han själv suttit hos Skavlan och skrutit om. Minsann, han slösar inte med sina pengar, han bor påvert. I en lägenehet som en student skulle haft.

Men medierna dom ägnar sig inte åt att granska korrupta politiker (annat än på Utbildningsradion då). Istället gör dom hela uppslag om att Gudrun Schyman vägrar berätta om hon skall vara med i nöjesprogrammet Lets Dance eller inte, och låter sin politiska kommentator Lena Mellin kommentera det hela med att Schyman minsann ljuger om att hon varit där och tränat för programmet, och att det varit förskräckligt om hon varit ledare för ett större parti. (Tydligen är Schyman viktig nog för att ge henne ett helt uppslag och kalla in Lena Mellin att kommentera ett nöjesprogram.) Det sorgliga är att denna granskning av Schymans dansvanor får så stor plats. Alltmedan politikerna i de större partierna fixar sig lägenheter tänkta för studenter och hemlösa kvinnor och kommer undan med det.

Nu invänder kanske någon att de 125 kvadrat som socialborgarrådet sprider ut sig och sin familj på inte skulle gått till hemlösa kvinnor, men då kan man även ifrågasätta Ersta Diakonis uppfyllande av sitt uppdrag. Två fel gör inte ett rätt. Sen har vi den lilla frågan om trovärdighet. Laila Freivalds fick avgå som justitieminsiter när det kom fram att hon ville köpa sin hyresrätt trots att hon företrädde ett parti som var emot sådana utförsäljningar. Det borde ju rimligen innebära att herrar Borg och Kristersson skall köpa sina lägenheter, nu när de tillhör ett parti som så ivrigt företräder en sådan linje. Men icke, de hyr. På bekostnad av hemösa och studenter.

Det är en högst relevant fråga att konfrontera dem med hur de ser på detta. Att Kristersson och hans entourage då springer skrikande ur lokalen är även detta mycket talande. Inslaget borde sändas i Rapport och fördjupas i Uppdrag Granskning. Men det kommer inte att ske, för i Sverige är deras beteende uppenbarligen helt OK. Så länge dom inte ljuger om huruvida dom skall dansa tango i TV, eller inte.

Pepparkaksgatan 10

Pepparkaksgatan 10 - Hemnet 558995

Nyheter från Småland

Här på bloggen har jag tidigare berättat om den stackars kvinnan i Jönköping som inte längre kunde tvätta i sin tvättmaskin då de fastklistrade siffrorna utanpå maskinen lossnat. Hon kunde inte trycka på knappen där det tidigare stått 60 grader eftersom hon nu inte såg just siffrorna 6 och 0. Jönköpingsnytt ryckte ut och ställde allt till rätta så Elektrolux fick betala en ny front till kvinnans maskin.

Månadens nyhet på Smålandsnytt, dit Jönköpingsnytt hör, är annars att bussen struntade i Siv, 80 år. Siv hade gått in och satt sig i busskuren och då hon inte gjorde några som helst tecken att villja åka med körde bussen förbi. Detta blir sedan månadens nyhet och tipsaren (Sivs dotter får vi anta) belönades med 3 000 kr. Detta scoop har man nu rullat i två veckors tid på nyheterna med uppmaningen att tipsa om nyheter för att tjäna pengar.

Hmmmm, idag brände kycklingen fast i wokpannan. Undrar om jag inte skall ringa nyheterna så dom får kräva en ny panna åt mig. Och igår var de jeans jag brukar köpa ovanligt trånga när jag provade dem i butiken. Det måste vara fel på hur dom är sydda! Jag tror jag ringer nyheterna! För att inte tala om den fläkt som bullrade så på caféet igår att jag fick flytta mig med min dator, och sätta mig vid ett annat bord där det inte fanns eluttag! Horribelt!

Rätten till heltid

Rätten till heltid är en ständigt omdebatterad fråga. Senast ut i debatten är Handels ordförande Lars-Anders Häggström som tänker kräva rätt till heltid för sina medlemmar i avtalsrörelsen 2010 och Svensk Handels vd Dag Klackenberg som tycker att rätt till heltid snedvrider konkurrensen. I veckan som gick fick vi även läsa att arbetsmarknadsminsiter Sven-Otto Littorin fräst till åt Eskilstuna kommun att det är skamligt att de som arbetsgivare inte kan erbjuda sina anställda heltid. Vi talar här om ministern som slängde förslaget om lagstadgad rätt till heltid på sophögen. Skälla på kommunerna kan han göra, arbetsmarknadsministern, men något eget ansvar för en situation där deltidsarbetslösa tvingas säga upp sina deltidsjobb för att stämpla på heltid, det har han inte.

Vi kan konstatera att lika velig som arbetsmarknadsministern är i frågan, lika veliga är arbetsgivarna. Å ena sidan skall parterna inte tvingas ta ansvar i avtalsrörelsen, å andra sidan skall lagstiftaren inte göra det genom lag om heltid. Här har även facket velat. Jag var själv med och drev på för rätt till heltid, en given jämställdhetsfråga, när remissvaret på utredningen skulle lämnas. Ett inte helt enkelt jobb.

Veligheten är givetvis högst medveten. De deltidsarbetslösa skall fortsätta vara en reservarbetskraftsarmé bestående av kvinnor som kan rycka in när arbetsgivarna behöver fylla hålen i sina scheman. Annars riskerar man att jobb försvinner. (Något som Handels nu säger sig vara villiga att riskera, det är dags att syna motpartens argument.) Det intressanta i sammanhanget är annars att dessa schemahål bara uppstår i företag där kvinnor är i majoritet. Som t ex i företag som säljer kläder till kvinnor. I företag med fler män bland de anställda, som försäljare av kläder till män eller sportartiklar, är heltid en självklarhet.

Tjänstemannaförbundet HTF, som organiserade anställda tjänstemän inom bl a handeln, genomförde 2003 en undersökning som kallades Tid i balans. Syftet med undersökningen var bland annat att fördjupa förbundets kunskaper om medlemmarnas arbetstid med särskild inriktning på deltidsarbetande och visstidsanställda. I undersökningen visades att 24 procent av HTF:s medlemmar arbetade deltid. Av dessa var nio av tio kvinnor. Det innebar att 32,5 procent av kvinnorna och sju procent av männen inom HTF arbetade deltid. (Det finns ingen anledning att tro att detta förändrats de senaste åren.)

Av dem som arbetade deltid uppgav 32 procent, eller nästan var tredje person, att de gör det ofrivilligt, att de var deltidsarbetslösa och egentligen ville ha högre arbetstid. Av dem som angett att dom jobbar frivillig deltid anger många familj och barn som skäl för detta. Mammorna hinner helt enkelt inte ha ett heltidsjobb.

Det är ett problem att kvinnor arbetar deltid för att hinna med det obetalda arbetet i hemmet, medan deras män arbetar heltid, och även övertid efter att man skaffat barn. Denna sneda fördelning av betalt och obetalt arbete leder till lägre löner, sämre karriärmöjligheter och sämre pensioner för kvinnorna. Regeringens mål för jämställdhetspolitiken att kvinnor och män skall ha samma möjlighet till ekonomiskt oberoende uppfylls inte. Om vi vill att kvinnor och män skall ha samma möjligheter på arbetsmarknaden och om vi vill upprätthålla arbetslinjen så måste vi finna lösningar på deltidsarbetet. Rätt till heltid är en väg.

Självinsiktens mästare

”Jag är en i övrigt ostraffad och exemplarisk medborgare med hög integritet och moral, en god och omtyckt make och far i en stabil och glädjerik familjesituation.”

Sa mannen som betalade 2 500 kr för att ligga med en rysk prostituerad på ett hotell i Stockholm medan hans fru var gravid. Integritet och moral var det ja.

Pär Ström, en manlighetens Anna Anka

Fick nästan lust att använda rubriken i föregående bloggpost även här. När jag läser om att Pär Ström vill få utnämningen av Cecilia Malmström till kommissionärskandidat som ett uttryck för mansförtryck. Tänker inte länka till Ströms förvirrade artikel utan nöjer mig i stället med att, för ovanlighetens skull, hålla med Sanna Rayman som i sin tur citerar Gustav Almestad. Å ena verkar Ström tycka (eftersom han skriver denna artikel) att det är förskräckligt att åter utse en, förvisso kompetent, kvinna som kommissionär, å andra sidan är det feministiska konspirationsteorier om man kritiserar att män utnämns tre gånger i rad.

Pär Ström börjar mer och mer avlöja sig som en manlighetens Anna Anka som inte fattat att han själv är inkovterad under facket "tokiga antifeministister som vi slänger in på debattplats för att röra om lite i bloggosfären kring deras galna, men inte särskilt vederhäftiga, idéer". Varför skulle han annars få komma till tals hela tiden? Han kan ju inte direkt visa upp några formella meriter inom området genus, kön eller jämställdhet än sina egna tyckanden. På vilka kunskapsgrunder gör han sina analyser? För att vara någon som förespråkar kompetens för olika uppdrag, kan Pär Ström förefalla kasta sten i glashus.

Camilla Lindberg (FP), Göran Skytte, Elise Claeson, Rigmor Robèrt och Anna Anka lär också stå på redaktörernas lista. Gemensamt för dessa är att jag, som rört mig rätt länge bland feminister, aldrig träffat de feminister som debattörerna i fråga målar upp i sina illustra skildringar av mansförtrycket. Men det kan ju helt enkelt bero på att det mansförtryckande matriarkatet bara existerar i skribenternas egna hjärnor, mest för att det ger dem utrymme på debattsidorna.

Även Trollhare och Sleepless analyserar fenomenet Pär Ström.

Sinnesslöa losers

Det kallade en polis, enligt VG, de sinnesslöa losers som vandaliserat en pepparkaksstad i Bergen i Norge. Barn hade tillsammans med sina föräldrar byggt upp en pepparkaksstad med 650 hus.

Pepparkakshusen är krossade. Bergen är i chock. På Pepparkaksbyens sida på Facebook varnas för starka scener.

Valfrihet i praktiken

Det är väl det här folk kallar för valfrihet? Valfrihet för familjen att välja att leva som dom själva vill.

Kommer CNN-faktorn att bli en Svt-faktor?

CNN-faktorn. När hemmaopinionen styr sin stats aktiviteter på bortaplan. Begreppet lär ha myntats i samband med USA:s s k humanitära intervention i Somalia 1992 - Operation Restore Hope. CNN (och andra kanaler) visade bilder på döende människor i södra Somalia och det amerikanska folket ropade på handling. Något måste göras. George Bush d ä såg ett tillfälle att stärka hemmaopinionen och satte in styrkor i Somalia för att återupprätta de stackars somaliernas hopp genom att förse dem med mat och andra förnödenheter. Det var bara det att rebellerna i Somalia inte var med på tåget utan började döda amerikaner inför CNN:s kameror. Plötsligt vände opinionen där hemma i USA, infödingarna dödade ju amerikaner som kommit för att rädda dem! Rop på återdragande, vilket president Bush åter hörsammade och lämnade somalierna att restaurera sitt hopp på egen hand i sitt av inbördeskrig härjade land.

Sedan dess har CNN-faktorn blivit ett begrepp i debatten om humanitära interventioner. Frågan är om vi har att vänta oss något liknande här i Sverige i framtiden. Det har nämligen beslutats att de svenska styrkorna i Afghanistan skall trappa upp sin militära närvaro, inte bara genom att värna civilbefolkningen utan också genom att direkt delta i den afghanska arméns kamp mot drogkarteller och kriminella element. En sakkunnig varnade i TV i veckan som gick för att den svenska styrkan knappast har tillräcklig erfarenhet för sådana uppdrag. Vi kan alltså räkna med att det blir fler än inhemska tolkar som stryker med framöver.

Det har varit mycket tyst i medierna om denna militära upptrappning förutom inslaget i Aktuellt i veckan. Peter Kadhammar har skrivit en krönika i Aftonbladet, som inte ens nådde ut på deras web. Enskilda bloggare frågar sig vad vi gör i Afghanistan.

Och hur villiga blir svenska folket att vara med och betala en insats om TV börjar sända bilder på svenska soldater som fraktas hem i kistor prydda med den svenska flaggan? Hur mycket känner vi för det afghanska folket, hur mycket tror vi på att vår insats kommer göra skillnad? Och hur kommer Tomhyls... förlåt... försvarsminister Tolgfors att motivera dessa insatser om han får en hemmaopinion emot sig, som vill veta vad som berättigar att svenskar dör i ett krig som vi inte ens varit med om att starta?

Idag verkar det emellertid som om svenska medier skiter fullständigt i att Sverige krigar i Afghanistan. Frågan är vad som skall till för att det skall börja uppmärksammas mer, och om vi kommer kunna se en svensk Svt-faktor framöver?

Samma köksbord, olika användningsområden

Födelsedagsmiddag för lille mannen: Kycklingfilé med tomatfyllning, risotto med portabellasvamp. Samt mycket parmesan.

Söndagsfrukost med Svenskans söndagskryss, kaffe och skumma tomtar.

Vilse i Tyresta

När jag och lille mannen var nyträffade bestämde vi oss på påsken för att åka ut till Tyrestareservatet för en skogspromenad.

Solen sken, det var varmt och skönt och vi hade med oss lättare fika och en lammfäll.

Väl ute i skogen bestämde sig lille mannen för att vi skulle ta en annan väg. Han är mästare på att hitta genvägar som senare visar sig vara senvägar. Men det visste jag ju inte då.

Det hela ledde till att vi fick pulsa i meterdjup snö, i skuggan i skogen där det alls inte var så varmt och skönt som det varit ute på fältet innan. För sådana strapatser var vi ju inte riktigt rustade. Dock hade vi inte gett oss av alltför långt in i skogen utan klarade oss utan att behöva ringa Räddningstjänsten. Vilket dessa två herrar fick göra idag. Bara att konstatera att urskogen i Tyresta inte är att leka med. Särskilt inte tillsammans med våghalsiga stigfinnare.

Profet utanför sitt eget land?

"Jag bodde utomlands under Bildts eskapader i krigets balkan. Där upplevde jag kritiken mot honom som förödande, inte bara för hans affärer. Han beskrevs i allmänhet som en rätt inkompetent och oengagerad pajas. När jag sen kom hem till Sverige igen fick jag höra och läsa en hel massa om hjälten Bildt som (nästan på egen hand) säkrat freden i det forna Jugoslavien. Det var ganska lustigt då, nu är det mest besvärande."

Så skriver signaturen Mårten som ett svar på EU-parlamentariker Åsa Westlunds (S) artikel på Newsmill. Westlund analyserar varför Carl Bildt knappast varit aktuell för några högre uppdrag inom EU. Detta som en kommentar till att ännu en av alliansregeringens ministrar har funnits fuska med skatten i samband med anställande av barnflicka. Hennes analys är förmodligen i det största korrekt.

Jag bodde också utomlands i slutet av Bildts Balkanäventyr. Som studerande av internationell politik skulle jag skriva en uppsats om kriget i Jugoslavien och detta ämne var givetvis, 1999, högst aktuellt i våra övriga studier. Vad jag minns är att jag reagerade över att jag haft en helt annan bild av Bildts inblandning i t ex Daytonuppgörelsen 1995 än vad som syntes på de filmer och i de texter jag studerade inför mitt uppsatsskrivande. Det enda stället där jag fann att läsa några längre stycken om Bildts fredsskapande var i hans egen bok Uppdrag fred (Norstedts Förlag, 1997). Som ordförande för fredsprocessen och FN:s High Representative i Bosnien-Hercegovina tycker man ju att hans internationella eftermäle skulle varit lite större.

Kanske är det så att Bildt förutom bland sina vänner i oljeindustrin och den amerikanska krigslobbyn, bara är profet i sitt eget land?

Eddie Izzard

I två dagar till pågår auktionen på två fina parkettbiljetter till Eddie Izzard i Göteborg. Passa på, det är billigt och jävligt bra!

"Nyheter" från ankdammen

I förra veckan rapporterade jag om den småländska "nyheten" om kvinnan vars siffror försvunnit på tvättmaskinen. Jönköpingsyheterna på Svt rapporterade om Anita vars garanti på tvättmaskinen gått ut när plötsligt siffrorna som sitter på fronten och talar om var värmereglaget skall ställas skavts bort.

Alltså. Vi har en kvinna med en tre år gammal tvättmaskin. Vi kan anta att hon tvättat i denna ett antal gånger under dessa år. Hon lär ha tryckt på knapparna för värmeinställningen ett antal gånger under den tid hon haft maskinen. Nu hade dock hälften av siffrorna skavts bort och kvinnan kunde "inte längre använda sin tvättmaskin". Varpå hon kontaktar Elektrolux som säger att detta inte är något de tänker åtgärda men att de kan skicka en penna så hon kan skriva dit siffrorna igen. Då kontaktar Anita Jönköpingsnytt som rycker ut med ett helt reportageteam som får intervjua den stackars kvinnan, filma hennes fullt funktionsdugliga tvättmaskin som hon nu "inte kan använda" och göra ett snyftreportage om att hon nu tvingas tvätta i tvättstugan i källaren i hyreshuset där hon bor.

Till slut bestämmer sig Elektrolux för att byta front på maskinen och ta det på sitt goodwillkonto.

Då rycker Jönköpingsnytts reportageteam ut igen och gör ett nytt reportage med Anita som är tagen av sin kamp med elektronikjätten. Och ilsken över att det skall krävas så mycket för att få nya siffror på tvättmaskinen.

"Det har varit en jobbig period för Anita som inte blivit tagen på allvar av de olika företagen. Hon har varit tvungen att tvätta i källaren på hyreshuset hon bor i, trots att hon har en relativt ny tvättmaskin.

- Jag hade inte orkat driva det här vidare om jag inte vetat att jag har rätt."

Säger Anita som anser att Elektrolux och Elgiganten behandlar sina kunder "som skit". Personligen är jag nog av den uppfattningen att det är skit när vi tvingas ta del av sådant här på nyhetsplats. Mina sympatier går till Elektrolux som tvingas ge efter för sådana här tramsreportage.

Grattis till min lille man på hans födelsedag

Lille mannen i födelsedagspresenter

Deep within your heart, you know it's plain to see
Like Adam was to Eve, you were made for me
They say the poisoned vine, breeds a finer wine
Our love is easy

If you ask me plainly, I would gladly say
I'd like to have you round just for them rainy days
I like the touch of your hand
The way you make no demands
Our love is easy

Our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy
Like no love, I've ever known

Physically speaking, we were made to last
Examine all the pieces of our recent past
There's your mouth of tears
Your hands around my waist
Our love is easy

Every time we meet, it's like the first we kiss
Never growing tired of this endlessness
It's a simple thing, we don't need a ring
Our love is easy

Our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy
Like no love, I've ever known

Our love is easy
Like water rushing over stone
Oh, our love is easy
Like no love, I've ever known

Deep within your heart, you know it's plain to see
Like Adam was to Eve, you were made for me
They say the poisoned vine, breeds a finer wine

Att välja att inte vara med sina barn

Aktuellt november 2009: Karin Hübinette och Margit Silberstein diskuterar Folkpartiets avsaknad av jämställdhetsperspektiv. De två journalisterna konstaterar rått att det knappast är troligt att Jan Björklund skulle utnämnas till Årets Kvinna, som en gång Bengt Westerberg. Partiet har ju övergivit "snällismen" och driver inte längre frågor som jämställdhet, pappaledigt och eget rum på långvården. Istället är det hårdare tag, rätten för lärare att ta i med hårdhandskarna mot sina elever och pappors absoluta rätt till sina barn oavsett om de aktivt tagit hand om sina barn tidigare eller inte som drivs av Folkpartisterna.

HTF november 2003: Vi diskuterade frågan om delad föräldraförsäkring och bestämmer oss för att det är en självklar jämställdhetsfråga att driva. Det var dags för män att ta ansvar för sina barn och dela med sig av möjligheten till en kul karriär till sina barns mamma. Dessutom borde delad föräldraförsäkring vara det självklara greppet om man vill uppfylla den del av jämställdhetsmålen som innebär att män skall få större möjligheter att ta del av sina barns vardag. Vi gav bland annat ut boken Vems valfrihet där till exempel Bengt Westerberg medverkade. Titeln anspelar på att valfrihet verkar vara det stående argumentet mot en delad föräldraförsäkring. Valfriheten att inte dela lika. Valfriheten att få en rutten pension. Valfriheten att riskera att mamman får vårdnaden om man skiljs åt för att hon kan bevisa att det är hon som vet mest om barnens praktiska behov. Valfriheten att hon skall stå tillbaka karriärmässigt. Folket vill ju ha ojämställdhet. Åtminstone om man ställer frågan på rätt sätt: "Vill du kunna välja själv?"

Var är antifeministerna Pär Ström och Camilla Lindberg (FP) när denna fråga disktueras? De som annars anser att männen diskrimineras och inte får ansvara för barnen i samma utsträckning som mammorna. Varför förespråkar inte dessa debattörer delad föräldraförsäkring? För att de män de säger sig företräda mycket hellre aktivt skriver över sin rätt till att vara med barnen och går till jobbet än är med barnen i deras vardag? För att dessa män bara upphäver sin stämma när frun får nog, vill skiljas och kräver vårdnaden om barnen? (Föräldrar som delar mer lika på föräldraledigheten skiljer sig nämligen i mindre utsträckning enligt Försäkringskassans statistik.)

Det intressanta är dock detta med valfrihet och att en tredelning, eller delning av föräldraförsäkringen, inte skulle erbjuda valfrihet. Det är intressant när man hör sådana argument från högerdebattörer som Svenska Dagbladets ledarskribenter. De som annars är emot allt vad bidrag heter vurmar nu för föräldraförsäkringen, betald av staten. När det gäller uttag av VAB skall denna kontrolleras, när det gäller uttag av föräldraförsäkring skall den inte kontrolleras. Men, som vi vet står det ju alla fritt att leva precis så ojämställt som dom önskar. Frågan är bara om det är meningen att samhället skall betala för det?

De flesta socialförsäkringar och statliga bidrag utgår till individen. Utom föräldraförsäkringen. Är du sjuk kan du inte överlåta pengarna på frun och gå till jobbet, är du arbetslös kan du inte överlåta pengarna på frun och gå till hennes jobb, pluggar du är det du, inte frun, som får studiebidrag. Men när det gäller föräldraförsäkringen är det, i praktiken, familjen som får bidraget att förvalta som dom vill. Med undantag för två ynka månader.

När jag skulle skriva HTF:s remissvar på föräldraförsäkringsutredningen lämnade jag mitt förslag till styrelsen. Det kom tillbaka med en ändring direkt från förbundsordförande Holger Eriksson. Jag hade föreslagit att HTF skulle förorda utredningens förslag om tredelning. Holger lät meddela att det vi ville ha var en delad föräldraförsäkring, inget annat. Han hade givetvis rätt. Frågan är om vi får höra pappornas försvarare Camilla Lindberg göra gemensam sak med Birgitta Ohlson på Folkpartiets landsmöte?

Fotnot: Den som tänkte invända med ekonomiska argument kan spara sig den mödan. Forskningen visar nämligen att ekonomin endast är ett svepskäl för att pappan inte skall stanna hemma med barnen. Om familjerna satt sig ner och verkligen räknat på hur mycket de skulle förlora på att han är hemma 2-3 månader extra så brukar det visa sig att det inte alls är några stora summor. Dessutom så motsägs det ekonomiska argumentet av det faktum att det i familjer där hon tjänar mer, eller där han är arbetslös alternativt studerar, ändå är hon som tar större delen av föräldraledigheten.

SvD

Bestäm er, Folkpartister! Ni kan inte både värna om de svaga och de mäktiga!

I dagarna är det tretton år sedan jag klev in genom dörrarna på Tjänstemannaförbundet HTF:s Stockholmsavdelning. Jag hade fått jobb som förhandlande ombudsman. Då en ung och ganska naiv person som ville mycket. Med en fil kand i arbetsrätt i bagaget och med bara några års erfarenhet av arbetslivet.

Sedan dess har jag luttrats av säkert ett tusental förhandlingsärenden varav de flesta handlat om tillämpning av lagen om anställningsskydd (LAS). Det har handlat om allt från enskilda medlemmar som sagts upp för att företaget fått göra undantag, alterntivt helt enkelt hittar på nya befattningar som vederbörande inte kunnat göra anspråk på, till stora nedskärningar där jag förhandlat om ersättning till dem som inte skall vara kvar. Jag vågar påstå att jag har avsevärt mycket mer praktisk erfarenhet av sådana LAS-förhandlingar än de unga Folkpartister som idag fabulerar om LAS i Svenska Dagbladet, med anledning av att Folkpartiets landsmöte inleds. Det kan därför vara på sin plats med några klargöranden.

1. Det är en myt att LAS inte beaktar skicklighet och kompetens hos dem som skall vara kvar i företaget. Denna myt har odlats, vattnats och götts av Svenskt Näringsliv (f d SAF) under alla år. Så till den milda grad att den bland många okritiskt ses som en sanning idag. Sanningen är dock att det krävs tillräckliga kvalifikationer för att någon skall kunna göra anspråk på ett arbete. Kan man inte inom en rimlig tid (högst sex månader) läras upp för ett arbete blir man uppsagd. Det handlar då inte om att gå en utbildning utan mer om introduktion och upplärning i tjänsten.

2. Att arbetsgivaren har omplaceringsskyldighet innebär att det räcker att företaget erbjuder en omplacering inom avtalsområdet för att den anställde skall bli tvingad att ta just denna anställning, alternativt bli uppsagd. Företaget kan alltså säga till sin ekonomichef som just varit föräldraledig att de tänkt behålla hennes vikarie, sist anställd i företaget, på posten som ekonomichef men att hon, civilekonomen, kan få jobbet som receptionist istället. (Detta är ett autentiskt ärende som jag stött på under min karriär som facklig ombudsman., inte det enda.) Tackar hon nej till jobbet som receptionist har företaget rätt att säga upp henne. Man kan som anställd nämligen inte välja och vraka bland tjänsterna på företaget.

3. Folkpartisterna påstår att LAS slår mot de svagaste. När lagen i själva verket skyddar de svagaste, eller åtminstone dem som företaget inte alltid lyfter upp och hyllar. Tro mig, jag har sett vilka det är som skulle drabbas om lagen om anställningsskydd inte fanns. Det är föräldralediga, småbarnsföräldrar, studielediga, sjukskrivna, personer med funktionshinder, äldre (och då menar jag 40+) och fackligt aktiva eller rent allmänt människor som är lite obekväma och kräver kollektivavtal eller att företaget t ex skall följa arbetsmiljölagen på arbetsplatsen. Jag kan räkna upp otaliga förhandlingsärenden där personer från dessa grupper hotats av uppsägning med skyddats av LAS. (Det finns också otaliga ärenden där LAS inte kunnat skydda dem för att lagen är så lätt att kringgå.) Jag menar att artikelförfattarna, och resten av Alliansen, har en förvrängd bild av vilka som är de svagaste.

4. Att det går att göra undantag från lagen innebär inte att det är lagens intentioner det är fel på, som Folkpartisterna hävdar, utan snarare att LAS behöver stärkas och möjligheterna att teckna avtalsturlistor tas bort. Dessa möjligheter regleras i kollektivavtal och gör det möjligt för exakt det godtycke som Allianspolitikerna efterfrågar, men samtidigt kritiserar. Idag räcker det i princip att ett företag med kollektivavtal säger i förhandlingen att de för företagets överlevnad måste få välja fritt vilka av de trehundra anställda som skall vara kvar, och att fackklubben säger OK till detta. Sedan kan man utan hänsyn till vare sig skicklighet eller kompetens säga upp vem man vill. Men som sagt under punkt 1, man kan också erbjuda den anställde ett jobb på vaktmästeriet eller som telefonist om man vet att vederbörande inte vill ha detta jobb.

Det är nog dags för Folkpartisterna att på sitt landsmöte bestämma sig för vad det är dom vill ha, endera är det godtycke, som i fallet med avtalsturlistorna, eller så är det ett starkare anställningsskydd för de svaga och obekväma. Att påstå att ni med ett borttagande av LAS värnar om de svagaste är inget annat än rent humbug.

SvD

Dag 6 - lokalnyheterna

Som jag berättat tidigare på bloggen är månadens nyhet i Svt:s Smålandsnyheter att en dam blev frånkörd av en buss. Idag kommer ytterligare två viktiga nyheter här från Sveriges Jerusalem.

Bistro Strand får slutligen rätt att servera alkohol på sin uteservering. Kommunens puritaner har fått vika ner sig då länsrätten åter tittat på frågan. (Om detta kunde läsarna av denna blogg läsa redan förra sommaren.) Nu är det inte bara tillåtet att ta med sig en öl hemifrån när man slår sig ner i sanden på Vätterstranden utan man kan också gå upp och sätta sig på Bistro Strands uteservering och få något alkoholhaltigt i glasen. De få dagar på året som det inte regnar i Jönköping, vill säga.

Nyhet nummer två är att tävlingen om Jönköpings populäraste pizzeria avgjorts. Jag hade räknat med att det skulle bli Alcamo som tog hem priset, trots magsjukevågen i vintras, även om jag personligen föredrar Bella. Och jag hade rätt. Inte en högoddsare direkt.

Det självklara valet

Doktor i statsvetenskap, erfarenhet som EU-minister och EU-parlamentariker, talar fem språk. Och i Rapport sitter männen och antyder att Cecilia Malmström fått sitt nya jobb p g a sitt kön. Vilken man menar dom är mer meriterad för jobbet?

Cecilia Malmström är det självklara valet.

Dag 5 - mellis för uttråkade

Idag är femte dagen på mitt nya liv som icke anställd. Uppe med tuppen, d v s lille mannen, i morse och åt frukost tillsammans med honom och Svenska Dagbladet. Sedan en scanning av alla lediga jobb i Jönköping. Det gick ganska snabbt. Så ett försök att via mejl få kontakt med arbetsförmedlingen med frågor kring ett föredrag om starta eget som dom skall ha på torsdag. Ännu utan resultat.

Konstaterar att jag som 41-åring får vänta till vecka 50 med influensavaccin. Lille mannen får sin spruta på jobbet på torsdag. Densamme fyller år på fredag varför jag idag också varit på A6 och köpt presenter till honom.

Läser i Aftonbladet om en 26-åring i Eskilstuna som inte haft ett enda jobb sedan hon sommarjobbade som 16-åring. Undrar vad som är problemet, egentligen, vilket ju inte framgår av artikeln. Liksom dokumentären på TV igår där en man dräpt sin bror och TV4 gjort en timmes dokumentär om detta utan att lyckas förklara några bakomliggande faktorer. Det framstod som att dråpet bara skett out of the blue, även om man fick känslan av att det var mycket som inte berättades.

Samtidigt försörjer vi via skattesedeln Victoria Bernadotte som köpt sig (?) en Hérmès-väska för 100 000 lök. Aftonbladets modereporter Sofi Fahrman jublar. Deras politiska kommentator Lena Mellin talar om förvrängda perspektiv.

Ikväll blir det stekt torsk med örtsås och potatis här i verkligheten.

När slutar vi vilja förstå och förlåta?

Du är elva år gammal. Din mamma har träffat en ny man. Nu skall dom flytta från Hässelby utanför Stockholm till USA. Du är inte så överdrivet förtjust i din nye styvfar men har inte mycket att sätta emot, som elvaåring. Och din mamma gör åtminstone inte som Liljas mamma i filmen, lämnar sitt barn springande efter bilen när hon far iväg med den nye mannen till det nya landet.

I USA har du svårt att anpassa dig. Du är långt ifrån ditt hemland och dina vänner, har fått lära dig ett nytt språk och nya seder. Du är ofta osams med din styvfar som kör den hårda stilen i sin uppfostran. När du är tretton rymmer du till San Fransisco. På sin ålders höst kommer din mor att berätta* att hon hade velat komma dit och hämta dig, men att styvfadern förbjöd henne. Sant eller inte, ingen vuxen kom och hämtade hem dig.

På det nya stället träffar du snabbt nya vänner. Vänner som lever ett flower power-liv med droger och kriminalitet. Du är tretton år, ungefär som Lilja, har ingen annan att vända dig till och dras snabbt in i detta liv. Du försörjer dig genom att strippa och prostituera dig. Ungefär så långt påminner ditt liv om Liljas. Lilja blev såld till en hallick i Sverige men tog sitt liv och kom till himlen. Dit kom aldrig du. Ditt liv snurrade allt snabbare, du blev med barn, födde en son, träffade ännu en knarkande man i ännu ett destruktivt förhållande som du inte kunde eller ville ta dig ur.

Ditt destruktiva liv ledde till slut fram till den totala katastrofen där du deltog i ett väpnat rån, där människor sköts till döds. Det var inte du som sköt men du dömdes för 'first degree murder' till 25 år till livstids fängelse. Du tillbringade sedan tjugoåtta år i amerikanskt fängelse och fick, efter intensivt diplomatiskt arbete, komma tillbaka till Sverige över fyrtio år efter att din mor tagit dig härifrån. Modern bor åter i Sverige, din son dog i en bilolycka 1985.

Tjugoåtta år efter att du dömts bestämmer så en domstol att du skall friges villkorligt efter 2/3 av en strafftid på 45 år. Våren 2011 kommer du att få lämna fängelset som den svensk som suttit längst i fängelse någonsin.

Nu fylls tidningarna och bloggarna av bittra inlägg från arga människor om att du minsann inte är svensk, att du inte varit i Sverige på över fyrtio år, att du ju inte kommer kunna försörja dig själv, att du bör ruttna i fängelset. Samma personer som grät över Liljas öde på bio, visar noll förståelse för vad som kan hända med barn som Lilja om de växer upp. Men det är väl egentligen inte det som framstår som mest oförsonligt. Utan det är inställningen att vi inte kan sona våra brott. Ett sådant samhälle vill jag inte leva i.

* : I pappersupplagans version av denna artikel.

Fortdummast

Helgen efter midsommar slog blixten ner vid Torpet. Dels sände den vår elmätare to smithereens, dels klövs en fyrtioårig björk på tomten. Då satt vi där och väntade från eftermiddag till eftermiddag på att ägaren av elnätet skulle komma och fixa elen. Vi fick ringa och skälla, böna och be innan det blev gjort. Men så kom dom och kopplade om strömmen och sa att dom skulle komma och installera mätaren senare. Kabeln som ger ström till bl a oss fick dom gräva upp och byta ut.

Sedan dess har det gått fem månader. Nu har förmodligen Fortdumbommarna upptäckt att dom får svårt att tala om för vår elförsäljare hur mycket ström vi använt i sommar. Idag ringer nämligen en man från Fortum och säger:

- Jag står här vid ert torp och undrar vad som hänt med er elmätare.

- Jo, den kopplade ni bort när åskan slog ner i midsomras, sen skulle ni byta den.

- Vad var felet då? (Elmätaren är i smulor)

- Ja, förutom att den är sprängd så fick ni gräva upp vägen uppe i backen och lägga ner en helt ny kabel.

- Jaha! Ja, då får vi komma hit och sätta dit en ny mätare då.

Ja, ni får väl det. Blir spännande att se hur det gått när vi kommer dit nästa gång.

Kärleken fastlåst

Läser i Svenska Dagbladet om den nya trenden (?) att sätta fast ett hänglås på allmän plats för att "låsa fast sin kärlek". Mikloz Dur Fläckman intervjuas av Svenskan och säger att det är en "klockren idé" att låsa fast sin kärlek, att det finns en "skön symbolik" i det.

Ja jisses. För mig symboliserar hänglåset snarare låset i ett kyskhetsbälte. Om man känner att man behöver symboliken i att låsa fast sin kärlek... Ja, då kanske man borde fundera lite över varför.

Dag 2 - morgonmys i köket

Om han trodde att han skulle få en hemmafru så var det bara att glömma. Den organiske diskmaskinen har på bilden just slutfört sitt värv. Till höger i bild har dock hans väna hustru bryggt kaffe till honom. Nu löser han Svenskans sudoku och dricker kaffe ur våra nya muggar med Muuuminmamman och Storhemuuulen samtidigt som vi hör Jonas Hallberg och Gabriella Ahlström diskutera huruvida Muuumintrollen är djur, troll, sagoväsen eller något annat.

Bredvid kaffebryggaren syns en påse blandat godis till kvällens värdpar. På spisen står ett paket "finaste kärnvetemjöl" till kvällens förrättsgaletter. I fönstret, bakom fotografen, är pelargonerna på väg att slå ut igen för andra gången i höst. Å andra sidan, utanför fönstret har askarna fällt sina löv och det känns som att vintern är här.

En liten snacks före middagen

Dag 1 - inskrivning på Arbetsförmedlingen

Första dagen på det nya livet idag. Började bra med gemensam långfrukost med lille mannen och båda tidningarna. Sedan skulle vi upp en sväng till centrum för att handla mat och en plättlagg. Lille mannen vägrade följa med mig på dagens viktigaste uppdrag, inskrivning på Arbetsförmedlingen.

- Det ger mig ångest!

Istället tog han en kopp kaffe på Pallas medan jag trädde in i det mörker som är Af Vällingby. Dit in når inget ljus. Där var heller, förvånande nog, ingen kö så jag fick komma in direkt till en arbetsförmedlare. Denne tog sig för pannan och dunkade nära på huvudet i skrivbordet när jag berättade att jag sagt upp mig själv. Sen frågade han om det gick bra att han skrev i sin logg att jag sagt upp mig själv. Ja, varför skulle det vara ett problem. Hellre det än tvärtom!

Min handlingsplan de närmaste veckorna är att besöka Af i Jönköping och ”bekanta mig med dem”. Sedan skall jag åter till Af Vällingby före den 4 december för introduktionsmöte och personligt möte för att göra en mer utförlig handlingsplan.

- Skall jag ringa och boka tid då?
- Nej, du får komma hit och boka tid.
- OK, inga problem.

Eller varför det, förresten? På vilket sätt ökar min chans till nytt jobb genom att jag går in och bokar en tid i deras reception, jämfört med att jag ringer till dem och gör det? Här skall tilläggas att det nu i dagarna varit dags för mig att söka a-kassa, om jag i stället för att ta ett nytt jobb direkt efter jobbet på Unionen, levt på mitt avgångsvederlag. Istället har jag alltså jobbat.

Nu när jag känner att det är dags för något nytt vore ju det rätta ur samhällsekonomiskt perspektiv att jag gick kvar på jobbet medan jag planerade detta nya. Bara att det sällan funkar så. Den energi man måste lägga i jobbet räcker liksom inte till för att också planera en helt ny verksamhet, inom ett helt nytt område. Jag vill kunna koncentrera mig på framtiden, på det nya. Inte på det gamla som jag faktiskt är klar med efter så många år.

Men jag fick i allafall en inblick i hur Af:s handläggare ser på smig som arbetssökande. Bättre att bli uppsagd. Bättre att passivt stanna där man är. Dumt att våga. Dumt att göra nytt. Jag håller inte med.

Sen gick vi och åt lunch och köpte plättlagg och nya fina kaffemuggar. Samt russin och mandel. Nu blir det glöggpremiär!

Horoskopet III

"Varm gemenskap med nära och kära indikeras i tecknet. Planera så du får vara tillsammans med dem du verkligen håller av." (Horoskop, Värmlands Folkblad, onsdag 11 november)

Sicken tur att jag planerat för denna utsikt vid morgonkaffet. Och att vi i helgen skall träffa goa vänner för god mat och dryck! :)

(De fantastiska blommorna i bakgrunden kom tillsammans med bokgåvorna som jag skrev om igår.)

*Stör ej, läsning pågår*

"När jag nu sitter och tänker tillbaka på alltsammans, så tror jag inte det är verklighet - så tror jag inte, att det någonstädes långt nere i Sörmland finns en bondgård, där jag tillbringat en strävsam och lång månad, uppfylld av arbete och mödor - så tror jag inte, att där alltjämt rör sig samma människor i samma tunga, aldrig slutande tramp, i samma hårda, eviga knog, där en härlig och hel vilans dag aldrig lyser upp och lättar, där den ena dagen är den andra så fullkomligt lik, att man knappt förr sitt liv kan skilja dem åt i minnet."

Idag slutade jag på jobbet. Med mig fick jag blomster, böcker och välgångsönskningar. De som känner mig sen tiden på HTF vet förmodligen min inställning till hushållsnära tjänster. Idag fick jag urboken i denna debatt. Ester Blenda Nordströms En piga bland pigor från 1915. Boken har vandrat en långt väg via chefens morbror, via källare och vindar, prissatts av en doktor (i vad förtäljer inte historien) till fem kronor. För mig är boken definitivt mer värdefull än så. Förmodligen går den bara att få tag på på biblioteket, där dom säkert får hämta upp den ur nån dammig källare.

Hej på ett tag!

Morgonläsning bland flyktingbarn och skånska rasister

Igår var det Per Gudmundsson som fick mig att undra vad som stank. Idag när jag öppnar Svenskan är det ett par intervjuer med Vellingebor som uttrycker listigheter i stil med att man skall "skicka flyktingbarnen till Riksdagshuset så Stockholmajävlarna får ta ansvar för sina egna beslut" eller att "Norrland ju är stort och tomt, där kan dom bo". Men i Vellinge är vi "inte rasister, men [ständigt detta MEN] vi skall inte behöva ta hand om flyktingar, de är nån annans ansvar".

Man får ju lust att skriva långa inlägg om den moderata (!) flyktingpolitiken. Men idag nöjer jag mig med att läsa hur andra tar sig an frågan. Så här elakt skulle jag ju dock aldrig skriva. Men man får ju tycka. Och le rått. Och jag vet inte hur stor utlåningskoefficienten är på biblioteket i Vellinge men här är ett tips om böcker man kan läsa. Sen finns det faktiskt moderater som har en lite mer modern attityd i frågan.

Och från Småland rapporteras om lokalnyheternas stora avslöjanden denna morgon:

1. Siffrorna försvann på tvättmaskinen

2. Bussen stannar inte vid busshållplatsen

Är det underligt att folk skiter ner sig av rädsla över tanken på trettio flyktingbarn som skall invadera deras sörgårdsidyll?

"Låt barnen vara,

och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som dem." (Matteusevangeliet 19:14)

Himmelriket ligger inte i Vellinge.

Åh, vilken härlig morgon!

Lite trött efter att ha träffat brudarna igår vacklar jag ut på toaletten och snappar åt mig Svenska Dagbladet i förbifarten. Vänder upp sidan fyra, ledarsidan. Men vad är det som plötsligt börjar lukta? Det är inte bara på grund av min mage. Nä, jag ids inte ens bli upprörd över motsägelsefulla ledare utan går i stället ut i köket för att brygga kaffe. Där på köksbordet ligger gårdagens Värmlands Folkblad och tronar i all sin glans. Min balans i tillvaron. Utan den skulle jag bara få läsa Per Gudmundssons konspiratoriska drapor till frukosten. Nu får jag i stället följande som en liten chokladbit till kaffet:

"Urholkade trygghetssystem, havererade jobbsatsningar. Alltfler arbetslösa, och människor i utanförskap. Det går inte att skylla allt detta på en finanskris, som regeringen länge inte ens ville se.

Det är synen på sjuka och arbetslösa som har förblindat denna moderatledda regering. Det är oviljan att se att marknaden inte fixar krisen, att den måste motverkas med politiska medel, som ligger bakom allianshaveriet.

Ett misslyckande ska kallas ett misslyckande. Ställ regeringen till svars i valet 2010." (Monica Sundberg i Värmlands Folkblad den 10 november)

Och så minns jag min något bittre kollega på Handelsanställdas förbund, han som jobbar med socialförsäkringarna. Som är upprörd över vad han ser i jobbet. Hur utsorteringskedjan (det som officiellt kallas rehabkedjan) bidrar till att "återinföra fattighus och skapa en ny livegenskap" för sjuka som inte får sjukpenning trots att dom är för sjuka för att gå till arbetsförmedlingen. Det som återstår för dem är att ta jobb som ingen annan vill ha, för att överleva. Jobb utan avtalsenlig lön eller något som helst skydd. Detta är hans syn på sina medlemmars verklighet, med anledning av en diskussion vi hade om att frisörer slits ut tidigt i sina yrken medan försäkringskassan tycker att dom kan jobba eftersom dom ju har ett "fritt och rörligt" arbete...

Och samtidigt har regeringen inskränkt arbetsgivarnas ansvar för rehabilitering, slagit igen Arbetslivsinstitutet och dragit ner på resurserna till Arbetsmiljöverket, så att det förebyggande arbetet för att folk inte skall bli sjuka av sina jobb skall bli så minimalt som möjligt. Men vi har ju inte en regering som arbetar förebyggande, de är ju mer tända på att slå till hårt när det väl hänt. (Med miljardsatsningar på flumcoacher till arbetslösa till exempel.) För en illustration av synen på förebyggande arbete kan ni kolla in skolministerns min (13.40 in i inslaget) när en lärare efterlyser resurser att arbeta just förebyggande.

Som sagt, i september 2010 kan vi se till att vi får vakna, titta ut genom köksfönstret och utbrista som i rubriken här ovan.

Katternas sammansvärjning!

Jag börjar undra om inte det hela rör sig om en konspiration. Katterna har fått nog och har startat en underjordisk motståndsrörelsen mot sin personal. De senare har ju inte fattat vilka det är som egentligen bestämmer och nu är det dags att uppmärksamma oss på det. Egentligen skall man ju ha tre bevis på sin spaning men jag är övertygad om att det tredje kommer inom kort, med tanke på hur de två första ser ut! Mord och mordbrand. Och polisen ser inte vad som pågår! We're doomed!

Pappa

"Överraska pappa med en slips på fars dag!" Det kunde jag läsa i tidningen häromdagen. Ja, han skulle nog bli överraskad, jag också. Fine pappa som nyss skulle fyllt 74 år, men som inte fick bli mer än 65. Ett av metallindustrins offer som inte fick njuta av pensionen efter att ha jobbat sedan han var 13 år.

Men det är knappast med bitterhet jag minns min far. Istället är det som på bilden ovan, tagen på julafton nån gång i slutet av 1990-talet. Pappa har gjort det han älskade mest, varit ute i skogen och jagat hare eller rådjur på morgonen. Sen, rödblommig av kylan, hem till dukat bord med lutfisk och potatis. Samt en liten, liten OP. Min pillemariske pappa.

Som jag önskar att han hade fått vara med lite längre, så jag kunnat få hans synpunkter på allt det där i livet som var självklart att han tyckte till om, men där jag inte alltid gjorde som han sa. På nåt sätt känns det ändå som han är med och på julafton kommer vi säkert att skåla med honom i ett glas OP, där ovanför köksspiselkransen.

Grattis på fars dag, pappa! (Du slipper slipsen.)

Fredagsmys

Igår fredagsmös jag på krogen med en hel hög gamla goa kollegor. Annars är väl fredagsmys något som sker inom hemmets fyra väggar. Man köper hem lättlagat, bokar inte in något annat och slutar i TV-soffan, framför Idol eller vad dom nu heter dom där programmen som verklighetens folk tittar på.

Sara tillhör dem som storögt tittar på och aldrig riktigt förstått konceptet. Själv tillhör jag de självklara fredagsmysarna, genom en långt och stabil tradition med fredagar hemma hos familjen i Karlstad. Mamma köpte med rostbiff (eller grillad kyckling) och potatissallad från Åhléns. Detta var före såväl tacos som Hemköp. Sen åt vi kvällsmat (så heter det där jag kommer från, middag äter man, som namnet antyder, mitt på dagen) och tittade på TV.

En fredag som jag aldrig glömmer var den 28 februari 1986. Mamma fyllde 46 och firades självklart med favoriträtten rostbiff och potatissallad och ett glas rödtjut. Inom en vecka skulle jag fylla 18 och åka på skolresa med klassen till London. Vid 23-tiden gick vi förmodligen och la oss. Samtidigt, 31 mil österut slutade föreställningen av Suzanne Ostens film Bröderna Mozart på biografen Grand i Stockholm. När vi vaknade dagen därpå var ingenting sig längre likt.

Något år senare flyttade jag till Stockholm. Fast jag misstänker att rostbiffen och potatissalladen fortsatte att serveras på fredagskvällarna hemma på Majas väg.

Topplistan

När Alliansregeringen tillträdde hösten 2006 slogs jag av att deras laguppställning var ett verkligt värsta-scenario. De personer som stod längst ifrån mig när det gäller frågor som jämställdhet, skola, HBT-personer rättigheter osv utsågs till ansvariga ministrar för just dessa områden: KD och Göran Hägglund fick hand om Socialdepartementet där de kan styra över t ex sådant som kvinnors hälsa och homosexuellas möjligheter att skaffa barn. Nyamko Sabuni, som tidigare gjort sig ett namn med konstiga förslag om tvångsgynundersökning av invandrarflickor och som inte vill kalla sig feminist, blev integrations- och jämställdhetsminister. Jan Björklund, som tvärtemot vad all forskning säger vill ha hårdare tag i skolan blev skolminister. Man satte helt enkelt, i mina ögon, bockarna och geten som trädgårdsmästare.

Vid en diskussion på Facebook igår framförde en av mina vänner att jag ofta kritiserar just Jan Björklund. En annan tyckte jag skulle kritisera socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson oftare. Att jag kritiserar Alliansens politiker oftare än vänsterns och sossarnas borde väl inte vara så konstigt, men är det så att jag riktat in mig särskilt på några få? Att jag dock skulle riktat in mig särskilt på Björklund känner jag inte riktigt igen, det var trots allt ett år sedan jag sist skrev om just honom. Tycker att även herrar Hägglund och Littorin brukar få sin släng av sleven. För att inte tala om Nyamko Sabuni. även om det var vanligare innan jag bytte bloggplattform.

För att undersöka det hela gjorde jag en undersökning där jag i bloggens sökfunktion sökte på nio av Alliansministrarnas efternamn. Denna undersökning stäcker sig tillbaka till mars 2008 då jag bytta plattform för bloggen. Jag har inte gått igenom blogginläggen för att se om de är positiva eller negativa men vi kan väl utgå från det senare, med tanke på att jag sällan delar ministrarnas politiska uppfattning. (Ett undantag är kanske inlägget om Kvarteret Negern där jag håller med Nyamko Sabuni.)

Här kommer så hela listan. *trumvirvel*

Göran Högglund (KD): 12 träffar

Fredrik Reinfeldt (M): 11 träffar

Jan Björklund (FP): 11 träffar

Carl Bildt (M): 7 träffar

Nyamko Sabuni (FP): 7 träffar

Sven-Otto Littorin (M): 7 träffar

Maud Olofsson (C): 6 träffar

Tobias Billström (M): 5 träffar

Anders Borg (M): 5 träffar

Man kan alltså säga att Björklund är välrepresenterad men att han har sällskap av statsministern och får se sig besegrad av socialministern. Det går heller inte att se något tydligt mönster att jag skulle kritisera någon viss partitillhörighet oftare än andra, utandantaget KD men det beror kanske på att de representeras här av en person, att de fått extremt mycket inflytande om man ser till deras väljarunderlag och att dom ofta agerar i mina hjärtefrågor. FP kanske kan anses få lite mer uppmärksamhet än C och M men det kan ju bero på att de representerar (genom Sabuni) ett av kärnområdena för denna blogg. Vilket alltså även KD gör. Jag är dock förvånad att Littorin inte hamnar högre, men han är ju å andra sidan den enda av ministrarna ovan som jag tycker gör en insats för det goda, i och med att han förhållandevis hårt håller fast vid den svenska modellen och säkerligen får ta en hel del intern skit för detta.

Skotsk humor

Satt och gick igenom bilder från förr och fann denna bild från 2000. Utanför Gallery of Modern Art i Glasgow står en staty av the Duke of Wellington. Statyn har för det mesta en trafikkon på sitt huvud. Den var inte tänkt att sitta där från början, men skottarna har ju humor och det är klart att engelsmannen skall ha en mössa! Ibland får till och med hästen en egen kon.

Ett annat tecken för den fyndiga skotska humorn är namnbytet på St George's Place, torget där Sydafrika hade sin ambassad under apartheidtiden. Stan fick en dag för sig att byta namn på platsen i fråga. När sydafrikanska regeringen sedan skulle skicka brev till sin ambassad i Glasgow fick man i stället skicka posten till Nelson Mandela Place.

Om egna texter och andras

Ibland när jag läser texter som jag skrivit blir jag (positivt) förvånad. Har jag verkligen skrivit det här? Mest handlar det väl om att man när man sitter och skriver presterar något som man inte riktigt ser utifrån, det bara kommer, fyller pappret och blir till en text. Skrivandet är förmodligen det i mitt liv som är mest naturligt, som jag har viss talang för, som bara blir utan att jag behöver anstränga mig särskilt. Jag antar att det går att likna vid någon som komponerar musik. Orden fyller din själ och rinner ut ur fingrarna ner i dokumentet.

Men det har hittills inte hänt, vare sig om jag skrivit för magasin, webben, bloggen, vetenskapen, i politiskt eller vetenskapligt syfte eller av rent nöje att jag snott en annan persons text rakt av och gjort den till min. Dels så vet man ju innerst inne om man skrivit något, dels kräver ju en seriös research att man skriver ner var man funnit materialet.

Så jobbar tydligen inte matskribenten Caroline Hofberg. Hon har först skrivit ner långa passusar ur kollegan Bo Hagströms böcker, tydligen utan att notera källor. Sedan har hon hux flux glömt att det var Hagström och inte hon som författat texten i fråga. Hofberg skyller på stress och att hon fick panik. Jag skulle säga att det hela handlar om slarv och arrogans, både inför det egna verket och inför andras texter.

Framförallt så är det förödande för Caroline Hofberg själv som seriös yrkesmänniska. Sådant här slarv får ju Herman Lindqvist att framstå som en stor historiker.

Horoskopet II

I Aftonbladet kan jag läsa om morgondagen:

"Avkopplande och rolig fredag som handlar om vänskap, nöjen, nostalgi och gemensamma upplevelser."

Imorgon skall jag först på "Vi som satt på 4 trappor på Franzéngatan-fest", sedan på "Vi som jobbat på HTF:s Stockholmsavdelning-fest". HTF för hela slanten alltså. Garanterad nostalgitripp!

Horoskopet

När jag fortfarande bodde hemma, i Karlstad, roade vi oss i familjen med att läsa horoskopen i husorganet Värmlands Folkblad. Det lustiga är att det alltid stämde väldigt bra på mig och min mor (som båda är fiskar). Nu när jag åter är prenumerant på denna eminenta tidning slås jag ibland av att någon där på VF måste känna mig...

"Ett viktigt avgörande stundar. Förmodligen gäller det vissa ändrade levnadsvillkor - kanske byte av jobb eller bostad."

Vill du se Eddie Izzard i Göteborg?

Lille mannen och jag har två extra biljetter till Eddies framträdande i Skandinavium den 20 december. Fina biljetter på främre parkett! Mejla mig om du är intresserad!

Uppdatering: Kommer ta tag i ev intresseanmälningar till helgen.

Jerry jävlas med Ulf

Tror att den där Jerry är lite lömsk...

Mina krossade illusioner som medlem i facket

Vi som var där känner igen oss i varje ord. Min facktidning Kollega, berättar i senaste numret (7 nov/2009) om hur det gick till när Unionen sa upp en tredjedel av sina anställda vid huvudkontoret förra hösten. Bara att man självklart inte talar om att det var just Unionen, och de anställdas fackklubb, som var så amatörmässiga i sitt agerande.

Ett år har gått och ju mer jag tänker på det, ju mer desillusionerad känner jag mig. Var det det här jag jobbat för sedan jag började som studerandekontaktombud för Sif på högskolan 1990, under alla år på Sif och HTF? Hur hade jag kunnat jobba som förhandlare i så många år, genomfört hundratals och åter hundratals förhandlingar och aldrig kommit i närheten av att teckna avtalsturlistor över huvudet på de medlemmar jag företrädde om det nu var det som var brukligt inom Unionens två förbund? (Det värsta var nog när en av de förtroendevalda, efter att ha tecknat avtalsturlista där jag förhandlats bort från min tjänst och erbjudits en annan, förklarade för mig att de minsann kämpat för mig utifrån mina meriter varpå han sedan började föresläsa för mig om hur LAS fungerar.)

Och nej, jag har inte upplevt något liknande på det förbund där jag nu jobbar. Det förbundet är unikt i sin höga organisationsgrad, sina starka avtal och sina stridbara och kunniga förtroendevalda. (Synd att jag inte kan bli medlem. :)) Ändå känns det som om jag och facket är klara med varandra. Den sura smaken jag fick i munnen förra hösten sitter kvar och jag kan inte riktigt lösgöra mig från att jag levt i en illusion om ett fack som inte längre finns. När jag läser resten av Kollega, hur deras juristföreträdare vill sälja bort LAS regler om turordning mot pengar inser jag att enda anledning att vara med i det facket väl är inkomstförsäkringen. För någon ideologisk anledning till medlemskap i just Unionen verkar inte finnas längre. Vill jag vara ideologisk kanske jag borde lägga mina pengar på Amnesty eller Greenpeace i stället.

Alltså ännu en anledning att söka sig till en annan bransch, med ett annat fack. Snart får jag tid att fundera över vilken. Om fjorton dagar kliver jag in på Arbetsförmedlingen för att börja mitt nya liv. Med lite mer erfarenhet men lite färre illusioner.

Hysteriska könsrollstalibaner

Ett ungt par väljer att skydda sitt barn mot omgivningens förutfattade meningar om kön, genom att låta bli att tala om vilket kön barnet har. För omgivingen vill säga. Barnet själv vet och kan berätta om det vill. Och jisses vilket liv det blev. Könsrollstalibanerna skrek så högt att Svenska Dagbladet fick stänga av sin kommentarsfunktion. Krav restes på att att det stackars barnet skulle omhändertas, jämförelser gjordes med kastrering och bortopererande av snopp. Detta trots att det inte alls var frågan om detta och trots att man inte visste om barnet ens hade en snopp.

Allt detta för att två föräldrar väljer att avstå från att berätta för omgivningen vilket kön deras barn har.

När dog egentligen Skorpan?

Sen jag i elvaårsåldern läste Bröderna Lejonhjärta har jag trott att Skorpan och Jonatan själavandrade från vår värld till Nangijala och sedan vidare till Nangilima. Här får vi höra en annan teori, att Skorpan egentligen bara drömde hela händelseförloppet om Äppeldalen, Körsbärsdalen, de snälla Sofia och Mattias, den onde Tengil och hans drake Katla och att Skropan egentligen inte dog förrän i bokens slut, när han och brodern tog språnget mot Nangilima och såg ljuset.

Men berätta det inte för barnen, det ville inte Astrid Lindgren.

Who are the champions?

Ikväll kom vi ut från en restaurang på Vasagatan vid femtiden efter en sen lunch. Utanför sportpuben stod folk i klungor och rökte, i högtalarna spelades Queens We are the Champions. Antar att dom ville säga något med detta. Med tanke på att det hela utspelade sig i Stockholm får vi väl anta att champinjonerna kommer från nån kommun här i närheten, eller? Sist det begav sig vandrade jag genom Ulsvunda Slottspark (den som snart inte är mer) och hörde ett vrål stiga i nordöst. Ett vrål som steg och steg mot skyn, borta på andra sidan kommungränsen och som låg där och dallrade och aldrig ville tystna.

Funderar om man skulle inleda en ny almstrid. Kanske kommer vrålen stiga över slottsparken. Hästars gnägganden. Polishundars skall. Motorsågars tjutande. Människors sång. Kanske kommer vi om fyrtio år kunna gå där och tänka som Johannes Brost i P3:s dokumentär om Almstriden 1972, att vi vann. Eller så blir det inte så. Kanske har vi redan gett upp. Så nästa gång Solnalaget vinner Allsvenskan kommer vrålet lägga sig över villor och radhus i stället.