Så var det igång igen då, mediedrevet. Nu är det Omar Mustafa, nyvald partistyrelseledamot i Socialdemokraterna som ska stå till svars. Mustafa har nämligen haft den dåliga smaken att bjuda in två personer som tidigare uttryckt homofoba och/eller antisemitiska åsikter till möte. Syftet är enligt Omar Mustafa själv
"Syftet med att bjuda in dessa talare var i linje med min övertygelse om dialog med väletablerade muslimska föreläsare världen över, utan att för den delen dela alla deras åsikter. På så sätt har jag tyckt att det har varit ett viktigt bidrag till den breda dialogen."
Här tycker Mustafa själv att han brustit. Hans mening är att inga sådana personer bör bjudas in om de inte starkt tagit avstånd från sina tidigare hatfyllda uttalanden.
Där delar jag och Mustafa uppfattning. Man kan välja två sätt att se på det här med öppen och fri debatt. Endera låter man alla komma till tals, oavsett vad de har för ruttna åsikter. Eller så försöker man hyfsa debatten och tar ansvar för att en inbjudan kan ses som legitimering av dessa människors hatfyllda och intoleranta uppfattningar. Jag ansluter mig till det senare synsättet.
Det är det vanligen inte många som gör. I stället brukar man inte sällan bli kallad antidemokrat om man vill begränsa människors plattformar för att sprida hat och intolerans. Som t ex Maria Sveland när hon vill välja bort vissa debatter med personer hon ändå aldrig kommer kunna nå någon samsyn med, och där debatten bara riskerar att urarta, som blev så tydligt på Grävseminariet i Göteborg den 8 mars i år. Hur många stod upp för Maria Svelands rätt att välja sina sammanhang då?
Jag ser två mönster i denna debatt.
Det första är vem som avkrävs svar och vem som inte behöver försvara sig. Omar Mustafa tvingas förklara sig i landets alla medier för att han erbjudit en plattform för t ex homofober. SVT och SR behöver aldrig försvara sig för den plattform dom ger t ex Annelie Enochson, Lennart Sacrédeus och Tuve Skånberg (alla KD) när dom har något homo- eller transfobiskt att säga. Ej heller behöver Stina Lundberg Dabrowski som ordförande stå till svars för att Publicistklubben bjuder in Avpixlats krönikör Mats Dagerlind till klubbens debatter. Det är i princip bara Åsa Linderborg som reagerar. I SR:s Ring P1 får homofoba, misogyna rasister en offentlig plattform varje dag hos Täppas Fogelberg och de andra utan att Täppas et al. anklagas för att vara rasister eller homofober.
Det andra mönstret är vilka rasismen riktar sig emot, judar eller muslimer. Det kan te sig som dubbelmoral att i ett samhälle ena stunden propagera för att det är bra att ta debatten när det handlar om hur vissa ser ner på muslimer, andra stunden tycka det är förfärligt när någon uttrycker liknande åsikter om judar. Det är slående hur olika gränserna ser ut för vad man får säga för att bli betraktad som antimuslimsk och vad man får säga för att ses som antisemitiskt (detta underliga ord i sammanhanget). Skulle det alls vara möjligt för Mats Knutsson att ställa frågan i SVT om invandringen gått för långt, om dessa invandrare bestått av flyktingar från Israel, inte från Syrien? Varför upplevs det som ett slag för yttrandefriheten att låta Lars Vilks sprida sina antimuslimska åsikter på landets universitet, men inte för muslimska föreläsare att sprida motsvarande åsikter om judar på ett föreningsmöte? Borde det inte vara lika illa vem som sprider skiten och om vilka det sprids?
En ytterligare fråga, utöver vem och vad är var. Här handlar det om två muslimska föreläsare som bjuds in till en muslimsk förening. På något sätt tycker jag det är ännu allvarligare när rasisterna och homofoberna ges en plattform i SR, SVT och på Publicistklubbens möten. Men allvarligast är kanske att det inte ifrågasätts.