Nu har det varit tyst här i en månad. Semester och en släng av sjukdom har påverkat. Förhoppningsvis blir det ändring när man kommer in i rutinerna igen.
Senaste veckorna har ju givit en hel del att diskutera. Allt från Ulf Brunnberg och hans fans, som hävdar att om man inte kan slåss med eller lyfta 100-kilosmänniskor har man inte i vissa yrken att göra. Tänker på min väninna som jobbar som ambulanssjuksköterska, liten och smal, och att om jag råkade illa ut är hon precis den människa jag skulle önska kom körande med ambulansen. För det finns, hör och häpna, hjälpmedel. Men det är klart, lever man i stenåldern så har man förmodligen inte fattat att dagens arbetsliv sällan handlar om vem som lyfter tyngst eller springer snabbast.
Till Julian Assange och hans fans. (Inte sällan samma personer som ovan.) Man häpnar över vad människor som annars verkar ha en del bakom pannbenet (jag talar inte om Assange själv här) kan sprida för idiotier om svenskt rättsväsende. Det är politiserat påstår dom. För att i nästa sekund kräva att svenska regeringen ska lämna garantier om hur vårt rättsväsende skulle komma att behandla en begäran om utlämning. Jo just.
Till Christer van der Kwast, Seppo Pentinen och Göran Lambertz som senaste veckan gjort allt för att rentvå sig själva. Dom två förra via den tredje. Han som oberoende skulle granska Quickärendet visade sig inte alls vara så oberoende.
Till Anders Behring Breivik som numera sitter där han bör sitta. Och hur jag som vanligen inte är någon förespråkare av superhårda straff tycker att kanske 50 år på 16 m2 och utan internetuppkoppling känns som ett ganska bra straff. Hårt som fan, inte alls någon lyxtillvaro, som vissa personer gapar om i nätforumen. Där kan han sitta den ondskefulle mannen.
När man läser om män som ovanstående är det härligt att se två nallemaskerade killar nallebomba Ulf Brunnbergs hus.