Krönikören och krigsexperten Johanne Hildebrand är
arg. Hon har varit på krogen med sina soldatkompisar och träffat "Gemene man". Här i form av en blond (tydligen en viktig uppgift Hildebrand vill delge oss) kvinna utan några som helst kunskaper om krig. Ändå hade kvinnan mage att ifrågasätta svenska soldaters närvaro i Afghanistan. Det vet ju vi som följt Johanne Hildebrand i krönikevärlden att så får man inte göra. Vi må ha yttrandefrihet även för "gemene man" men nån måtta får det vara.
Vi som tror att det finns andra sätt att nå fred än att kriga är inget annat än förvirrade LSD-knarkare, enligt Hildebrand.
Johanne Hildebrand tillhör dem som anser att krig ger fred. Att (våra) soldater är goda och (deras) terrorister onda. Huruvida Afghanistanexemplet utgör något slags bevis för att svensk närvaro varit framgångsrik i skapandet av fred är vi nog en majoritet förvirrade knarkare som frågar oss. Någon skriver i en kommentar att svenskarna knappast varit eller är för en svensk insats i Afghanistan, oavsett vad en majoritet i riksdagen tagit för beslut.Hildebrand verkar även tro att ingen annan skulle bli ifrågasatt på detta sätt. Nu har jag inte en krönikeplats i SvD där jag kan skriva av mig när det händer irriterande saker i mitt privatliv. Jag kan dock här på bloggen intyga att ifrågasättande för ens yrkesval knappast är unikt för soldater som fattat ett eget beslut att åka till Afghanistan. Jag kan tänka mig att många journalister fått svara för vad t ex Lena Mellin och Jan Helin tar sig för. (Ännu mer långsökt än soldaten som frivilligt väljer att resa till kriget.) Kanske har Johanne Hildebrand själv någon gång tagits för en kulturmarxist (vanlig bild av svenska journalister) av någon som fått se henne första gången och får veta vad hon jobbar med, någon som inte läst ett ord av vad hon skrivit. (Vi som läst henne vet ju bättre.)
Eller, för att ta något jag själv har lång och djup erfarenhet av, vi som jobbar inom facket eller med jämställdhets- och mångfaldsfrågor. Jag har under hela mitt liv arbetat med att hjälpa människor ta till vara sina mänskliga, demokratiska och lagliga rättigheter, för närvarande i statlig tjänst. För detta blir jag ibland ifrågasatt. Jag, lagen, FN-konventionerna och hela min kunskap och professionella erfarenhet får ibland stå inför skranket med domare som aldrig tagit en poäng i vare sig juridik eller samhällsvetenskap. Mer så förr, när jag liksom Hildebrands vän pratade om mitt jobb.
De som Hildebrand föraktfullt kallar "gemene man" har ofta förutfattade meningar om saker och ting, inte sällan byggda på vad Hildebrand och hennes kollegor skrivit. (Eftersom det snarare är i medierna än på universitetet dom skaffat sig sin uppfattning.) Befinner man sig inom ett område som är förhållandevis lätt att tycka till kring, till skillnad från t ex matematik eller teknisk fysik, så finns det ingen hejd på hur mycket folk vet om t ex idéhistoria eller juridik. Det räcker att ha en idé, en tanke, en åsikt, för att ifrågasätta t ex en hel religion, alla dess utövare och dessas lagliga rättigheter. Eller att ha läst en krönika i Svenska Dagbladet för att veta exakt hur det går till på facket.
Jag har en väninna som på frågan vad hon jobbar med (ombudsman på facket) brukar svara "jag jobbar på kontor". Det kanske Hildebrands kompis skulle testa också om han vill undvika bråk på krogen eller att få förklara sig för "gemene man". (Sen att det är gemene man som betalar både hans och min lön är kanske något man bör ha i åtanke, om man som Hildebrand efterlyser tacksamhet.)
