Lata dagar infoer den stora festen

Naer jag aer ute och reser brukar jag oftat baera med mig min Moleskine-bok var aen jag gaar foer att plita ner ideer och infall som dyker upp laengs vaegen. Saa icke haer paa Koh Samet. Nu har jag aegnat fyra dagar aat att bara vara. Laesa (deckare), bada (baest paa foermiddagen innan det blir foer varmt i vattnet), aeta (grillad fisk och som tam) och dricka (Singha i brist paa vin). Och min Moleskine ligger daer i en laada i bungalowen och samlar damm.

Paa soendag aer det stor 70-aarsfest som foerbereds av flitige festarrangoeren Goelan (thailaendskt uttal) i hans och blivande 70-aaringens residens paa fastlandet. Imorgon fyller han dessutom aar sjaelv, grattis Goeran!

Nu aaterstaar aennu ett av dagens svaara val, vilken av fiskarna haer ute paa stranden som skall faa aeran att grillas aat just oss.

Legs made of alabaster

Lagom till semestern ser batteriet i min mobiltelefon ut att ha lagt av. Inte mycket att goera aat. Bara att luta sig tillbaka i faatoeljen paa verandan och njuta av havsutsikten och en god bok. (Just nu Xiaolong Qius When Red is Black.)

Den som vill faa kontakt kan naa mig via mejlen som syns i slutet av min presentationstext haer paa bloggen. akjo38(snabel-a)yahoo.se.

Gone fishing

... or something.

Omröstning Mongoliettavlor!

Jag skall göra två tavlor och hänga på väggen här hemma. Motiven är två av följande. Alla föreställer Mongoliet i försommarskrud. (Tavlorna kommer göras lika stora så ni kan bortse från vissa skillnader i höjd här.) Nu behöver jag hjälp att bestämma mig. Därför får ni gärna rösta genom att klicka i rutorna här intill. I kommentarsfältet kan man lämna kommentarer också, för dem som har en blogg och något på hjärtat. Det går bra att rösta på flera alternativ.

The boxes to tick is in the same order as the photos.

Måndagen den 15 februari 2010

Det har gått nära fyrtio år men tillståndet i världen tycks vara detsamma.



Tack till Motbilder för en bra sammanfattning idag.

Uppdatering: Denna sång tillägnas Johanne Hildebrand, krönikör på Aftonbladet, som i dagens tidning tycks mena att kritik endast får riktas mot kriget i Afghanistan om man varit där, och att om man bara sett lidandet skulle man vara för vår militära närvaro där. Du har fel Johanne Hildbrand. Som Pete Seeger sjunger: I might be right, I might be wrong but I got a right to sing this song.

Speed kills

Avskräckande exempel utanför Ulaanbaatar.

"Ett ynka grillat marsvin bli man ju inte mätt av. Men som tur är finns det köttklister så man kan limma ihop en hel kull." ("Göran Persson" i Public Service 14/2 2010)

Bäst just nu

Fruimport eller bara längtan efter kärlek?

Längtan efter kärlek där sådan är sällsynt. En av mina sorgligaste läsupplevelser är Karin Fossums Älskade Poona, om Gunder som sitter på den norska landsbygden och längtar efter sin fru Poona som snart skall komma från Indien. Men Poona nådde aldrig ända fram, eftersom Karin Fossum skriver deckare.

Svenska Dagbladet har senaste veckan granskat vad dom kallar "fruimport" från framförallt Thailand. Kvinnor från fattiga länder som tagits hit av svenska män ökar hela tiden på kvinnojourerna. Kvinnor vittnar om psykiskt, fysiskt och sexuellt förtryck. Männen kommer inte sällan från områden i Sverige med kvinnounderskott. Eller från Värmland, där landshövding Eva Eriksson i veckan uttryckte sin förfäran på Brännpunkt.

Gemensamt, oavsett om männen är kärlekstörstande eller bara vill ha en hemhjälp, verkar vara att kvinnorna som kommer hit har liten eller ingen insyn i det svenska samhället, inte talar svenska och att de ofta blir mycket isolerade. Något som många av männen alltså verkar utnyttja. Ibland genom att ta hit flera fruar efter varandra och hota dem med att de är utbytbara. På olika forum på nätet kan man läsa hur män säger sig tycka att jämställdheten gått för långt här i Sverige och att man med en thailändsk kvinna har mer tydliga könsroller. Ja, en thailändsk kvinna har förmodligen sämre möjligheter att värja sig mot mannens krav, än en svensk kvinna skulle ha. Frågan är alltså om det är skilda könsroller eller olika ställning i samhället man efterfrågar. "Jag vill ha en fru som inte vet så mycket om sina rättigheter." Säger dom inte.

Men, jag tror också att bilden av thailändska kvinnor som undergivna och 'kvinnligare' är en illusion. Min bild av dessa kvinnor är att de har rätt mycket skinn på näsan, vilket förmodligen är naturligt om man kommer från Thailands fattiga landsbygd eller försörjt sig i Patong eller Pattaya. Att vara kvinna i Thailand kan vara att vara byggarbetare, jordbruksarbetare, vägarbetare. Att vissa av dessa kvinnor väljer att resa till andra sidan jorden med den där blekfete mannen från Sverige beror nog på flera saker. Dels på att svenska män (fortfarande) har lite bättre rykte än till exempel tyska och brittiska män. Men också att kvinnorna givetvis sett svenska kvinnor på semester i Thailand och förmodligen antar att det är lättare att vara kvinna i Sverige än i Thailand.

Sen hamnar dom här, långt ute i skogen. Utan familj, utan vänner, utan att kunna språket eller veta vart man skall vända sig om det visar sig att mannen inte ville ha en fru utan en piga. Vissa av dem, inte alla. Kanske långt ifrån alla. En del kanske får det där livet dom längtade efter. Ibland är det dessutom mannen som väljer att bosätta sig i Thailand och då blir ju rollerna delvis annorlunda.

Nu säger sig migrationsminister Tobias Billström (M) vara villig att se över lagreglerna för "import" av kvinnor från fattiga länder. Men då undrar jag om andra regler gäller för män som träffar kvinnor i Thailand än till exempel kvinnor som träffar män från Chile? Min förra kollega träffade sin stora kärlek i Stockholm och de tvingades gå igenom långa tämligen förnedrande förhör hos migrationsverket, han fick resa hem och sitta där och vänta i ett halvår innan han fick komma hit för att myndigheterna beslutat att de nog var kära ändå. Hur kan en man få importera fyra fruar utan att gå igenom denna process?

Uppdatering: Dala-Demokraten redogör för en undersökning som gjorts av svenska ambassaden i Bangkok om vilka som söker visering till Sverige för att hälsa på partners här. Den bekräftar bland annat min erfarenhet att det man ser på thailändska stränder, äldre män med unga thailändskor som bär deras ciggpaket och hämtar öl åt dem, inte riktigt stämmer överens med de män och kvinnor som jag känner till som funnit varandra över landsgränsen Sverige-Thailand. Dessa är istället relativt jämnåriga och mig veterligen tillsammans av kärlek till varandra.

Däremot slås fast att de flesta kvinnor som kommer till Sverige kommer från norra Thailand. Vad man nu menar med det. Vissa brukar ju hävda att Koh Lanta ligger i östra Thailand så det är inte helt lätt av veta... Men jag tolkar det som jordbruks- och bergstrakterna i nord-nord/öst.

Hit återvänder jag gärna!

Svenskan listar världens mest överskattade städer/turistfällor. Tycker deras lista låter högst trovärdig. Men känner att jag måste lista fem städer som inte går att överskatta i stället.

1. London

Ja, vad skall man säga? Vid första besöket kanske man känner att var det här allt? Svaret är, nej. Däremot finns allt i London. Och när man tror sig ha sett det mesta av det, hittar man alltid något nytt.

2. Shanghai

Om inte annat så för det fantastiska köket. Varje måltid är som i Ang Lees film Mat, dryck, man, kvinna. Skynda att åka medan det fortfarande finns något kvar av det gamla Shanghai. Fin tunnelbana.

3. Bangkok

Denna myllrande, osande, rykande storstad erbjuder även den det mesta. När man tröttnar på gatulivet, att åka skytrain eller strosa i svala shopping malls vid Siam Sq kan man besöka Jim Thompson House och äta lunch på deras skuggiga veranda. På två timmar tar man sig sedan med buss från Ekamaistationen till Ban Phe. Där går båtarna till ön Koh Samet med finaste sanden i Thailand. Ju längre söderut man åker ju lugnare stränder.

4. Rom

Mmmmm. Räcker gott att bara strosa runt. Ta en glass. Stanna till för ett glas vin. Äta en fyrarätters middag och skölja ner allt med en Fernet.

5.Ulaanbaatar

Vilda västern möter Sovjet. En självklar startpunkt för den som skall göra resor på landsbygden. Ögon i nacken krävs i trafiken dock. Samt njurbälte om man tänker åka utanför stan. Står det Guinness utanför puben betyder det att dom serverar Chinggis öl. Gott men ljust. Mat äter man helst hos någon korean.

Lika som bär special

- Det var inte jag, det var Ursula/Maja.

Nominera Smålands bästa journalist!

Shit! Det här blir svårt. Måste vara jämnt skägg mellan damen med de tappade siffrorna på tvättmaskinen och damen som gömde sig för bussen och missade den.

Horoskopet III

Dags för klokskap från VF igen.

"Fisken utmärks för ögonblicket av en viss obetänksamhet och tecknet råder dig till att inte ta några onödiga risker."

Detta igår tisdag då vi var såååå nära att köpa en bostadsrätt i centrala Jönköping till ett väldans högt pris. Men till slut insåg att det här är inte Stockholm. Och om vi inte skall bo här till pension så kanske det är bättre att vara lite säkrare på att få igen pengarna om vi flyttar.

Men den som har en hyresrätt i Öster City att hyra ut, gärna gammal träkåk, kan ju höra av sig till väldigt skötsamt, medelålders akademikerpar med god inkomst och smak.

Den duckande regeringen

– Fredrik Reinfeldt vill inte möta någon, liksom Maud Olofsson, uppger en journalist.

– Cristina Husmark Pehrsson har konsekvent vägrat infinna sig till höstens mest omdebatterade fråga som angår vanligt folk: utförsäkrandet av sjuka, uppger en annan.

Detta är citat från journalister som svarat på Föreningen Grävande Journalisters undersökning om huruvida regeringen duckar för debatt. Regeringen Reinfeldts ministrar vill inte träffa dem deras beslut verkligen berör.

Det säger ni inte! För att citera Jonas Hallberg i P1:s Spanarna: Är det sant?

Jag är såklart, liksom Hallberg, ironisk. Detta är något vi vetat länge, sedan september 2006 typ. Maud Olofsson, näringsminister, vågar inte debattera i morgon-tv med Lars Ohly (V). Sven-Otto Littorin är ju notorisk när det gäller att ducka för journalister, men också för sina kollegor i riksdagen. Ibland vägrar han debattera för att han anser att det är fel kvinna som motdebattör, ibland springer han till och med koleriskt ut ur riksdagssalen. Den där vägran att debattera med vad Littorin ansåg var fel person fick han f ö en uppläxning av talmannen för.

Alliansregeringen vill sätta dagordningen för public services redaktionella innehåll, de vill sätta dagordningen för vilka som skall debattera i riksdagen, de vill över huvud taget sätta dagordningen. Men de vill inte stå upp för den.

Av rätt orsak och som en sista utväg

För inte alls länge sedan bloggade jag om tystnaden kring Sveriges upptrappning i kriget i Afghanistan. Medierna brukar annars kalla vårt krigande och dödande av talibaner för "närvaro". ("Närvaro" är lite i samma klass som "collateral damages".) Nu skulle vi hjälpa den afghanska polisen och militären att leta knark och knarkhandlare. Häromdagen kunde jag läsa på Facebook hur en av de "närvarande" svenskarna i Afghanistan skrev i sin statusrad om att man beslagtagit 70 kilo knark, en hel del sprängämnen och gripit fyra personer. Han raljerade om att nu kunde man ha fest med fyrverkerier. Någon dag senare hade två av hans kollegor skutits ihjäl av en "polis". För det var så svenska medier valde att framställa mannen i polisuniform som tidigare var känd av svenskarna för att de hade haft någon slags samröre med honom. "Närvarande" svenskar skjutna av "polis" alltså. Medierna spekulerade i om det var en hämd för tillslaget dagarna innan.

Då, i höstas skrev jag om CNN-faktorn. Hur mediernas rapportering om humanitära interventioner kan få hemmaopinionen att svänga. Från att folket där hemma varit poitiva till och önskat militär "närvaro" i en fjärran krigshärd blir dom mindre positiva när de egna soldaterna och medborgarna forslas hem i kistor.

Med tanke på hur medierna presenterat vår militära "närvaro" senaste dagarna har svenskarna dock inte fått så stora möjligheter att tänka efter själva. Expressen leder såklart ligan med gigantiska krigsbokstäver på löpet om HJÄLTARNA SOM DOG FÖR FREDEN. Det vill säga de två svenskar som dödades när dom rest till Afghanistan för att kriga. (Den afghanske tolken som dog, dog tydlgien för att han ville tjäna pengar till sitt bröllop.) Krig för fred. Vi uppmanas att sätta på oss gula band för att stödja kriget. Detta stödjer svenskarna fortfarande. Precis som brukar vara läget i början av krig. Nationalismen frodas på tidningarnas löpsedlar och ledarsiddor. I bloggosfären får man läsa kommentarer om att afghanerna kommer komma till Sverige och ta ifrån oss vår jämställdhet om vi inte krigar i Afghanistan.

Ikväll kommer vi i TV få se hur hjältarnas flaggsvepta kistor tas emot. Skulle inte förvåna om Sten Tolgfors (M) gör honnör också. (Noterar att varken statsministern eller kungahuset kommer vara där och kan tänka mig hur diskussionerna gått kring detta...)

Men jag vill nog anbefalla lite ödmjukhet för nationalisterna som fröjdas över det faktum att Sverige nu får visa sig kunna delta i krig igen, efter tvåhundra år. Upptrappningen och kriget mot narkotikan slår givetvis mitt i talibanernas ekonomiska hjärta. De lär ju inte stillatigande se på och även en talibanledare är förmodligen medveten om CNN-faktorn. Till att börja med är Expressens läsare stolta nationalister med gula band på rockslaget men låt oss vänta och se hur det blir om upptrappningen fortsätter.

Personligen är jag skeptisk. Till krig givetvis, men även till humanitära interventioner. Har haft möjlighet att fördjupa mig i ämnet och läst hur bland annat professor Jack Donnelly resonerar kring hur det kan vara berättigat att delta i humanitära interventioner. Han slår fast att det måste ske av rätt orsak och som en sista utväg. Alltså, inte för att gnugga axel med ett land som tidigare varit talibanernas bästa kompisar utan för att man verkligen är övertygad om att man med sin intervention kan hjälpa landets befolkning till en hållbar fred utan förtryck. Och först när man försökt allt vad man kan tidigare, utan att ta till vapen. Har vi det?

PS: Upptrappning kan man besluta om men en liv- och olycksfallförsäkring för lokalanställda, det har vi inte råd med.

With a little help from my readers

Niklas skriver, som alltid, bra om att "hata" sitt jobb eller att hata det, och om skillnaden och gränsen däremellan.

Själv klev jag av mitt senaste jobb av flera skäl, men ett tungt vägande sådant var att jag kände att jag låg farligt nära den där gränsen. Och det berodde ju inte bara på jobbet utan också på min privata situation med veckopendling och särboskap. Min käre vän rehabiliteringsexperten A nickade och gav mig rätt, när man passerat den där gränsen finns ofta ingen återvändo och det kan ta år att komma igen. Jag har ju, som arbetsmiljöansvarig och huvudskyddsombud, sett detta både i teorin och praktiken. Hos andra vill säga. Själv har jag alltid hittat strategier för att motverka utbrändhet, mycket för att jag i mina olika jobb haft stor egenkontroll över upplägg av arbetstider och arbetsuppgifter samt att det hos chefer och kollegor funnits en stor acceptans och förståelse för nyttan av återhämtning. Min erfarenhet och kunskap inom detta område innebar dock att jag kände igen varningssignalerna när de så stilla började ringa även hos mig. Och fattade beslutet att kliva av och välja nytt medan jag hade min kraft, styrka och arbetsglädje intakt.

I en kommentar på Niklas blogginlägg uppmanas han att skriva en bok, att välja några av sina blogginlägg för publicering. Och genast känner jag mig ungefär som Niklas när han står med kuvertet från Fortum i handen... Aaaarrrgggghhhh! Detta är ett projekt som jag sysslat med i flera år. Jag har börjat med att välja några inlägg men fastnat i att jag väljer för många. Då tänkte jag att jag börjar med att printa ALLA inlägg och väljer sedan HÅRT ut 10-15 av dem. Men då fastnade jag i det självklara att det blir svårt att välja om man inte bestämt sig för ett tema. Och då blir det ÄNNU svårare. Sen fastnar jag i att denna blogg ju är en fritidsblogg där jag skriver om sådant som ligger mig varmt om hjärtat och det bidrar också till att det blir svårt att välja bort... Jag skullle helt enkelt behöva en redaktör eller förläggare eller what ever som hjälpte mig välja!

Eller läsare! Detta är ju ändå en blogg. Och det var där idén till detta blogginlägg tog form. Läsarna, de fem-tio personer som troget följer denna blogg och de övriga kanske tio som läser då och då, kanske har något favoritinlägg. (Nåja, jag har ju ett genomsnittsläsande per dag som är lite högre men det är svårt att veta vilka som är återvändande...) Något som berört dem extra. Och om läsarna får välja kanske ett tema utkristalliserar sig.

Så, kära läsare av denna blogg. Om ni någon gång läst något här eller på min förra blogg som ni funnit extra läsvärt, som berört er, som engagerat er dela gärna med er av det! Det handlar ju ändå om nära fem års regelbundet bloggande. Något minnesvärt kanske jag har åstadkommit under dessa år? ;)

Svara i kommentarsfältet eller i mejl akjo38[snabel-a]yahoo.se.

Om den svåra konsten att tänka kritiskt

Ibland påminns man om hur godtrogna vi människor kan vara. Som när jag läser om den senaste Facebook-blåsningen. En kvinna får sitt Hotmailkonto kapat. Kaparen går sedan in på hennes Facebookkonto och börjar chatta med gamla kompisar hon inte träffat på åratal. Kompisarna tror att det är deras gamla polare som hör av sig. Bara där undrar man ju lite hur det går till. Jag inbillar mig att du när du pratar med folk du inte sett på länge gärna återknyter till senast eller något gemensamt samtalsämne? Men inte dessa människor. Här går bedragaren rakt på sak och säger sig behöva kompisarnas bankinloggningskoder för att hon själv tappat bort sin kod, eller nåt dylikt.

Jag kan tänka mig flera olika saker jag skulle svara en long lost friend i det läget:

- Har du pratat med din bank?

- Du kommer ju förmodligen ändå inte kunna utföra några transaktioner förrän nästa bankdag så det enklaste är väl att ringa banken på måndag morgon?

- Hur skall du kunna komma in på ditt konto med MIN kod?

- Kan vi ringa varandra och prata om det här i stället för att jag skall skicka min PIN-kod över Facebookchatten?

- Jag kan låna dig pengar så länge.

Tydligen har ingen av de vänner vars konton tömdes av bedragaren ställt sådana frågor. Då är frågan, hur kommer dessa personer ens upp ur sängen på morgonen? Hur klarar dom av sina liv med jobb, räkningar, ansvar för familj, barn, hus?

Detta aningslösa beteende anknyter till människors godtrogenhet inför kedjebrev och Facebookgrupper för välgörande ändamål. De ser en grupp på Facebook där man genom att gå mer påstås bidra med två kronor till de lidande på Haiti. Istället för att klicka in på gruppen och kolla runt lite bland de andra människor som är med i gruppen så klickar dom bara på 'gå med'. Frid och fröjd, nu har jag bidragit till något gott. Tills de någon vecka senare plötsligt är med i en Nekrofilgrupp som vill forsla lik från Haiti att ha sex med.

Samma sak med kedjebrev där man skall bry sig om en liten arm- och benlös flicka i Långbortistan. Bara genom att du skickar vidare brevet kommer flickans armar och ben att växa ut igen. Så då gör du det. Istället för att klippa ut delar av brevet och googla detta och direkt få se att det är fejk.

Eller dessa eviga virusvarningar. Eller den senaste grejen, när jag på Facebook får se en före detta kollega varna för en grupp där man verkligen inte bör gå med för att dom kommer byta namn och sno alla dina bilder. Om kollegan, som självklart agerade med välvilja, bara sökt på gruppnamnet hade hen fått se att någon sådan grupp inte ens existerade. Det var varningen som var ett practical joke.

Så snälla medmänniskor där ute! När ni får en propå från någon bekant i form av kedjebrev eller dylikt. Gör så här:

1. Googla avsändare och namn i utskicket INNAN ni skickar vidare!

2. Tänk kritiskt!

Lisa på Taffel har också reagerat över detta. Läs gärna vad den där "Edit" skriver i slutet på inlägget. :)

Om detta må du inte skriva!

Så var det dags igen då. Frilansjournalisten Dilsa Demirbag Sten startar debatt om Islams vara eller icke vara. Nu inom juridiken och vetenskapen. Under 10-talets första skälvande en och en halv månad har vi i olika tidningar kunnat läsa artiklar som följer Dilsa-mallen för kritik av Islam. Samma innehåll i något olika förpackning men enligt samma mall.

En disputerande juridikforskare i Uppsala, Mosa Sayed, har ådragit sig Demirbag Stens vrede. Ja, inte bara forskaren utan även universitetet som låter sin forskare skriva om fel saker, i fel ämne. Juridikforskaren skulle inte fått skriva sin avhandling vid juridiska fakulteten utan borde gjort det vid den teologiska... (Journalisten Demirbag Sten borde kanske inte få skriva sina personliga drapor i tidningar utan istället hänvisas till att predika dem på Humanisternas årsmöte.) Demirbag Sten är upprörd över att Sayed, som är muslim, tillåts skriva om sharialagar och arvsrätt. Han är ju partisk och därmed kan han inte nå någon vetenskaplig höjd i sin forskning. (Det kan dock kristna som skriver om svensk rätt...) Demirbag Sten avslöjar i sin artikel att hon är okunnig om svensk arvsrätt som redan idag tillåter att en son kan ärva 75 procent och dottern 25 procent. Hon verkar också okunnig om att för utländska medborgare i Sverige gäller den rätt i det land där man är medborgare. Mosa Sayed problematiserar i sin avhandling grunderna för arvslagstiftningen och gör en komparativ studie. Jag har inte läst avhandlingen så jag kan inte kritisera den i detalj. (Motbilder beskriver dock delar av innehållet i avhandlingen här. UNT skriver om avhandlingen och forskarens avsikter här.) Har Demirbag Sten alls läst avhandlingen, eller bara sammanfattningen? Vid disputationen blev hon direkt uppmanad av professorn i religionshistoria Mattias Gardell:

- Du har inte funderat på att kanske läsa avhandlingen nu?

Oavsett om Demirbag Sten läst avhandlingen eller inte så verkar hon ha missförstått både avhandlingen och det svenska universitetsväsendet. Dekanus på juridiska fakulteten, professorn i processrätt Torbjörn Andersson, svarar Demirbag Sten att det är betygsnämnden, inte journalisters allmänna tyckande, som avgör om avhandlingen är godkänd eller inte. Demirbag Sten tycker nämligen att avhandlingen inte skulle fått skrivas då den har en normativ grund och lagar skall inte baseras på normativ grund utan på grundlagen. (Duh!)

Dilsa Demirbag Sten verkar alltså mena att juridik inte skall baseras på normer. Utan på? Ja, i hennes replik till Andersson avslöjar hon sin okunnighet kring svensk juridik och svenska disputationer. Hennes svar är förmodligen skrivet i affekt, som så många av hennes alster verkar vara, men hade nog tålt lite redigering även om det var bråttom. Till exempel kanske hon skulle strukit liknelsen mellan juridiska fakulteten vid Uppsala universitet och Rasbiologiska institutet. Hon hävisar också till att "vetenskapshistorien" är full av "plagiat, felaktiga och ovetenskapliga" alster. Ergo: Sayeds avhandling är felaktig och ovetenskaplig. Demirbag Sten skriver stolt att hon inte knäböjer inför vare sig Vatikanen eller betygsnämnden i det aktuella fallet. Betygsnämnden är endast en "förment auktoritet" i Demirbag Stens ögon. Vem som skall garantera vetenskapligheten framgår dock inte.

Låt oss ändå gå igenom vad som händer inför en disputation inom juridik och samhällsvetenskap. Forskaren har ansvaret för att skriva en avhandling där han eller hon redogör för varför man valt detta ämne, vilka avgränsningar man gjort och vilken teori och metod man använt. Disputationen föregås vanligen av ett antal seminarier, bland annat ett slutseminarium, eller provdisputation, där man granskar avhandlingens vetenskapliga höjd. När doktoranden och dennes handledare sedan finner att avhandlingen är klar för disputation utses betygsnämnd och en opponent. Opponenten kan, som i fallet med Mosa Sayed, vara en person som fördjupat sig i samma ämne, fast gärna med lite annan vinkel och ett kritiskt öga. Opponentens uppgift är sedan att lyfta sådant i avhandlingen som denna anser är svagheter. Frågor kan ställas om varför man valt att skriva om det man skriver om. Sedan följer vanligen en diskussion om den metod man valt förmår bevisa de slutsatser man drar. Betygsnämnden har sedan i uppgift att ställa frågor kring den kritik som opponenten lyft, samt om man funnit annat i avhandlingen som man vill diskutera. Den disputerande svarar på kritiken från såväl betygsnämnd som opponent och sedan fattar betygsnämnden ett beslut, godkänna eller ej. Det skall tilläggas att det är mycket ovanligt att en avhandling som nått fram till disputation underkänns, så noggrann är förprocessen.

Konstateras kan alltså att Demirbag Sten dömer ut hela den vetenskapliga processen ovan och att hon verkar tro att svensk lag är 'rätt' och annan lagstiftning 'fel', även för medborgare i dessa andra länder som råkar bo och leva i Sverige. Slutsatsen blir att man som svensk rättsvetenskaplig forskare aldrig kan skriva en avhandling om någon annan rätt än den svenska. Att tänkta svenskt är alltid rätt. Och det är ingen normativ slutsats utan ett faktum.

Uppdatering: För något år sedan skrev jag detta inlägg om konsten att vara liberal på ett oliberalt vis. Dilsa Demirbag Sten verkar ha gjort censuren till sin paradgren. Tidigare var det tidskriften Mana och SVT-programmet Halal-TV som skulle stoppas, nu är det vetenskapliga avhandlingar som handlar om fel saker som skall kvävas i sin linda. Dilsa Demirbag Sten är ovanligt auktoritär mot de icke rättroende.

Obegripligt

Ingenstans finns någon dokumentation om att injektion skett. Det fanns hela tiden massor av anhöriga och sjukvårdspersonal i salen. Ändå anser åklagaren att det finns bevis för att en enskild person, barnläkaren, injicerat en dödlig dos diopenal i ett barn som var döende och ändå skulle dö inom ett par timmar.

För mig är det fullkomlig obegripligt såväl vilket motiv läkaren skulle haft, som hur åklagaren skall kunna bevisa att just läkaren givit en injektion som ingen expert kan säga ens har givits.

Det hela känns som någon slags politisk inlaga för att markera mot vad man tror är någon slags halvaktiv dödshjälp. Eller ett sätt att försöka sätta dit någon, vems om helst, för att man misstänker överdocering. Bara rubriceringen dråp får det hela att låta mystiskt. Skulle läkaren ha gjort detta utan planering, men med viljan att påskynda flickans död med någon timme?

Obegripligt, som sagt.