- Förlåt om vi stör, hovmästarn

Ja, ni vet hur det är. När man går ut för att äta gott och umgås. Och ingen välsmakande mat i världen kan förta känslan av att man egentligen bara kommer och stör. Svenska Dagbladet har testat Mäster Anders på Kungsholmen. Och bemötts av två av de värsta saker man kan uppleva som middagsgäst på en restaurang. Dels att man stressas på av personalen som vill kunna få in ytterligare en sittning vid bordet, dels att man får vänta i evigheter för att beställa. Sådana later kan ingen mat i världen råda bot på. Sådana recensioner är också förödande för ens vilja att testa en restaurang. Och det är ju just det, du kan aldrig, som Basil Fawlty fick erfara, veta vem som kommer från en tidning för att skriva om just din krog.

Onödigt dödande

- Vi kan ha skjutit ihjäl folk i onödan.

Läser jag i Värmlands Folkblad. Nej, det är inte Israels regering som plötsligt kommit till insikt. Det är en polis i Värmland, ordföranden för Polisförbundet i Värmland Stefan Wickberg som citeras.

Vallgren delar kritikerkåren

Göran Skytte har lyssnat på radio. Där har Louise Epstein och Ulrika Milles recenserat Carl-Johan Vallgrens nya roman Kunzelmann & Kunzelmann. De två recensenterna kritiserar Vallgrens bild av barndop som något fint när de ser det som reaktionärt, eller Vallgrens konservativa kvinnobild som de jämför med nazitysklands ljusa, rena kvinnoideal. Skytte är uppbragd över denna jämförelse och över de två jounalisternas tolkning av Vallgrens bok. För detta tilltag väljer han att kalla dem "kulturkritiker". D v s inklusive citationstecken.

Epstein är dramatiker, författare och kulturjournalist. Milles är kritiker och har bl a suttit i Augustprisjuryn. Hon är bokrecensent på Dagens Nyheter. Det förefaller mig som om dessa två kvinnliga kulturkritiker förtjänar att vara just kulturkritiker. Även då de inte delar Svenska Dagbladets krönikörers syn på livet.

Det slår mig att Vallgrens bok verkar ha delat litteraturkritikerna utifrån kön. Män är hänförda, kvinnor sågar boken fullständigt, som Ingrid Elam i radions kulturnyheter (har tyvärr inte hittat någon länk). En del är ljumma, som Svenskans egen recensent Michel Ekman som ger boken tre prickar (av sex). Även Åsa Linderborg vänder sig mot Vallgrens kvinnoporträtt.

Kanske är det så att Vallgren skrivit en bok om män för män, och att han därmed får räkna med att kvinnor som recenserar inte känner igen sig. Eller att moderna kvinnor idag inte heller känner igen sig. As simple as that.

Svar på tal

DO, Katri Linna, svarar de två män som skrivit en bok om det dom anser vara en "diskrimineringskultur". Inte att folk systematiskt diskrimeras, utan att folk upplever sig diskriminerade. Något bokförfattarna verkar tro är dels inbillning, dels typiskt för Sverige.

När jag drabbades av kvinneri

När jag jobbade som sakkunnig i jämställdhets- och mångfaldsfrågor på Tjänstemannaförbundet HTF (som nu gått samman med Sif och bildat Unionen) så drabbades jag ibland av själslig ångest över att min arbetsgivare inte levde som dom lärde. Ett sådant tillfälle var när förbundet som gjort sig ett namn på att driva kampanjer som Barntillåtet arbetsliv, Kvinnoslanten och Delad föräldraförsäkring kom på att det var en bra idé att skattesubventionera att kvinnor städar hos andra kvinnor. Plötsligt fanns inte männen med i ekvationen längre. De skulle befrias från alla eventuella skuldkänslor.

Ett annat sådan tillfälle berättade jag om här på bloggen. Det var när kansliledningen hade bjudit in den norske psykologen Jan Atle Andersen för att föreläsa på en personaldag för alla anställda. Jan Atle berättade för oss om kvinnan han som konsult mött och som blivit sextrakasserad och att han förstod detta, för stötte hon inte på honom också, där hon grät ut i enrum med honom? Han berättade också om sin fru som var för fet. Eller att barn som mobbas inte borde ta åt sig utan i stället fundera över vad det är dom gör för fel som blir mobbade.

Jag fick, som förbundets ansvariga för jämställdhetsarbetet nog när han uppmanade oss att se sextrakasserier som komplimanger (det rör sig om ett lagbrott) och lämnade lokalen, likaså gjorde förbundets andra jämställdhetshandläggare. Om detta berättar Anna Larsson i Svenska Dagbladet idag. Detta med anledning av en artikel i senaste Bang där två kvinnor anmält sin arbetsgivaren enligt Lex Sarah.

Kvinnorna i Bang blev omplacerade och fick gå på korrigeringskurs inspirerad av Jan Atle där dom fick veta att det är typiskt kvinneri att inte ta ansvar för sina egna reaktioner, att vara beskäftig och att skvallra. D vs anmäla missförhållanden på arbetsplatsen. Eller tala om att kejsaren är naken.

Själv blev jag inkallad till och uppläxad av min närmaste chef, enligt uppgift på uppdrag av dåvarande manlige personalchefen. Jag fick höra av henne att jag varit korkad som gått på det hela, att hela upplägget var ett sätt att testa vilka i personalen som skulle kunna ta ansvar för sina egna känslor och vilka som inte kunde det.

Men det var ju just det jag gjorde. Jag tog ansvar för mig själv och mina handlingar. Till skillnad mot de chefer som avgudar Jan Atle Andersen p g a att han ger dem fullständigt immunitet för allt som händer på arbetsplatsen.

Sen kan man fråga sig hur ett fackförbund kan komma på idén att låta en person föreläsa för personalen som menar att medbestämmande på arbetsplatsen är av ondo. Att de anställda då reser sig och går, borde väl snarare vara ett friskhetstecken?

Feminismens internationella engagemang

Svenska Dagbladets ledarsida har fått upp ögonen för våldet mot kvinnorna i Kongo. Detta för att en manlig gynekolog fått Olof Palme-priset för sitt engagemang. Sveriges Radio rapporterade om detta tidigare i veckan. I Svenskan får vi dock läsa att det är kvinnornas sak att visa solidaritet med Kongos kvinnor, män och barn. Bl a genom att knipa med underlivet. Samt att det bara är ickefeminister som kan knipa i solidaritet med Kongos kvinnor. Feminister har, enligt ledarskribenten, inget internationellt engagemang.

Många svenska feminister är engagerade i Feministiskt initiativ. Denna förening är i sin tur engagerade i det Europeiska Feministiskt Initiativet. Redan i valrörelsen fick vi t ex draghjälp av samma Eve Ensler som Svenskans ledare lyfter fram idag. Bl a satte vi upp Vaginamonologerna för en kväll i Stockholm tillsammans med bl a Kim Anderzon och Jane Fonda. Nästa helg kommer vi förhoppningsvis att ta en EU-valsplattform som visar att vårt engagemang går långt utanför Europas gränser.

Innan Svenska Dagbladets ledarskribent igår* fick upp ögonen för Östra Kongos förtryck så har feministerna i Fi tagit upp frågan. Bl a här hos Veronica Svärd och här hos mig själv. Vi har även lyft AIDS-frågan som den kvinnofråga den är. Om Svenskans ledarredaktion brytt sig om att söka hos "de svenska feministerna" hade man bl a hos Fi kunnat läsa denna artikel av Harald Hultqvist om våldtäkt som ett vapen som slår sönder de sociala strukturerna. Precis det som Svenskan idag säger att de svenska feministerna inte insett. Denna artikel skrevs för snart ett halvår sedan.

Sen undrar jag varför det bara är kvinnor som skall visa solidaritet och engagemang för Kongos kvinnor, män och barn? Är inte Plamepristagaren ett lysande exempel på att även män kan visa sådant engagemang?

* Här har jag uppenbart gjort mig skyldig till det jag själv anklagar Svenskan för, att inte ha gjort tillräcklig research. (Se kommentarsfältet för tydliggörande från skribenten själv.) Pinsamt men jag får lov att skylla på att jag helt koncentrerade mig på att plocka fram artiklar från svenska feminister.

The naughty house market

- We just bought a new house!
- Good for you! Congratutlations!
- Yes, a fine house in the countryside outside Nässjö. Just needs some decorating...
- Oh really, where more exactly?
- In Buggeryd.
- Oh yeah? Buggery?

Which reminds me of when me and Katharina visited the new Ikea in Edinburgh and found the nice computer desk Jerker.

Skall Feministiskt initiativ byta namn till Feministerna?

Det föreslår Gudrun Schyman i en motion till kongressen som hålls i Uppsala nästa helg.

Styrelsen, där jag dessvärre inte deltog, kom i helgen fram till att föreslå kongressen att avslå motionen om namnbyte.

Jag tycker att Feministerna är ett bra namn. Synd bara att vi inte kom på det från början! Jag tror nämligen som majoriteten av styrelsen att det är bättre att hålla kvar vid det gamla namnet i valrörelsen. Om inte annat så slipper man ju allt tjat från Svenskans ledarsida och andra om att det är nytt namn men samma gamla innehåll. Vilket ju iofs är sant, men med det lilla påpekandet att vi ju är stolta över innehållet. :)

Sen antydningen från Svenskan att Gudrun skulle vara "skadeskjuten" för att styrelsen inte alltid går på hennes linje är ju bara trams. Dels så är inte Gudrun typen som låter sig nedslås eller blir sur av motgångar. Dels så är det ju en styrelse bestående av en massa stolta feminister och det är självklart inte alltid som alla beslut fattas enhälligt. Däremot så har jag aldrig suttit i en styrelse där besluten fattats i en så god anda, även vid de enstaka tillfällen då vi inte varit överens. Konstruktivitet och pragmatik tycker jag har präglat de två senaste åren och det är förmodligen något unikt när det gäller ideella föreningar i allmänhet och ideella politiska föreningar i synnerhet.

När jag nu avgår nästa helg så är det med vetskapen att ett sådant här gäng är ovanligt i styrelsesammanhang. Och jag kommer sakna våra möten. Men det funkar inte att ta det ansvar jag skulle vilja med nytt jobb, ny utbildning och veckopendlande. Så då är det bättre att någon med mer tid och ork tar över.

Fler bloggar i ämnet: Veronica Svärd, Fia Karlsson, Lourdes Daza-Gillman

Jönköping's finest

Det här är stort. JönköpingsPosten har uppmärksammat vår inte längre så lilla grupp på Facebook. För den som inte befinner sig i Jönköping utan i Stockholm kan den goda såsen avnjutas t ex på Ulvsundagrillen vid Ulvsundaplan. Sjukt gôtt.

Jag hatar CSN!

Det finns organisationer* som jag gillar, som Lantmäteriet och, faktiskt, Skattemyndigheten. Sen finns det organisationer som jag inte gillar. Till dessa hör Comhem, Fortum och CSN.

CSN gör livet surt för oss akademiker i januari varje år. Det är då årsbeskeden kommer. I år trodde jag först att dom gjort något fel när dom beräknat min inkomst under 2007 till 733 068 kr. Va fan! Jag tjänade ju "bara" 426 178 kr det året!

Ja, så var det ju den lilla lägenhetsförsäljningen då. Överskott av kapital... Ja, inget undgår CSN. Nu har dom börjat jaga utlandssvenskar också som skall få betala igen sina lån. Faktiskt ganska rättvist kan man tycka. I synnerhet som de åtnjutit studiebidrag och inte bidrar tillbaka genom att jobba och betala skatt i Sverige.

I år kommer mitt studielån att minska mer än vanligt. Och ja, vi betalar snällt tillbaka våra 10 000 kr i kvartalet men ingen kan tvinga oss att tycka att det är kul eller att CSN är en skojig organisation att ha att göra med. (Minns att det var en ständig källa till frustration att ha kontakt med dem under studietiden och i synnerhet som arbetslös.) Det där med fyra procents akademikerskatt är verkligen sant. Vågar inte tänka på hur mycket dom kommer vilja ha av mig i januari 2011...

* Med organisation menar jag här även företag.

Storm i en plastmugg i sjukhusmiljö

En konststudent på Konstfack har spelat självmordsbenägen och tagits in på psykakuten. Det hela är ett led i hennes examensprojekt, godkänt av handledaren på Konstfack som också står bakom studenten, fattas bara annat. Vårdpersonalen är arga, cheferna på sjukhuset är jättearga och argast av dem alla är den folkpartistiska landstingspolitikern.

Nu vill man att studenten eller Konstfack skall betala skadestånd. Bloggen Klarsynt är just det och ifrågasätter nivån på kravet. Själv ifrågasätter jag om inte de argas tid redan är uppe i den dubbla kostnaden. Bara den tid läkaren på vårdinrättningen ägnat åt att ge intervjuer borde ju kostat mer än själva vården man gett till den fejkande studenten.

Sen kan man ju lugnt säga att om det hela syftade till att vara en slags konstinstallation eller happening så har hon ju lyckats med besked. Vilka var det som tipsade pressen, förresten?

Jag tycker nog att det är lite tidigt att avfärda konststudentens projekt som "osmakligt och patetiskt", "omdömeslöst" eller, som flera bloggare gör, som icke varande konstnärligt nog. Vilka är dessa jurister och andra att tala om för oss alla vad som är konst eller ej? Det är kanske lätt att sitta och kalla studentens projekt för "löjeväckande", särskilt om man inte vet vad projektet går ut på i sin helhet, men då måste jag nog kalla dessa bloggare för lite snara att döma andra. Eller så när man över huvud taget ett förakt inför alternativa konstformer som nu får flöda fritt i bloggosfären.

Det är lätt att vara moralistisk och vilja pracka på andra sin egen moral. Jag tänker nog försöka stilla mig lite innan jag dömer. Men om det är den uppbragda vårdpersonalen som tipsat media så har dom ju kanske bara bidragit ännu mer till projektet i fråga. Ibland kan det vara bra att stilla sig lite innan man drar iväg och handlar i affekt.

Uppdatering: Blogge verkar vara mer uppdaterad än jag i Anna Odells syfte med sitt projekt. Dessutom, om det är som han beskriver, så har han rätt. Detta är konst. Samhällskritisk sådan. Även om man givetvis kan diskutera de ingripandes syfte. Syftet var förmodligen inte att begå övergrepp utan att hjälpa. Kanske kan vi genom detta få en diskussion kring gränserna däremellan.

Uppdatering 2: Det var inte Anna Odell som kontaktade media enligt uppgifter till Svenska Dagbladet. Det verkar alltså ha varit någon vid sjukvårdsinrättningen i fråga som bjussat henne på uppmärksamheten och som därmed också själva har blivit en offentlig del i installationen. Eller vad det nu skall vara. Det verkar ingen veta heller, mer än studenten själv. Blogges teori som jag hänvisat till ovan tycks därför vara just en teori. Jag tycker i allafall att det skall bli spännande att få ta del av resultatet, vilket vi ju lär få göra nu på ett helt annat sätt än om inte någon ringt och tipsat media.

Tillägg: En bra kommentar i Svenska Dagbladet den 3 februari.

I skolbänken och på nytt jobb

Igår började jag en kurs i journalistik. Detta har egentligen ingenting med att göra att jag på måndag börjar jobba som förhandlande ombudsman på Journalistförbundet. Det senare bestämdes efter att jag ansökt och kommit in på kursen. Men det kan ju tyckas passande när jag fått jobbet på andra meriter än journalistiska. (Har ju jobbat som förhandlande ombudsman inom mediasektorn på HTF i många år. Främst inom Tidningsutgivarnas område men också med skivbolagsbranschen.)

Såväl mina studier som mitt nya jobb kommer säkert påverka mitt bloggande på olika sätt. Så länge jag jobbade på HTF/Unionen undvek jag i möjligaste mån att diskutera frågor på bloggen som hade direkt med mitt arbete att göra. (Nåja, jag jobbade ju som sakkunnig i jämställdhets- och mångfaldsfrågor men jag undvek att diskutera HTF:s och Unionens arbete med dessa frågor.) Det kommer ju inte att bli lika lätt i det nya jobbet. Men jag är inte särskilt orolig för att jag inte själv skall kunna hålla isär mina roller som skribent och ombudsman.

Det räcker ju dock inte med att jag vet att jag kan hålla isär rollerna, det skall ju heller inte råda något tvivel om att den jag företräder kan lita på att jag gör ett bra jobb. Därför kommer bloggen med stor sannolikhet att innehålla mindre av direkt argumentation mot enskilda journalister/medlemmar. (Då SJF ju också är ett yrkesförbund är organisationsgraden hög.) Det känns naturligtvis lite skumt med tanke på allt fint tal om yttrandefrihet och öppen debatt, men det handlar helt enkelt om två helt olika roller, den privata opinionsbildarens och den professionella ombudsmannens, som måste hållas isär.

Självklart kommer bloggen att fortsätta att bara vara min egen, med mina egna, personliga reflektioner. Och när DN, Svenskan och Expressen publicerar hårresande artiklar så kan man ju alltid referera till tidningen i stället. ;)

Igår på kursstarten undervisades vi i intervjuteknik. Som t ex hur man skaffar fram bra pratminus. D v s citat i en text där man skall illustrera vad någon sagt. Slogs idag av att ett av de absolut vanligaste pratminusen inom området "polis och ting" måste vara följande:

- Jag har varit vid polisen i 32 år och jag har aldrig sett något liknande, sade han om brottsplatsen.

Frågan är hur många gånger en polis säger detta spontant, eller om det är fråga nr 1A i journalistens anteckningsbok huruvida polisen i fråga varit med om något liknande förr...

Inte så dygdefullt pikande av Dilsa Demirbag Sten

Hampus Eckerman på blogggen Motbilder ger röst åt det som slagit mig efter att Expressens kulturchef Björn Wiman hållit på att spricka av ilska efter att en karikatyr av Dilsa Demirbag Sten visats upp i bloggosfären. Han skrev om "djupaste gölar", "krälande amfibier" och "avgrundsvänster". Samtidigt säger han till Medievärlden att han inte tycker att debatten ska föras på den nivån och då använder sin yttrandefrihet till att säga det... Eller föra debatten på just den nivån?

Men det var väl ändå Demirbag Sten som var en av de ivrigaste försvararna av yttrandefriheten när det gäller Muhammedkarikatyrerna? Vilket Eckerman visar på sin blogg. Eller yttrandefriheten kanske bara gäller när den som yttrar sig tycker som Expressens skribenter? Man får driva med muslimer men verkligen inte med judar. Bomb i turbanen är kanske inte "dygdefullt" men helt tillåtet. Kroknäsa är... ja, utterly despicable! Man får i yttrandefrihetens namn uttrycka sig så att man drar alla troende muslimer över en kam men verkligen inte alla troende judar. Det är helt OK att häckla muslimernas profet ("för han har varit död i över tusen år"...) men verkligen inte OK att häckla Israels försvarare ("för hon är svensk opinionsbildare").

Men herregud, vilka ömma små tår. Och vilken dubbelmoralism. Man häpnar.

Efter kalaset

Igår klev en liten kille i förskoleåldern på tunnelbanan vid Fridhemsplan. Hans jacka var insmord med torkad lera men jeansen var rena. På dagis hängde förmodligen galonisarna kvar. Bredvid satt farmor, eller om det var mormor. Lillkillen klippte med ögonen och innan vi nått Odenplan hade han somnat där på sätet mittemot. Som jag på bilden här ovan. Detta är en av bilderna i en serie tagen av min farbror Jan. På den första äter jag tårta. Jag hade för vana att stoppa upp tårta och bullar i gommen och smacka tills jag somnade. På bild två försöker jag stoppa tårta i näsan eftersom huvudet är på väg mot bordet. Detta är alltså bild nummer tre i min tålmodige farbrors serie.

Fina bilder av en duktig fotograf.

Tyger! Tyger!

You are the tiger burning bright
Deep in the forest of my night
You are the one who keeps me strong in this world

You sleep by the silent cooling streams
Down in the darkness of my dreams
All of my life I never knew
You were the dream I'd see come true
You are the tiger burning bright

I was the one who looked so hard I could not see.
Now I could never live without the love you give to me.

I lived like a wild and lonely soul,
Lost in a dream beyond control.
You are the one who brought me home down to earth.

For you are the tiger burning bright
Deep in the forest of my night
All of my life I never knew
You were the dream I'd see come true
You are the tiger burning bright

(Lyrics: Tiger in the Night, Katie Melua

Inspired from William Blake's The Tyger)

Listen here:

Myndigheternas barnarov

Av en slump hamnar jag på denna sida som sammanfattar det s k Vetlandafallet. Jag har själv aldrig hört talas om det, men det rörde sig tydligen om en kvinna som fick åtta av sina barn omhändertagna och gömda av myndigheterna p g a att de ansåg att hon var gift med fel man, en alkoholiserad handelsresande s k "tattare". (Socialdemokraten Ulla Holmberg skall ha motiverat omhänderatagandet med bl a just att de var "tattare". Underbara folkhemmet!)

Det hela verkar vara sprunget ur att myndigheterna lyssnat på illvilliga, sippa grannkärringars skvaller. Barnavårdsnämnden kunde inte finna några andra skäl att omhänderta barnen än att de ville förhindra vanart då fadern umgicks i Vetlandas "undre värld". Småländska Vetlandas undre värld anno 1957 måste verkligen ha varit ett stort samhällsproblem eftersom man skickade ut "piketstyrkan" att slita barnen från deras föräldrar.

Lillemor Holmberg som engagerade sig i och skrev om fallet måste ha varit den tidens Janne Josefsson. Och det menar jag i positiv mening, även om jag visst kan ha vissa invändningar emot Josefssons metoder.

Fi:s kandidater till Europaparlamentet

Feministiskt initiativ har presenterat valberedningens förslag till EU-lista.

1. Gudrun Schyman, Simrishamn

2. Kirsti Kolthoff, Österbybruk

3. Janerose Alvers, Ambjörnarp

4. Liv Öberg-Nilsson, Bryssel/Malmö

5. Cecilia Billskog, Stockholm

Nästa helg skall vi kongressa i Uppsala och välja till denna lista samt styrelsen. Nu skall jag inte föregå kongressen men låt mig säga att jag tycker att valberedningen har gjort ett mycket bra jobb. :)

F-kassan skall betala ränta

Igår fick vi i Rapport se det unga paret med sin sjumånaders bäbis som ännu inte fått någon föräldrapenning. P g a Försäkringskassans oförmåga att sköta sitt jobb.

På Försäkringskassan finns personer som har i uppdrag att kontrollera om man verkligen gjort sig förtjänt av att få ersättning från dem. Det kan t ex innebära att dessa tjänstemän gör hembesök för att kontrollera så att det verkligen bara står en vuxentandborste i muggen på handfatet, eller att det inte finns några mansskor i hallen hos mamman som säger sig vara ensamstående.

Skulle det visa sig att man fått pengar man inte har rätt till enligt lagen så åker man på att betala tillbaka och detta med ränta.

Då vore det ju helt rimligt att när Försäkringskassan själva inte följer lagen och uppfyller sitt uppdrag att betala ut pengar till t ex föräldralediga, så skall de betala ränta på pengarna. Det rör sig ju om pengar som man innehåller för försäkringstagaren. Om t ex en arbetsgivare innehåller lön får han betala ränta. Om jag inte betalar mina räkningar i tid får jag betala ränta.

Miljöpartiet har kommit med förslaget att Försäkringskassan skall betala ränta på försenade pengar. Fan vet om det inte vore en bra idé även för A-kassan. (Med risk för att få mina kollegor på mig...)

Utrikesförvaltningens roll

Har just sett första avsnittet av Diplomaterna och slås av följande:

1. Var menar SVT att UD-tjänstemännen skulle köpt sina kepsar och tröjor som dom har på sig vid evakueringen av svenskar från kriget i Libanon? Varför dög inte taxfree-shopen? Funkade inte dessa lika bra som om man köpt dem tidigare någon annanstans?

2. I en situation där man har möjlighet att få med ett trettiotal svenska barn på ett skepp hyrt av fransmännen, plus snabbt få över svensk personal till Libanon, varför menar SVT att svenskarna skulle tackat nej till detta för att istället skaffa en egen båt? (Detta alltså med den information man hade i den givna situationen, inte den information som SVT har nu i efterhand.)

3. Är det rimligt att, som SVT antyder, jämföra den svenska evakuerinsoperationen med den franska med tanke på Libanons och Frankrikes gemensamma historia och omfattningen av franska medborgare i Libanon?

4. Det skall fan vilja avbryta sin semester för att åka ner och hjälpa oförskämda, otrevliga, arroganta, gapiga svenskar som råkat illa ut på semestern och som bara ägnar sig åt att beskäftigt tala om för en hur man skall sköta sitt jobb. De flesta på UD lär väl ha vetat hur det var i Thailand efter tsunamin. För sådana uppdrag måste krävas masochister.

5. Jag har personligen diskuterat denna evakuering med personal på Räddningsverket som beskrev operationen på ett helt annat sätt än den beskrivning SVT ger. Faktum är att utrikesfövaltningen totalt evakuerade, i samarbete med Räddningsverkets stödstyrka och andra aktörer, ungefär 8 400 personer under perioden 16 juli–16 augusti. Evakueringen genomfördes genom att man chartrade 53 lufttransporter, tre fartyg (som genomförde sju turer) samt cirka femton bussar. Detta trots att Israel bombat både landförbindelser och flygplatser.

UD har bett SVT att lägga in en text i slutet av programmet för att klargöra vissa fakta. SVT anser att det strider mot deras opartiskhet att göra detta. T ex skulle man kunnat nämna att UD hade en tjänsteman på plats på generalkonsulatet i Libanon redan en dag efter första attacken...

5. Vad menar folk att UD skall göra? Kräva att varje svensk som åker utomlands eller skickar sina barn utomlands skall registrera sig hos UD? Eller ansöka om utresetillstånd kanske? Kanske skall vi ha en ambassad i varje land i världen? Vill vi gärna betala mer skatt?

Jag har mycket svårt att förstå att människor blir tokiga om man förslår att en skattefinansierad försäkring skall vara individuell (föräldraförsäkringen), det skall inte staten lägga sig i, men samtidigt anser att staten skall komma flygande i Herkulesplan som i den tecknade filmen Team America så fort man råkat hamna i trubbel utomlands.

Undrar om jag klarar av att se nästa avsnitt av Diplomaterna utan att drabbas av hjärnblödning.

SALE!

Thanks to Kristin in Brussels.

13 minutes of your life

Since I've been on holiday on a secluded Thai beach, my lucky, lucky bastard, I have had to catch up with the news on Gaza. Hence all the Gaza coverage on the blog today.

Spend 13 minutes of your life and watch this piece from 60 minutes. Quite enlightening. Can we unscramble the egg? Are we looking forward to a situation with Jews settled in the West Bank waging civilian war against the state of Israel? And how will Israel keep law and order in such a situation? (Not that they seem very prone to keeping international law...)

Thank's to KABOBfest.

And while you're at it. 11 January I wrote this blogpost about an article in Bangkok Post by Richard Falk. A couple of moments ago I got a visit from the Twingly abuse team regarding that blog post. Must mean that it's worth reading. ;)

Proportioner

Med tanke på nedanstående videoklipp där amerikanska judar demonstrerar för kriget i Gaza med motiveringar som att de måste utplåna alla Gazabor innan dessa utplånar dem med sina raketer så har jag roat mig med att göra några diagram. Källan är Svenska Dagbladet så jag räknar med att det inte är överdrivna siffror. Blogger krånglar med klickbarheten på bilder som man flyttat ner i texten men jag beskriver under varje bild vad de föreställer.

Antal dödade i Gazakriget januari 2009

Av de 1300 palestinierna var 400 barn

Av de 13 israelerna var 3 civila

Antal dödade de senaste 3 - 8 åren

1250 palestininer har dödats av Israel i Gaza de senaste tre åren
18 israeler har dödats av raketer från Gaza de senaste åtta åren

Alltså, trots att Israel under de senaste tre åren dödat nära 99 procent av de döda enligt ovan så ansåg de sig ha rätt att gå in i Gaza och ännu en gång stå för 99 procent av dödandet, däribland många barn och andra civila.

Och dom säger sig vara hotade.

Israeliskt-amerikanskt hat

Innan man börjar prata om fanatiska araber kanske man skall kolla in denna video, som jag hittade hos Roya. Fanatiska amerikaner berättar om sin syn på människor som inte tillhör samma religion som dem själva.

- Wipe them all out.

- Burn it all and remove it.

- Even in a school, you have to get them out.

- We should go in with force and get them all out.

Bajs

När min syster var liten delade mamma och pappa upp ansvaret för hämtning och lämning utifrån sina arbetstider. Eller om jag, 12-13 år, fick i ansvar att skjutsa hem henne på mammas cykel. Pappa jobbade skift på metallverkstan och vissa veckor kunde han hämta syrran efter jobbet. Väl hemma var han rätt trött efter tidig morgon och långa dag på verkstan. Det hände väl att syrran fick leka för sig själv i huset och trädgården medan han tog en tupplur.

En dag när han ligger där och lurar så kommer hans yngsta dotter, fortfarande i blöjåldern, in till honom och säger

- Titta pappa!

varpå hon lämnar över något till honom i handen.

Pappa, yrvaken, klämmer till kring den varma, mjuka... bajskorven.

Min syster var ett snällt barn. Och bajsade hårda bajskorvar. När man läser hur andra fäder har det när de ibland skall ta totalansvaret, så inser man att pappa kanske skulle varit tacksam.

Favorit nedbrunnen

Ett av våra favoritgatukök, kolgrillsbaren vid Shell i Tensta, brann ner till grunden inatt. Sorgligt. Hatbrott, försäkringsbedrägeri eller gasläcka?

Sexfixerade puritaner

Läser en fråga till Katerina Janouch om en kvinna som oroar sig för att hennes sambo sover naken med sin tolvåriga dotter, kliar sig på pungen inför familjen, nattar dottern endast iklädd kalsonger och ger dottern en klapp "där bak" (utan att det preciseras hur detta görs). Genast börjar kommentarerna hagla om övergrepp och att han borde polisanmälas. Även Janouch anser att det hela inte är ett normalt beteende.

Dock börjar jag fundera lite över om det inte är dessa självpåtagna "sextreapeuter" som är de verkligt sexfixerade. Vad är det egentligen för sexuellt i att vara naken inför sina barn? Det trodde jag var mest amerikaner som var skräckslagna inför. Minns min kurskamrat i Frankrike som delade boende med en amerikansk tjej och ganska snart blev varse att minsta lilla nakenhet, som att gå i trosor och t-shirt hemma, var något otroligt tabubelagt, även om det gällde två jämnåriga tjejer som bodde tillsammans. Mina finländska vänner har den totalt motsatta uppfattningen och beteendet. Inte fan är det något sexuellt över att sitta tätt, tätt i en vedeldad bastu och daska varandra med nyknoppade björkris.

Minns att pappa aldrig drog sig särskilt för att visa sig naken inför mig och min syster. Enligt en av de s k "terapeuterna" i tråden ovan är detta snudd på ett övergrepp.

"OCH det är något så otroligt hemskt och skamfullt för en tonåring att få råka se sin förälder naken..."

Skriver signaturen Ann som påstår sig vara utbildad inom barns sexuella utveckling. Gud bevare oss... Enda gången jag har upplevt detta som något skamfyllt är när min klasskompis missbrukande mamma gick runt naken hemma hos dem när vi var där och lekte, som 10-åringar. Är det inte snarare den egna kroppen den unga tonåringen är generad över?

Och jag var väl rätt fysisk med pappa (från kramar till brottningsmatcher), upp till puberteten när jag själva markerade väldigt tydligt var gränsen gick. Pappa tyckte nog att det var lite tidigt, han såg mig väl fortfarande som en litet barn, men respekterade dessa gränssättningar. Däremot var det ofta som han tog om mamma om dom möttes hemma, ett uttryck för affektion som jag själv har tagit med mig in i mitt eget förhållande, där vi är väldigt kramiga med varandra. Nu vet vi ju inget om hur flickan som frågan gäller uppfattar det hela, kanske ser hon sig själv som ett barn med behov av fysisk närhet från sin pappa. Kanske kommer hon snart att ändra beteende gentemot pappa, varpå han, som de flesta pappor, finner sig i detta.

Varför måste man utgå från att en ung tonårsdotter och en pappa inte kan skilja mellan pappa-dotter-relationen och en sexuell relation? Det ska fan vara pappa till flickor om man hela tiden måste sätta sig själv i en sexuell roll gentemot dottern, bara för att inte göra det. Ställer vi samma krav på mammor? Får de natta sina barn i bara trosorna, eller är det också ett uttryck för incest?

Boven i dramat - Asia Hotel

Boven i dramat var icke Handelsbaken, utan Asia Hotel... Vad tjänar det till att ha nya fina maskiner för chipläsning om man inte vet hur man skall sköta dem?

Gecko! Gecko!

Inte nog med att geckos har ett coolt läte, det är ju därför

dom heter som dom gör. Dom äter upp de nedriga knotten också!

(Det man ser på bilden är vingen från ett flygfä som just

blivit middag. Geckon är mitt favoritdjur i Thailand.

Vinglig

Frukostbarens ena katt

Spärrad!

Aaaarggghhh! Tänk er att ni befinner er på resa i andra änden av världen. När ni skall betala hotellräkningen på snobbiga hotellet fungerar inte ert kontokort. När ni skall betala lunchen på flygplatsen fungerar inte ert kontokort. När ni skall betala taxin hem från flygplatsen, iklädd tunna sommarkläder, fungerar inte ert kontokort. När ni skall köpa en tågresa tidigt nästa morgon fungerar inte ert kontokort. Det är plötsligt spärrat utan förvarning, trots att det finns gott om pengar på kontot.

Kära Handelsbanken, vad skulle jag ha gjort om jag inte varit otrogen med en annan bank och haft ett VISA-kort? Eller om jag inte haft pengar på detta kort? Och hur pinsamt är det inte när personalen kommer tillbaka med kortet och säger att det inte fungerar? - Jo, det skall finnas pengar där! - Ja, ja, den har vi hört miljoner gånger förut din svindlare!

(Ja, ett telefonsamtal hem till banken hade ju funkat om det varit kontorstid i Sverige, vilket det inte är klockan 8 på morgonen i Thailand.)

Fortsättning följer i hur banken hanterar ärendet.

Uppdatering: Banken ringde så snart de öppnat. Har inget att invända mot deras service annars, den funkar väldigt fint. Nu menade dom att jag slagit fel kod tre gånger. En kod som jag haft i tjugo år, sedan jag skaffade kortet... Knappast troligt att jag glömmer den, den sitter ju i ryggraden. Det var nu inte jag som gjort detta utan klåparen till receptionist på Asia Hotel i Bangkok. Hon fibblade länge med kortet när jag skulle betala igår morse och i stället för att be mig slå koden måste hon själv ha slagit någon egen kod... Puckot! Vilket gjort att kortet spärrats. Om detta visste jag intet då jag själv fick en vanlig slip att underteckna. Hur skyddar man sig mot detta? Banken hade aldrig hört talas om något liknande. Och det rör sig inte om något kyffe på tvärgata till Kao San Rd utan om ett etablerat hotell med gott rykte. Som kommer få ett ilsket mejl. (Nä Malinka, här funkar inte telefonen, jag lovar! ;))

Det hela får till följd att jag får vänta en vecka på mitt nya kort samt mister min kod... Buhuuu! Verkligen dagens i-landsproblem. ;)

Men vad har jag lärt mig? Att alltid ha fler än ett kreditkort med mig, välfyllda med pengar. Att inte lita ens på personalen på etablissemang som Asia Hotel. Att alltid ta ut cash och aldrig betala med kortet. Kanske var det inte så Handelsbanken tänkte att deras kort skulle användas men dom tjänar ju på kontantuttagsavgifterna...

Rise and shine

Gryning på Koh Samet

Upp och hoppa! Solen står redan högt på himlavalvet, brukar den lille mannen säga när han tycker att frun mornar sig för länge. Det var ungefär så min kropp nyss sa till mig. Fan, klockan är ju snart tio ju! Men varför är det svart som i en säck ute? Och en massa kallt vitt skit? Nä, idag blir det "sovmorgon".

Hemma igen!

Och just nu, bland räkningar och kuvertsprättande, känns det som om man aldrig varit borta. Vilket bedrövligt väder som mötte oss thailandsresenärer också!

Nu har jag varit vaken från klockan 7 och nu är klockan 2 på natten thaitid, snart ett dygn. Några timmars sömn bör det nog bli nu iallafall innan jag far iväg på nya äventyr.

No I don't want you to tell me where to go, Mister!

OMG! I think it's time to go home now. Starting to get annoyed of all these men (never women) that tells you where to go, what you can do and, most importantly, what you can't do. They approach you in the street and start by telling you what is not possible. If I go out at 9 in the morning just to have a walk before it gets to humid and hot (first really humid day today) they approach me and tell me that I am too early, no shops open, Madame. What do I want to do, eat, shop? No, get lost! I just want to have a walk. Many times have I said between clenched teeth that

- Skit i det du gubbjeavel! (Translated something like never fucking mind, you old fart.)

When I arrived here two weeks ago I wanted to visit the National Gallery and was approached by one of those knowall men in the street who told me that that was not possible. Not open until 1 o'clock pm. Later, checking my Lonely Planet, it opens at 10 like most things here. I have still not seen the museum.

This morning I was going to an internet cafe for a coffee (the first in two weeks, my stomach isn't very keen on coffee any longer so I have been on detox...) and some internet. And who approaches me outside the cafe if not one of those busybodies telling me it is closed. No, it isn't I said. (MKB next door opens at 10, this cafe at 9.)

However, the men of Bangkok is nothing compared to the tuk-tuk drivers of Phnom Penh. They certainly know how to drive you mad...

However, now I'm going shopping shirts for Hubby. God is he going to look good. Robert Plant, eat your heart out! ;)

Back in Bangkok

Bye bye Beach and bye bye bungalow (the white with red roof).

Now I am back in the City of Angels (what Bangkok's real name means) and am planning to buy two expensive but very sexy shirts for Hubby. He's like one of those people who you can hang anything on and it looks fabulous. Or magnifique as the French guy said buying the same shirt last week.

But first some internetting. My Mum even called today to hear if everything was fine, since I hadn't been logged on since Saturday. Compared to me she's not the worrying kind so I guess I am an internetoholic...

Littorins bokfoering

Men Astudillo har ju raett. Vi pratar ju om arbetsmarknadsministern som koept sin mastersexamen paa Internet och som sedan laet laegga ut den paa regeringens hemsida som om det varit ett vanligt hederligt universitet. Sen beter sig ju Littorin raett ofta som en tjurig 6-aaring. Vaegrar traeffa journalister, vaegrar debattera. Han blandar sjaelv samman andras roller (som i debatten med LO-ordfoeranden Wanja Lundby Wedin), men springer tjurande ut ur kammaren naer andra lyfter hans naagot dubioesa privata handlingar. Ja, aeven jag kan nog uppfattas bedriva kampanj mot Littorin. Men det goer jag aa andra sidan mot hela Hoegerregeringen. Aeven paa semestern.

Dogs' Island

You throw - I catch?

The dog fight starts at sunset. Every evening when the sun has set beyond the hills they arrive. Five feisty, yellow mongrels, some with collars, some without.

The dogs have chosen their ring for the fight carefully, the often abandoned beach where the tide is low.

For a water loving dog of retriever bread this must be paradise. A fight and a bath. Running around in the waves growling, biting. Rolling over in mock submission just to get up and chase the other one around for a bit.

Me and my posse.

If it gets too tough you can always run off for a while, hiding under a shrubbery or behind one of the Bangkok kiddes playing photomodel in the sunset.

- Hey! There's that spotted dog from next door, should I challenge him? Nah, maybe not after all, I'll take a swim instead.

Koh Samet is known to be one of the most dog "populated" places in Thailand. Here on Ao Thien they seem to be quite well cared for, though. Healthy furs and fine bone structure.

You want the 'checkbill'? You'll have to wait...

The feline species on the other hand, are as always observing everything from above. From an veranda, from the cashier machine, from a book shelf. With a yawn. Pretty much the same as I.

Insane mum tried after trying out for cheerleading team

In Bangkok Post I read about the American 34-year-old in Green Bay, Wisconsin, who enrolled in high school under her 15-year-old daughters name and tried out for the cheerleading squad.

According to BP she's been committed to a mental health facility for three years. The mum explains everything with wanting to relive her high school experience.

This poses two questions.

1. How embarassing wouldn't that be for a 15-year-old?

2. Who would want to relive their high school years?

A Thai kind of coldness

Cold! In Thailand! The last week my complaints have been met with incredulity. However it is the coldest winter in many years here. Bangkok Post interviews a couple sleeping rough in Bangkok.

"It's worst at three or four with the early morning dew and the wind becoming stronger."

Yeah, I know. A couple of nights ago I woke up at 4 o'clock in the morning freezing. The usual towel-blanket that you get on your bed down here did not suffice to keep the cold away. I had to fold it double and use my own bath towel as an extra. This night I slept in pants and a jumper.

However, I do have roof over my head keeping the storm winds away. The Bangkok couple, unemployed with no money, are not as fortunate.

"We have no choice but to tolerate it no matter how cold it is. Most of the time we don't sleep at night because it's too cold. We usually sit around a fire with others to warm ourselves."

Last week it's been as cold as 15 degrees Celsius in Bangkok in daytime. In the North the temperature runs as low as towards zero degreees...

For the homeless there are shelters, but there you have to pay for electricity, blankets, water. And since these people are sleeping rough due to no money I guess they'll still be out there. In Bangkok there are estimated to be around 1500-400 homeless people depending on the year of the time.

The authorities help with either 15 days of skill training or a bus ticket to their home province...

Swedes jailed in Thailand

I better pay when I leave the internetcafe...

Shirin Ebadis Iran

"En tolkning av islam som är förenligt med jämlikhet och demokrati är ett äkta uttryck för tro. Det är inte religionen som förslavar kvinnor, i motsats till vad de påstår, de som vill se kvinnor instängda. Den övertygelsen, liksom den att en förändring måste komma inifrån och på ett fredligt sätt, har alltid varit grunden i mitt arbete."

Orden är Shirin Ebadis (Mitt Iran, s 245), kvinnan som 2003 förärades Nobels fredspris för sitt ihäriga arbete för att förbättra kvinnors och flickors liv i mullornas Iran. Ebadi visar i sin bok Mitt Iran hur en människa kan vara både djupt trönde muslim och samtidigts tro på universella mänskliga rättigheter, individuella rättigheter så som de är utförmade i FN:s konventioner. Som läsare slås man av hur hon står ut att arbeta för sådana rättigheter i ett land som styrs av uttolkare av religionen som väljer en tolkning som inte använts sedan 600 talet e Kr.

Ebadi har mycket riktigt kritiserats för detta. Inom landet som en avfälling från den rätta, medeltida tolkningen av Koranen, utomlands av mer sekulära krafter.

Varför stannar hon? Varför fördömmer hon sin vänner som valt att fly till väst? (Särskilt de som inte har söner.) Orsakerna är som jag kan utläsa två.

Nationalism och Identitet.

Dessa två ständigt sammanlänkade och, till synes, inseparabla enheter. Ebadi skriver om hur halv man kan känna sig som utvandrad. (Fast hon inte gjort det själv.) Att det värsta för en iranier som lämnat sitt land är att separeras från sin familj. Det är något jag är övertygad om stämmer för de flesta människor, men när det handlar om att delar av familjen (de unga pojkarna) skickas ut som kanonmat i ett tröstloset krig kanske det är enda vägen? Ebadi beskriver detta ständigt öppna sår som separationen från ditt folk och din nation innebär. Och där har vi det, inte bara familjen, utan också själva Iran. Den nationalistiska stoltheten över vad landet ibland varit och skulle kunna varit.

En bild av ett önsketillstånd som i modern tid bara verkar ha infunnit sig under åren 1951-1953 då Mohammad Mossadeq regerade efter att ha valts i en jordskredsseger. Han var premiärminitern som jämfördes med Mahatma Gandhi och som lät nationalisera oljetillgångarna och verka för yttrandefrihet.

Det förstår ju alla att Iran inte kunde tillåtas vilja få ha sina oljetillgångar för sig själva, eller själva sätta priset. Ett sådant tilltag accepterades inte av USA som via CIA drev på för Mossadeqs avsattande. De sände dit Kermit, inte grodan utan Theodore Rosevelts sonson som
ledde statskuppen mot den folkvalde Mossadeq och lät åerinstallera shahen Mohammad Riza Pahlavi. Shahen hade sedan 1906 mest haft symbolisk makt men fick nu i tort total makt. En makt han använde för att leva i sus och dus, bjuda sina affärsbaktanta på lunch i Paris och så vidare.

Den snudd på idiotiskt blåögda vänstern lierade sig med de fundamentalistiska mullorna och
gjorde revolution. Ebadi var då Irans högst uppsatta kvinnliga domare och deltog i revolutionen för att störta shahen, egentligen utan någon som helst bild av vad som skulle komma efter. Hon fick vid ett tillfälle frågan om hur hon kunder stödja dem som i ett nafs ville ta ifrån henne hennes karriär och svarade naivt att hon hellre var en fri iranier än en bunden domare.

Något hon skulle få äta upp. Bara månader efter att ayatollah Khomeyni återkom från sin
landsflykt 1979 inrättadea ett totalt förtryck mot den egna befolkningen, infördes sharialagar med tolkning från 600-talet, och Ebadi avsattes som domare och blev skrivbiträde istället. (I början av 1990-talet skulle hon öppna egen advokatbyrå.)

Hon beskriver i sin bok hur författare, pöter och andra intellektuella förföljdes och lönnmördades av den hemliga polisen. Själv verkar hon ha antagit en strategi att inte ifrågasätta att landets styrdes utifrån sharia utan att istället försöka tolka islam och sharia utifrån sin position som förträdare för kvinnor och förföljda. Hennes liv verkar ha gått ut på att "reclaima" sin egen religion. Hon hade kunnat dra med sin familj men räds den känsla av alienation som så ofta drabbar den som lämnar sitt eget land. Dessutom brinner hon av tron på att hon verkligen kan göra skillnad under en påtvingad, bildligt och bokstavligt, chador.

Möjligen är det så att utan islam hade de fundamentalistiska männen funnit ett annat sätt att utöva sin totalitära makt på. Det är inte religionen i sig utan möjligheten till tolkningar som ger upphov till medeltida uttolkningar. Detta synes vara ett dubbeleggat svärd, där man å ena sidan kan tolka religionen välvilligt utifrån lika rättigheter och å andra sidan kan välja en talibantolkning.

Den välkomstkomitte som mötte henne på flygplatsen efter att hon mottagit Nobels fredspris var den största sedan ayatolla Khomeyni återvände 1979. Även om detta förmodligen är ett uttryck för den nationella stoltheten så visar det också att Ebadis strategier verkar ha gått hem. Eller om denna strategi egentligen bara utgör en djup tro, något jag själv inte kan förstå men mullorna ju borde begripa (om det nu är tro, och inte maktlystnad, som styr dem).

Ebadi beskriver hur hon inte någonsin tror sig kunna skriva något i Iran utan att skydda sig. Hon beskriver sig som en kvinna som blev förrådd av revolutionen men som stannade kvar och sitt Iran.

När boken skulle skrivas och ges ut kunde det inte ske i USA eftersom deras sanktioner mot Iran innebar att hennes litträra agent hade kunnat drabbas av böter och fängelse... "Vad är det för skillnad mellan Irans censur och censuren i USA" frågar sig Ebad (s 253)

"Men vad kan jag göra utomlands frågar jag mig. Kan min uppgift skötas utomlands? Självklart inte. Och så påminner jag mig själv om det faktum att det är min egen rädsla, att det är vår rädsla, rädslan hos de iranier som vill sen en annan framtid, som sätter vapnen i händerna på våra motståndare." (s 258)

Förändringen måste enligt Ebadi komma inifrån. Frågan är hur det skall ske i ett land där de kvinnliga parlamentsledamöterna inte ens fatt stolar och bord att arbeta vid och heller inte förmår, trots att de är folkvalda, att skaffa fram detta. Denna förändring kommer gå mycket, mycket långsamt såvida inte en ny revolution sker. Men vi vet ju vad som skedde vid de två senaste kupperna... Slutsatsen måste bli att Shirin Ebadis enträgna arbete är värd den yttersta respekt. Att människan orkar!

The very slow life

I wake up. I rub myelf in tanning lotion. I walk over to the place I've chosen for my breakfasts. I walk back to my bungalow. I sit a while under a shade, reading or writing. I walk up to my bungalow and sleep for an hour. I wake up and walk over to one of the restaurants for lunch. I walk back to my bungalow and lie down and read for a while, sleep a little. I wake up and go out on the beach and sit under an umbrella writing, having a Singah. I walk over to one of the restaurants for dinner. I walk back home and sit on the veranda reading and having a drink. I go inside and continue reading. I fall asleep.

Addressing each other Thai style

In Thailand people address each other by first name. Former PM Thaksin Shinawatra is Mr Thaksin. PM Abhisit Vejjajiva is Mr Abhisit. Taxi and Tuk Tuk drivers are for example Mr Anurak. The surnames seem to be secondary. Which is nice since they are impossible to pronounce or even remember... Like for example Justice Minister Mr Pirapan, who's surname is Salirathavibhaga.

Another peculiarity is the use of "porn" in first names. I do not know the ethymological meaning but to a westerner it seems a bit weird...

However, for us tourists it's "sir" or "mister" no matter the gender. On the other hand, men are often refered to as "her". Probably natural in a country where the sexes seem to be far more than two and where the news papers are writing about those crazy Americans who won't permit transgender toilets. As a matter of fact you can not always know the sex of the person you are addressing here, and that's really not a problem at all.

Then we have the wai, the Thai way of putting your hands together when saying hello. Of course, Carl Hamilton would force them to shake hands had it been in Sweden, but I am very happy to not being forced to wai in a better way when I am trying to get this going. It seems so easy but is in fact very hard when you often carry something in your hands and don't know how high or low to put your hands, the higher the more humble I presume. A smile and a bow (is it called that in English, my dictionary says salaam...) is often what I manage to produce, but I am trying! (A Thai Carl Hamilton, Mr Carlporn?, would probably have told me to go back where I (didn't) came from.)

Only for you my friends

A veranda with a view. The pic is taken from my veranda. Here I sit and "see" the sun going down on the other side of the island... Although it is just a short walk uphills to see it for real. The island is very narrow here.

Right now I am back at good old Ao Wuan Duan - feels a bit too busy to my taste. It was a lot clamer in November (2005) when I and Hubby last visited Thailand.

Life is slow and I am reading that book about Mr Pip, or rather about this pacific island where the children get caught up in the reading and reestablishing of Dicken's Great Expectations.

Moejlig bloggtystnad

I have arrived in paradise, which may result in lesser blog posts. Not due to warm weather or lovely beaches but to the fact that the internet facilities here on the island is quit sparse.

I will try and find somewhere to post some pics for Hubby and all of you who have to endure the winter cold. (However, yesterday a monk died in northern Thailand of hypothermia. It is down to four degrees Celcius up there, caused by cold winds from China.)

What about Gaza?

Yesterday I read a rather uplifting article in Bangkok Post by Richard Falk, professor of international law at Princeton Universty and UN special rapporteur for the Occupied Palestine Territories. Uplifting because it was so different from the Swedish media coverage, the Swedish papers hardly never even refering to Palestine as occupied... People debating in Sweden actually question the very existense of Palestine, using brackets refering to "Palestinians". (Just have a look at Newsmill.)

This blog post is referring to the whole article, but you may of course read it yourself. :)

Falk tried to enter Israel a couple of weeks ago to carry out his mission by the UN monitoring respect for human rights in Occupied Palestine. (West Bank, East Jerusalem and Gaza.) He was expelled from Israel, never allowed to enter...

Falk argues that the ceasefire actually cut Israeli casualties to zero despite periodic home-made rockets being fired from Gaza. Of course these rockets caused anxiety in Sderot but he means that it hardly justified the onslaught by Israel.

Nowhere in Swedish media have I read that Hamas actually offered a ten year truce to a receptivity to a ploitical solution on 1967's borders. Israel ignored these diplomatic initiatives and their part of the ceasefire agreement: continuing the blockade of food, medicine and fuel to Gaza.

Israel also refused exit permits to

- students with foreign fellowship awards

- Gazan journalists

- NGO representantives

and made it increasingly difficult for journalists to enter.

Falk is critisizing that the American public, as the Swedish, gets its news through an "exeedingly pro-israeli media lens". (Although the editorial of Dagens Nyheter claims the opposite...)

Falk points out that

- Hamas gets the blame although there was no substantial rocket fire from Gaza during the ceasfire until Israel launched an attack on Nov 4 at "Palestine militants" killing several Palestinians

and

- Attributing everything to Hamas is wrong. E g the al-Aqsa Martyrs Brigade is anti-Hamas and even Fata had difficulties controlling such fractions when in "control" of Gaza, with UN support.

Professor Falk lifts some different reasons for Israeli aggression, from the most obvious to stop the rockets and to retaliate.

First there is the national elections coming up in February (if not postponed). Ehus Barak and Tzipi Livni are of course eager to win the elections demonstrating their toughness. Something I lifted here on the blog last week. Such shows of force are not uncommon in Israeli election campaigns, according to Falk.

Secondly, Israeli military commanders want to erase the memories of their failure to destroy Hizbollah in Lebanon in 2006.

Third, as historian Benny Morris wrote in New York Times, you may compare the launch on Gaza with the Israeli public mood of 1967, when Israel felt threatened by Arab mobilisation on their borders. This is fueled by the continuing refusal of the Arab world to accept the existence of Israel, the inflammatory threats made by Mahmoud Ahmadinejad together with Iran's bid for nuclear weapons, the fading memory of the Holocaust combinded with growing sympaty for the Palestinian plight in the West. The radicalization of politics in Israel's borders in form of Hizbollah and Hamas forming government parties, are also contributing to the Israeli fear.

Morris argues that israel wants to send a message that it stops at nothing to uphold its claims of sovereignty and security.

The conclusion that Falk draws is

1. The Gaza population is severely victimised for reasons beyond rockets and border concerns.

2. That such a human catastrophe can happen without outside interference, shows the weakness of international law and of the UN. [I even read an editorial in Dagens Nyheter that tried to smear the outspoken Norwegian doctor for being communist and thereby, according to the DN logic, not trustworthy.]

The critical factors are, according to Falk, the US' passive support of whatever israel does, and that Egypt, Jordan and Saudi Arabia are hostile towards Hamas and Iran makes them willing to stand aside.

Falk points out that what Israel calls a "total war" with attacks by F-16 fighter bombers and Apache helicopters against an essentially defenceless society that laxks any defensive military capacity is more suggestive of a massacre than a war.

"The public can shout and march all over the world but the killing will go on without interruption."

Falk is hoping for the new US leadership that promised its citizens change. Yeah, hope is the last thing to abandone us...

Thai corruption accusations around JAS Gripen!

The fomer air force chief Chalit Phukphasuk was one of the people behind the coup in 2006. Now Mr Chalit is accused of corruption by the UDD, United Front of Democracy against Dictatorship (a k a the red shirts, in favour of the old Thaksin rule).

Mr Chalit has after retirement built a 5 million Baht house and another two for his mother and sister. The UDD leader Jatuporn Promphan is wondering how you come up with such a sum of money after having been a civil servant all your life. Mr Jatuporn believes the money have come from some corrupted deal around Thailand buying JAS Gripen planes, instead of other cheaper planes such as the American F-16.

Mr Chalit answers that he [as Swedish former PM Goeran Persson, btw] has taken a bank loan and that the houses are not THAT lyxurious anyway. JAS Gripen was also the best deal for the Thai airforce since they can deliver in time and produce better planes...

Source: Bangkok Post 10 January 2009

Jim Thompson House

Jim Thompson was an American who fell in love with Thailand during WW2 and built a house by a khlong in Bangkok. He also seems to have been the one who introduced thai silk to the Western fashion houses. The guy went on a hike on a hill in Malysia in 1967 and simply vanished from the face of the Earth. Not a clue of what happened to him. A story to make a film of!

I can strongly recommend a visit to this museum and to the restaurant. A lovely place for those who want that colonial feeling... (Although not necessarily colonization...)

One Day in Bangkok

or rather half a day although it feels like two...

View from my new hotelroom, Bangkok in the morning

(old room was too noicy due to gym classes being held outside)

I was awoken by my nice Indian neighbours this morning. They were shouting and screaming all night until I at midnight called houskeeping to get them to shut up. Then they kept quiet until six o'clock this morning when the shouting started again. Now they seem to have left the building though... *fingers crossed*

Me in longtail boat - expensive but hey, this is holiday!

I had a lovely breakfast and then took a Khlong boat to that golden heap (Golden Mount) to see Bangkok in the morning. After that I have been walking and walking and walking, except from a longtail boat tour all by myself and the drive to some fishfarm with jumping fish.

Jumping fish

Lunch (chicken with cashewnuts) was eaten at the new Siam mall. You could say that I've seen the complete different sides of Bangkok today.

One side - other side of the river

In the morning I got the Bangkok Post under my door which I very much liked. This country is inbelievably monarchist... Since it's Children's Day today the paper has done a survey asking Thai children about their view of life. 91 percent thinks that grownups should set a good example by showing loyalty to the monarchy. Then comes the wish for grownups not to quarrel and to show respect to the law and be thankful to the nation. Something tells me that the kids had to choose from a ready made multiple choice set of answers...

Another side - Siam mall

Children are invited to the Government House but first they have to search the compound with bomb dogs since the PAD has left bombs after having occupied the building for three months. The PAD is also charged with having damaged the building...

On the other hand PM Abhisit Vejjajiva says that he will not tolerate any violence against the new government. This due to demonstraters throwing eggs on government people...

This may also be the reason why the Asean meeting hosted by Thailand is moved from Bangkok to Hua Hin.

Cambodian PM Hun Sen is threatening not to come to the meeting since Japan, China and South Korea will not attend. He says it is too expensive and difficult to travel to Hua Hin... It might also have something to do with the somewhat tense relations between Thailand och Cambodia, although that is not mentioned by the Bangkok Post.

Now I think I will try one of the Siam malls Smoothies or Ice creams and go back on the sky train the take a swim in the pool.

Framme!

Utsikt fraan Asia Hotel oever Bangkok

Lyxar mig genom att bo dyrt i Bangkok. Paa maandag blir det enkel bungalow paa stranden, om aen inte saa billig den heller. Thailand aer verkligen inte vad det en gaang var naer det gaeller priser men jag antar att det egentligen bara aer positivt.

Nedanfoer det groenklaedda taket ligger en skola. Daer talar laerarna i megafon till de smaa gulklaedda barnen som ropar och tjoar hoegt. Saa det hoers aenda upp till mitt rum daer jag foersoekt bota jetlagen. Mission impossible. Jag fick i staellet ta ett dopp i poolen men det var lite kallt ute... Jo, det aer sant. "Bara" 27 grader och det blev kyligt i skuggan. Tror dessutom att det var kallare uppe paa 15:e vaaningen.

Nu skall jag ut en svaeng paa stan och se om jag kan faa naagot att aeta. Med tanke paa att jag knappt sov naagot paa planet inatt saa blir det nog en tidig kvaell. Imorgon blir det endera helgmarknad eller flodtur.

Paa vaeg

.. och journalister

Skolor, grönsaksmarknader, byggnader under FN-beskydd, ambulanser och fordon märkta 'press'. I Gaza gäller inga internationella regler.

"Israel is making a mockery of its status as a democratic country by violating international law, ignoring its own Supreme Court and showing contempt for the United Nations by defying its obligations under Resolution 1738 to protect journalists in conflict zones." (Aidan White, General Secretary, International Federation of Journalists)

Vättermoln

På väg till Jönköping i söndags låg ett moln i samma form som Vättern placerat rakt över sjön, över Visingsö, från sjöns norra ände till dess södra. Tyvärr har jag slarvat bort min Panorama Maker i datorn men bilderna kan kanske ge en viss bild av fenomenet.

Det är väl han Bob Marley?

Eller hur, syrran, som åkt åt andra hållet, jämfört med Bangkok?

Nu drar jag från kylan!

Påhittiga ungar

Notera att könsmaktsordningen med ojämn fördelning av hinkar satt sig tidigt!

Hur skeptisk ser inte hon ut, och hur självklart nöjd är inte han?

När den lille mannen var liten var han, inte helt överraskande, ganska påhittig. Hans bästa kompis hette Irene och bodde på samma gata i Lillån utanför Örebro. En dag när de var i tre-fyraårsåldern kom de två på att de skulle gå till världens ände. Det låg, hade de hört de vuxna prata om, vid krematoriemuren. Sagt och gjort, de två gav sig av till fots. Detta var i slutet av 1950-talet och det lär ha rört sig om riktig landsbygd. Över ett fält knatade de, korsande järnvägen och en bäck..

Under tiden hade de två frönas mammor börjat leta efter dem. Hysteri arbetades upp. Polisen tillkallades. Irenes mor lär ha sagt till sin grannfru att hon ju åtminstone hade ett barn till (den nyfödda lillasystern).

Medan man satte igång att leta nådde de två fram till världens ände, men fann muren för hög att komma över så de bestämde sig för att gå hem igen. Plötsligt när lille mannens mor tittade ut genom fönstret så fick hon se dem sitta i sandlådan igen, diskuterande sina upplevelser.

En annan gång var idén att bygga sig en flotte och segla denna på Lutabäcken ända till Amerika.

Lite senare flyttade familjen in till stan och där lyckades min blivande man uppbåda alla ungar på gården för att traska genom hela Örebro i jakt på klistermärken från bensinmackar. Tiotalet ungar mellan 3-7 år gick från Markbacken in till stan, längs hela Storgatan/Drottninggatan och ut till Markbacken igen. De var borta hela dagen och mammorna var i upplösnignstillstånd även där. Inte heller denna gång rådde några tvivel om vems 6-åring som kommit med idén.

Detta tänker jag på när jag läser om de tyska ungarna som packat sina väskor fulla med badsaker och satt sig på tåget mot flygplatsen för att åka till Afrika och gifta sig. Företagsamt.