Så läste jag då ut Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen (Ordfront, 2008). Nu har jag ju recenserat och diskuterat denna under en veckas tid, allt efter att jag läst, och hade för avsikt att slutligen lyfta de delar där jag tycker Hirdman träffar helt rätt. Som t ex när det gäller resonemanget om hur vi kan uppnå jämställdhet i förhållandet mellan avlönat och icke avlönat arbete. Dessvärre, och mycket förvånande, är detta ett av de få kapitel där jag verkligen håller med henne.
Sedan jag läste Med kluven tunga - LO och genusordningen (Atlas, 2001) har jag hållit Yvonne Hirdman högt. Hon sätter där fingret rakt på fackföreningsrörelsens (inkl tjänstemännen) i mina ögon svagaste punkt, nämligen konflikten mellan klass och kön. Vi är också många feminister som högt värderat Hirdmans banbrytande forskning om genussystemet från 1988. Det är som ett slags feministiskt bokslut Hirdman nu gett ut Gösta och genusordningen, bestående av en rad skrifter som hon vävt samman i en enda bok. Dessvärre blir det något rörigt och osammanhängande och jag upplever Hirdmans betraktelser som mycket motsägelsefulla.
Såhär tjugo år efter genombrottet med sin teori om genusordningen, d v s mäns överordning och könens isärhållande, så oroar sig Hirdman för att hennes teorier inte fått mogna, att de hela tiden ifrågasätts och slits i, utnyttjas, av andra feminister. Feminister som i Hirdmans ögon är ute och cyklar.
Hirdman ritar upp en modell för att beskriva genussystemet, där mannen utgör A och där kvinnor har att välja mellan att vara lilla a eller B. Som exempel för lilla a tar Hirdman Alva Myrdal och för B Elin Wägner. D v s 'a' försöker efterlikna männen på männens villkor för att få vara med (Likhetens dilemma), medan B för att få vara med hävdar sin särart (särartens dilemma). Hur skall a och B någonsin komma innanför cirkeln, undrar Hirdman.
Kanske genom att A och a/B i stället blir till C, kan man inflika. Vilket väl är vad queerfeministerna gör? D v s, om vi inte var så ivriga att göra kön/genus, utan i stället enbart såg till människan så skulle inte könsrollerna bli så tydliga och heller inte isärhållandet och därmed inte den hierarkiska uppdelningen mellan män och kvinnor.
Men se det köper inte Yvonne Hirdman. Hon menar i stället att queerteorin riskerar att "trolla bort kvinnors kroppar" (som enligt Hirman alltid finns där, de går inte att ifrågasätta). Om man trollar bort dessa kvinnokroppar finns ju inget kvar att frigöra, skriver hon.
Men, tänker jag där jag sitter i Kulturhusets kafeteria, är det inte det hon och jag och alla feminister vill? Uppnå ett tillstånd där vi inte längre behöver frigöras, varken kvinnor eller män, där vi bara får vara de vi är som personer.
Att vara feminist är, enligt Hirdman, att
- inte gilla läget
- att inte acceptera den manliga normen
Detta ser hon dock som "ren och skär utopi".
Det är ett sorgligt bokslut hon gör, Yvonne Hirdman, med ett lite uppgivet tonläge. Gösta är lika stark som alltid och andra feminister bara pratar om HBTQ och könsmaktsordning. (Hirdman skriver i näst sista kapitlet ett rasande debattinlägg mot tre diskurser, som hon kallar radikalfeminismens diskurs, diskrimineringsdiskursen och jämlikhetsdiskursen, för att dessa i hennes ögon vägrar att erkänna att invandrarmän hedersmördar sina döttrar.)
Det blir något Ebba Witt Brattströmskt över detta bokslut. Förmodligen illustrerar det en spricka inom dagens feminism som inte skulle behöva vara där. För det gemensamma för både Hirdman, queerfeministerna och för mig som står som en åsna mittemellan är ju trots allt att vi inte gillar läget och att vi inte accepterar normen.
