När jag var liten skilde sig mina föräldrar. Tror det var 1970 typ, då jag var ca 2 år. De flyttade senare ihop igen, gifte om sig och levde tillsammans fram till min fars död för sju och ett halvt år sedan. (Han skulle fyllt 73 i morgon, grattis pappa!)
Det där året, eller vad det kan ha varit, som mamma och pappa inte bodde tillsammans så bodde jag och mammai en liten tvåa (tror jag) på Lamberget i Karlstad. Det är förmodligen därifrån jag har mina första minnen. Bl a ett som satte djupa spår i mitt psyke.
Jag minns det som att jag stod i den lilla mörka hallen och lekte med toalettdörren. Mamma var på toa. Av någon anledning råkade hon ha fingret mellan dörren och karmen (tror att det var på den sidan där dörren sitter fast) samtidigt som jag drämde igen dörren. Det gjorde ont, mamma började gråta av smärta. Jag började förmodligen också gråta. Åtminstone minns jag det så. Som att det var ju inte meningen...
Och jag minns den 38 år senare; känslan av att jag gjort så att mamma började gråta. (Senare, när man blev tonåring, var det mer legio att driva föräldrarna till tårar.) Frågan är hur den här tvååringen kommer att känna inför sitt bilbus, när han/hon blir större?
Vilken spjuver den där 2-åringen. Sådana drömmar brukade jag ha som liten. Att jag tog farsans Folka och satte den i ett träd. Oftast var det en ek av någon anledning... DLM
SvaraRaderaVar det inte du som bad om cement för att bygga vägar till dina bilar i gräsmattan också?
SvaraRaderaMin kommentar blir nog inte publicerad men skitsamma. Ibland är det viktigare att få skriva än att bli läst.
SvaraRaderaEn olycka som jag tänkt mycket på och som jag får rysningar av är den där en 16-årig flicka som höll på att övningsköra backade på sin mamma på en parkering så att hon dog. Det hände i somras.
När jag läste om det här så var flickan inte misstänkt för något brott och man trodde att hon helt enkelt trampat på gasen istället för bromsen.
Jag kanske är konstig, men jag skulle så gärna vilja veta hur det går för den flickan. Det kanske låter futtigt och hemskt att ställa frågan "hur mår hon nu" men faen det är väl nästan värre att inte ställa frågan.
På något sätt hoppas jag hon inte kommer ihåg vad som hände. Det jag tänker på är att hjärnan verkar ha en bortsållandefunktion. När det blir för hemskt så stänger den liksom av. En gång när jag stod vid ett övergångsställe och bilarna svischade förbi så klev en man helt plötsligt rakt ut framför en bil. Mitt minne är mycket fragmentariskt av händelsen. Minns en bil som tvärbromsande sladdade ut i korsningen och tände varningblinkerserna, minns att en man kom och sa "han dog, han dog, han dog". Minns en polis som hade ett anteckningsblock som gick runt och antecknade våra namn. Minns att jag stod ett kvarter bort och såg en ambulans som körde iväg och inte hade blåljus/sirener på. Allt annat är borta ur mitt minne. Borta. Jag vet inte vad som hände.
Jag blir därför en smula fundersam när nu Caroline-mordet håller på att nystas upp och han som erkänt mordet sagt att han inte kommer ihåg var han dumpat kroppen och någon psykolog sa att det är omöjligt att inte komma ihåg. Eh... Om vi nu tänker oss att mordet var en extremt traumatisk grej för mördaren så har jag inga svårigheter att tänka mig att hjärnan faktiskt kopplade ifrån och minnet la av. Kanske kan minnet återfås genom hypnos eller något sådant men jag tvivlar inte på att minnet under vissa extrema förhållanden blir fragmentariskt.
Jag vet inte hur den där 16-åriga tjejen kan hantera minnena av att ha dödat sin mamma. Jag hoppas hennes hjärna "stängde av" och att hon helt enkelt inte kommer ihåg det som hände.
Jag tycker i alla fall väldigt synd om den här flickan och jag hoppas det löser sig och att hon får ett liv som fungerar.
Usch! Ja, jag ger inte så mycket för den s k vittnesexperten Sven Å Christiansen som poppar upp i varenda rättsfall numera. I Arbogafallet var det uteslutet att mamman skulle minnas något, i Gällivare är det uteslutet att han inte minns. Jag tror dels att det inte är så himla lätt, dels att det är olika från fall till fall och att Sven Å knappast kan veta vad varje individ minns/inte minns.
SvaraRaderaSen när det gäller 16-åringen så får vi ju verkligen hoppas att hon orkar igenom det hela. Fast man undrar ju. Och det är med detta som med alla deckare man ser på TV, sällan man får veta hur det går för offrens anhöriga. Fast man undrar och tänker på dem.