Lägre än Glocalnet

Josef Stalin, Josef Mengele, Josef Fritzl. Nu kan vi lägga ännu två sköningar till listan över "oförklarligt gement agerande". Två män har rånat en 14-årig scout på pengarna han tjänat på att sälja majblommor.

- Man borde samla in pengar till grabben!

Sa maken upprört.

För att han kan

Tidningarna är fyllda av artiklar som försöker finna förklaringen till hur Josef Fritzl kunnat låsa in sin dotter i en källare och skaffa sju barn med henne, utöver de sju barn han fått tillsammans med sin fru. I Svenska Dagbladet försöker Martin Grann diagnosticera Fritzl genom att ringa in vad det kan röra sig om.

”Svår personlighetsstörning [...] med sexuell avvikelse av något slag, en så kallad parafili. Ett sjukligt ­behov av makt, en alltigenom perverterad konstruktion när det gäller intimitet och sex, samt en extremt grandios (sjukligt självupptagen) personlighet."

När man ser bilderna på Fritzl på grabbresa till Pattaya är man nog beredd att tro på denna diagnos. När jag och väninnorna för några år sedan besökte Phuket träffade vi en kvinna som nu var (betald) flickvän till en tysk hotellägare. Hon hade tidigare jobbat som prostituerad i Pattaya och beskrev för oss män från olika länder, ganska generaliserande men utifrån sina egna upplevelser. Svenskarna var ganska snälla och ville mest ha någon som sällskap och att ha sex med. Tyskarna däremot, var enligt henne elaka och brutala. Av någon anledning dyker denna berättelse upp i huvudet när jag ser bilderna på den tysktalande Fritzl i tidningarna, iklädd för små badbyxor med stor ölkagge och hårig bringa. Och så denna blick som verkar säga att han äger världen, eller åtminstone tillhör dem som bestämmer.

När man läser hans svar på polisutredarnas frågor, om varför han lät vissa av barnen komma upp och bo i huset:

"They were sickly and cried too much in the cellar for my liking."

Inte för att han tyckte synd om dem utan för att han inte tålde att de grät.

Kan det vara så att mormodern inte vetat om vad som försigått i källaren? Jag kan ju föreställa mig hur hennes liv varit. Gift med en man som bestämde allt, och som verkar ha behandlat med vederbörlig respekt av sin omgivning. Hon har fött honom sju barn. Vi har ingen aning om om han misshandlat henne, våldtagit henne, men det räcker väl egentligen med att han varit som så många andra auktoritära och patriarkala män i hans generation, han som vet bäst, han som bestämmer, han som talar om hur det skall vara. Och att hon anpassat sig, för barnens och husfridens skull. Och för att samhället förväntat sig detta. Grannar vittnar nu om att dom tror att han slog henne, men dom har inte gjort något åt det, bara misstänkt. Fritzl har kanske, officiellt, varit ungefär som Bert Karlsson, ett manschauvinistiskt svin. (Berts fru har stått ut i alla år, Carina Berg höll på att chockskadas av att se honom in action under ett par dagar.)

Säg att man lever med en sådan man och att han plötsligt, efter sisådär en 15 års äktenskap, vänder fokus någon annanstans. Kanske har han en älskarinna? Han åker dessutom ensam till Thailands största sexturismort på semester. Börjar man då forska i vad ens make egentligen gör, eller är det skönt att han riktat fokus bort från en själv? Så man kan koncentrera sig på barnen i stället. Och om man nu misstänkt att han förgripit sig på äldsta dottern så var det kanske skönt att hon rymde till en sekt i stället. Ja, jag har ingen aning om det är såhär det har gått till, men det kan ju vara en förklaring.

Men jag kommer hela tiden tillbaka till det faktum att Josef Fritzl gjort som han gjort för att han kunnat. För att ingen förmått stoppa honom. För att han var kåt. För att han helt saknar förmåga att empatiskt sätta sig in i andra individers själsliv. För att han betraktar demsom en del av honom själv, inte som självständiga individer med egna känslor. För att han är gud. För att han är man i ett manssamhälle. En stilig man med pengar som visste att planera, visste att vara social i de rätta sammanhangen. Listig men samtidigt våghalsig. En man som kan.

Roligaste lappen!

(Snott ur Aftonbladet och artikel om denne kille.)

Ondska och ansvar

- Jag brukar ju inte säga det här, men han måste vara ond!

Sa den lille mannen i går kväll när vi pratade om Joseph Fritzl som började våldta sin 11-åriga dotter Elizabeth någon gång kring 1977, som 1984 låste in den då 18-åriga Elizabeth i ett rum i källaren. Där fortsatte fadern sedan att misshandla och våldta henne. I 24 år. Hon födde under denna tid sju barn, som alltså även är hennes syskon. Hennes far verkar därmed ha fått fjorton barn, sju med sin fru, sju med sin dotter. Tre av sina barn tillika barnbarn har han låtit växa upp i sitt hem. Till sin fru verkar han ha sagt att barnen lämnats på trappen av dottern. Vi kan väl gissa att han behandlat sin fru på ett liknande sätt. ”Auktoritär” beskriver man honom som, ”någon man inte sa emot”.

Själv ser jag mig som en tämligen liberal person när det gäller brott och straff. Jag ropar inte på dödsstraff så fort jag blir upprörd över en persons illdåd. Jag känner kanske ingen värme inför personer som Anders Eklund och Ulf Olsson men jag nöjer mig med att de döms till vård eller fängelse, beroende på om de är sjuka eller inte. Inte heller brukar jag ivra för att livstidsstraff skall vara på livstid. Jag tror, som lille mannen, inte på ondska, jag tror inte på öga för öga, jag tror inte på att stänga in och kasta bort nyckeln.

Men. I fallet Fritzl är jag beredd att göra ett undantag från mina principer. Det han gjort är så fullkomligt ondskefullt och vedervärdigt att det inte går att greppa. Att utsätta inte bara en utan sju personer för det som Fritzl har utsatt sin dotter/slav och sina barn/barnbarn för, under så många år, det kan inte förklaras. Elizabeth Fritzl har alltså varit sin fars sexslav i över trettio år. Öga för öga är ett lämpligt straff, kan man tycka. Fast det hjälper ju föga, det som är gjort är gjort och ingenting blir det minsta bättre om man låser in och våldtar Joseph Fritzl under resten av hans liv.

I media vill man givetvis hitta förklaringar, ondska eller andra. Man jämför med andra fall och frågar sig om det är något i det österrikiska samhället som skapar sådant här. Den frågan kan man ju isåfall ställa om det belgiska samhället också. Jag frågar mig snarare vad det är i dessa samhällen som gör att män, i vissa fall med hjälp av kvinnor, kan låsa in och våldföra sig på småtjejer i åratal. Skulle det kunna ske här? Sker det här? Ja, självklart sker det här. Sexuella övergrepp förekommer även hos grannen här i Sverige, som min kollega konstaterade igår när hon berättade om sin granne. Även om det nu inte sker i låsta källare finns det även svenska flickor som gjorts med barn av sina fäder.

Gemensamt verkar vara att ingen ser, ingen hör och ingen gör något åt det. Psykologer förklara det med att incest är tabu, att man hellre blundar för det än drar fram det i sin egen familj, även om man misstänker att det sker. Psykopater kan ju också vara bra på att manipulera sin omgivning. Och även om omgivningen märker att denne man inte har alla hästar i stallet så är ju kopplingen mellan detta och att han kanske låst in sin försvunna dotter och använder henne som sexslav i stort sett omöjlig att göra.

Många frågor uppstår. Två som jag ställt mig är dels hur man fungerar som familj där nere i källaren i förhållande till sin fångvaktare. Vad är det som gjort att inte modern och barnen försökte övermanna Fritzl och ta sig ut? Uppenbarligen har han hotat dem, och det kanske räcker? Den andra frågan är hur barnen kunnat överleva rent fysiskt, dels då risken för genetiska skador borde varit uppenbar, dels då de måste lida en stor brist på t ex D-vitamin om de aldrig utsatts för dagsljus. Har Fritzl kanske försett dem med vitaminer?

Och givetvis finns det krönikörer som nu vill rikta sin ilska mot mamman/mormodern. Men kan man skylla en enskild kvinna för att hennes man fått fritt spelrum för sina perversa lustar? Eller har vi alla ett ansvar?

Nitiska närkingar

När jag var yngre, i tonåren, tillbringade jag ofta mina helger i Örebro. På denna tid var Örebro känt för att härbärgera Sveriges mest nitiske utskänkningstillståndskontrollant. Det var helt enkelt hopplöst att få utskänkningstillstånd vilket fick till följd att antalet krogar i stan var mycket lågt. Karln i fråga skall senare ha flyttat till Karlstad varpå samma sak uppstod där. Idag har dock både Karlstad och och Örebro ett stort utbud av lokaler där man kan dricka alkohol till maten, eller bara ta sig ett glas vin om man vill. I Karlstad finns det nästan löjligt många restauranger, sett utifrån folkmängd.

Nu verkar den nitiske tjänstemannen ha fått efterföljare hos miljönämnden i Örebro. De har fått upp ögonen för butiken Ali Baba på Storgatan. Hos Ali Baba kan man köpa orientaliska varor som saknas i en stad där antalet matvarubutiker är sjukt lågt. Inne i centrala Örebro finns tre matvaruaffärer, Lucullus (dyrt som fan), Klippet (lite billigare) och just Ali Baba. De två förra för ett sorgligt utbud av varor. När jag senare i livet började spendera mina helger i Örebro igen slogs jag av att det inte gick att hitta exotiska varor som Fyra Kryddor och kalvfärs (till Wallenbergarna) hos någon annan än Ali Baba samt att de var den enda butik som sålde lammfärs, om än fryst.

Nu är miljönämnden ute efter Ali Babas ägare Magid Atrushi och menar att han inte märker sina varor rätt, vilket är problematiskt bl a för allergiker. Det är dock inte Atrushi som märker varorna utan grossisterna, eller de utländska leverantörerna. Datum som är skrivna på engelska godkänner miljönämnden t ex icke. January är ju så svårt för svenskspråkiga att förstå vad det betyder, liksom August... Det hade varit annat om det varit arabiska, tycker man.

Marianne Malki (kd) i miljönämnden tänker på Örebroarnas hälsa, säger hon. Jag tänker att om man nu är allergisk mot ett födoämne så låter man väl helt enkelt bli att köpa en produkt som inte är tillräckligt märkt. Då kan man ju gå över gatan till Lucullus i stället. Bara att där har dom heller inte märkt om varorna.

Nerikes Allehanda skriver:

"Magid Atrushi känner sig motarbetad bara för att han driver en butik med orientaliska varor. Stämmer det? - Så fungerar det inte. Det är inte bara de som får besök. Vi ställer samma krav, oavsett om det är Ica, Coop eller Ali Baba livs, säger Roger Strindberg. Den svenska lagstiftningen är tuff - men den gäller alla lika och även de orientaliska varorna, framhåller Strindberg. - Vår erfarenhet säger oss att vi måste ta i för att få till en ändring, säger Strindberg. - Om du kontrollerar andra butikers orientaliska varor är det samma sak hos dem, säger Magid Atrushi och visar flera exempel på varor från en konkurrent av exakt samma varutyp som han själv har och med den märkning som miljökontoret anmärkt på."

Är det så att skon klämmer i att Ali Baba är så mycket billigare?

Räkost!

Såååå kul reklam!

Min barndoms vattentorn

Sitter och slösurfar och hittar en sajt om min fars uppväxtort, Björneborg. Denna håla som är berömd för att även Helge Fossmo växte upp där, och för att Linda Bengtzing nästan kommer därifrån, och såklart för sitt järnverk med norra Europas största smedja. Där jobbade min farfar. Historierna kring gubbarna på bruket lever fortfarande i vår starkt decimerade släkt.

Igår när jag reste från Karlstad till Stockholm med tåget såg jag från mitt fönster vattentornet på Kronoparken. Det är vackert blått och gör sig snyggt mot en blå himmel.

När vi någon halvtimme senare passerade genom Björneborg mindes jag historien om hur min far en gång suttit på tåget med några fackliga kollegor. Det var redan då länge sedan tåget slutade stanna i Björneborg men av någon anledning saktade tåget in vid gamla stationen i Björneborg och min far kunde ju inte låta bli att tala om för kollegorna att här hade han växt upp. I samma ögonblick får dom alla syn på en mansperson ute vid spåret som vänder sig om, drar ner byxorna och moonar mot tåget.

- Ja, vi kan se det, lär ha varit kollegornas svar.

På Konsum i Björneborg brukade jag och farmor möta de andra tanterna. De frågade alltid om detta var Åkes dotter (då jag var enda barnbarnet så fanns det ju inte någon annan att välja mellan), och ååååhhh så lika vi var. (Vilket kan stämma.) Jag tyckte mest att det var pinsamt.

Med farfar gick jag ofta till kiosken. När farmor var arg på mig för att jag hittat på något sattyg som att knipsa av alla knopparna på hennes vackra rhododendron, eller stoppa brunnen full med vedträn, så förstod inte farfar vad det bråkades om.

- Tösa ä ju så snäll när ho ä mä mej till kiosken.

Tro jag det.

Och även Björneborg hade ett vattentorn. Där brukade jag leka. Minns att jag sprang runt, runt det alldeles runda tornet och att det till slut blev svårt att veta var man befann sig. Detta vattentorn har jag kramat många gånger, kan nästan komma ihåg hur det kändes under händerna.

Min mor kommer från gnällbältesmetropolen Örebro, och när jag kom upp i tonåren hade jag en annandag pingst en traumatisk upplevelse i vattentornet Svampen när hissen fastnade. Jag, ett par kompisar och ett antal pensionärer på bussresa fastnade i ca två timmar. Och det enda vi var oroliga för var att vi skulle missa Miami Vice på TV...

Avlyssnat på Mc Donald's

Mc Donald's, Vällingby Centrum strax efter 10 på lördagsförmiddagen. Pappa med två barn och vars sambo uppenbarligen var på väg till en möhippa slår sig ner vid bordet bredvid. Äldste sonen, i treårsåldern dricker milkshake och funderar över om mamma skall få åka flygplan eller hoppa fallskärm.

Efter ett tag frågar 3-åringen:

- Pappa vad äter drakar?

Mespappan svarar något om att då drakar bara finns i sagor kan dom nog äta det mesta, varpå ungen undrar om dom är köttätare.

Det självklara svaret skulle givetvis ha varit:

- Små barn!

Hear, hear!

Linna Johansson träffar mitt i prick i en krönika i Expressen idag.

Jag har skrivit om det tidigare här. Tänk om folk reagerade över dom där små trakasserierna, dom som ligger på gränsen. Om vi dels sa ifrån i stället för att bara svälja, dels reagerade om vi såg det hända. Då kanske personer som Englas och Pernillas mördare skulle stoppas i tid.

Bra om Fi ställer upp i EU-valet

Tycker var fjärde tillfrågad i en Sifo-mätning. Medelålders män och unga kvinnor är mest för ett sådant initiativ. Däremot har DN:s rubrikmakare gått händelserna i förväg. Det är först på kongressen nästa helg som vi tar beslut om att ställa upp i val eller inte. Styrelsen har däremot, efter majoritetsbeslut, valt att föreslå att Fi skall ställa upp i valen 2009 och 2010 samt rekommendera att så många lokala Fi-grupper som möjligt ställer upp i lokalvalen.

Personligen tror jag på en strategi där vi ställer upp i lokalval på de orter där stödet är stort och engagemanget i Fi högt. Vi bör heller inte vara främmande för valsamarbete med andra partier som delar våra värderingar.

Sen tror jag faktiskt att vi skulle kunna lyckas i valet till EU-parlamentet.

Låt oss nu vänta till nästa helg för att se vad medlemmarna tycker.

Tjuvlyssnat på Gröna linjen

Sminkat och utstyrt ungdomsgäng (jo, jag har passerat 40 nu, så jag får tycka så) sitter fem personer och trängs i ett bås för fyra. Ung tjej, i gymnasieåldern, förklara för sina kompisar:

- Min släkt mördades av Stalin!

Kompisarna ser förmodligen lite frågande ut för tjejen fortsätter berätta om hur hennes mor- och farföräldrars släktingar, särskilt mormors systrar om jag förstod saken rätt, alla "mördades av Stalin". Hur någon mor alltid ställt fram te till sin son på kvällen i hopp om att han skulle komma tillbaka. Hur samma son, eller någon annan, en dag kom hem trots att alla, utom möjligen modern, trodde att han var "mördad av Stalin".

Någon av väninnorna uttrycker att sex miljoner judar mördades under andra världskriget men att det inte var mest synd om judarna, eller... snarare fanns det andra, som t ex handikappade, som det var lika synd om.

Samtalet pågår fortfarande då jag kliver av i Vällingby. Ikväll grillar dom säkert nere vid Mälaren och dricker sig fulla på ljummen öl.

Hårdare straff!

Ovanstående är inte något jag brukar ropa efter. Vanligtvis brukar jag visa stor förståelse för hur domstolar resonerar i brottsmål, utom möjligen när det gäller våldtäkt. Men nu förstår jag helt enkelt inte. Låt oss jämföra två fall.

Fall 1: Ung man med en historia av psykisk sjukdom knallar runt i stort varuhus i Stockholm. Han får av en slump (enligt vad som är bevisat) syn på en kvinnlig politiker som fört en politik som inte alltid varit så fördelaktig för den unge mannens föräldrars ursprungsland. Den unge mannen känner igen den kvinnliga politikern, går fram till henne och hugger henne ett antal gånger med kniv i magen. Dagen därpå dör den kvinnliga politikern på ett sjukhus i Stockholm. Politikern efterlämnar make och två barn.

Den unge mannen döms för mord till livstids fängelse.

Fall 2: Inte längre så ung man (42 år) med psykiska problem reser från Göteborg till Örebro och tar sig till universitetsområdet för att söka upp sin kusin, en högt respekterad lektor. 42-åringen när sedan 22 år tillbaka ett hat mot sin kusin som han anser är skuld till hans misslyckanden i livet. Dagarna innan resan till Örebro har 42-åringen berättat för en kvinnlig vän att han tänkt döda den som är orsak till hans lidanden. (Nej, kvinnan kontaktade tydligen inte polisen...) Han har förberett sig med att köpa en kniv och tillverka en slida för kniven. Han hugger sedan sin kusin i nacken med ett klassiskt romerskt hugg. Dagen därpå dör den omtyckte lektorn på sjukhuset i Örebro. Lektorn efterlämnar fru och barn. Mördaren uttrycker att han nu mår bra.

42-åringen döms för mord till 10 års fängelse.

Skillnaderna mellan dessa två fall är förhållandevis få. Det rör sig om offer som är högt uppskattade och välkända inom det fält där de verkar. De är kända av sina mördare. Båda mördarna använder kniv (tydligen är detta mordvapen väldigt vanligt för våldsbrottsförövare med psykiska problem). Båda morden sker på offentlig plats. Båda offren lever till nästa dag. Båda offren är vid medvetande efter dådet. Det rör sig i båda fallen av uppenbart psykiskt störda (om än inte psykiskt sjuka) personer. Det är inte så att den med kortare straff är etnisk svensk, vilket tycks kunna påverka strafflängden.

Jag begriper helt enkelt inte var Örebro tingsrätt hittar de förmildrande omständigheter som skiljer Fuat Deniz kusins handlande från Anna Lindhs mördares. Hur man kan kalla ett kallblodigt planerande av sin kusins död för "hastigt förlopp" förstår jag inte, i synnerhet inte som offret tydligen hunnit förstå vad som hände.

Nå, inga fängelsestraff i världen kan ju komma åt det faktum, som Fuat Deniz änka konstaterade i rätten, att hennes man är död och inte kommer tillbaka. Hon anser inte att domen skall överklagas.

Så vem är då jag att ropa på hårdare straff? Det hjälper ju föga, vare sig i preventivt syfte eller som tröst.

Vårkänslor

Förra veckan kunde läsaren av denna blogg ta del av två duvor som pökade bredvid vårt middagsbord på en uteservering i Dubrovnik. I förrgår var det dags igen. Då höll två björktrastar hov i en pil utanför mitt fönster här i Karlstad. Idag upptäckte jag så att dom hunnit bygga bo i en grenklyka. En av fåglarna höll på och fixade i det nya hemmet. Rumsterade om och lade sig ner, upp igen och snurrade lite och så lade den sig ner igen liksom för att platta till boet lite. Antar att dom räknar med tillökning i sin familj. Jag hoppas kunna vara där med kameran, i allafall.

Det är vår i Karlstad, inte bara bland fôgglera. Solen skiner från blå himmel och det finns två sorters människor. Dels dessa som klär av sig direkt och tror att det är sommar, dels dem som svettas ut vintern i varma jackor. På vägen hem slank jag in och köpte årets första glass, en Ananassplitt. Lycka! När jag sedan passerade Drottninggatan mötte jag å ena sidan två kvinnor i piratbyxor och linne och en mor mer ca 8-årig son, påpälsad med cykelhjälm på huvudet. Pojken stirrade efter kvinnorna, som såg ut att komma från sydostasien. Så vände han sig till sin mor och utbrast:

- Dom där tycker visst att dä ä varmt!

Ja, någon thailändsk värme är det verkligen inte frågan om, men det finns hopp om varmare tider.

Jag vill inte gå hand i hand med Pia Kjersgaard!

På min tågresa fram och åter till Stockholm idag har jag ägnat mig åt att läsa en mycket intressant artikel i Genusvetenskaplig tidskrift (1/2008). Artikeln är författad av Liz Fekete, biträdande generalsekreterare vid Institute of Race Relations i London.

Feketes artikel heter 'Upplyst feminism? Invandring, feminism och högern.' Hon argumenterar för att vissa av vänsterns feminister gjort gemensam sak med högerregeringarna i t ex Danmark, Italien och Nederländerna i det postkoloniala samhället. De förra säger sig vilja hjälpa invandrarkvinnorna och de senares intresse ligger snarare i att hålla invandrare utanför de egna gränserna, med motiveringen att de inte lever upp till kraven från våra påstått jämställda samhällen.

Samma feminister som tidigare kämpat för sina västerländska systrars kroppsliga integritet (abort, rätten att klä sig som man vill, rätten att välja vem man vill ligga med osv) kräver nu förbud för icke västerländska kvinnor att, just det, klä sig som dom vill.

Om detta bloggade jag förra veckan och man skulle kunna tro att jag läst Feketes artikel redan då, vilket jag alltså inte hade då Gvt ramlade in i inkorgen på jobbet i måndags.

I botten av allt detta ligger en föreställning om att muslimer, och särskilt muslimska män, automatiskt är motståndare till mänskliga rättigheter. Fekete citerar UNHCR, FN:s flyktingorgan, i deras kritik av danska rgeringens krav på att alla som vill bli danska medborgare måste underteckna en lojalitetsförklaring där de skriver under på att inte slå sina barn eller att respektera jämställdhet mellan könen:

Det sätt som danska regeringen uttrycker sig på framkallar, enligt UNHCR

”föreställningen att utlänningar inte kommer att respektera vissa värden som är fundamentala i ett demokratiskt samhälle, och att de kommer att begå den typ av brott som nämns i förklaringen.”

Allt detta bygger i sin tur på föreställningen att vi i västerlandet är jämställda, och att alla västerlänningar respekterar ovanstående värderingar. T ex så har den holländska integrationsministerns Rita Verdonk uttalat följande:

”Vi nederländska kvinnor kämpade för lika rättigheter. Vad jag inte kommer att tillåta, och kommer att göra mitt yttersta för att hindra”, är en återvändo, ”till den tid då kvinnor var underordnade män.”


Detta i ett land som för en familjepolitik som för oss svenskar snarare får oss att tänka på 1950-talet… Det räcker ju för övrigt att gå till vår egen riksdag för att se att det minsann inte är alla som respekterar allas lika rättigheter. Vad är egentligen skillnaden mellan en muslim som inte accepterar homosexualitet och Lennart Sacredéus (Kd)? På vilket sätt kan Silvio Berlusconi sägas bidra till ett jämställt samhälle?

Fekete skriver

”Nu får vi höra att vi måste ge upp många av de principer i Europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter som garanterar jämställdhet och icke-diskriminering – i jämställdhetens namn. Den bisarra logiken tycks vara att det bästa sättet att hindra eventuell diskriminering mot kvinnor (som verkar framkallas av hög muslimsk nativitet och ett växande muslimskt inflytande i samhället) är att införa lagar som diskriminerar etniska minoriteter (det vill säga muslimer).”


Återvalde Silvio Berlusconi hävdar att vi bör vara medvetna om vår civilisations överlägsenhet, Pim Fortuyn talade om muslimernas ”underutvecklade kultur” (!!!) och Pia Kjersgaard har i folketinget sagt att 11 september inte var början på civilisationernas kamp då det skulle betyda att det finns två civilisationer när det bara finns en, vår.

Med dessa extrema högerledare gör alltså feminister gemensam sak. Fekete går hårt åt framlidna Susan Moller Okin som anklagats för både rasism och förespråkande av tvångsassimilering. Fekete citerar Okin:

”Kanske skulle de [kvinnorna i en minoritetskultur] faktiskt få det mycket bättre [i ett mindre patriarkalt majoritetssamhälle] om den kultur de föddes in i antingen utrotades /…/ eller allra helst uppmuntrades till intern förändring för att öka kvinnornas jämlikhet, åtminstone till den nivå som rådde i majoritetskulturen.”

Genom uttalanden som detta, om än här ryckt ur ett sammanhang som jag inte läst, legitimeras ett motsatsförhållande mellan kvinnors rättigheter och invandrares rättigheter och gör det möjligt att fälla vilka svepande omdömen som helst om andra grupper. Azizah Y Al-Hibri, grundare av och ordförande för Muslim Women Lawyers for Human Rights säger:

”Om västerländska kvinnor nu tävlar om att kontrollera invandrarkvinnornas liv genom att motivera tvångsingripanden från staten har dessa kvinnor inte lärt sig historiens läxa, vare sig kolonialismens, imperialismens eller ens fascismens läxa.”

Bl a nämner Al-Hibri just debatten om rätten att bära hijab.

Något som kan tyckas paradoxalt är att de feminister som kritiserar andra feminister för att inte ta invandrarflickornas parti, genom att inte tydligt nog säga ifrån mot t ex användandet av hijab, mot det man kallar ”hedersvåld”; det är att dessa feminister inte anser muslimers våld vara grundat i samma partiarkala strukturer som de vi har här ”hemma”. Samtidigt argumenterar dom för att skälen till att bära slöja inte förändrats sedan profetens tid. De som bär den, oavsett om det är i Stockholm, Paris eller Kabul gör det av precis samma skäl. De är förtryckta av det muslimska partriarkatet (som alltså är mycket värre än det västerländska, om man nu inte, som i Holland, utrotat patriarkatet). Dessa kvinnor är inte autonoma varelser som själva bäst känner hur de vill klä sig.

För mig går detta inte ihop. Jag antar att det hela bygger på uppfattningen att det muslimska patriarkatet är detsamma vart man än kommer, medan det västerländska är högst individuellt, beroende på vilken man det är frågan om. (Vilket i sig är en paradox.) Dom är ett enda stort kollektiv, vi är alla individer.

För mig är ett sådant resonemang kulturfundamentalistiskt och rasistiskt.

Liz Fekete lyfter att det finns feminister som gör motstånd mot högerns kampanj att koppla ihop frågan om tvångsäktenskap med strängare kontroll av invandring från muslimska länder. Hon kritiserar bl a Hirsi Alis och Hege Storhaugs anhängare för att dessa framhåller att det var först genom deras modiga initiativ som problemet tvångsäktenskap över huvud taget kom upp till diskussion i Europa. Detta är en myt, hävdar Fekete, som bara tjänar deras egna intressen. Etniska minoriteters kvinnoorganisationer kämpade mot tvångsäktenskap långt innan Hirsi Ali skrev The Caged Virgin. Men, skriver Fekete, eftersom sådana organisationer inte rasifierade tvångsäktenskap, och heller inte sensationaliserade frågan i medierna eller tillsammans med opinionsbildare i termer som stämde med den dominerande islamofobiska diskursen, var deras budskap varken populärt eller lönsamt på marknaden.

”Sådana kampanjer var faktiskt ofta kritiska mot diskriminerande kontroll av invandring, vilket betraktades som en väsentlig del av statens rasism mot invandrargrupperna. För att komma till insikt om att våld mot kvinnor skär tvärs över 'ras'/etnicitets-, klass och religionsgränser – och inte bara nöja sig med ett symboliskt erkännande av denna sanning – måste man göra sig kvitt myten att man i väst är moraliskt och civilisatoriskt överlägsen och att den däri centrala upplysningen är ett avslutat projekt.”

Fekete förespråkar en feminism fri från rasism, som förkastar islamofobi och främlingsfientlighet. Jag håller med henne, jag går mycket hellre hand i hand med Fekete och en kvinna i hijab än med Pia Kjersgarrd och Silvio Berlusconi.

Lönens signalvärde

Hörde en kväll en forskare i socialt arbete säga i TV att lönen har ett signalvärde. Med denna meddelar arbetsgivaren hur värdesatt man är och hur viktigt ens jobb är. Ju högre lön, ju viktigare och värdefullare jobb. Svårt att argumentera emot att det är så folk upplever det. Även sjuksyrror. Samma sak gäller med utbildning, folk anser ofta att om man går på universitetet så skall det visa sig i lönekuvertet, förutsatt att man jobbar med det man är utbildad för. Som syrrorna.

Att då betala en sjuksköterska som har 3 års universitetsutbildning, är legitimerad och ofta har byggt på med ytterligare något år för specilalisering, MINDRE än en undersköterska, som har gymnasiekompetens... Det om något sänder en signal att det som du som syrra gör inte är så viktigt och eller högt värderat.

Tro jag att folk i allmänhet, med undantag för några till synes autistiska debattörer på nätet, stödjer sjuksköterskornas strejk. Man kan inte både säga att sjuksköterskornas arbete är samhällsnödvändigt och att det är samhällsfarligt om de lägger ner det, och samtidigt hävda - genom handling - att deras jobb inte är så viktigt.

Eller, det kan man uppenbarligen.

Dagens lokalnyhet

Även Nerikes Allehanda serverar underbara lokalnyheter.

Jag vill betala mer skatt!

Sitter här i telefonjour och mellan samtalen läser jag dagens tidningar. Peter Kadhammar har helt rätt när han haussar svenska syrror och kräver att dom skall ha det dom begär. Mina erfarenheter av mina tre sjukhusvistelser hittills i livet är de samma som Peters. Det hade inte kunnat vara bättre. När det gäller syrrorna. Däremot hade jag gärna sluppit borrandet i golvet på Sophiahemmet sist jag låg inne. Men det är väl någon mycket bättre betald "borrare" som stod för detta. Den omvårdnad jag fick på Sophiahemmet (där jag pröjsade själv) och den jag fick på Huddinge Sjukhus eller Centralsjukhuset i Karlstad skilde sig inte, den var lika bra. Vilket känns oerhört tryggt att veta.

Ge dom lön efter arbete (AD har ju slagit fast att deras jobb är lika kvalificerat som en sjukhusteknikers) så lovar jag att betala mer skatt med ett leende.

Jag älskar lokalpressen!

Min idol, Gunvor Nyman på Värmlands Folkblad, rapporterar om jycken som återfanns på en liten kobbe i Vänern. Sjöräddningen ryckte ut och räddade hunden som överlycklig kunde återförenas med sin husse.

Jag skulle kunna flytta till landsorten bara för att få läsa sådana här artiklar oftare!

Söndag i Vällingby VI

Sega har vi varit idag, jag och sötnosen här ovanför. Mycket p g a bröllopandet i Enskede i natt. Eller, vi åkte faktiskt hem ganska tidigt. Jag har blivit så frusen av mig på sistone och höll på att frysa ihjäl i vårvindarna. Lille mannens kropp klarade inte omställningen från skön vår i Kroatien till pissväder i Jönköping så han är förkyld och det är ryyyyysligt synd om honom.

Gjorde f ö en gallup med brudparet (som ju verkligen var ett brudpar i ordets rätta bemärkelse) och två av de manliga gästerna som också lever tillsammans, om det är så att "oj vad jag är sjuk" aldrig inträffar hos brudarna medan killarna tävlar om vem som är sjukast. Så är, inte helt oväntat, inte fallet. Biologister, släng er i väggen!

I fredags var vi och såg Edvard II på Stadsteatern. Jag var nog mer impad över den snurrande läktaren än av själva pjäsen... Störde mig lite på att man tolkat in nutiden så übertydligt i 1500-talspjäsen. Lille mannen som gillar Marlows berättelse skarpt var dock nöjd. Susanne Osten hade dessutom skrivit om Mongoliet i programmet och sådant gör ju alltid Mongolen i lille mannen glad. Själv tänker jag mest på mongolen som skulle komma till Örebro och doktoranden som skulle hyra lägenhet åt honom i andra hand. Hyresvärdinnan tyckte väl att det var OK med en mongol men undrade om han klarade sig själv. Varpå doktoranden fick förklara att mannen i fråga var mongol, inte mongoloid.

Lille sjuke mannen hade spelat in två Brottet och två Anna Pihl och en The Tudors. Som vi klämt i helgen tillsammans med icke oansenliga mängder rödvin. (Ja, här hemma har bara en flaska Capello di Prete tömts.) När det gäller Anna Pihl så är det väl ställt utom allt tvivel att hon och den där mörke dansken får ihop det igen efter mellanspelet med det opålitlige svenske svinet. The Tudors har varit en enda lång plåga. Dels för att Henrik VIII med sexpack inte riktigt stämmer med vår bild av den Engelske monarken. Dels för att det tar sån förbannad tid att dumpa den sippe påven. Dels för att hon som spelar Ann Boleyn är en så usel skådis och bara går runt och ser allmänt kåt ut. Fan, vi vet ju alla hur det går så dom borde ha kunnat spärra in drottningen i Towern, brutit med Rom, choppat huvudet av Ann, gjort sig av med Thomas Moore (var han verkligen sådär osympatiskt bigott?), skickat in Jane Seymore (Elizabeth I:s mamma) på scenen och varit klara med hela storyn nu. Istället för att dra ut på det och tvinga på oss en omgång till...

Samma Lost-sjuka lider manusförfattarna av Brottet av. Utdragenhet för att fylla så många avsnitt som möjligt. Men här har man verkligen lyckats med det polisserier sällan lyckas med, skildra dem som utsätts för brott. Porträttet av Nannas familj är lysande. Väldigt välspelat och nyanserat. Däremot vet jag inte hur man velat framställa poliserna i fråga. Huvudpersonen är fullständigt outgrundlig i sin känslokalla obeslutsamhet. Sonen, partnern (även här en svensk, dock lite mer sympatisk än i Anna Pihl), mamman, de behandlas alla som att de alltid kommer att finnas där.

Men efter senaste avsnittet är jag nog beredd att tro att den slemme Hartmann är skyldig ändå...

Min hyresvärd verkar ha inrättat någon slags motto att sabbaten skall helgas. Och då är vi inte ens i Jönköping. Tvätta får man göra på andra tider än klockan sju på söndagkvällar, då stängs maskinerna av.

Den lille mannen kommenterade det hela med att man borde förbjuda tvätt på lördagen för att hedra den judiska sabbaten och på fredagen p g a fredagsbönen. Vid närmare eftertanke borde man nog undvika tvätt över huvud taget och införa det 11:e budet: Du skall icke tvätta. Alla som kommer till himlen renas ändå och de som kommer till helvetet får renligheten på köpet i bastuvärmen.

Som tur är finns det tvättmaskin på mitt hotell i Karlstad. För oss ogudaktiga.

Semesterbilder

Semesterbilder

Klicka på bilden för större upplösning. Här ser man hus som reparerats efter bombningarna av Dubrovnik, och hur det kunde se ut innan.

Semesterbilder

Annan utsikt

Detta är utsikten från vår balkong i Dubrovnik och jag måste se till att installera om min Panorama-maker i datorn. :)

Utsikt från en dator

Jag har just gått igenom hela förra säsongens elräkningar för Torpet och det är inget kul... En fantastiskt tröst är dock den utsikt jag har från min stol här vid datorn. Lille mannen är förkyld och sååå sjuk men rent okulärt så konkurrerar han ändå med solen utanför vårt fönster.

Ilska under fikapausen

Hämtar kaffe för att fika och läsa tidningarna på nätet. Påminns om ett program jag råkade ramla in i när jag kom tillbaka till hotellet igår kväll. Zapp i Europa. Där diskuterades slöjförbud. Muslimska kvinnor i heltäckande slöja föreslås bli förbjudna att visa sig på spårvagnen och i skolorna samt i statsförvaltningen i Holland. I Tyskland har en kvinna i huvudduk förbjudits att undervisa. Statsministern i Holland jämför burka med rånarluva. Samma förbud gäller självklart inte för kristna kvinnor. Nunnor får fortsätta undervisa och gå runt på stan i sina heltäckande svarta kläder med håret döljt. Detta är ingenting annat än ren diskriminering och inskränkande av religionsfriheten. Den där pomadablonde idioten Wilders (”islam-fientlig” kallades han i Zapp) i Holland kallade muslimska kvinnors dräkter för ”pingvinklädsel”. Vad är då nunnornas klädsel? Jag blir bra mycket mer provocerad av att se en nunna än en kvinna med huvudduk. Än mer provocerad blir jag av att se kristna fundamentalister från USA.

OK

Men jag förbjuder dem inte att vistas på gator och torg, vilket blir den praktiska följden av sådana förbud som ovan. Muslimska kvinnor får inte jobba, åka tunnelbana eller visa sig ute. Är DET förenligt med ett liberalt samhälle?

OK

Det gör mig galen att vita, västerländska män skall diktera hur muslimska kvinnor skall klä sig. Med motiveringen att i det här landet är vi minsann jämställda. Jo just. Vi har alltså länder där kvinnor anses välja själva att de skall stanna hemma hela föräldraledigheten, jobba deltid och vårda sjuka barn, friska män och äldre anhöriga. Men där kvinnors klädsel inte är ett eget val. Om den muslimska kulturen ses som så förtryckande mot kvinnor att de tvingas klä sig i huvudduk, vad är då katolska nunnors klädsel ett uttryck för?

Inte OK...

Dessutom tycker jag det är rätt snyggt med hijab.

Favorit i repris!

Tio första
Första bästa kompis: Eva Edman
Första bil: Silvergrå Peugeot 307, 2001 års modell. Om vi inte pratar om den gamla blå VW-bubbla mina föräldrar körde runt mig i när jag var nyfödd. Förmodligen utan vare sig barnstol eller bälten.
Första kärlek: Håkan Nordh och Lasse Berghagen
Första husdjur: Beageln Reja, första egna var hamstern Charlotta ”Lotta”
Första semester: Förmodligen sommar på Torpet
Första jobb: Sommarjobb på Alsters Herrgård, Gustaf Frödings minnesgård, sommaren 1984.
Första köpta skiva: ABBA:s SOS?
Första riktiga kärlek: Hmmm, nuvarande förmodligen. Är det inte alltid det?
Första piercing: Örsnibbarna, och enda.
Första konsert: Gyllene Tider, Mariebergsskogen, Karlstad, 1985 tror jag.

Nio senaste
Senaste alkoholdrycken: Ett glas surt vin på flygplanet mellan Dubrovnik och Wien.
Senaste bilfärd: Från Stockholm till Karlstad i måndags.
Senaste filmen du såg: Shit… Det är ju över två veckor sedan…
Senaste ringda telefonsamtal: Lille mannen i morse för att diskutera maktdelning dömande makt – lagstiftande makt. (Ja, vi är nördiga.)
Senaste mottagna telefonsamtalet: Från Ina igår kväll. (Om man räknar privat)
Senaste bubbelbadet: Med badbomb i Karlstad hösten 2002.
Senaste spelade cd: Led Zeppelin i bilen.
Senaste kyss: I måndags kl 9,30 utanför Centralen i Stockholm.
Senaste gången du grät: Blir tårögd av mycket. Något jag läste i tidningen häromdagen.
Senaste måltiden: Oxjärpar i gräddsås med potatis och pressgurka.

Åtta har du nånsin
Dejtat en av dina bästa kompisar: Nej.
Blivit arresterad: Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet: Vid första blicken på ett foto av personen
Fastnat med blicken i någons urringning: Min egen…
Fått ditt hjärta krossat: Nja, inte såhär i efterhand.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej!
Haft ett one night stand: No shit?! Alldeles för många, om man skall döma av den låga kvalitet dom brukar hålla.
Busringt till någon: Senast var det när kompisen Jive ringde på en hyvelbänk i Helsingborgs Dagblad våren 1995 eller nåt sånt. Oftare när man var liten.

Sex saker du gjort idag
1. Pratat med lille mannen.
2. Suttit i telefonjour.
3. Diskuterat könsneutral äktenskapslagstiftning och huvuddukar vid fikabordet.
4. Läst halva senaste numret av Lantliv.
5. Ätit en banan.
6. Beställt snickarbyxor för trädgårdsarbete i tjejfärger.

Fem favoritsaker utan rangordning
1. Datorn
2. Sängen
3. Torpet
4. The The Dusk (CD)
5. Min prenumeration på Lantliv.


Fem saker att tycka riktigt, riktigt illa om utan rangordning
1. Fortum
2. Alliansregeringen
3. Vinter
4. Comhem
5. CSN

Fyra personer du kan berätta allt för
Maken, mindre systern, Helena, Evax

Tre val
Blått eller rött? Rött såklart!
Sommar eller vinter? Sommar.
Choklad eller chips? Choklad.

Två saker att göra innan du dör
1. Resa
2. Älska

En sak du ångrar
Att jag nobbade den lille killen som sålde majblommor i Mitt i City-gallerian igår. Två gånger… Förlåt!

Tätt

Tsssss, det här är väl inget. Nio månader mellan barn ett och två. Jag har en väninna som fött tre barn på två och halvt år med sju månader mellan varje barn. Slå det den som kan! ;)

Inte lika värda

På lördag gifter sig två av våra goaste vänner med varandra. De kommer att stå inför något kommunalråd i Stadshuset och säga att de vill dela sitt liv tillsammans. Present är inhandlad, festblåsa/kavaj utsedd och vi ser väldigt fram emot att få fira denna förening. Det får oss naturligtvis att minnas när vi själva stod där i Rådhuset. Vi ser fram emot en trevlig fest i deras gemensamma hem och hoppas på fint väder. Det finns bara ett smolk i glädjebägaren.

Igår visade nämligen högeralliansens riksdagsledamöter att partipiska och blockpolitik går före alla människors lika värde och rättigheter. Beslutet om att inte godkänna en motion från oppositionen om könsneutral äktenskapslagstiftning visar att det för högern är viktigare att stryka en liten minoritet (= kd) medhårs än att bums se till att alla som vill får gifta sig på samma villkor.

Våra vänner får nämligen inte gifta sig. Dom får inte, som lille mannen och jag, kalla sin kärleksförening för äktenskap utan är hänvisade till formen "partnerskap". Bara av det skälet att dom båda råkar vara kvinnor. "För så har det alltid varit sedan urminnes tider" säger Kd:s och heterolobbyns lakejer. Jag undrar i mitt stilla sinne om även våld i hederns namn kan motiveras med att så har det varit i urminnes tider. Nä, trodde väl inte det.

Jag har sagt det förr och det tål att upprepas, bäst vore om vi helt enkelt avskaffade äktenskapsbalken och i stället hade en partnerskapslagstiftning där ALLA oavsett partnerns kön, registrerade sitt partnerskap juridiskt hos domstolen eller kommunen. Sedan är det upp till var och en om man vill ha en kyrklig välsignelse, fira det hela under hedniska former eller få en välsignelse i moskén. På det sättet skulle vi alla vara lika inför lagen.

Axén Olin faller på eget grepp

Att vara både ensamstående trebarnsmor, finansborgarråd och nykter alkoholist visade sig vara en omöjlig ekvation för Kristina Axén Olin (m). Igår meddelade hon att hon avgår från sitt uppdrag i kommunen. Axén Olin har tidigare berättat hur hon haft det svårt att få tiden att räcka till mellan hämtning och lämning av barn och körande av makes skjortor till kemtvätten. Att maken inte själv kunde lämna in, eller stryka för den delen, sina skjortor kanske har en del i att paret inte längre tycks leva tillsammans. Ojämställda förhållanden tar oftare slut, enligt statistiken. Jämställdhet är en bra vaccinering mot framtida splittring.

Men inte heller högerns jämställdhetspolitik har hjälpt Axén Olin. Att kunna lämna skjortorna till kemtvätten kanske har hjälpt något men i slutändan så tar barn tid. Är man då den som har huvudansvaret för logistiken, som kvinnor tenderar att ha, så säger det sig självt att man inte klarar både detta och karriären med hälsan i behåll.

Vi läser i tidningen hur Nyamko Sabunis(fp) departement har svårt att spendera de pengar de avsatt i budgeten för jämställdhetsarbete. De hittar väl helt enkelt inte något att lägga det på, eftersom de i stort tycker att vi redan är jämställda på arbetsmarknaden. Som i Axén Olins fall, eller? Uppseendeväckande fantasilöst, som sossarnas talesperson i jämställdhetsfrågor, f d JämO Claes Borgström, kallade det.

Axén Olin kanske kan klara sig på vårdnadsbidrag i stället? Eller så inför vi delad föräldraförsäkring så även männen får möjlighet (fast de har det redan idag) att ansvara för barnen, inte bara ekonomiskt utan också tidsmässigt.

Kårar längs ryggraden

USCH! Michael Haneke gör en remake på sin egen film Funny Games (1997). Det är förmodligen den vidrigaste film jag någonsin sett, inklusive A Clockwork Orange. (Nej, jag har inte sett Salo eller Sodoms 120 dagar.) Jag såg denna österrikiska film på TV i Skottland och kunde knappt sova efteråt... Den var nästan lika läskig som studiebesöket hos the forensic photographers på polisen i Edinburgh...

Filmen är en samtidigt en orgie i våld som en psykologisk thriller, trots att man knappast får se det explicit, bara resultatet. Och dessa vidriga ljud. Garanterat inte ett lyckligt slut. Folk lär ha lämnat biosalongen när filmen visades och jag tror mig veta exakt var...

Stöd sjuksyrrornas kamp för högre löner!

Nurse Taylor celebrated her non-existent pay raise with a non-existent Cuban cigar.

Ketchupeffekt

Idag har allt hänt på en gång. Den lille mannen har fått båda sina utlandsprojekt preliminärt godkända och får åka till Mongoliet och Shanghai. Sedan råkade en kvinna från Kazakhstan komma förbi hans kontor och säga att dom behöver föreläsare på universitet i Almaty i sommar.

Själv har jag inte tänkt ta ut mer än tre veckors semester för att åka med till Shanghai senare i höst. Om man nu har något jobb att ta semester ifrån. Idag fick vi nämligen veta att Unionen skall skära ner en tredjedel av sina kostnader och minska personalstyrkan med 260 huvuden. Inte så drastiskt som vår medlemstidning Kollega vill få det till, men ändå...

Så nu startar jobbet att bli ännu mer attraktiva, rekrytera fler medlemmar och vara ännu mer medlemsnära, med många färre anställda. De ideella föreningarnas dilemma. Medlemmarna vill att deras föreningar skall göra mycket men helst inte att det skall kosta. En svår ekvation.

För att trösta mig så valde jag att gå med i ännu en förening, Konsthantverkarna i Värmlands förening Konstvirveln. De har just nu utställning för unga glaskonstnärer. Några av konstverken är verkligen fantastiska. Mitt nya medlemskap innebär att jag numera kan lägga ännu en ideell förening till min lista:

Konstvirveln

Amnesty International

Unionenklubben på Unionens förbundskontor

Unionens konstförening för personalen vid Unionen

Feministiskt initiativ

Ordfront

Republikanska föreningen

SOS Barnbyar

Hyresgästföreningen

Säg mig din förening, och jag skall säga dig vem du är.

Nära mördare-upplevelser i Väse

Jag har tidigare skrivit om macken/restaurangen/kiosken Värmlands-Rasta i Värmlandsmetropolen Väse. Det är dit jag, min syster och våra respektive brukar åka för att köpa tidningen, glass, mjölk och använda deras fina toaletter.

Nu har Värmlands-Rasta plötsligt blivit berömt för att Englas och Pernillas mördare brukat parkera sin långtradare på parkeringsplatsen där, och gå in och vara påflugen mot den yngre kvinnliga personalen. Där finns ju också duschar att låna... I NWT:s och VF:s pappersupplagor idag ägnas hela uppslag åt det faktum att mördaren var stammis på Rasta i Väse.

Jag och min syster inser plötsligt att våra män förmodligen bajsat på samma toa som en mördare, kanske t o m seriemördare. En nära-mördare-upplevelse om något. I lilla Väse med omnejd händer inte så mycket så sådana saker får stor uppmärksamhet. Det senaste som hände där var väl sommaren 2002 när Väse-vargen härjade bland kossorna i en hage.

Något som åter väcker tanken att det förmodligen varit säkrare för Engla och Pernilla om det varit en varg, inte en människoman, som strykt förbi dem på deras respektive hemfärder. Anti-varglobbyn i Värmland och Dalarna glömmer lätt att det verkliga hotet egentligen kommer från andra än vargar.

Och som åter får en att fundera över den man som tydligen härjat på vägkrogar runt om i Sverige. Är det så vanligt att män gör sexuella närmanden mot kvinnlig mackpersonal att de inte ens anmäler? Eller anser kvinnorna i fråga att det inte är något att göra en stor sak av? Jag har aldrig polisanmält de 3-4 blottare jag utsatts för i livet. En av dem förföljde mig och min dåvarande sambo Helena då vi gick hem från stan, en gång hoppade han till och med på Helena varpå jag slog honom med min handväska och vi sprang för livet. En annan gång väntade han på oss när vi kom gående. Då tog vi hjälp av en granne med hund som följde oss hem. Hur många kvinnor har aldrig stött på en blottare? Har vi alla fått lära oss, som jag, att de inte är farliga, att det egentligen bara är synd om dem? Och vad gör männen som finns runt omkring dessa män? Massor av människor (kvinnor) har uppenbarligen sett, utsatts för och upplevt kränkningar från just denne man. Vissa har anmält, vissa anmälningar har lagförts, färre har lett till fällande dom. Mannen själv har bara kunnat fortsätta.

Varför?

Elmbrant om Brors

"Socialdemokraternas förre partiledare Göran Persson sa en gång om Henrik Brors att han var "fullständigt obegåvad". Det är ett orättvist omdöme. Men torftigheten och det ständiga taktiserandet tyder på att han lider av en allvarlig yrkesskada. "

(Björn Elmbrant i Dagens Arena 15 april.)

Underliga normer

Familjen är chockad. De hade ingen aning om att deras son och bror inte bara var en våldtäktsman och blottare, utan att han också hade mördat. Ägaren av vägkrogen där mannen i fråga brukade hänga är lika chockad. "Jag hatar honom" säger han i Aftonbladets pappersupplaga idag. Detta om en man som han umgåtts en hel del med där i restaurangen. Han har lånat ut sin dusch för att 42-åringen och hans 20-åriga thailändska "flickvän" skulle kunna umgås tillsammans inne i duschen. Samtidigt har han, krogägaren, varnat sina kvinnliga kollegor för att umgås med mannen, eller ens låta sig skjutsas av honom.

Så har vi så en hedersknyffel som är hur snäll som helst men som har datorn full av barnporr, som våldtagit, sexuellt ofredat och mördat unga kvinnor. Och som umgås med sin "flickvän" i en dusch på en vägkrog.

Och alla män som intervjuas är chockade. Medan kvinnorna vittnar om att mannen i fråga var "snuskig".

Sen frågar folk sig varför polisen inte gjort mer för att stoppa mannen i fråga...

Solnedgång

Duvorna i Dubrovnik

Väl hemkommen, dock utan lille mannens väska (och mina dyyyyra skor) som är på vift någonstans i Europa. Tänkte dela med oss av de ekivoka duvorna i Dubrovnik. Denna bild är inte tagen med zoom. Duvorna uppträdde precis intill oss på en uteservering. Årets snapshot!

Duvor, svalor och katter finns det i massor i denna stad. Katterna var sköna killar och tjejer som verkade leva rätt bra liv, fina pälsar och hyfsat välnärda. Det är ju trots allt en stad där det bedrivs en hel del fiske. Och om man ser ut såhär kanske det trillar ner någon liten godsak från människornas bord.

Pajas revival

I Italien leder Berlusconi över vänstern i opinionsundersökningar.

Denna pajas ser ut att än en gång kunna bli premiärminister. Man skulle kunna tycka att italienarna får den regering de förtjänar och att om dom verkligen hellre vill ha en plastikopererad, korrupt clown så är det deras val. Problemet är ju bara att det går ut över de stackars medborgare som inte röstar på karln. En majoritet väljare skiter uppenbarligen högaktningsfullt i att försöka få landet på fötter, medan de andra bara tvingas titta på. Men så är det ju med demokrati, om nu Beslusconi kan förknippas med detta styresskick.

Om man nu inte ser populism som ett hot mot demokratin.

Lördag i Dubrovnik

Dagen innan hemfärd. Nog tur att vi avstod från resa till Mostar då jag fick akut magknip igår och ett tag trodde jag skulle få uppsöka läkare. Den lille mannen var orolig och kände sig otillräcklig, han är ju doktor men inte specialiserad på magar... Men fosterställning i hotellsängen och en dos brittisk deckare (Messias) på TV:n fixade det hela, så idag mår jag bra igen. Kan det ha varit Kanal 9-abstinens som drabbade?

Läser om kroaternas nationella rörelse på 1800-talet (något senare än grannarnas) och serber som vill ha en hamn. Det senare skulle kunna skaffas om man la beslag på Bosnien och Herzegovina. Det var faktiskt något jag inte kände till, att de har en hamn. Strax norr om Dubrovnik når B&H fram till havet och skiljer av södra Dalmatien från resten av Kroatien.

Den lille mannen sitter bredvid och tittar på film på Aftonbladets sajt om en tomte som visat sig i Argentina. Han säger förnöjt att nu finns det till och med på film, behövs det mer bevis för att tomtar existerar? Kommer säkert på en blogg nära oss.

Fredag i Dubrovnik

Sitter nu och värmer oss på internetcafet där vi får vår dagliga shot internet. Har tillbringat en timme med näsan i varsin bok på ett cafe, tills vi började frysa. Tanken var att vi skulle åka över till Lokrum men mespropparna som sköter båttrafiken ansåg att det blåste för mycket. Trams! Lite vågor är väl inget för en nordbo! Men är man på semester finns det ju annat att syssla med, som att läsa bocker.

Har just inhandlar Misha Glennys The Balkans och skall börja läsa om det serbiska bondeupproret 1804. Maken har jag tvingat på Flyga drake. Han är vanligen skeptisk mot skönlitteratur men nu hade han glömt Politiskt tänkande på hotellet och lilla frun hade smart nog stoppat ner Flyga drake i väskan, efter att ha läst ut den i morse. Bortsett från att jag irriterar mig på att kvinnor bara är statister i boken så är det en lysande roman. En sådan där som verkligen innehåller allt, inklusive att bra språk. Khaled Hosseini lyckas på ett bra sätt skildra den lille pojkens längtan efter sin fars kärlek och den vuxne mannens ånger och dåliga samvete över att på det vidrigaste sätt ha svikit sin bäste vän. Dessutom gillar jag att man får en bild av Afghanistan innan den ryska invasionen och talibanerna. Och ja, jag måste ju se filmen! Om inte annat så för att det finns ett par ögonblick i boken som man vill uppleva igen.

Misha Glenny stiftade jag bekantskap med när jag pluggad politik i Edinburgh och skrev om Jugoslaviens fall, och läste hans bok The Fall of Yugoslavia. Ser fram emot att ta mig igenom denna tegelsten. Sen kanske jag kan se till att även börja med Robert Fisks bok om Mellanöstern, som stått och väntat länge hemma i bokhyllan. Där maken bara läser facklitteratur så har jag svårt att släppa skönlitteraturen till förmån för det förra...

Nu börjar det närma sig lunch här nere och vi skall gå ner i hamnen och äta. Undrar om det inte blir bläckfisk idag igen, den var helt underbar häromdagen.

Torsdag i Dubrovnik

Imorse när vi satt i frukostmatsalen tillsammans med en massa konfererande bosnier så kändes det som att åka Finlandsbåt. Vågorna rörde sig åt ena hållet och någon maskin brummade i närheten och spred vibrationer. Lyckligtvis är detta inte Cinderellas frukostmatsal. Här utanför skiner solen och det är väl uppåt 20 plusgrader.

Dagen har vi ägnat åt att promenera runt det nyare Dubrovnik och diskutera huruvida vi skall hyra bil eller köpa en bussresa till Mostar... Kompromissen, efter lunch och kaffe i solen, blev att vi imorgon tar en båttur till Lokrum istället.

Har för övrigt läst ut I Djursholm och Tensta kindpussar man varandra. En rätt kul bok om det inte varit för att jag hela tiden irriterat mig på författaren. Dels detta att han flyttar in i Tensta, skaffar vänner där och sedan bara drar, för att livet i villaområdet passar dem bättre. Dels också hans totala avsaknad av övergripande könsperspektiv. Han upprörs över det han kallar "hedersvåld" och han upprörs över att vi i Sverige är så "politiskt korrekta" och "rädda" för att kallas rasister. Samtidigt är han förbannad på den franska rasismen som är mycket mer öppen. Hur skall han ha det? Han är alltså förbannat över att invandare behandlar sina fruar illa, samtidigt som han själv släpar med sin fru till Tensta mot hennes vilja, och i stället för att involvera henne i sitt liv där bara uppmanar henne att umgås med dom andra kvinnorna... Ja, jag kommer säkert med en utförligare rapport senare.

Just nu håller jag på med Flyga drake och där blir jag förbannad över romanens ryggradslöse huvudperson. (Jo, jag vet att det är påhitt, men jag blir arg aendå.) Även om man bara är tolv borde man väl ha någon slags guts... En sorlig bok om sorgliga män. Men även där finns detta särskiljande mellan hur talibanerna behandlar kvinnor och hur de andra afganska männen behandlar "sina", fast jag tycker det verkar grundat i samma unkna manssamhälle... It's a man's world.

Nä, nu skall vi ut i solen igen. Kanske ett glas vin på någon taverna med uteservering i lä. :)

Onsdag i Dubrovnik

Konferensen aer avslutad och den lille mannen har anlänt till Dubrovnik. Fantastisk konferens med kvinnor (och några män) från södra och östra Europa.

Jag och lille mannen bor på hotell ute i Babin Kuk (jo det heter så till vår stora förtjusning). Utsikten från balkongen är bedårande.

Allt fint jag hört om Dubrovnik är sant. Inte konstigt att Carl Bildt skaffat sig ett sommarhus här nere. Pernilla och jag har grämt oss över att vi fastnade på Korfu på den där tågluffen och aldrig åkte till Split och Hvar som planerat. Det var 1988. Sen kom kriget. Dubrovnik drabbades rätt hårt av anfallen från Jugoslaviska armén. Men nu är allt renoverat, särskilt takpannorna som alla ser ut att vara ganska nya. Har vi sett vid vår tur uppe på stadsmurarna idag. Inte så konstigt kanske.

Lunch har vi intagit pa Lokanda nere i gamla hamnen, efter rekommendation från Claudie och Cristina som var där i helgen. Dessa två damer bor i Bryssel så tips om bra skaldjursrestauranger tar man på största allvar. Otroligt! Musslor och bläckfisk som vi sällan fått dem tidigare. Kroaternas goda bröd. Gott, svalt vitt vin, fina oliver, tomatsallad som vore det mitt i sommaren. Allt för sisådär en 250 spänn. För två. Med solen gassande över oss, katter, duvor, samt fiskebåtarna som kommer in från havet.

Det hela förgylldes av rapporter fraan Linda och fabrodern om mörker, snöglopp och 4 plusgrader i Sverige.

Semester i södra Europa i april är inte så dumt. Det borde man göra varje år.

Resten av veckan fundrar vi över båttur till Lokrum (ön utanför Dubrovnik som tydligen har en fantastisk park med påfåglar och tropiska veaxter), eller biltur till Mostar i Bosnien, eller till Montenegro kanske? Eller så spatserar vi bara runt här i den fantastiska stan och dricker gott kaffe och ett och annat glas vin.

Och det bästa med att resa innan turistsäsongen börjar är givetvis att de bofasta tycker det aer kul att man kommer. Fast man får tänka sig för vad man säger, svenska verkar ganska gångbart, inte helt otippat. :)

Antidemokratiska aktioner på Stockholms universitet

Hur tänker Stockholms universitet agera mot detta? Som en Pär Ström på speed...

Söndag i Vällingby V

Är egentligen inte söndag i Vällingby mer än att jag anlände hit klockan tjugo i åtta ikväll. I morgon bitti bär det av mot Dubrovnik. Där skall jag konferera i dagarna två innan den lille mannen kommer ner och gör mig sällskap. Tanken är att vi skall få ett par sköna vårdagar i den Kroatiska kuststaden. Reselitteraturen är redan utvald:

Helgen som gått har varit hektiskt. Började med att njuta av första varma dagen på Torpet i torsdags kväll. Då när tranorna anlände. Resten av helgen var blåsig och kall och idag kom vi inte upp förrän vid 11-tiden då regnet gett med sig något.

Igår kom det tråkiga beskedet att morbror Evald dött under natten till lördagen. Evald, som egentligen var min fars morbror, hade hunnit fylla 94 år efter en lång karriär som trädgårdshandlare med eget stånd bakom sin Volvo kombi på torget i Älmhult. På bilden ovan syns Evald och min far med några av Evalds blomster. Nu får de kanske ses igen, vem vet. Jag kommer i allafall att minnas en hedersknyffel som när jag var liten brukade busa genom att kvällstid smyga runt huset där nere i Smålandsskogarna och härma en råbock.

I fredags var jag och lille mannen på Candide. Jag hade inte så högt ställda förväntningar, som kunde läsas i min blogg i fredags. Fy på mig! Jag borde ju veta att allt Värmlandsoperan tar i blir till guld. Och som vanligt var scenografin, ljussättningen och kostymerna fullständigt lysande. Jag har sett teater, opera och musikaler på många platser men ingen slår den bästa av teatrar. På bilden ovan gestaltas jordbävningen i Lissabon 1755, som Candide (den skönsjungande Christer Nerfont) och Pangloss (alltid lika bra Björn Eduard) försöker överleva. Det är stort att kombinera opera, operett, musikal och Monty Python-humor i en och samma föreställning, men Värmlandsoperan lyckas.

Varg

Jag tror inte vi håller med om allt här i livet, i synnerhet inte som han verkar tycka att Pär Ström har goda argument, men i vargfrågan är jag och denne bloggare överens. Särskilt gillar jag hans glidning i frågan om inavel. När jag läste Aftonbladets artikel om Folke var just ordet inavel det som dök upp i mitt huvud. Bloggaren i fråga frågar sig vem som är farligast. Jag kan absolut säga att jag bra mycket hellre träffar en varg i skogen än Folke med sin bössa.

Tranorna har anlänt

Inatt sov jag ensam på Torpet. Det brukar vara lite läskigt men var faktiskt helt OK. Med nyinköpt element och Helly Hansen-understället som jag fick av min lille man i julklapp så frös jag inte ens.

Kvällen igår tillbringades i den nedgående solens ljus, på trappen med ett renskurat köksgolv bakom ryggen. Då anlände herr och fru Trana. Frågan är om det var första gången i år, och om det är samma par som förra året. Förmodligen. Blött och lerigt är det där ute, vilket torde passa dem bra.

Ikväll kommer den lille mannen med bussen från Jönköping. Då skall vi se Värmlandsoperans Candide. Den har tydligen fått blandade rescensioner och lär väl inte slå Wagners Parsifal som sattes upp i Karlstads domkyrka. Men jämförelsen är väl heller inte riktigt rättvis. Förväntar mig dock bra sång och fantastisk scenografi, som alltid här nere i Karlstad Teater. I höst sätter man upp Puccinis La Bohème i regi av Peter Konwitschny. Värmlandsoperan har f ö skaffat ny chefsdirigent i Henrik Schaefer, från och med den 1 januari 2009, men som dyker upp redan under uppsättningen av La Bohème.

Schaefer dirigerade Parsifal och fick strålande rescensioner. Dagens Nyheters och Expressens rescensenter var lyriska och uppmanade oss att vallfärda till Karlstad.

Industriös femåring

Du är fem år gammal och befinner dig med mamma vid Södra Station i Stockholm. Där tappar du bort mamma. Vad gör du när du inte finner henne? Börjar gråta? Ber någon vuxen om hjälp? Nä, inte femåringen som Svenskan rapporterar om idag.

Denne företagsamme lille kille satte sig på bussen till Slussen, där bytte han sedan buss till Värmdö, där han tydligen bodde tillfälligt med sin familj. På Värmdö fick lyckligtvis en dam som hört efterlysningen syn på killen. Han fick åka polisbil tillbaka in till stan till sin mamma.

Man kan gissa att ungen sover gott i natt efter det äventyret. Är dock inte säker på att modern gör det. Vilken ångest!

Skryt

Nu är det dags för lite skryt, minsann! När jag plockade fram klänningar som jag krymt ur för att göra plats för nyinköpta plagg i garderoben fann jag min gamla favoritklänning.

Den jag köpte på House of Frasers i Edinburgh 2000, och bara hann använda på midsommarafton samma år innan jag växt ur den.

Varenda bantningskur jag genomgått sedan dess har haft som mål att åter komma i denna klänning. Utan att det lyckats

Nu är den nästan för stor...

Så lite skryt är på sin plats! :)

För stort

Klänning i viskos/elastan

Imitz

Stl XL

Inköpt Åhléns City, mars 2007

Använd två gånger









Omlottklänning i bomull


NP Collection


Stl 46 - töjbar


Inköpt sep -07 Åhléns City


Använd två gånger






Omlottkavaj i ylle

NP Collection

Stl 48

Inköpt Åhléns City, sep 2007

Använd tre gånger











Klänning i viskos, dubbelt tyg

Staff

Använd ca 5 gånger

Inköpt på Levende Lys i Helsingör

Stl One size









(Detta är upplagt för ett annat forum där jag inte kan lägga in bilder.)

Sköna ungar

När man inte har egna barn så är det alltid speciellt att träffa vännernas. Här har vi guddottern och hennes bror i intensivt samspråk med den lille mannen, från det att vi slagit upp våra ögon på morgonen. I ärlighetens namn så är det ju deras rum vi ockuperat. Men lillebrorsan är nog mest sugen på att gosa, och den lille mannens hud är väldigt len *intygar*.

Men det finns ju så mycket att prata om. Här något senare, vid frukostbordet.

Det enda tråkiga är att vi inte kan ses oftare. Men fina konstverk får vi att rama in och sätta på väggen, som fruktsalladen ovan. Enligt senaste rapporten är det cyklande som står på dagordningen för de små liven. Med den stackars föräldraledige fadern springande efter för att de små liven inte skall åka i diket.

Kul drift med Doreen

Man får tycka vad man vill om Schulmans men här har iaf Katrin Schulman lyckats med att driva med Doreen. Denna Doreen som förmodligen är den sämsta anställning som Svt gjort. Intervjun med Håkan Hellström var ett skämt.

På vilka meriter har människan fått en egen TV-show?