Ovanstående är inte något jag brukar ropa efter. Vanligtvis brukar jag visa stor förståelse för hur domstolar resonerar i brottsmål, utom möjligen när det gäller våldtäkt. Men nu förstår jag helt enkelt inte. Låt oss jämföra två fall.
Fall 1: Ung man med en historia av psykisk sjukdom knallar runt i stort varuhus i Stockholm. Han får av en slump (enligt vad som är bevisat) syn på en kvinnlig politiker som fört en politik som inte alltid varit så fördelaktig för den unge mannens föräldrars ursprungsland. Den unge mannen känner igen den kvinnliga politikern, går fram till henne och hugger henne ett antal gånger med kniv i magen. Dagen därpå dör den kvinnliga politikern på ett sjukhus i Stockholm. Politikern efterlämnar make och två barn.
Den unge mannen döms för mord till livstids fängelse.
Fall 2: Inte längre så ung man (42 år) med psykiska problem reser från Göteborg till Örebro och tar sig till universitetsområdet för att söka upp sin kusin, en högt respekterad lektor. 42-åringen när sedan 22 år tillbaka ett hat mot sin kusin som han anser är skuld till hans misslyckanden i livet. Dagarna innan resan till Örebro har 42-åringen berättat för en kvinnlig vän att han tänkt döda den som är orsak till hans lidanden. (Nej, kvinnan kontaktade tydligen inte polisen...) Han har förberett sig med att köpa en kniv och tillverka en slida för kniven. Han hugger sedan sin kusin i nacken med ett klassiskt romerskt hugg. Dagen därpå dör den omtyckte lektorn på sjukhuset i Örebro. Lektorn efterlämnar fru och barn. Mördaren uttrycker att han nu mår bra.
42-åringen döms för mord till 10 års fängelse.
Skillnaderna mellan dessa två fall är förhållandevis få. Det rör sig om offer som är högt uppskattade och välkända inom det fält där de verkar. De är kända av sina mördare. Båda mördarna använder kniv (tydligen är detta mordvapen väldigt vanligt för våldsbrottsförövare med psykiska problem). Båda morden sker på offentlig plats. Båda offren lever till nästa dag. Båda offren är vid medvetande efter dådet. Det rör sig i båda fallen av uppenbart psykiskt störda (om än inte psykiskt sjuka) personer. Det är inte så att den med kortare straff är etnisk svensk, vilket tycks kunna påverka strafflängden.
Jag begriper helt enkelt inte var Örebro tingsrätt hittar de förmildrande omständigheter som skiljer Fuat Deniz kusins handlande från Anna Lindhs mördares. Hur man kan kalla ett kallblodigt planerande av sin kusins död för "hastigt förlopp" förstår jag inte, i synnerhet inte som offret tydligen hunnit förstå vad som hände.
Nå, inga fängelsestraff i världen kan ju komma åt det faktum, som Fuat Deniz änka konstaterade i rätten, att hennes man är död och inte kommer tillbaka. Hon anser inte att domen skall överklagas.
Så vem är då jag att ropa på hårdare straff? Det hjälper ju föga, vare sig i preventivt syfte eller som tröst.
Skillnaden mellan morden är att det ena begicks före HDs dom i mars 2007 som slår fast att normalstraffet för mord ska vara 10 års fängelse och inte som tidigare livstids fängelse. Före den domen dömdes dom flesta som dömdes för mord till livstid, men numera är det vanligaste med 10 års fängelse.
SvaraRaderaDet var ett tydligt klargörande. Tack för det.
SvaraRadera