Förra året sa jag mig ha läst årets bästa bok redan den 3 januari. (The Bastard of Istanbul av Elif Shafak.) Den höll sig, även i läsandet av fler av samma författare, bl a den väldigt fina Honour.) I år tror jag att det blir svårt för alla andra filmer att slå den film jag såg igår, Det förflutna (Le Passé) av iranske filmskaparen Asghar Farhadi. Filmen har svensk premiär den 7 februari via Folkets bio och ska enligt uppgift visas även av SF.
GÅ OCH SE DEN!
Jag hade inte hört talas om den, om deltagandet i Cannes eller om regissörens förra film, Nader och Simin - En separation (2011), som vann en Oscar som bästa utländska film. Det är väl kanske inte en alltför avancerad gissning att även denna film kommer nomineras av Iran till bästa utländska film.
Vad som i stället lockade mig att se filmen var snarare kombinationen Iran-Frankrike. Vilket gav mig en filmupplevelse som jag inte väntat mig. Från min förväntan på ett lågmält passionsdrama förvandlas filmen framför mina ögon till något mycket större. Ahmad återvänder efter fyra år hemma i Teheran till Paris där hans fru vill skiljas. Frun har sedan tidigare två döttrar, som delvis växt upp tillsammans med Ahmad. I huset finns även nye pojkvännen och hans femårige son. I bakgrunden anas även pojkvännens fru, femåringens mor, som ligger på sjukhus. Mer ska inte sägas för då förstörs upplevelsen.
Med ett manus som mer liknar ett drama i en såpopera lyckas regissör och skådespelare gestalta något unikt, något man sällan ser på film. En närvaro så total att man ibland undrar om det rör sig om en dokumentär, fast det helt tydligt är en berättelse. Den manlige huvudpersonens (Ali Mosaffa) klokskap och livserfarenhet som krockar med den kvinnliga huvudpersonens (Bérénice Bejo) mer spontant utlevande, och något egocentriska, personlighet skulle kunna bli lätt stereotyp men blir det inte, på grund av fin regi och fantastiska skådespelarprestationer. Tahar Rahim som mammans nye pojkvän växer under filmen från en rätt trist och stereotyp kvinnotjusare till nästan hjärtskärande höjder. Scenen där han talar med sin femåring i tunnelbanan kan vara en av de starkaste jag sett på film, i sin både textmässiga och bildmässiga enkelhet.
Och då har jag inte nämnt barnens insatser. Men det lämnar jag till er att njuta av.
Ja, jag är helt enkelt såld och det enda jag önskar är att jag inte sett filmen ensam. Förmodligen "tvingas" jag se om den med till exempel min vän Helena för att det är en film man måste prata om. Och för att vi en gång bodde bredvid en fransk järnväg. Sen kan man gå hem och äta gormeh sabzi, som den serveras i filmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.