Gammal och uttjänt - eller erfaren och värdefull?

Detta blogginlägg handlar om vilken arbetsmarknad vi vill ha och vad vi önskar oss av våra gemensamma verksamheter, t ex inom staten. Jag kommer illustrera det med hur det kan vara att söka jobb som högutbildad, välmeriterad och med lång arbetslivserfarenhet, och som man ofta är när man kan kombinera dessa tre, över 45. Anledningen till att jag använder åldern 45 är att jag och många i min egen ålder vittnar om att det hände något efter 40. Innan dess kom jag ofta på intervju och blev erbjuden jobb jag var meriterad för. När jag vid 40 års ålder valde att avsluta en lång anställning i samband med att fackförbundet jag jobbade på sa upp gamla trotjänare för att anställa nya, unga mer säljorienterade personer* så stod jobberbjudandena och intervjutillfällena som spön i backen. De jobb jag inte fick blev jag till och med uppringd om och fick återkoppling på. Idag, fem år senare, får jag inte ens veta att tjänsten tillsatts. Detta trots att fina meriter lagts till i mitt CV. Men det är inte mig exemplet ska handla om.

I höstas sökte maken, 57, jobb. Ett statligt verk sökte en person som skulle arbeta med internationella förhandlingar inom miljöpolitiken. Jobbet var förknippat med många resor och man fick intrycket av att de behövde en välmeriterad person som vet vad det innebär att förhandla miljöfrågor på europeisk och internationell nivå. Då maken bl a skrivit en avhandling (i statsvetenskap) om förhandlingar av internationell avfallshantering samt arbetat både akademiskt, som forskare och universitetslektor, och praktiskt, fackligt, med förhandlingar så tyckte han sig passa bra in på jobbprofilen i fråga. Utöver detta har han ca 18 års erfarenhet av att ha jobbat inom statlig verksamhet där han forskat om internationella förhandlingar, miljöpolitik m m samt utbildat studenter i bl a internationella relationer på främst C-och D-nivå. Framför oss såg vi att konkurrensen skulle bestå av personer med lång erfarenhet av internationella förhandlingar, det finns ju en hel del sådana både inom staten, fackföreningsrörelsen och den ideella sektorn i Sverige.

Han blev inte kallad på intervju. När så verket i fråga anslog på sin webb-plats att tjänsten var tillsatt begärde vi in merituppgifter för dem som kallats till intervju samt den som fick tjänsten. Innan man beslutar sig för att överklaga till Statens överklagandenämnd eller anmäla diskriminering till facket så bör man, i makens position som vit man utan funktionsnedsättning och med fru**, skaffa sig en bild av de andra sökandenas meriter, kön och ålder. Vi såg fortfarande framför oss att en person 45+ med lång erfarenhet av att t ex ha jobbat inom någon NGO eller inom Regeringskansliet, t ex på Miljödepartementet skulle ha anställts.

Personen som fick tjänsten är 27 år. Hen tog sin magisterexamen i statsvetenskap våren 2013. Tidigare i livet hade hen jobbat inom servicesektorn. Under sommaren vikarierade hen två månader på Regeringskansliet. Innan dess hade hen praktiserat inom det aktuella området inom ramen för sin magisterskurs. Jag gissar att praktik under grundutbildning rör sig om en kombination av arbete, utbildning och tentor. En magisterexamen inom det aktuella området och två månaders arbetslivserfarenhet efter examen trumfade alltså ut en doktorsexamen inom samma aktuella område och 18 års relaterad forskning och arbetslivserfarenhet.

Det torde ju vara ett lätt ärende i Nämnden. Förutsatt att makens förtjänst och skicklighet ansågs större. Här är annonsen ofta vägledande, och denna var ganska luddigt utformad och skulle kunna tolkas lite hur som helst. Meriterande var att man t ex jobbat på Regeringskansliet, vilket inte maken gjort.

När vi så fick merituppgifterna för alla som kallats på intervju visade det sig att i princip samtliga, enligt min bedömning, och jag har viss erfarenhet av sådana bedömningar utifrån diskrimineringslagen, hade bättre meriter än den som fått jobbet. Några jobbade på det aktuella verket, på Regeringskansliet eller andra verk. Många hade erfarenhet av det aktuella området och hade jobbat med detta under många år. Jag kunde lätt plocka ut fem personer som var mycket mer lämpade, av meriterna att döma. Av tolv sökande som intervjuats för två tjänster, där den andra tjänsten var naturvetenskapligt specialiserad och tillsattes med en 49-åring, så har jag lyckats få fram åldern på nio av de tolv. Dessa var vid tillsättningen 29, 49, 52, 41, 27, 30, 33, 60 och 27 år. Tre var alltså äldre än de 45 jag spekulerar i här ovan, varav åtminstone en förmodligen redan innan var tilltänkt för den tjänst som i princip överensstämde med hens CV, vederbörande var redan anställd inom verket. Snittåldern för de intervjuade vars ålder jag känner till var 38,66 år. Min bild är att de flesta sökte samma tjänst som maken, som var samhällsvetenskapligt inriktad. Allas utbildningar och erfarenheter levde upp till kraven i annonsen.

Sammanfattningsvis så anställdes alltså den yngsta av de intervjuade och den med i särklass kortast arbetslivserfarenhet.

Till detta ska läggas det som framkommer under intervjun. Det kan naturligtvis vara så att flera personer erbjudits tjänsten och tackat nej. Eller att de sökande gjorde bort sig fullständigt under intervjun. Om detta vet jag ingenting, det är uppgifter som skulle ha inhämtats av facket om dom valt att utreda ärendet som diskriminering. (Den som inte är medlem i facket anmäler till DO som kan välja att utreda ärendet.)

Huruvida Överklagandenämnden tar hänsyn till vilka som intervjuats för jobbet vet jag inte. Vi valde nämligen att inte överklaga. Inte heller anmälde vi till facket. Med tanke på att i princip samtliga som kallats på intervju hade bättre meriter, i förhållande till annonsens krav, än maken. Möjligen hade vi nått framgång med ett överklagande om Nämnden enbart tar hänsyn till meriter hos den som fick jobbet och den som klagar. Det hade kanske varit enklare om annonsen varit mer specifikt utformad i att man verkligen skulle ha viss arbetslivserfarenhet. Oprecisa annonser är så klart är ett medvetet sätt för arbetsgivare att kunna välja friare.

Med denna historia från verkligheten inom statlig personalförsörjning vill jag sätta fingret på två saker.

1. Vilken arbetsmarknad vill vi ha? Även om det inte är troligt att det var makens ålder som fällde avgörandet just för hans del, i detta fall, så är det svårt att vara rörlig på svensk arbetsmarknad, ju äldre man blir. Det saknas forskning på just området åldersdiskriminering, då det är en relativt ny grund i diskrimineringslagen (2009). Diskrimineringsombudsmannen genomförde för något år sedan en undersökning i samarbete med Karlstads universitet som kan laddas ner här. Rapporten redogör för hur äldre (och yngre) upplevs på arbetsmarknaden. Bilden av äldre som mindre flexibla och långsammare är ganska tydlig. Att de har erfarenheter och kompetens som vida överstiger dem hos 27-åringar uppmärksammas i alltför låg utsträckning på dagens arbetsmarknad.

Inte sällan sägs från högerhåll att det är LAS som är problemet, som håller kvar folk i sina jobb och gör oss oflexibla. Men hur flexibel vågar man vara med arbetsgivare som inte är intresserade av personer som passerat 45? Som väljer den yngsta av alla sökande, oavsett formella meriter. Det kan knappast vara lång uppsägningstid för äldre som gör att arbetsgivare inte vågar anställa dessa, eftersom vi har samma uppsägningstid oavsett ålder. (Om nu uppsägningstidens längd är en issue inom staten...) I stället påstås det vara regeln om först in - sist ut som hindrar arbetsgivare att anställa äldre. Hur detta går ihop med de korta uppsägningstiderna beats me. Nej, det handlar inte om att inte våga anställda, utan om önskan att kunna avskeda. Vem som helst, på vilka grunder som helst. De arbetsgivare som inte vill ha äldre personer, och de är uppenbarligen många, vill kunna göra sig av med dessa, redan anställda. Tror vi dom sedan kommer anställa en ny 57-åring, eller gör dom som ovan och plockar in en 27-åring? Problemet är att detta inte är ett individproblem för den enskilde, det blir nämligen du och jag som får betala för både kompetensbortfall och socialförsäkringar. A-kassan betalar vi förvisso som medlemmar men skattebortfallet och dyrare välfärd drabbar oss alla.

2. Vad vill vi att våra statstjänstemän ska ha för meriter? När man jobbat ett helt liv inom ett kvalificerat yrke borde man ju rimligen vara mer intressant än om man inte gjort det. Tycker vi att det är rimligt att vi sätter studenten eller läraren som ansvarig för en tjänst där arbetslivserfarenhet och erfarenhet av förhandlingar borde vara utslagsgivande? (Notera att maken inte varit på intervju och vi inte vet helt vad tjänsten innehåller, det kan ju vara så att den är mycket lägre kvalificerad än vad som framgår av annonsen, men meriterna hos de intervjuade motsäger det.) Tycker vi det är OK att människor med lång erfarenhet av det aktuella området väljs bort till förmån för en nyutexaminerad utan arbetslivserfarenhet? Tycker vi kanske att formbarhet ska vara utslagsgivande, och mer meriterande än äldre anställda med egna idéer? Och är verkligen dagens nyutexaminerade särskilt formbara? Min erfarenhet, som förhandlare och anställd inom bl a staten, är att man blir mer formbar med åren, lär sig välja sina krig och får en bättre överblick över vad som är viktigt eller inte är det. Min erfarenhet säger mig också att unga anställda, jag var en själv en gång, är rätt hopplösa när det gäller att lyssna till äldres idéer och erfarenheter. Man vet ju så väldigt bra själv. Den gamla klyschan om att ju mer man lär sig, ju mer förstår man att man inte vet har med åren visat sig vara allt annat än en klyscha.

Frågan är vad vi vill ha ut av arbetsmarknaden, både som medborgare, skattebetalare och anställda? När jag började jobba inom facket som 28-åring, långt innan den nya tidens fackföreningar, lärde jag mig en väldigt viktig sak, nämligen att ålder spelar ingen som helst roll. Min arbetsplats var mycket åldersvarierad och för första gången i mitt liv kunde jag säga att mina vänner ibland var 30 år äldre än jag själv. Det har dom fortsatt vara och det är en rikedom jag aldrig skulle velat vara utan. Det har format mig till den medarbetare jag är idag. Kärlek till er alla, unga som gamla!

* I ärlighetens namn så vet jag inte om det var syftet då, men det är ett faktum att en viss kategori människor, de som protesterade mot facket som ett försäkringsbolag, de som hävdade en ideell tanke och satsning på förtroendevalda framför rekrytering av medlemmar var som helst, hur som helst rensades ut. Och att förbundet i fråga idag är större än nånsin om man räknar antal anställda men även kan uppvisa ett ökat antal medlemmar, dock inte förtroendevalda i samma utsträckning. Numera säljer man medlemskap med löfte om att få en kasse julmat som bonus.

** För andra kan det vara aktuellt att jämföra sig på andra grunder. Det är t ex inte så vanligt att man som vit man blir bortvald på grund av sin etniska tillhörighet. Det är det däremot för personer som uppvisar något slags attribut som skiljer sig från det som uppfattas som "svenskt". Om detta finns det avsevärt med forskning. Se bl a denna forskningsöversikt.