Dagen då individen fick makt över sin arbetsgivare

Idag skriver Svenska Dagbladets ledarsidas Maria Ludvigsson om en debattartikel av Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP). Schyman och Bolund skrev häromdagen om hur jämställdheten gått bakåt under Alliansen. Ledarartikeln idag är så skruvad att det blir svårt att bemöta utan att bli långrandig. Men då jag lovat mig själv att denna blogg ska leva upp till sitt namn under superduperhypervalåret 2014 så är det lika bra att börja direkt.

Schymans och Bolunds artikel fick stort genomslag i media. De baserade sina siffror på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Debattörerna visade att de många jobbskatteavdrag som regeringen genomfört sedan 2006 knappast gynnat kvinnorna. De som varit med ett tag och känner till den allmänna diskursen bland feminister i Sverige vet att feministisk analys pekar på det faktum att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, lönemässigt och karriärmässigt, till stor del beror på strukturer, d v s hur de flesta kvinnor och män väljer att fördela arbete utanför och innanför hemmets väggar. Fi och Vänsterpartiet är såvitt jag vet de enda partier som driver frågan om delad föräldraförsäkring, av just detta skäl. D v s om män och kvinnor delade lika på ansvaret för hem och familj skulle kvinnor få mer tid till förvärvsarbete. (De skulle dessutom i lägre utsträckning drabbas av s k statistisk diskriminering där arbetsgivare väljer bort en enskild kvinna för att de tar för givet att det är mer kostsamt att anställa en kvinna pga att kvinnor i allmänhet är borta mer från jobbet.) Nu delar inte kvinnor och män lika. Männen tar ut ca 25 procent av föräldradagarna. Enligt SCB:s statistik så tar kvinnor dessutom ett större ansvar för VAB och arbetet i hemmet, något som håller på att jämnas ut, mest genom att kvinnor dragit ner på arbetet i hemmet och i stället lejt ut detta till andra kvinnor. (Undersökningar visar att den tid som friges inte nödvändigtvis läggs på mer arbete utan i stället på att t ex skjutsa ungar till olika aktiviteter.) Kvinnor jobbar dessutom i mycket stor grad deltid. När fackförbundet HTF (numera Unionen) undersökte detta bland sina medlemmar kring 2004 visade det sig att nio av tio deltidsarbetare var kvinnor. Detta lär inte ha förändrats nämnvärt de senaste tio åren, då inga ändringar har gjorts för att stärka rätten till heltid.

Det säger sig själv att detta levnadsmönster påverkar ens livsinkomst.

Maria Ludvigsson slår alltså in öppna dörrar om hon vill tala om för feminister och "vänstern" (där hon tydligen även inbegriper Miljöpartiet) att det är så det förhåller sig. Det vet vi redan. Det är liksom det vi ägnat de senaste tio åren åt att debattera, med bl a Svenska Dagbladets ledarredaktion i andra ringhörnan.

"Det är inte av livet givet att kvinnor ska vara i en viss bransch eller fastna i ett visst inkomstskikt, även om såväl vänstern som högern ibland kan få det att låta så. När Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP) i en debattartikel i söndags (DN 6/1) påpekade sambandet mellan privatekonomi och självständighet var det en välkommen vändning. Jämställdhet har i högsta grad med inkomster och skattetryck att göra"

Skriver Ludvigsson. No shit, Sherlock. Skriver jag. Det feminister säger är att det är just så det ser ut. Det kan inte ens SvD:s ledarsida förneka. Att det inte är givet är ju liksom hela kontentan av den feministiska kampen. Det är ingen som vänt. Detta har varit Schymans mantra sedan hon på allvar började driva den feministiska kampen för över tio år sen. Så ny i arbetsmarknadsdebatten är väl inte Ludvigsson att det har gått henne helt förbi?

"När vänstern debatterar löneskillnader, eller för den delen olikheter överhuvud taget, brukar slutsatsen annars vara hårdare beskattning och större omfördelning. Schymans och Bolunds bryderier kan i stället förstås som att kvinnors skatt inte sänkts tillräckligt eftersom jobbskatteavdragen ”gynnar tydligt män mer än kvinnor”."

Nej, nu ska vi inte bygga halmgubbar här, utifrån egna preferenser. Omfördelning av resurser och en medvetenhet om att ens egna yrkesval bildar strukturer på arbetsmarknaden om många kvinnor väljer likadant, av nöd för att få vardagspusslet att gå ihop, är inte en motsats. Inte heller är det så att kvinnors skatt ska sänkas mer, det är väl snarare så att skattepengarna från början ska användas för omfördelning av resurser, inte för att män ska få mer i plånboken.

"Men om utgångspunkten är att jämställdhet förutsätter ekonomisk självständighet blir bättre ekonomi för fler kvinnor centralt. Då är det den egna ansträngningen och viljan som bör ges större utrymme framför tilltro till stat och offentlig sektor."

Ja, det är utgångspunkten i svensk jämställdhetspolitik sen 1960-talet. I över fyrtio år har vi haft just kvinnors möjlighet att försörja sig själva som ett jämställdhetspolitiskt mål. Det är bara det att det går bakåt och blir sämre, tack vare Alliansregeringens totala nonchalans i frågan. (Sex år med Nyamko Sabuni som ansvarig för jämställdheten hade inte någon direkt positiv effekt.) Det är inte det enklaste att som enskild individ vilja ha en heltidsanställning när ens arbetsgivare inte vill ge en en. Deltidsarbetslöheten hos kvinnor är de facto ganska hög. Eller när regeringen, staten, inte är beredd att skärpa reglerna kring visstids- och deltidsanställningar. Det är inte heller det enklaste att som utbildad lärare anstränga sig fram till en högre lön när yrket rasat från samma nivåer som läkare, advokater och ingenjörer till en nivå där man aldrig under sin livstid kommer upp till en lön över 30 000 kr i månaden. För att kommunen, det offentliga, inte vill betala mer. Lite ansvarstagande från stat och offentlig sektor vore på sin plats om något ska ske. Och det kommer inte möjliggöras genom ytterligare skatteavdrag.

"Särskilt avgörande för löneutvecklingen är arbetstiden. Längre ledighet och frånvaro från jobbet ger oftast sämre utveckling än tvärtom. Rimligt och rättvist. Då föräldraförsäkringen är tämligen generös är det vanligt att arbetstagare med barn har en längre frånvaro, ett sannolikt aktivt och tillfredsställande val, som även leder till bibehållen lön. Att därefter kräva samma löneutveckling som tjänstgörande kolleger är märkligt, men inte helt ovanligt. Då kvinnor tar ut merparten av föräldraledigheten påverkas naturligtvis inkomstnivåerna av hur föräldrarna väljer att fördela ledigheten."

Ja, just det. Se resonemanget ovan. Till detta skulle jag vilja skicka Ludvigsson på en kurs i konsten att skilja mellan lag och enskilda individers eller gruppers "krav". Enligt 16§ föräldraledighetslagen så har man rätt till motsvarande löneutveckling som den man skulle haft om man inte varit ledig. Detta är ett sätt för lagstiftaren (riksdagen) att försäkra att föräldralediga kvinnor och män inte missgynnas genom att halka efter lönemässigt på grund av föräldraledigheten. Staten har alltså ansett att det är viktigt att det föds barn, framtida skattebetalare, och därför måste staten ibland gå in och säkerställa att dessa barn fortsätter födas. För även om nu Alliansen består av en hel del hemmafrukramare och har infört vårdnadsbidrag så rimmar det väldigt illa med talet om en arbetslinje. Dessutom står det helt i motsats till det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor ska kunna försörja sig själva, att staten ska betala dem bidrag för att de inte ska jobba och betala skatt. Det blir dåligt med utrymme för skattesänkningar, om inte annat.

"Varje gång vänstern förklarar att kvinnor är dömda till underläge viftar den samtidigt med en större stat och mindre utrymme för den enskilda. De val hon gör blir sekundära och allt hopp står till den politiska sfären."

Högerns naivitet inför marknaden och arbetsgivarnas goda vilja vet inga gränser. Det är alltså arbetsgivarna som ska säkerställa de jämställdhetspolitiska målen, i skön förening med individens fria och fullt möjliga val att bestämma över dessa arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet?

Yeah, right.