Fredrik Reinfeldts uppväxt i Spånga

I förrgår kom återigen Fredrik Reinfeldts uppväxt i Bromsten upp, när han intervjuades av psykotearapeuten Poul Perris i SVT:s program Nyfiken på partiledarna. Reinfeldt beskrivs som uppväxt i Bromsten, "mellan Tensta och Rinkeby". Denna beskrivning används även i Dagens Nyheter.

Nåja, det här med geografi är ju inte alltid så lätt. Det stillsamma område, bestående av villor och bostadsrätter, som utgör Bromsten ligger inte ens med god vilja mellan Tensta och Rinkeby, utan snarare söder om Rinkeby, mellan Rinkeby och Flysta. Söder om Bromsten löper järnvägen och de som ska resa till området tar ofta pendeln till Spånga station och går sedan över järnvägen. Ska man till Bromsten med bil brukar det vanligaste vara att man kommer endera från Lunda industriområde eller kör in vid avfarten mot Sundbyberg på Ulvsundavägen.

Jag vågar påstå att man förmodligen kan leva ett helt liv i Bromsten utan att ha något med vare sig Tensta eller Rinkeby eller dess invånare att göra.

Till saken hör att Reinfeldts barndomsgrannar Tensta/Rinkeby inte var närmelsevis så socialt belastat som idag. Första inflyttningen skedde 1967 och området stod klart 1972. Inflyttning i Rinkeby skedde mellan 1969-1971. När Reinfeldts flyttade till Bromsten var Tensta alltså i princip nybyggt, med nya moderna lägenheter och fungerande förortscentra. Reinfeldt är född 1965 i Österhaninge, men flyttade strax därpå med familjen till London där fadern Bruno under två år jobbade som konsult för Shell. När familjen återvände till Sverige bodde de först i en lägenhet i Handen, innan de flyttade till ett radhus i Bromsten. Exakt när detta var har jag inte lyckats klura ut men vi kan väl gissa på slutet av 1960-talet, när unge Fredrik var i tre-fyraårsåldern. 1979 flyttade den 14-årige Fredrik och hans familj till villa i Täby. (Källa angående Reinfeldt: Wikipedia)

I tio år bodde sålunda den blivande Moderatledaren granne med ett nybyggt hyreshusområde fyllt med mestadels etniska svenskar. Jag tror vi ska vara försiktiga att dra för höga växlar på detta...

Bland dreglande män och hånskrattande badvakter

Efter att ha sett första delen av Belinda Olssons tredelade serie om feminism, huruvida denna gått för långt, kan jag konstatera att Olsson skickligt undvek att ställa en enda fråga som kunde förklarat kvinnors underordning i förhållande till män. I stället handlade hela programmet om vad feminister gör fel, vad kvinnor gör fel, och att Olsson själv inte känner sig besjälad av vissa feministers kamp, fast hon fick det att framstå som om det rörde alla feminister.

Hon lägger ord i munnen på hjärnforskaren Martin Ingvar. När han säger att variationerna inom könen är större än mellan säger Olsson att skillnaderna mellan könen är betydliga. När Ingvar säger att pojkar behöver stöd att utveckla vissa sidor, som de enligt honom inte har naturligt, förmår inte Olsson att koppla detta till förskolan hon just besökt, där man arbetar med exakt detta, att hjälpa barn, oavsett kön, att utveckla alla sina sidor.

Jag har väldigt svårt att se min treårige vän och systerson F i Ingvars och Olssons värld. F är en fin och stark liten kille som älskar att ta i. Han skottar snö och krattar löv med stor energi och hjälper till att ta hand om sin lillebror, J, sju månader gammal. Så snart F varit ifrån J någon timme, t ex när J sover middag, känner han stort behov av att krama och pussa sin lillebror. Lillebror skiner upp och sträcker ut armarna och ger F en blöt puss på kinden. Har F eller J varit ute är första frågan när dom återses hur det är med lillebror. F älskar böcker, apropå detta att pojkar "inte kan koncentrera sig". Han kan sitta länge för att höra historier om Grodan Nisse eller Barna Hedenhös och när sagan är berättad kommer uppmaningen: - Igen! Baka och laga mat är kul och i födelsedagspresent fick han en dammsugare av Moster och B, som han med stor frenesi suger upp små, små flirtkulor med.

Det ska sägas i sammanhanget att F inte går på en genuspedagogisk förskola, hans föräldrar är inte några fundamentalistiska genustalibaner, så som genusmedvetna föräldrar ibland framställs, utan högst vanliga medelklassakademiker som försöker ge sina barn valmöjligheter.

Olssons program lyckas inte en enda gång sätta fingret på könsmaktsordningen, inte ens definiera begreppet feminism. (Att män och kvinnor som grupper inte är jämställda, fortfarande till kvinnors nackdel, även om det finns områden där också män lider av könsmaktsordningen, och att man vill göra något åt detta för att uppnå jämställdhet på livets alla områden.) Ett tre timmar långt program som inte klarar att ange den vedertagna definitionen av det programmet säger sig vilja granska. Detta är public service i "världens mest jämställda land" 2014.

Bottennappet i programmet är nog ändå när Belinda Olsson ska bada topless på Aquakul i Malmö. Stan bestämde sig för att om det nu är OK att bada topless på Ribban och kallbadhuset så ska det vara det även på varmbadhuset. Olsson intervjuar killen i receptionen som säger att sedan det blev tillåtet att bada topless även för kvinnor så har knappt några kvinnor gjort det. Han anger som orsak att de blir ansatta av män och pojkar. Detta ser man på SVT:s film, de två kvinnorna i bubbelpoolen, en toplessaktivist och Olsson, utsätts för avancerad utstirrning av männen i badhuset. En pappa vänder bort sin lilla dotters blick men stirrar själv som om ögonen skulle trilla ur. Badvakterna står och pekar och skrattar åt Olsson när hon försöker få på sig BH:n igen. En ung man stirrar som om han tänkte gå till attack. Det är definitivt inte ett ställe där jag skulle vara bekväm med att bada topless. Tar då Olsson upp detta manliga, hotfulla stirrande? Intervjuar hon någon av männen, annat än den anställde i receptionen? Nej då, i stället ligger fokus helt på att toplessaktivisterna lyckades driva fram en förändring som ingen kvinna använder sig av. Tolkningen kan inte bli någon annan än att feministerna är helt fel ut, när de i själva verket tagit ett otroligt modigt initiativ till att klä sig som man vill bland sexistiska karlar.

I nästa avsnitt ska Olsson träffa männen, de som feministerna, enligt Olsson, inte gillar. Till exempel ska Per Schlingmann och Ulf Lundell få uttala sig i programmet som ska ge svar på om feminismen gått för långt.

Det finns bara ett svar på den frågan.

Uppdatering: Maria Sveland har sett alla tre programmen och ställer relevanta frågor.

Dagen då individen fick makt över sin arbetsgivare

Idag skriver Svenska Dagbladets ledarsidas Maria Ludvigsson om en debattartikel av Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP). Schyman och Bolund skrev häromdagen om hur jämställdheten gått bakåt under Alliansen. Ledarartikeln idag är så skruvad att det blir svårt att bemöta utan att bli långrandig. Men då jag lovat mig själv att denna blogg ska leva upp till sitt namn under superduperhypervalåret 2014 så är det lika bra att börja direkt.

Schymans och Bolunds artikel fick stort genomslag i media. De baserade sina siffror på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Debattörerna visade att de många jobbskatteavdrag som regeringen genomfört sedan 2006 knappast gynnat kvinnorna. De som varit med ett tag och känner till den allmänna diskursen bland feminister i Sverige vet att feministisk analys pekar på det faktum att kvinnor missgynnas på arbetsmarknaden, lönemässigt och karriärmässigt, till stor del beror på strukturer, d v s hur de flesta kvinnor och män väljer att fördela arbete utanför och innanför hemmets väggar. Fi och Vänsterpartiet är såvitt jag vet de enda partier som driver frågan om delad föräldraförsäkring, av just detta skäl. D v s om män och kvinnor delade lika på ansvaret för hem och familj skulle kvinnor få mer tid till förvärvsarbete. (De skulle dessutom i lägre utsträckning drabbas av s k statistisk diskriminering där arbetsgivare väljer bort en enskild kvinna för att de tar för givet att det är mer kostsamt att anställa en kvinna pga att kvinnor i allmänhet är borta mer från jobbet.) Nu delar inte kvinnor och män lika. Männen tar ut ca 25 procent av föräldradagarna. Enligt SCB:s statistik så tar kvinnor dessutom ett större ansvar för VAB och arbetet i hemmet, något som håller på att jämnas ut, mest genom att kvinnor dragit ner på arbetet i hemmet och i stället lejt ut detta till andra kvinnor. (Undersökningar visar att den tid som friges inte nödvändigtvis läggs på mer arbete utan i stället på att t ex skjutsa ungar till olika aktiviteter.) Kvinnor jobbar dessutom i mycket stor grad deltid. När fackförbundet HTF (numera Unionen) undersökte detta bland sina medlemmar kring 2004 visade det sig att nio av tio deltidsarbetare var kvinnor. Detta lär inte ha förändrats nämnvärt de senaste tio åren, då inga ändringar har gjorts för att stärka rätten till heltid.

Det säger sig själv att detta levnadsmönster påverkar ens livsinkomst.

Maria Ludvigsson slår alltså in öppna dörrar om hon vill tala om för feminister och "vänstern" (där hon tydligen även inbegriper Miljöpartiet) att det är så det förhåller sig. Det vet vi redan. Det är liksom det vi ägnat de senaste tio åren åt att debattera, med bl a Svenska Dagbladets ledarredaktion i andra ringhörnan.

"Det är inte av livet givet att kvinnor ska vara i en viss bransch eller fastna i ett visst inkomstskikt, även om såväl vänstern som högern ibland kan få det att låta så. När Gudrun Schyman (Fi) och Per Bolund (MP) i en debattartikel i söndags (DN 6/1) påpekade sambandet mellan privatekonomi och självständighet var det en välkommen vändning. Jämställdhet har i högsta grad med inkomster och skattetryck att göra"

Skriver Ludvigsson. No shit, Sherlock. Skriver jag. Det feminister säger är att det är just så det ser ut. Det kan inte ens SvD:s ledarsida förneka. Att det inte är givet är ju liksom hela kontentan av den feministiska kampen. Det är ingen som vänt. Detta har varit Schymans mantra sedan hon på allvar började driva den feministiska kampen för över tio år sen. Så ny i arbetsmarknadsdebatten är väl inte Ludvigsson att det har gått henne helt förbi?

"När vänstern debatterar löneskillnader, eller för den delen olikheter överhuvud taget, brukar slutsatsen annars vara hårdare beskattning och större omfördelning. Schymans och Bolunds bryderier kan i stället förstås som att kvinnors skatt inte sänkts tillräckligt eftersom jobbskatteavdragen ”gynnar tydligt män mer än kvinnor”."

Nej, nu ska vi inte bygga halmgubbar här, utifrån egna preferenser. Omfördelning av resurser och en medvetenhet om att ens egna yrkesval bildar strukturer på arbetsmarknaden om många kvinnor väljer likadant, av nöd för att få vardagspusslet att gå ihop, är inte en motsats. Inte heller är det så att kvinnors skatt ska sänkas mer, det är väl snarare så att skattepengarna från början ska användas för omfördelning av resurser, inte för att män ska få mer i plånboken.

"Men om utgångspunkten är att jämställdhet förutsätter ekonomisk självständighet blir bättre ekonomi för fler kvinnor centralt. Då är det den egna ansträngningen och viljan som bör ges större utrymme framför tilltro till stat och offentlig sektor."

Ja, det är utgångspunkten i svensk jämställdhetspolitik sen 1960-talet. I över fyrtio år har vi haft just kvinnors möjlighet att försörja sig själva som ett jämställdhetspolitiskt mål. Det är bara det att det går bakåt och blir sämre, tack vare Alliansregeringens totala nonchalans i frågan. (Sex år med Nyamko Sabuni som ansvarig för jämställdheten hade inte någon direkt positiv effekt.) Det är inte det enklaste att som enskild individ vilja ha en heltidsanställning när ens arbetsgivare inte vill ge en en. Deltidsarbetslöheten hos kvinnor är de facto ganska hög. Eller när regeringen, staten, inte är beredd att skärpa reglerna kring visstids- och deltidsanställningar. Det är inte heller det enklaste att som utbildad lärare anstränga sig fram till en högre lön när yrket rasat från samma nivåer som läkare, advokater och ingenjörer till en nivå där man aldrig under sin livstid kommer upp till en lön över 30 000 kr i månaden. För att kommunen, det offentliga, inte vill betala mer. Lite ansvarstagande från stat och offentlig sektor vore på sin plats om något ska ske. Och det kommer inte möjliggöras genom ytterligare skatteavdrag.

"Särskilt avgörande för löneutvecklingen är arbetstiden. Längre ledighet och frånvaro från jobbet ger oftast sämre utveckling än tvärtom. Rimligt och rättvist. Då föräldraförsäkringen är tämligen generös är det vanligt att arbetstagare med barn har en längre frånvaro, ett sannolikt aktivt och tillfredsställande val, som även leder till bibehållen lön. Att därefter kräva samma löneutveckling som tjänstgörande kolleger är märkligt, men inte helt ovanligt. Då kvinnor tar ut merparten av föräldraledigheten påverkas naturligtvis inkomstnivåerna av hur föräldrarna väljer att fördela ledigheten."

Ja, just det. Se resonemanget ovan. Till detta skulle jag vilja skicka Ludvigsson på en kurs i konsten att skilja mellan lag och enskilda individers eller gruppers "krav". Enligt 16§ föräldraledighetslagen så har man rätt till motsvarande löneutveckling som den man skulle haft om man inte varit ledig. Detta är ett sätt för lagstiftaren (riksdagen) att försäkra att föräldralediga kvinnor och män inte missgynnas genom att halka efter lönemässigt på grund av föräldraledigheten. Staten har alltså ansett att det är viktigt att det föds barn, framtida skattebetalare, och därför måste staten ibland gå in och säkerställa att dessa barn fortsätter födas. För även om nu Alliansen består av en hel del hemmafrukramare och har infört vårdnadsbidrag så rimmar det väldigt illa med talet om en arbetslinje. Dessutom står det helt i motsats till det jämställdhetspolitiska målet att kvinnor ska kunna försörja sig själva, att staten ska betala dem bidrag för att de inte ska jobba och betala skatt. Det blir dåligt med utrymme för skattesänkningar, om inte annat.

"Varje gång vänstern förklarar att kvinnor är dömda till underläge viftar den samtidigt med en större stat och mindre utrymme för den enskilda. De val hon gör blir sekundära och allt hopp står till den politiska sfären."

Högerns naivitet inför marknaden och arbetsgivarnas goda vilja vet inga gränser. Det är alltså arbetsgivarna som ska säkerställa de jämställdhetspolitiska målen, i skön förening med individens fria och fullt möjliga val att bestämma över dessa arbetsgivares rätt att leda och fördela arbetet?

Yeah, right.

Årets film 2014?

Förra året sa jag mig ha läst årets bästa bok redan den 3 januari. (The Bastard of Istanbul av Elif Shafak.) Den höll sig, även i läsandet av fler av samma författare, bl a den väldigt fina Honour.) I år tror jag att det blir svårt för alla andra filmer att slå den film jag såg igår, Det förflutna (Le Passé) av iranske filmskaparen Asghar Farhadi. Filmen har svensk premiär den 7 februari via Folkets bio och ska enligt uppgift visas även av SF.

GÅ OCH SE DEN!

Jag hade inte hört talas om den, om deltagandet i Cannes eller om regissörens förra film, Nader och Simin - En separation (2011), som vann en Oscar som bästa utländska film. Det är väl kanske inte en alltför avancerad gissning att även denna film kommer nomineras av Iran till bästa utländska film.

Vad som i stället lockade mig att se filmen var snarare kombinationen Iran-Frankrike. Vilket gav mig en filmupplevelse som jag inte väntat mig. Från min förväntan på ett lågmält passionsdrama förvandlas filmen framför mina ögon till något mycket större. Ahmad återvänder efter fyra år hemma i Teheran till Paris där hans fru vill skiljas. Frun har sedan tidigare två döttrar, som delvis växt upp tillsammans med Ahmad. I huset finns även nye pojkvännen och hans femårige son. I bakgrunden anas även pojkvännens fru, femåringens mor, som ligger på sjukhus. Mer ska inte sägas för då förstörs upplevelsen.

Med ett manus som mer liknar ett drama i en såpopera lyckas regissör och skådespelare gestalta något unikt, något man sällan ser på film. En närvaro så total att man ibland undrar om det rör sig om en dokumentär, fast det helt tydligt är en berättelse. Den manlige huvudpersonens (Ali Mosaffa) klokskap och livserfarenhet som krockar med den kvinnliga huvudpersonens (Bérénice Bejo) mer spontant utlevande, och något egocentriska, personlighet skulle kunna bli lätt stereotyp men blir det inte, på grund av fin regi och fantastiska skådespelarprestationer. Tahar Rahim som mammans nye pojkvän växer under filmen från en rätt trist och stereotyp kvinnotjusare till nästan hjärtskärande höjder. Scenen där han talar med sin femåring i tunnelbanan kan vara en av de starkaste jag sett på film, i sin både textmässiga och bildmässiga enkelhet.

Och då har jag inte nämnt barnens insatser. Men det lämnar jag till er att njuta av.

Ja, jag är helt enkelt såld och det enda jag önskar är att jag inte sett filmen ensam. Förmodligen "tvingas" jag se om den med till exempel min vän Helena för att det är en film man måste prata om. Och för att vi en gång bodde bredvid en fransk järnväg. Sen kan man gå hem och äta gormeh sabzi, som den serveras i filmen.

Gammal och uttjänt - eller erfaren och värdefull?

Detta blogginlägg handlar om vilken arbetsmarknad vi vill ha och vad vi önskar oss av våra gemensamma verksamheter, t ex inom staten. Jag kommer illustrera det med hur det kan vara att söka jobb som högutbildad, välmeriterad och med lång arbetslivserfarenhet, och som man ofta är när man kan kombinera dessa tre, över 45. Anledningen till att jag använder åldern 45 är att jag och många i min egen ålder vittnar om att det hände något efter 40. Innan dess kom jag ofta på intervju och blev erbjuden jobb jag var meriterad för. När jag vid 40 års ålder valde att avsluta en lång anställning i samband med att fackförbundet jag jobbade på sa upp gamla trotjänare för att anställa nya, unga mer säljorienterade personer* så stod jobberbjudandena och intervjutillfällena som spön i backen. De jobb jag inte fick blev jag till och med uppringd om och fick återkoppling på. Idag, fem år senare, får jag inte ens veta att tjänsten tillsatts. Detta trots att fina meriter lagts till i mitt CV. Men det är inte mig exemplet ska handla om.

I höstas sökte maken, 57, jobb. Ett statligt verk sökte en person som skulle arbeta med internationella förhandlingar inom miljöpolitiken. Jobbet var förknippat med många resor och man fick intrycket av att de behövde en välmeriterad person som vet vad det innebär att förhandla miljöfrågor på europeisk och internationell nivå. Då maken bl a skrivit en avhandling (i statsvetenskap) om förhandlingar av internationell avfallshantering samt arbetat både akademiskt, som forskare och universitetslektor, och praktiskt, fackligt, med förhandlingar så tyckte han sig passa bra in på jobbprofilen i fråga. Utöver detta har han ca 18 års erfarenhet av att ha jobbat inom statlig verksamhet där han forskat om internationella förhandlingar, miljöpolitik m m samt utbildat studenter i bl a internationella relationer på främst C-och D-nivå. Framför oss såg vi att konkurrensen skulle bestå av personer med lång erfarenhet av internationella förhandlingar, det finns ju en hel del sådana både inom staten, fackföreningsrörelsen och den ideella sektorn i Sverige.

Han blev inte kallad på intervju. När så verket i fråga anslog på sin webb-plats att tjänsten var tillsatt begärde vi in merituppgifter för dem som kallats till intervju samt den som fick tjänsten. Innan man beslutar sig för att överklaga till Statens överklagandenämnd eller anmäla diskriminering till facket så bör man, i makens position som vit man utan funktionsnedsättning och med fru**, skaffa sig en bild av de andra sökandenas meriter, kön och ålder. Vi såg fortfarande framför oss att en person 45+ med lång erfarenhet av att t ex ha jobbat inom någon NGO eller inom Regeringskansliet, t ex på Miljödepartementet skulle ha anställts.

Personen som fick tjänsten är 27 år. Hen tog sin magisterexamen i statsvetenskap våren 2013. Tidigare i livet hade hen jobbat inom servicesektorn. Under sommaren vikarierade hen två månader på Regeringskansliet. Innan dess hade hen praktiserat inom det aktuella området inom ramen för sin magisterskurs. Jag gissar att praktik under grundutbildning rör sig om en kombination av arbete, utbildning och tentor. En magisterexamen inom det aktuella området och två månaders arbetslivserfarenhet efter examen trumfade alltså ut en doktorsexamen inom samma aktuella område och 18 års relaterad forskning och arbetslivserfarenhet.

Det torde ju vara ett lätt ärende i Nämnden. Förutsatt att makens förtjänst och skicklighet ansågs större. Här är annonsen ofta vägledande, och denna var ganska luddigt utformad och skulle kunna tolkas lite hur som helst. Meriterande var att man t ex jobbat på Regeringskansliet, vilket inte maken gjort.

När vi så fick merituppgifterna för alla som kallats på intervju visade det sig att i princip samtliga, enligt min bedömning, och jag har viss erfarenhet av sådana bedömningar utifrån diskrimineringslagen, hade bättre meriter än den som fått jobbet. Några jobbade på det aktuella verket, på Regeringskansliet eller andra verk. Många hade erfarenhet av det aktuella området och hade jobbat med detta under många år. Jag kunde lätt plocka ut fem personer som var mycket mer lämpade, av meriterna att döma. Av tolv sökande som intervjuats för två tjänster, där den andra tjänsten var naturvetenskapligt specialiserad och tillsattes med en 49-åring, så har jag lyckats få fram åldern på nio av de tolv. Dessa var vid tillsättningen 29, 49, 52, 41, 27, 30, 33, 60 och 27 år. Tre var alltså äldre än de 45 jag spekulerar i här ovan, varav åtminstone en förmodligen redan innan var tilltänkt för den tjänst som i princip överensstämde med hens CV, vederbörande var redan anställd inom verket. Snittåldern för de intervjuade vars ålder jag känner till var 38,66 år. Min bild är att de flesta sökte samma tjänst som maken, som var samhällsvetenskapligt inriktad. Allas utbildningar och erfarenheter levde upp till kraven i annonsen.

Sammanfattningsvis så anställdes alltså den yngsta av de intervjuade och den med i särklass kortast arbetslivserfarenhet.

Till detta ska läggas det som framkommer under intervjun. Det kan naturligtvis vara så att flera personer erbjudits tjänsten och tackat nej. Eller att de sökande gjorde bort sig fullständigt under intervjun. Om detta vet jag ingenting, det är uppgifter som skulle ha inhämtats av facket om dom valt att utreda ärendet som diskriminering. (Den som inte är medlem i facket anmäler till DO som kan välja att utreda ärendet.)

Huruvida Överklagandenämnden tar hänsyn till vilka som intervjuats för jobbet vet jag inte. Vi valde nämligen att inte överklaga. Inte heller anmälde vi till facket. Med tanke på att i princip samtliga som kallats på intervju hade bättre meriter, i förhållande till annonsens krav, än maken. Möjligen hade vi nått framgång med ett överklagande om Nämnden enbart tar hänsyn till meriter hos den som fick jobbet och den som klagar. Det hade kanske varit enklare om annonsen varit mer specifikt utformad i att man verkligen skulle ha viss arbetslivserfarenhet. Oprecisa annonser är så klart är ett medvetet sätt för arbetsgivare att kunna välja friare.

Med denna historia från verkligheten inom statlig personalförsörjning vill jag sätta fingret på två saker.

1. Vilken arbetsmarknad vill vi ha? Även om det inte är troligt att det var makens ålder som fällde avgörandet just för hans del, i detta fall, så är det svårt att vara rörlig på svensk arbetsmarknad, ju äldre man blir. Det saknas forskning på just området åldersdiskriminering, då det är en relativt ny grund i diskrimineringslagen (2009). Diskrimineringsombudsmannen genomförde för något år sedan en undersökning i samarbete med Karlstads universitet som kan laddas ner här. Rapporten redogör för hur äldre (och yngre) upplevs på arbetsmarknaden. Bilden av äldre som mindre flexibla och långsammare är ganska tydlig. Att de har erfarenheter och kompetens som vida överstiger dem hos 27-åringar uppmärksammas i alltför låg utsträckning på dagens arbetsmarknad.

Inte sällan sägs från högerhåll att det är LAS som är problemet, som håller kvar folk i sina jobb och gör oss oflexibla. Men hur flexibel vågar man vara med arbetsgivare som inte är intresserade av personer som passerat 45? Som väljer den yngsta av alla sökande, oavsett formella meriter. Det kan knappast vara lång uppsägningstid för äldre som gör att arbetsgivare inte vågar anställa dessa, eftersom vi har samma uppsägningstid oavsett ålder. (Om nu uppsägningstidens längd är en issue inom staten...) I stället påstås det vara regeln om först in - sist ut som hindrar arbetsgivare att anställa äldre. Hur detta går ihop med de korta uppsägningstiderna beats me. Nej, det handlar inte om att inte våga anställda, utan om önskan att kunna avskeda. Vem som helst, på vilka grunder som helst. De arbetsgivare som inte vill ha äldre personer, och de är uppenbarligen många, vill kunna göra sig av med dessa, redan anställda. Tror vi dom sedan kommer anställa en ny 57-åring, eller gör dom som ovan och plockar in en 27-åring? Problemet är att detta inte är ett individproblem för den enskilde, det blir nämligen du och jag som får betala för både kompetensbortfall och socialförsäkringar. A-kassan betalar vi förvisso som medlemmar men skattebortfallet och dyrare välfärd drabbar oss alla.

2. Vad vill vi att våra statstjänstemän ska ha för meriter? När man jobbat ett helt liv inom ett kvalificerat yrke borde man ju rimligen vara mer intressant än om man inte gjort det. Tycker vi att det är rimligt att vi sätter studenten eller läraren som ansvarig för en tjänst där arbetslivserfarenhet och erfarenhet av förhandlingar borde vara utslagsgivande? (Notera att maken inte varit på intervju och vi inte vet helt vad tjänsten innehåller, det kan ju vara så att den är mycket lägre kvalificerad än vad som framgår av annonsen, men meriterna hos de intervjuade motsäger det.) Tycker vi det är OK att människor med lång erfarenhet av det aktuella området väljs bort till förmån för en nyutexaminerad utan arbetslivserfarenhet? Tycker vi kanske att formbarhet ska vara utslagsgivande, och mer meriterande än äldre anställda med egna idéer? Och är verkligen dagens nyutexaminerade särskilt formbara? Min erfarenhet, som förhandlare och anställd inom bl a staten, är att man blir mer formbar med åren, lär sig välja sina krig och får en bättre överblick över vad som är viktigt eller inte är det. Min erfarenhet säger mig också att unga anställda, jag var en själv en gång, är rätt hopplösa när det gäller att lyssna till äldres idéer och erfarenheter. Man vet ju så väldigt bra själv. Den gamla klyschan om att ju mer man lär sig, ju mer förstår man att man inte vet har med åren visat sig vara allt annat än en klyscha.

Frågan är vad vi vill ha ut av arbetsmarknaden, både som medborgare, skattebetalare och anställda? När jag började jobba inom facket som 28-åring, långt innan den nya tidens fackföreningar, lärde jag mig en väldigt viktig sak, nämligen att ålder spelar ingen som helst roll. Min arbetsplats var mycket åldersvarierad och för första gången i mitt liv kunde jag säga att mina vänner ibland var 30 år äldre än jag själv. Det har dom fortsatt vara och det är en rikedom jag aldrig skulle velat vara utan. Det har format mig till den medarbetare jag är idag. Kärlek till er alla, unga som gamla!

* I ärlighetens namn så vet jag inte om det var syftet då, men det är ett faktum att en viss kategori människor, de som protesterade mot facket som ett försäkringsbolag, de som hävdade en ideell tanke och satsning på förtroendevalda framför rekrytering av medlemmar var som helst, hur som helst rensades ut. Och att förbundet i fråga idag är större än nånsin om man räknar antal anställda men även kan uppvisa ett ökat antal medlemmar, dock inte förtroendevalda i samma utsträckning. Numera säljer man medlemskap med löfte om att få en kasse julmat som bonus.

** För andra kan det vara aktuellt att jämföra sig på andra grunder. Det är t ex inte så vanligt att man som vit man blir bortvald på grund av sin etniska tillhörighet. Det är det däremot för personer som uppvisar något slags attribut som skiljer sig från det som uppfattas som "svenskt". Om detta finns det avsevärt med forskning. Se bl a denna forskningsöversikt.