onsdag 26 maj 2010

Om sjukskrivning vid kärlekssorg

Tänk dig att du varit tillsammans med din kille sedan tonåren. Ni är förlovade och skall gifta er inom något år, är det tänkt. Sen blir det offentligt, det du redan visste, att han varit otrogen med en annan under en skidresa. Nu kommer du inte direkt från en familj där trohet är en familjetradition, men du tycker ändå att det är jobbigt, särskilt med offentligheten. Du bryter upp och flyr till vännerna i USA. Du behöver ro, vila och 'privat tid', säger pressekreteraren i familjeföretaget där du är anställd Det är väldigt synd om dig. Det håller alla med om.

Du behöver så mycket vila att du ställer in alla dina jobb två månader framöver och låter någon av kollegorna rycka in istället. Själv sitter du i Floridas sol med vänner och dricker rosévin och planerar inför att lämna Sverige till hösten för att göra något annat.

Bra så. Det är dig väl unt. Särskilt som nästa arrangemang du måste vara med på är din systers bröllop. Självklart är du glad för hennes skull, hon verkar ju till och med ha valt sin man själv (även om hon inte alltid uppträder på det sättet). Men lite jobbigt är det allt när man själv lämnat ett nära tioårigt förhållande bakom sig och närmar sig 30-årsdagen med stormsteg.

Dock, och nu kommer vi till det fina i kråksången. Du kan sitta där i Floridasolen och badda dina sår med rosévin och vara ledig från jobbet hur länge du vill utan löneavdrag, utan att visa upp läkarintyg, ja utan att ens behöva anmäla dig till Försäkringskassan. Du riskerar inte att bli utförsäkrad. Till skillnad från föräldrar som just mist sina barn behövde du inte gå till Af och få en stämpel dagen efter att du dumpat din otrogne kille. Du får ändå en rejäl, och då pratar vi Birkinväskerejäl, summa pengar per år från skattebetalarna. En majoritet, om än minskande, av dessa skattebetalare tycker att du och dina arbetskompisar gör ett så bra jobb när ni nu jobbar att ni har rätt att vara sjukskrivna utan sjukavdrag.

Så det kanske kan trösta att kärlekssorgen inte behöver leda till att du blir vräkt för att du inte kan betala hyran eller att du ens tvingas dra in på din bekvämlighet. Eller behöva jobba fast du mår pest. För vi tycker alla så synd om dig och betalar gärna för din konvalescens. Eller hur?

1 kommentar:

Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.

1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.

2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.

3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.

4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.

5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.

Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.