På min tågresa fram och åter till Stockholm idag har jag ägnat mig åt att läsa en mycket intressant artikel i Genusvetenskaplig tidskrift (1/2008). Artikeln är författad av Liz Fekete, biträdande generalsekreterare vid
Institute of Race Relations i London.
Feketes artikel heter 'Upplyst feminism? Invandring, feminism och högern.' Hon argumenterar för att vissa av vänsterns feminister gjort gemensam sak med högerregeringarna i t ex Danmark, Italien och Nederländerna i det postkoloniala samhället. De förra säger sig vilja hjälpa invandrarkvinnorna och de senares intresse ligger snarare i att hålla invandrare utanför de egna gränserna, med motiveringen att de inte lever upp till kraven från våra påstått jämställda samhällen.
Samma feminister som tidigare kämpat för sina västerländska systrars kroppsliga integritet (abort, rätten att klä sig som man vill, rätten att välja vem man vill ligga med osv) kräver nu förbud för icke västerländska kvinnor att, just det, klä sig som dom vill.
Om detta
bloggade jag förra veckan och man skulle kunna tro att jag läst Feketes artikel redan då, vilket jag alltså inte hade då Gvt ramlade in i inkorgen på jobbet i måndags.
I botten av allt detta ligger en föreställning om att muslimer, och särskilt muslimska män, automatiskt är motståndare till mänskliga rättigheter. Fekete citerar UNHCR, FN:s flyktingorgan, i deras kritik av danska rgeringens krav på att alla som vill bli danska medborgare måste underteckna en lojalitetsförklaring där de skriver under på att inte slå sina barn eller att respektera jämställdhet mellan könen:
Det sätt som danska regeringen uttrycker sig på framkallar, enligt UNHCR
”föreställningen att utlänningar inte kommer att respektera vissa värden som är fundamentala i ett demokratiskt samhälle, och att de kommer att begå den typ av brott som nämns i förklaringen.”Allt detta bygger i sin tur på föreställningen att vi i västerlandet är jämställda, och att alla västerlänningar respekterar ovanstående värderingar. T ex så har den holländska integrationsministerns Rita Verdonk uttalat följande:
”Vi nederländska kvinnor kämpade för lika rättigheter. Vad jag inte kommer att tillåta, och kommer att göra mitt yttersta för att hindra”, är en återvändo, ”till den tid då kvinnor var underordnade män.”
Detta i ett land som för en familjepolitik som för oss svenskar snarare får oss att tänka på 1950-talet… Det räcker ju för övrigt att gå till vår egen riksdag för att se att det minsann inte är alla som respekterar allas lika rättigheter. Vad är egentligen skillnaden mellan en muslim som inte accepterar homosexualitet och Lennart Sacredéus (Kd)? På vilket sätt kan Silvio Berlusconi sägas bidra till ett jämställt samhälle?
Fekete skriver
”Nu får vi höra att vi måste ge upp många av de principer i Europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter som garanterar jämställdhet och icke-diskriminering – i jämställdhetens namn. Den bisarra logiken tycks vara att det bästa sättet att hindra eventuell diskriminering mot kvinnor (som verkar framkallas av hög muslimsk nativitet och ett växande muslimskt inflytande i samhället) är att införa lagar som diskriminerar etniska minoriteter (det vill säga muslimer).”
Återvalde Silvio Berlusconi hävdar att vi bör vara medvetna om vår civilisations överlägsenhet, Pim Fortuyn talade om muslimernas ”underutvecklade kultur” (!!!) och Pia Kjersgaard har i folketinget sagt att 11 september inte var början på civilisationernas kamp då det skulle betyda att det finns två civilisationer när det bara finns en, vår.
Med dessa extrema högerledare gör alltså feminister gemensam sak. Fekete går hårt åt framlidna Susan Moller Okin som anklagats för både rasism och förespråkande av tvångsassimilering. Fekete citerar Okin:
”Kanske skulle de [kvinnorna i en minoritetskultur]
faktiskt få det mycket bättre [i ett mindre patriarkalt majoritetssamhälle]
om den kultur de föddes in i antingen utrotades /…/ eller allra helst uppmuntrades till intern förändring för att öka kvinnornas jämlikhet, åtminstone till den nivå som rådde i majoritetskulturen.”Genom uttalanden som detta, om än här ryckt ur ett sammanhang som jag inte läst, legitimeras ett motsatsförhållande mellan kvinnors rättigheter och invandrares rättigheter och gör det möjligt att fälla vilka svepande omdömen som helst om andra grupper.
Azizah Y Al-Hibri, grundare av och ordförande för Muslim Women Lawyers for Human Rights säger:
”Om västerländska kvinnor nu tävlar om att kontrollera invandrarkvinnornas liv genom att motivera tvångsingripanden från staten har dessa kvinnor inte lärt sig historiens läxa, vare sig kolonialismens, imperialismens eller ens fascismens läxa.”Bl a nämner Al-Hibri just debatten om rätten att bära hijab.
Något som kan tyckas paradoxalt är att de feminister som kritiserar andra feminister för att inte ta invandrarflickornas parti, genom att inte tydligt nog säga ifrån mot t ex användandet av hijab, mot det man kallar ”hedersvåld”; det är att dessa feminister inte anser muslimers våld vara grundat i samma partiarkala strukturer som de vi har här ”hemma”. Samtidigt argumenterar dom för att skälen till att bära slöja inte förändrats sedan profetens tid. De som bär den, oavsett om det är i Stockholm, Paris eller Kabul gör det av precis samma skäl. De är förtryckta av det muslimska partriarkatet (som alltså är mycket värre än det västerländska, om man nu inte, som i Holland, utrotat patriarkatet). Dessa kvinnor är inte autonoma varelser som själva bäst känner hur de vill klä sig.
För mig går detta inte ihop. Jag antar att det hela bygger på uppfattningen att det muslimska patriarkatet är detsamma vart man än kommer, medan det västerländska är högst individuellt, beroende på vilken man det är frågan om. (Vilket i sig är en paradox.) Dom är ett enda stort kollektiv, vi är alla individer.
För mig är ett sådant resonemang kulturfundamentalistiskt och rasistiskt.
Liz Fekete lyfter att det finns feminister som gör motstånd mot högerns kampanj att koppla ihop frågan om tvångsäktenskap med strängare kontroll av invandring från muslimska länder. Hon kritiserar bl a
Hirsi Alis och
Hege Storhaugs anhängare för att dessa framhåller att det var först genom deras modiga initiativ som problemet tvångsäktenskap över huvud taget kom upp till diskussion i Europa. Detta är en myt, hävdar Fekete, som bara tjänar deras egna intressen. Etniska minoriteters kvinnoorganisationer kämpade mot tvångsäktenskap långt innan Hirsi Ali skrev The Caged Virgin. Men, skriver Fekete, eftersom sådana organisationer inte rasifierade tvångsäktenskap, och heller inte sensationaliserade frågan i medierna eller tillsammans med opinionsbildare i termer som stämde med den dominerande islamofobiska diskursen, var deras budskap varken populärt eller lönsamt på marknaden.
”Sådana kampanjer var faktiskt ofta kritiska mot diskriminerande kontroll av invandring, vilket betraktades som en väsentlig del av statens rasism mot invandrargrupperna. För att komma till insikt om att våld mot kvinnor skär tvärs över 'ras'/etnicitets-, klass och religionsgränser – och inte bara nöja sig med ett symboliskt erkännande av denna sanning – måste man göra sig kvitt myten att man i väst är moraliskt och civilisatoriskt överlägsen och att den däri centrala upplysningen är ett avslutat projekt.”Fekete förespråkar en feminism fri från rasism, som förkastar islamofobi och främlingsfientlighet. Jag håller med henne, jag går mycket hellre hand i hand med Fekete och en kvinna i hijab än med Pia Kjersgarrd och Silvio Berlusconi.
Josef Stalin, Josef Mengele, Josef Fritzl. Nu kan vi lägga ännu två sköningar till listan över "oförklarligt gement agerande". Två män har rånat en 14-årig scout på pengarna han tjänat på att sälja majblommor.
När vi någon halvtimme senare passerade genom Björneborg mindes jag historien om hur min far en gång suttit på tåget med några fackliga kollegor. Det var redan då länge sedan tåget slutade stanna i Björneborg men av någon anledning saktade tåget in vid gamla stationen i Björneborg och min far kunde ju inte låta bli att tala om för kollegorna att här hade han växt upp. I samma ögonblick får dom alla syn på en mansperson ute vid spåret som vänder sig om, drar ner byxorna och moonar mot tåget.
Min mor kommer från gnällbältesmetropolen Örebro, och när jag kom upp i tonåren hade jag en annandag pingst en traumatisk upplevelse i vattentornet Svampen när hissen fastnade. Jag, ett par kompisar och ett antal pensionärer på bussresa fastnade i ca två timmar. Och det enda vi var oroliga för var att vi skulle missa Miami Vice på TV...
