Maria Ludvigsson på ledarsidan har helt uppenbart missförstått det här med skillnaden mellan bostadsrätter och hyresrätter. Hon framställer Hyresgästföreningen ungefär på samma sätt som samma ledarsida brukar framställa facket när de senare engagerar sig i något fall på arbetsmarknaden genom att t ex propsa på kollektivavtal om lön och allmänna villkor på arbetsplatser utan medlemmar. Man skulle kunna tro att det rör sig om maffiaorganisationer som lägger sig i hederliga människors verksamhet och går långt utanför sitt mandat. Att organisationerna i fråga faktiskt handlar i sina medlemmars intressen ignoreras av SvD:s ledarsida, då detta faktum inte gynnar sidans argumentation. Det vore helt enkelt bättre om fastighetsägare (och rika hyresgäster) fick bestämma hyran själva.
Vad tidningens politiska personal struntar i, eller stör sig på, är ju själva principen. Att det ska finnas ett samhälleligt skyddsnät så att människor kan bo hyfsat billigt och komma till arbetsplatser där man inte riskerar lönestöld.
Det kan ju låta taskigt att hyresgäster som anser sig ha råd med en hyreshöjning inte ska få bestämma själva om badrummet ska renoveras. (Som när man bor i bostadsrätt.) Men jag antar att Hyresgästföreningen har att väga in samtliga hyresgästers väl och ve, inte bara önskemålen från några få. När dessa senare t ex flyttar till en bostadsrätt står den fördyrade lägenheten kvar och färre har råd att bo där. Det är liksom därför vi är medlemmar i Hyresgästföreningen, för att det är den enda kraft som kan hålla emot hyresvärdarnas lust att dra in mer pengar på sina hyresgäster. (Notera att jag inte är emot normalt underhåll, utan här talar om fullt funktionsdugliga lägenheter, även om vi kanske har olika syn på vad det är.)
Detta sagt vill jag rikta ett tack till min värd, Heba Fastigheter, som häromdagen hängt ett paket på min dörr. En glasskål fylld med favoritpralinerna för att fira att dom fyller 60 år. Blev uppriktigt glad och förstår varför värden får höga betyg i trivselenkäterna. Kan också bero på att dom, tack vare Hyresgästföreningen, tvingas hålla hyrorna på en rimlig nivå.
Nästa artikel som väcker min uppmärksamhet är att SvD:s icke-politiska journalister har granskat Sture Bergwalls journaler från Säter. Sedan han tog tillbaka sina erkännanden, fick resning och friats i flera fall så har tonen i journalerna förändrats. Det har även Bergwalls pivilegier vid Säter. Lufthålspermissioner har dragits in, mattor, böcker och persienner (!!!) har plockats bort från hans rum och omdömena i journalerna är mycket hårda. Nu är han arrogant, gränslös, grandios, provocerande och har psykopatiska drag. Innan han tog tillbaka morderkännandena lät det helt annorlunda. Då var ju dåren medgörlig och omdömena genomgående positiva. Nu ska Socialstyrelsen granska Säter vilket känns fullt berättigat. Särskilt som chefsöverläkare Susanne Nyberg (i pappersupplagan) säger att
"Det är klart att den del patienter kan uppleva det som negativt att man skriver om deras sjukdomar, men anteckningarna i hans journal är inte mer negativa än de som finns i andra patienters journaler."Ett häpnadsväckande uttalande som får mig att undra om Säter i själva verket är Gökboet. Hur menar chefsöverläkare Nyberg? Utgår hon från samma princip som när vi hade diagnostiska prov i skolan, att resultaten ska fördela sig efter en redan satt normalfördelningskurva och att elevernas resultat inte kan avvika från denna? På Säter är alla dårar (även dom frikända) och då får dom självklart stå ut med dårdiagnoser även om dom råkat förändras drastiskt i samband med att dåren inte längre anser sig vara fullt så mycket dåre som Säter anser. Samma överläkare har år 2012 hänvisat till en 42 år gammal diagnos för att förklara varför 62-årige Bergwall fortfarande lider av samma psykiska tillstånd som när han var 20. Något som redan ifrågasatts av Socialstyrelsen. Det är dags att granska Nurse Ratched och hennes kollegor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar