Föreställ dig att du levt 65 år i en stad i ett land där vardagslivet som kvinna mest går ut på att ha hand om traditionella kvinnogöromål. Lite som min farfars mamma Lovisa hemma på torpet i Värmland. På bilder ser man henne på 1940-talet i huvudduk över den strama knuten, iklädd förkläde och med en lite skygg blick framför kameran. Hennes liv cirklade kring att hålla hushållet igång med djur och grödor. I sjön intill fångades gös och abborre.
Tänk att kriget skulle kommit till Rudskoga där på 1940-talet, som det gjorde till så många andra gårdar med kvinnor som Lovisa Andersdotter. Hon, hennes barn och barnbarn tvingas på flykt till ett annat land, med annat språk, annat alfabet till och med. Lovisa blev tidigt faderlös, "såldes" på auktion och fick tjäna som piga. Hennes läs- och skrivkunskaper motsvarade kanske en andraklassares.
Med hjälp av sina söner och döttrar och barnbarn lyckas hon ta sig fram, via farliga båtfärder och delvis gående till fots, till ett land där de beviljas asyl. Där inkvarteras dom av staten i en stad i mellersta delen av landet i ett år. Tills dess regeringen bestämmer att nu ska alla kommuner ta sitt ansvar solidariskt för de nyanlända. Ett rimligt beslut men inte helt lätt att verkställa i verkligheten.
Det är nu staten bestämmer att Lovisa ska flytta till huvudstaden. Kvar i den lilla staden finns sonen med familj. Sonen och sonsonen packar in alla hennes saker i bilen och kör så de trettio milen ner till moderns nya adress.
Det är där vi kommer in. År 2017 i Sverige. Långt från det hårda livet på landet i Värmland eller nutida krighärdar. Här bor vi i vårt fina renoverade radhus med alla bekvämligheter, med egen trädgård, i fred och frihet och med en välfärd som sörjer om oss om vi blir sjuka eller arbetslösa. En välfärd som till och med har råd att ta emot dem som flyr från kriget.
Nu sitter vår tids "Lovisa" och gråter stilla i detta radhus. Hon kan inte läsa eller skriva. Hon bär traditionell klädsel med fotsid kappa, huvudduk och gympaskor. Under hennes år i Sverige har hennes barn tagit hand om henne så hon har inte varit ute själv i den lilla staden där hon bor, någon annan har skött ekonomiska transaktioner och matinköp. Med sig har hon en stor packning och sin mobiltelefon, den enda nödlinan till barnen och barnbarnen. I mobilen visar hon bilder på familjen och familjemiddagar med taboulleh och fantastiska köftebiffar.
"Lovisa" ska bo hos oss är det tänkt. Kommunen kommer med tjänstemän från boendeenheten och Intro Stockholm samt med en tolk. Alla har invandrarbakgrund utom jag och jag tänker att om dessa människor inte fanns skulle vi verkligen ha systemkollaps i landet.
Det är nu det visar sig att ingen upplyst "Lovisa" om att vi har en bråkig liten valp som skäller om hon inte får hälsa på alla som kommer på besök. Som skäller även på Husse och Matte när vi kommer hem, innan hon fattar att det är vi och kissar ner sig av glädje. "Lovisa" är hundrädd och tror att hunden kommer attackera henne. Jag tänker att attack är kanske ett annat ord för de hopp och slick man möts med flera gånger om dagen, bara man varit inne på toaletten. Och jag och tjänstemännen inser att det här kommer inte att fungera.
Det är då kommunen visar upp sig från sin mest professionella sida. Med ett par samtal har dom ordnat ett annat boende söder om stan. Kan "Lovisa" bara bo här två nätter så löser det sig. Men det är ju också detta att hon måste infinna sig på Intro Stockholm vid Stadshuset kl 8 dagen därpå. Kommunen bjuder på t-banebiljetter.
"Lovisa" har aldrig varit i Stockholm, hon känner ingen här, hon kan inte läsa, hon kan inte tala språket, hon har inte varit ute själv i Sverige. Hon har aldrig ens använt en bankomat. Hon är 66 år från ett land i Mellanöstern och har tagits om hand av av sina barn och barnbarn på flykten och i det nya landet.
Och det är där och då, i mitt ombonade vardagsrum inrett i 50-talsstil med souvenirer och tavlor från våra resor runt om världen, som jag inser vad systemkollaps innebär. För att systemet ska fungera måste man göra avkall på vissa saker. Som att skjutsa ensamma kvinnor runt stan. För att kunna hjälpa behöver man dra gränser. Det beror givetvis på hur mycket man som land vill betala men när jag ser hur många människor som är inblandade i varje ärende och vilket arbete dessa utför blir det plötsligt möjligt att se systemet in action.
Det är här jag inser att nu krävs ideella insatser. Så jag erbjuder mig lämna och hämta henne på Kungsholmen. Och möter fler av dessa empatiska, professionella människor som jobbar med de nyanlända. Som socialsekreteraren som bekymrar sig över "Lovisa" och undrar om jag kan hjälpa henne visa hur en bankomat fungerar. Vem som sen ska visa henne var och hur man handlar mat, utan att kunna läsa på paketen, vet ingen men jag höll i alla fall en bankomatlektion igår. (Tur att jag kom ihåg hur man gör nu när man aldrig rör sig med kontakter.)
Och jag lagade middag till henne, serverat på hundsäkert avstånd. Älgfärsbiffar med turkisk specialkrydda och persisk yoghurtröra och kyckling i saffranssås med aprikoser. Vad gör en inte för en ensam dam som blivit nersläppt ensam i storstan.
Och idag kom ännu en av dessa fantastiska människor från Intro Stockholm och körde henne till sitt nya boende. Men först hann jag och "Lovisa" byta telefonnummer, diskutera kryddor, matlagning och varför Kungen och Silvia hänger på vårt "dass", inte på finaste väggen. Sådana diskussioner kan en ha trots att vi kanske kan fem ord på varandras språk.
Jag hoppas så att familjen ska integreras snabbt och kunna bo tillsammans igen. Det är banne mig inte värdigt att slita en "gammal" människa från hennes familj och flytta henne trettio mil bort. Men vad som är värdigt är Stockholms stads bemötande av de nyanlända. Jag är så stolt över att vara medborgare i en stad med så professionella och humanistiska tjänstemän som trollar och fixar och jobbar från tidigt på morgonen till sent på kvällen för att få allt att funka. Och samtidigt visar uppskattning för att jag i mitt bekväma och välordnade liv tar mig tid att hjälpa en mycket ensam människa som hamnat i en stressande situation.
Om detta hänt min farfars mor hade jag hoppats att någon funnits där för henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.