Johan Ingerö, bloggare, PR-konsult och tidigare politiker i Folkpartiet, skriver numera ledarartiklar i Svenska Dagbladet. Ingerö är idag glad över att norska vetenskapsrådet lär ska ha frusit bidragen till genusforskningen efter en TV-serie av en psykolog, en serie kallad Hjärntvätt. (Antifeministerna gillar ju att använda sig av ord som 'hjärntvätt', 'könskrig', 'manshat' och sånt.) Det borde man göra i Sverige också förstår vi av Ingerös artikel.
Jo, för det må vara så att sociologer röstar rött och ekonomer borgerligt, det har inte Ingerö så mycket att säga om. Däremot är det de facto ett bevis för att genusvetenskapen icke är vetenskap att trettio procent av genusvetarna i valet 2006 sa sig rösta på Feministiskt initiativ. Ett parti som hämtat sin ideologi från genusvetenskapliga teorier. Eller är det kanske så att Fi i själva verket, på ett år, hunnit fostra forskarna att infiltrera universiteten? När Simone de Beauvoir skrev det andra könet i slutet av 1940-talet var det kanske för att hon visste att det skulle komma ett svenskt parti så småningom som skulle anamma hennes teser om att man inte föds till kvinna utan blir det. Att forskare skulle använda hennes bok för att hävda att mäns och kvinnors skillnad i storlek och vikt på hjärnan har mindre betydelse.
Jag antar att detta betyder att om det skulle gå att visa att 30 procent av positivistiskt lagda statsvetare röstar borgerligt så skall alla bidrag till positivistisk statsvetenskaplig forskning strypas? (Ganska skönt för oss med en mer interpretistisk inställning men kanske lite synd för forskarklimatet och demokratin.) Eller om det visar sig att psykologen i den norska serien är antifeminist? Hur påverkar denna politiska inställning då hans rön? Hur påverkar den Svenska Dagbladets ledarsidas åsikter?
Eller är det helt enkelt så att genusvetenskapen i Norge lever i en ganska hårt positivistisk verklighet bland forskare som hävdar biologin, och delar av psykologin, som enda vetenskapliga förklaring till skillnader mellan män och kvinnor? Där en TV-serie kan avgöra vilken forskning som får bedrivas eller ej. (Såvida Ingerö har rätt i sin ledare, jag har inte dubbelkollat detta.)
Nej, i sann liberal anda kanske de borgerligt lagda skulle ta och elda upp alla verk av Simone de Beauvoir, Michel Foucault och Pierre Bordieu när de ändå håller på att rensa ut irrläror om mäns och kvinnors position i samhället. Liksom Alliansen rensade bort det misshagliga Arbetslivsinstitutet med sina vänsteranfrätta så kallade forskare. Det är ju tydligen så liberaler, med antifeministiska åsikter, gör.
Eller förlåt, när dom rensar är dom ju helt och hållet opolitiska, helt utan värderingar. Glömde det.
Jo, för det må vara så att sociologer röstar rött och ekonomer borgerligt, det har inte Ingerö så mycket att säga om. Däremot är det de facto ett bevis för att genusvetenskapen icke är vetenskap att trettio procent av genusvetarna i valet 2006 sa sig rösta på Feministiskt initiativ. Ett parti som hämtat sin ideologi från genusvetenskapliga teorier. Eller är det kanske så att Fi i själva verket, på ett år, hunnit fostra forskarna att infiltrera universiteten? När Simone de Beauvoir skrev det andra könet i slutet av 1940-talet var det kanske för att hon visste att det skulle komma ett svenskt parti så småningom som skulle anamma hennes teser om att man inte föds till kvinna utan blir det. Att forskare skulle använda hennes bok för att hävda att mäns och kvinnors skillnad i storlek och vikt på hjärnan har mindre betydelse.
Jag antar att detta betyder att om det skulle gå att visa att 30 procent av positivistiskt lagda statsvetare röstar borgerligt så skall alla bidrag till positivistisk statsvetenskaplig forskning strypas? (Ganska skönt för oss med en mer interpretistisk inställning men kanske lite synd för forskarklimatet och demokratin.) Eller om det visar sig att psykologen i den norska serien är antifeminist? Hur påverkar denna politiska inställning då hans rön? Hur påverkar den Svenska Dagbladets ledarsidas åsikter?
Eller är det helt enkelt så att genusvetenskapen i Norge lever i en ganska hårt positivistisk verklighet bland forskare som hävdar biologin, och delar av psykologin, som enda vetenskapliga förklaring till skillnader mellan män och kvinnor? Där en TV-serie kan avgöra vilken forskning som får bedrivas eller ej. (Såvida Ingerö har rätt i sin ledare, jag har inte dubbelkollat detta.)
Nej, i sann liberal anda kanske de borgerligt lagda skulle ta och elda upp alla verk av Simone de Beauvoir, Michel Foucault och Pierre Bordieu när de ändå håller på att rensa ut irrläror om mäns och kvinnors position i samhället. Liksom Alliansen rensade bort det misshagliga Arbetslivsinstitutet med sina vänsteranfrätta så kallade forskare. Det är ju tydligen så liberaler, med antifeministiska åsikter, gör.
Eller förlåt, när dom rensar är dom ju helt och hållet opolitiska, helt utan värderingar. Glömde det.
Det kanske mest fascinerande med Ingerös artikel är att han på fullt allvar tycks mena att det föreligger ett rimligt tvivel om huruvida det finns en maktrelation mellan könen. Det är bland det märkligaste jag har läst.
SvaraRaderaDet verkar vara poppis bland borgarna att hoppa på genusvetenskapen nu. Fredrik Segerfeldt skrev om möjligt ännu mer förvirrat om genusvetenskapens akademiska trovärdighet, på debatt.svt.se nyligen. Jag kommenterade honom på min egen blogg, och länkade förresten till rabiatfeminism också.
Ja, jag blev nog lite förvånad över vad jag också uppfattar som ett förnekande av maktrelationen mellan könen. Ungefär som jag fortsätter att förvånas varje gång jag hör en s k liberal ifrågasätta t ex forskning, litteratur eller teaters existens. (För utan medel blir ju forskningen, precis som Ingerö mycket riktigt skriver, nedlagd.
SvaraRaderaKanske dags att sluta förvånas snart.
Som jag förstod Ingerös artikel så vänder han sig främst mot ideologiskt styrd forskning generellt, och inte att många genusforskare röstar på FI.
SvaraRaderaOm statsvetare kunde visas utgå från vissa borgliga ideal i sin forskning, snarare än att förutsättningslöst söka efter kunskap, så skulle det finnas all anledning att kritisera dem också.
Det intressanta med den norska dokumentären är i detta sammanhang att genusvetare där öppet erkänner att de inte strävar efter att vara förutsättningslösa i sin forskning, utan att de har vissa ideologiska uppfattningar som de strävar efter att bekräfta.