Semester!fredag 8 juli 2011
torsdag 7 juli 2011
När principerna får styra
*Andas djupt ett par gången* Jag blir så trött på Alliansregeringens arrogans! Alla dessa idéer, oavsett om det är nedläggning av ett internationellt ansett arbetslivsforskningsinstitut, införandet av en djupt kritiserad rehabiliteringskedja eller införandet av avgifter för utländska studenter. Dessa galna idéer bemöts ofta av befogad kritik från remissinstanser och andra. Om regeringen alls skickat ut det på remiss. Dom är ju så kompetenta i sin idérikedom att några synpunkter från remissinstanser, lagråd och annat löst folk egentligen inte skall behövas.
Men om nu remissinstanser fått yttra sig så brukar dom avfärdas med att regeringen i all sin upplysta höghet ändå har rätt. Ja, vad gäller sjukförsäkringen försökte regeringen skylla ifrån sig och säga att inga remissinstanser varnat för effekterna varpå TCO gick i spinn och publicerade sitt remissvar där dom gjort just detta, varnat för de effekter som nu inträffat. Nu har journalister på GP lyckats avslöja att det inte bara var facket utan också socialförsäkringsexperterna på departementet som varnade för utförsäkringar. Men Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och ekonomerna på finansen hade bestämt sig; skit i experterna och genomför vår goda idé. Principen framför praktiken
Likadant med frågan om avgifter för utländska studenter. Som jag skrev i går har antalet gäststudenter mycket riktigt minskat vid svenska universitet. Inte ens universiteten själva hade nog räknat med att ansökningstappet skulle bli så stort som över 70 procent. Protesterade gjorde dom dock, och varnade för att en minskning skulle ske. Varför i all sin dar skulle en student välja Sverige framför till exempel Tyskland eller Storbritannien, om kostnaden är densamma? Det är förmodligen bara en självgod Alliansregering som kan tro något sådant.
Idag får vi läsa i SvD om Centerpartiet som plötsligt kommit till insikt. Nu måste vi införa åtgärder för att locka tillbaka studenterna. De skall få arbetstillstånd efter avslutade studier. De skall få statliga stipendier (!) för att plugga. Statens pengar skall inte läggas på gratis utbildning utan på stipendier så att utbildningen blir gratis. Där de administrativa kostnaderna ökar väsentligt då staten skall sitta och värdera vem som är berättigad till stipendierna. Dumheten är monumental.
– Principiellt var det riktigt att införa avgifter, men konsekvenserna har blivit för stora. Inte ens en tiondel av de utländska studenterna är kvar och det tappet var aldrig avsikten. Men vi behöver få in kompetens och erfarenheter från andra delar av världen, exempelvis Asien och Afrika, säger partisekreterare Michael Arthursson (C).
Principerna är alltså riktiga men utfallet blir oriktigt. Frågan man kan ställa sig är om inte Alliansen borde fundera lite över dessa principer då. Och börja lyssna på dem som vet vad dom pratar om. Men för att klara det krävs öppenhet och ett lyssnade ledarskap.
Men om nu remissinstanser fått yttra sig så brukar dom avfärdas med att regeringen i all sin upplysta höghet ändå har rätt. Ja, vad gäller sjukförsäkringen försökte regeringen skylla ifrån sig och säga att inga remissinstanser varnat för effekterna varpå TCO gick i spinn och publicerade sitt remissvar där dom gjort just detta, varnat för de effekter som nu inträffat. Nu har journalister på GP lyckats avslöja att det inte bara var facket utan också socialförsäkringsexperterna på departementet som varnade för utförsäkringar. Men Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och ekonomerna på finansen hade bestämt sig; skit i experterna och genomför vår goda idé. Principen framför praktiken
Likadant med frågan om avgifter för utländska studenter. Som jag skrev i går har antalet gäststudenter mycket riktigt minskat vid svenska universitet. Inte ens universiteten själva hade nog räknat med att ansökningstappet skulle bli så stort som över 70 procent. Protesterade gjorde dom dock, och varnade för att en minskning skulle ske. Varför i all sin dar skulle en student välja Sverige framför till exempel Tyskland eller Storbritannien, om kostnaden är densamma? Det är förmodligen bara en självgod Alliansregering som kan tro något sådant.
Idag får vi läsa i SvD om Centerpartiet som plötsligt kommit till insikt. Nu måste vi införa åtgärder för att locka tillbaka studenterna. De skall få arbetstillstånd efter avslutade studier. De skall få statliga stipendier (!) för att plugga. Statens pengar skall inte läggas på gratis utbildning utan på stipendier så att utbildningen blir gratis. Där de administrativa kostnaderna ökar väsentligt då staten skall sitta och värdera vem som är berättigad till stipendierna. Dumheten är monumental.
– Principiellt var det riktigt att införa avgifter, men konsekvenserna har blivit för stora. Inte ens en tiondel av de utländska studenterna är kvar och det tappet var aldrig avsikten. Men vi behöver få in kompetens och erfarenheter från andra delar av världen, exempelvis Asien och Afrika, säger partisekreterare Michael Arthursson (C).
Principerna är alltså riktiga men utfallet blir oriktigt. Frågan man kan ställa sig är om inte Alliansen borde fundera lite över dessa principer då. Och börja lyssna på dem som vet vad dom pratar om. Men för att klara det krävs öppenhet och ett lyssnade ledarskap.
onsdag 6 juli 2011
Folkpartistisk schizofreni
I Almedalen står utbildningsminister Jan Björklund (FP) och påstår att han vill öka antalet utländska forskare i Sverige. Han vill underlätta för utländska studenter att stanna här efter examen. Är karln schizofren? Detta är samme Björklund som ligger bakom beslutet att byråkratisera och fördyra för utländska studenter att studera i Sverige. Antalet sökande från utanför EU har efter genomförandet av Alliansens införande av avgifter minskat med 90 procent (källa: Universitetsläraren). Sammanlagt har antalet sökande minskat med 70 procent. I Lund tror man att varannan utländsk student försvinner. (Källa: Lundagård.)
För studenter som vill studera i Sverige gäller inte bara att de kan tänka sig att betala dyra pengar för sin utbildning utan också att de måste ansöka på en ambassad eller konsulat för att ha personnummer klart när dom kommer. Med tanke på att Björklunds ministerkollega, Carl Bildt (M), ägnat senaste mandatperioden åt nedläggning av svenska beskickningar kan man ju tänka sig att många potentiella studenter tröttnar på vägen till den svenska ambassaden.
Den briljante studenten från Vietnam har inte längre någon som helst anledning att bjuda Sverige på sin briljans. För verkligheten är en annan än den Björklund lever i.
För studenter som vill studera i Sverige gäller inte bara att de kan tänka sig att betala dyra pengar för sin utbildning utan också att de måste ansöka på en ambassad eller konsulat för att ha personnummer klart när dom kommer. Med tanke på att Björklunds ministerkollega, Carl Bildt (M), ägnat senaste mandatperioden åt nedläggning av svenska beskickningar kan man ju tänka sig att många potentiella studenter tröttnar på vägen till den svenska ambassaden.
Den briljante studenten från Vietnam har inte längre någon som helst anledning att bjuda Sverige på sin briljans. För verkligheten är en annan än den Björklund lever i.
Osålt
På Mörsilsgatan 8 i Vällingby finns en lägenhet till salu. I ett fräckt 1950-talshus där det brukar finnas gott om fina detaljer för oss 50-talsfetishister. Efter att Svenska Bostäder sålde huset till hyresgästerna har just denna lägenhet renoverats till oigenkännlighet. Hall, vardagsrum och kök är numera ett enda rum och jag kan tänka mig att köpare som gillar de grå femtiotalskåkarna har svårt för en bostad där man ställer av sig skorna i köket eller kommer ut från toa bredvid diskbänken.
Kanske är det orsaken till att lägenheten fortfarande är till salu, efter många månader på Hemnet, vad vet jag. Först var det Mäklarhuset som försökte sälja, nu är det Notar som för tredje (tror jag) gången annonserar ut lägenheten. Priserna har varierat mellan åtminstone 1 590 000 och 1 890 000 kr. Mellan budgivning och acceptpris.
Intressant i sammanhanget är att Notar påstår att lägenheten legat ute på nätet i sju dagar när dom nu försöker sälja lägenheten igen. Till acceptpris. Antar att mäklaren hoppas att någon köpare utan koll på området plötsligt skall ramla in på Hemnet och tänka att oj, vad bra, acceptpris! Av upplysningarna som Notar och Hemnet lämnar kan ju ingen se att lägenheten uppenbarligen varit svårsåld. Eller svårköpt, jag vet ju inget om orsaken till att den fortfarande är till salu.
Jag förstår att man inte vill skylta med detta. Vi vet ju vad överexponering kan göra för möjligheten till en bra affär. De som är intresserade av ett visst område har oftast järnkoll på vilka objekt som finns ute, och minsta avvikelse från normal försäljningsgång väcker misstankar.
Vad är det egentligen för fel på lägenheten och/eller föreningen? Det senare leder lätt till att det spiller över på alla andra lägenheter i föreningen. Sitter det en sur ordförande där som vägrar godkänna blivande bostadsrättsköpare? Som i vännens förening i Jönköping där styrelseordföranden saknar liv i övrigt och styr föreningen med järnhand. Där skulle minsann ingen 24-åring få köpa, det vet man ju vad sådana håller på med, fester och skrik och skrän. Och han var säkert inte ens med i samma församling.
Fantasin skenar. Och vi stannar i vår härliga lilla hyrestvåa ett tag till.
Uppdatering: Via en konsumenthandläggare i bekantskapskretsen får jag tips om att DN uppmärksammat hur mäklare och Hemnet mörkar hur länge en lägenhet funnits till försäljning. Fastighetsmäklarnämnden har därför fattat beslut om att Hemnet skall informera om vad antalet dagar verkligen står för. Hemnet har lovat bot och bättring. Detta skrevs den 14 juni 2011 så Hemnet har kanske inte hunnit bättra sig ännu. För de sju dagarna som objektet på Mörsilsgatan påstås ha funnits på Hemnet är ju i själva verket närmare ett halvår. (Såvida inte lägenheten bytt ägare 4-5 gånger under våren 2011.) Men med 7 dagar kanske Hemnet menar 7 annonser?
Kanske är det orsaken till att lägenheten fortfarande är till salu, efter många månader på Hemnet, vad vet jag. Först var det Mäklarhuset som försökte sälja, nu är det Notar som för tredje (tror jag) gången annonserar ut lägenheten. Priserna har varierat mellan åtminstone 1 590 000 och 1 890 000 kr. Mellan budgivning och acceptpris.
Intressant i sammanhanget är att Notar påstår att lägenheten legat ute på nätet i sju dagar när dom nu försöker sälja lägenheten igen. Till acceptpris. Antar att mäklaren hoppas att någon köpare utan koll på området plötsligt skall ramla in på Hemnet och tänka att oj, vad bra, acceptpris! Av upplysningarna som Notar och Hemnet lämnar kan ju ingen se att lägenheten uppenbarligen varit svårsåld. Eller svårköpt, jag vet ju inget om orsaken till att den fortfarande är till salu. Jag förstår att man inte vill skylta med detta. Vi vet ju vad överexponering kan göra för möjligheten till en bra affär. De som är intresserade av ett visst område har oftast järnkoll på vilka objekt som finns ute, och minsta avvikelse från normal försäljningsgång väcker misstankar.
Vad är det egentligen för fel på lägenheten och/eller föreningen? Det senare leder lätt till att det spiller över på alla andra lägenheter i föreningen. Sitter det en sur ordförande där som vägrar godkänna blivande bostadsrättsköpare? Som i vännens förening i Jönköping där styrelseordföranden saknar liv i övrigt och styr föreningen med järnhand. Där skulle minsann ingen 24-åring få köpa, det vet man ju vad sådana håller på med, fester och skrik och skrän. Och han var säkert inte ens med i samma församling.
Fantasin skenar. Och vi stannar i vår härliga lilla hyrestvåa ett tag till.
Uppdatering: Via en konsumenthandläggare i bekantskapskretsen får jag tips om att DN uppmärksammat hur mäklare och Hemnet mörkar hur länge en lägenhet funnits till försäljning. Fastighetsmäklarnämnden har därför fattat beslut om att Hemnet skall informera om vad antalet dagar verkligen står för. Hemnet har lovat bot och bättring. Detta skrevs den 14 juni 2011 så Hemnet har kanske inte hunnit bättra sig ännu. För de sju dagarna som objektet på Mörsilsgatan påstås ha funnits på Hemnet är ju i själva verket närmare ett halvår. (Såvida inte lägenheten bytt ägare 4-5 gånger under våren 2011.) Men med 7 dagar kanske Hemnet menar 7 annonser?
lördag 2 juli 2011
I believe in Malcolm
När Lille mannen var yngre nynnade han ofta med i Hot Chocolates låt You Sexy Thing, ni vet den som börjar med frasen I believe in miracles. Bara att han trodde dom sjöng I believe in Malcolm. Och funderade över vem den där Malcolm var.
Vi har sedan dess gjort om låten, som vi brukar sjung i bilen på väg till vår närmaste Konsum i Molkom:
Vi har sedan dess gjort om låten, som vi brukar sjung i bilen på väg till vår närmaste Konsum i Molkom:
- I believe in Molkom. Where you from? You sexy thing.Tydligen är vi inte ensamma om att tycka att Malcolm och Molkom är rätt lika. I måndags hade en ny liten Molkomsbo bråttom ut. Mamma hann inte in till BB i Karlstad utan fick hjälp av tre deltidsbrandmän och mamma/mormor hemma i sovrummet. Klart grabben ska heta Malcolm.
Valfrihet i vården eller valfrihet för vården?
På Svenska Dagbladets ledarsida kör Paulina Neuding idag med anekdotisk bevisföring för att driva uppfattningen att vårdpersonal skall få välja om dom vill utföra aborter eller inte. Valfrihet för vården. För Neuding har en gift väninna som på intet sätt blev ifrågasatt av läkaren när hon ville göra abort. Läkaren försökte inte få henne att ändra sig utan tog hennes önskan om abort på allvar. Horribelt! Vården skall nämligen inte bara bota, lindra och trösta, enligt Neuding, utan också ifrågasätta patientens individuella val. Men bara kvinnliga patienters val kring deras egna kroppar.
Eller har Neuding kanske andra förslag på när sjukvårdspersonal skall få neka att vårda en patient på grund av personlig moraluppfattning? Blodtransfusioner kanske? Om sköterskan är Jehovas Vittne och känner att det är fel att ge en transfusion, skall han då få slippa? Läkaren kanske har den personliga uppfattningen att rökning är av ondo och att det inte är samhällsekonomiskt rimligt att ge rökare hjälp mot KOL eller lungcancer så länge de går direkt från behandlingen ut på parkeringen och röker. Skall hon få slippa behandla patienten då?
Nej, självklart inte. Det är, inte helt överraskande, kvinnors livmödrar som skall kontrolleras av de sjukvårdsanställda och av staten, som jag antar förväntas lagstifta om att sjukvårdspersonalen skall få välja fritt i just detta fall.
Sen kan man undra över de så kallade liberalernas syn på individen. Vilket till exempel Forskarfeministen gjort. Det är smått fantastiskt hur svenska liberaler blir allt mer auktoritära. Men det är väl så, när dom själva sitter i regeringsställning blir dom plötsligt staten, och då är staten inte längre något ont utan i stället ett medel för att fostra folket att göra som liberalerna vill. Frågan är om det är så liberalt.
Eller har Neuding kanske andra förslag på när sjukvårdspersonal skall få neka att vårda en patient på grund av personlig moraluppfattning? Blodtransfusioner kanske? Om sköterskan är Jehovas Vittne och känner att det är fel att ge en transfusion, skall han då få slippa? Läkaren kanske har den personliga uppfattningen att rökning är av ondo och att det inte är samhällsekonomiskt rimligt att ge rökare hjälp mot KOL eller lungcancer så länge de går direkt från behandlingen ut på parkeringen och röker. Skall hon få slippa behandla patienten då?
Nej, självklart inte. Det är, inte helt överraskande, kvinnors livmödrar som skall kontrolleras av de sjukvårdsanställda och av staten, som jag antar förväntas lagstifta om att sjukvårdspersonalen skall få välja fritt i just detta fall.
Sen kan man undra över de så kallade liberalernas syn på individen. Vilket till exempel Forskarfeministen gjort. Det är smått fantastiskt hur svenska liberaler blir allt mer auktoritära. Men det är väl så, när dom själva sitter i regeringsställning blir dom plötsligt staten, och då är staten inte längre något ont utan i stället ett medel för att fostra folket att göra som liberalerna vill. Frågan är om det är så liberalt.
fredag 1 juli 2011
Om satir - på gott och ont
Svenska Dagbladet har anmält seriemagasinet Galago och två personer med koppling till Vänsterpartiet för olaga hot i magasinet och på Twitter. I Galago har några som kallar sig "Sveriges satirikers centralorganisation" framfört en lista på krav.
Detta sagt så håller jag med om att det här med satir är svårt. Och välkomnar Svenska Dagbladet till verkligheten. För inte har vi sett några upprörda uttalanden från chefredaktörer och redaktionschefer när till exempel kvinnliga politiker framställs som tillhörande Ku Klux Klan. (Som i fallet med Tiina Rosenberg och en "satiriker" på Aftonbladet.) Inte heller brukar jag få läsa om det oacceptabla i verkliga döds- och våldtäktshot mot kvinnliga journalister. Misstänker att även Svenska Dagbladets kvinnliga ledarskribenter får mängder med mejl från män som vill straffknulla dem för deras åsikter.
Vilket för mig in på ledarskribentens roll. Är denna journalist eller politiker? Förmodligen en blandning av både och. Det är ju inte direkt objektivitet, oberoende och kontroll av samtliga fakta som utmärker ledarkrönikor. Att till exempel Svenska Dagbladets ledarsida är en megafon för Alliansen är ju inget som går att ifrågasätta. Därmed drar dom även på sig uppmärksamhet från personer som undertecknad, som har en annan politisk åskådning. Det blir alltså lika naturligt att häckla ledarskribenterna på Svenska Dagbladet som de politiker de varje dag stöttar med sina texter. (Fast jag brukar försöka skilja mellan när artiklarna är undertecknade eller inte.)
Som Margaret Thatcher till exempel. I förra veckan av en ledarskribent omskriven som "Lady Thatcher". Denna högerikon har ju blivit lite till åren kommen och ryktet om hennes död har förekommit henne. Vilket fått några satiriker att publicera en hemsida: Is Margaret Thatcher Dead Yet? Vulgärt? Ja. Kul? Ja.
Frågan som uppstår när man blir förbannad över vulgär satir är vem som skall avgöra vad som är vulgärt. Svenskans ledarredaktion eller JK? Du eller jag? Yttrandefriheten bör ju gälla både för Svenska Dagbladets ledarskribenter som för Galago och politiker och bloggare. Skall man börja inskränka yttrandefriheten hamnar man lätt i samma situation som Ludvig Filip alias Kung Päron eller Nicolae Ceauşescu. Satiren slår tillbaka.
Ludvig Filip häcklades i tidningen Le Charivari genom att framställas mer och mer som ett päron. Tecknaren Charles Philipon häktades. Tecknandet togs över av Honoré Daumier. Kungen var inte glad och stämde tidningen som fälldes i domstol för att ha framställt kungen som ett päron. Dagen därpå trycktes domen på förstasidan, i grafisk form av att päron.
Rumäniens diktator förklarade för sitt folk att demokrati det var ingenting för Rumänien. Demokrati kommer inträda när det växer päron i Bukarests alléer. Vilket det dagen därpå givetvis gjorde, efter att människor bundit upp dem i träden under natten.
Här kan ni läsa en liten bloggberättelse med inspiration från Paris och Bukarest. Den innehåller ett antal blogginlägg så man får bläddra sig framåt i tiden. Päronhistorierna är lite snällare, lite snyggare men vem säger att det måste vara snällt och snyggt? Det är ju inte direkt det satiren är till för.
”Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. Inför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson.”Osmakligt, ja. Grovt, ja. Satir, ja. Satir är ju ofta både osmaklig och grov. Svenskans redaktionschef är dock tveksam till om det verkligen var avsett som satir eller inte. Kanske tycker Galagos satiriker verkligen att Per Gudmundsson skall skjutas, kanske tänker dom själva utföra det hela. Nej, det kan nog inte ens Svenska Dagbladets ledarredaktion tro på, i sin ilska över personpåhoppet på en av sina kollegor. Inte heller kan man tro att de som kommenterat det hela på Twitter med att kraven är "rimliga" verkligen tycker så. (Personligen tycker jag att det där med straffskatt på artikelkommentarer är en intressant idé. Anonymt hat är ju inte direkt främjande för yttrandefriheten.)
Detta sagt så håller jag med om att det här med satir är svårt. Och välkomnar Svenska Dagbladet till verkligheten. För inte har vi sett några upprörda uttalanden från chefredaktörer och redaktionschefer när till exempel kvinnliga politiker framställs som tillhörande Ku Klux Klan. (Som i fallet med Tiina Rosenberg och en "satiriker" på Aftonbladet.) Inte heller brukar jag få läsa om det oacceptabla i verkliga döds- och våldtäktshot mot kvinnliga journalister. Misstänker att även Svenska Dagbladets kvinnliga ledarskribenter får mängder med mejl från män som vill straffknulla dem för deras åsikter.
Vilket för mig in på ledarskribentens roll. Är denna journalist eller politiker? Förmodligen en blandning av både och. Det är ju inte direkt objektivitet, oberoende och kontroll av samtliga fakta som utmärker ledarkrönikor. Att till exempel Svenska Dagbladets ledarsida är en megafon för Alliansen är ju inget som går att ifrågasätta. Därmed drar dom även på sig uppmärksamhet från personer som undertecknad, som har en annan politisk åskådning. Det blir alltså lika naturligt att häckla ledarskribenterna på Svenska Dagbladet som de politiker de varje dag stöttar med sina texter. (Fast jag brukar försöka skilja mellan när artiklarna är undertecknade eller inte.)
Som Margaret Thatcher till exempel. I förra veckan av en ledarskribent omskriven som "Lady Thatcher". Denna högerikon har ju blivit lite till åren kommen och ryktet om hennes död har förekommit henne. Vilket fått några satiriker att publicera en hemsida: Is Margaret Thatcher Dead Yet? Vulgärt? Ja. Kul? Ja.
Frågan som uppstår när man blir förbannad över vulgär satir är vem som skall avgöra vad som är vulgärt. Svenskans ledarredaktion eller JK? Du eller jag? Yttrandefriheten bör ju gälla både för Svenska Dagbladets ledarskribenter som för Galago och politiker och bloggare. Skall man börja inskränka yttrandefriheten hamnar man lätt i samma situation som Ludvig Filip alias Kung Päron eller Nicolae Ceauşescu. Satiren slår tillbaka.
Ludvig Filip häcklades i tidningen Le Charivari genom att framställas mer och mer som ett päron. Tecknaren Charles Philipon häktades. Tecknandet togs över av Honoré Daumier. Kungen var inte glad och stämde tidningen som fälldes i domstol för att ha framställt kungen som ett päron. Dagen därpå trycktes domen på förstasidan, i grafisk form av att päron.
Rumäniens diktator förklarade för sitt folk att demokrati det var ingenting för Rumänien. Demokrati kommer inträda när det växer päron i Bukarests alléer. Vilket det dagen därpå givetvis gjorde, efter att människor bundit upp dem i träden under natten.
Här kan ni läsa en liten bloggberättelse med inspiration från Paris och Bukarest. Den innehåller ett antal blogginlägg så man får bläddra sig framåt i tiden. Päronhistorierna är lite snällare, lite snyggare men vem säger att det måste vara snällt och snyggt? Det är ju inte direkt det satiren är till för.