Valfrihet i vården eller valfrihet för vården?

På Svenska Dagbladets ledarsida kör Paulina Neuding idag med anekdotisk bevisföring för att driva uppfattningen att vårdpersonal skall få välja om dom vill utföra aborter eller inte. Valfrihet för vården. För Neuding har en gift väninna som på intet sätt blev ifrågasatt av läkaren när hon ville göra abort. Läkaren försökte inte få henne att ändra sig utan tog hennes önskan om abort på allvar. Horribelt! Vården skall nämligen inte bara bota, lindra och trösta, enligt Neuding, utan också ifrågasätta patientens individuella val. Men bara kvinnliga patienters val kring deras egna kroppar.

Eller har Neuding kanske andra förslag på när sjukvårdspersonal skall få neka att vårda en patient på grund av personlig moraluppfattning? Blodtransfusioner kanske? Om sköterskan är Jehovas Vittne och känner att det är fel att ge en transfusion, skall han då få slippa? Läkaren kanske har den personliga uppfattningen att rökning är av ondo och att det inte är samhällsekonomiskt rimligt att ge rökare hjälp mot KOL eller lungcancer så länge de går direkt från behandlingen ut på parkeringen och röker. Skall hon få slippa behandla patienten då?

Nej, självklart inte. Det är, inte helt överraskande, kvinnors livmödrar som skall kontrolleras av de sjukvårdsanställda och av staten, som jag antar förväntas lagstifta om att sjukvårdspersonalen skall få välja fritt i just detta fall.

Sen kan man undra över de så kallade liberalernas syn på individen. Vilket till exempel Forskarfeministen gjort. Det är smått fantastiskt hur svenska liberaler blir allt mer auktoritära. Men det är väl så, när dom själva sitter i regeringsställning blir dom plötsligt staten, och då är staten inte längre något ont utan i stället ett medel för att fostra folket att göra som liberalerna vill. Frågan är om det är så liberalt.