” … att svenska folket får ta del av den tortyr, de våldtäkter och övergrepp som denne bisarre polisman ägnat sig åt.”
Tyvärr får jag känslan av att Lindberg dömts, både i media och tingsrätten, mycket för att han är en äldre man som utnyttjat yngre, trasiga kvinnor för sin egen njutning. Och för att formerna för denna njutning inte är de som gemene man brukar använda sig av. Notera nu att jag på inget sätt försvarar Lindbergs sätt att utnyttja unga flickor, men om han gjort det så skall han dömas för vad han faktiskt gjort. Våldtäkt om han våldtagit dem, sexköp om dom varit med på formerna för sexet, även om dom ångrat sig efteråt. Åklagaren har här lyckats övertyga rätten om att tjejerna, trots betalning och upprepade sexträffar, inte varit med på formerna för sexet, i tre av fallen. I något fall har man inte klarat att bevisa att Lindberg förstått att en sexakt som till att börja med var ’frivillig’ (mot betalning) sedan inte längre var det eller att Lindberg vetat att flickan han skulle träffa var under 15 och att han tänkt våldta henne. (Frivilligt sex med 15-åring är ju inte våldtäkt medan sex med 14-åring inte anses frivilligt från barnets sida.)
Känslan av att samhället reagerar med avsky och äckel, snarare än med 'blint' juridiskt tänkande, mot äldre män som ger sig på yngre tjejer påminner om andra, liknande fall. Som fallet med grafologen Hans Scheike som 1988 fick uppmärksamhet för sitt smiskläger i Bergslagen. Då lät Expressen oss veta att ’inte nog med att han ser ut som en gammal snuskig gubbe, han luktar som en också’. (Här saknar jag länk och hänger därför inte ut journalisten med namn, citatet är fritt ur minnet.) Vad journalisten då ville säga var förmodligen hur omöjligt det skulle vara att någon normalt funtad kvinna frivilligt velat rumpas upp av honom. I fallet Scheike var det ingen tvekan om att karln hade gjort sig skyldig till övergrepp, långt innan han dömdes i domstol. För att inte tala om Billy Butt som enligt medierna var så kroknäst och ful att ingen ung kvinna någonsin skulle kunnat tänkas ha frivillig sex med honom för att ta sig fram inom nöjesbranschen. (Scheike och ”hans” kvinnor dömdes senare för sexuella övergrepp på barn. Elin Grelsson har nyligen träffat Scheike och skrivit om det i Rocky Magasin vilket fått reaktioner som visar att det fortfarande skapar så mycket känslor att journalister tar fram hela sitt artilleri för att förhindra skildringar av 85-åringen.)
När det gäller Billy Butt, som utnyttjade unga kvinnor utifrån sin maktposition inom musikbranschen, söker han fortfarande upprättelse för sin dom på fem års fängelse för nio våldtäkter.
Fallet Lindberg har allt man kan önska sig som tabloidjournalist. BDSM-sex, hög makthavare, äldre man, unga kvinnor, i något fall till och med barn. Denna cocktail är så berusande att ingen enda journalist i kvällspressen verkat förmögen att tänka kritiskt. (Ett undantag var Aftonbladets krönikör Sanna Lundell som den 3 juli 2010 riktade ljuset mot den åtalades familj.) Det verkar faktiskt som om de själva går igång på innehållet i Lindbergs väska och förlorar sig i beskrivningar av Lindbergs psykiska tillstånd, utseende och ålder, som till exempel Linda Hjertén i Aftonbladet den 30 juni. Dessa beskrivningar har självklart lika stor trovärdighet som hovreporter Johan T Lindwalls texter i Expressen där han brukar fabulera om vad Knugafamiljen tänker och känner, innerst inne. Hjertén och hennes krönikörkollegor vet ju intet om vad som rör sig i huvudet på Lindberg. (För att få veta detta kallar pressen in kvällstidningspsykologerna Ulf Åsgård och Martin Grann som förväntas ge oss en bild.)
Så vad är det nu Lindberg stått åtalad och dömts för? Våldtäkt och grov våldtäkt mot 17-årig kvinna i Täby januari 2007 (dömd), våldtäkt i Bandhagen januari 2009 (dömd), våldtäkt i Örebro januari 2010 (frikänd), försök till sexköp samt försök till grov våldtäkt av barn i Falun 2010 (frikänd), koppleri i tio fall, sexköp i sju fall (dömd i vissa, frikänd i andra). För dessa tre våldtäkter fick Lindberg 6,5 års fängelse vilket skall jämföras med Billy Butts fem år för nio våldtäkter.
Var går då gränsen mellan BDSM-sex och våldtäkt? Grundläggande för BDSM-sex är begreppet SSC - Safe, Sane and Consensual. Det vill säga att båda parter är med på vad man nu hittar på och att det hela sker under säkra former som syftar till att ingen skall må dåligt utan tvärtom att man har kul och skönt tillsammans. Erfarna Masters/Madamer vet att använda sig av stoppord i dessa lekar, det vill säga ett ord som den som i sexleken är undergiven kan använda sig av för att stoppa det hela. Det kan till exempel röra sig om ord som ’banan’ (gult ljus = stanna upp lite) eller ’tomat’ (rött ljus = stoppa omedelbart). Att man inte använder ord som ’stopp’ eller ’nej’ beror helt enkelt på att dessa ord kan vara en del av rollspelet, att man säger ’nej, snälla Madame, nåd, stopp’ fast man egentligen vill att ens Madam skall fortsätta behandlingen. En seriös Master/Madam respekterar alltid stoppord utan tvekan. Egentligen är det i ett safe och sane BDSM-förhållande slaven/slavinnan som är den som i slutändan sätter gränserna, även om den dominante ofta testar dessa gränser. Det säger sig att det knappast är något för trasiga människor att ägna sig åt. Kanske inte heller för alltför unga personer som ännu inte hunnit utveckla en egen sexualitet. Särskilt inte för socialt missanpassade 17-åringar som är intagna på ungdomshem, vilket var fallet i Täby-våldtäkten.
Lekfullt och lustfyllt verkar det dock inte ha varit i Göran Lindbergs värld. Av rapporteringen i media att döma verkar han vara en tämligen amatörmässig och korkad Master som mest brytt sig om sin egen njutning. Innehållet i hans väska tyder på att han köpt sig ett nybörjarkit och åkt runt för att testa det och sin egen sexualitet på tämligen trasiga flickor/unga kvinnor/prostituerade som han fått kontakt med via telefonlinjer, betalat dem för att de skulle ställa upp. Och på känt sexköparmanér sett det som han gjort dem en tjänst. Sedan har han velat tänja gränserna och helt missat det där att it takes two to tango. Han framstår som en patetisk fjant, ärligt talat. Tyvärr har han ju dessutom skadat en rad unga kvinnor på vägen med sin själviska sexualitet.
Det kan lugnt konstateras att både åklagaren och Lindbergs försvar lär ha haft en del jobb att endera bevisa brott, eller på ett trovärdigt sätt bevisa att Lindberg verkligen haft samtycke från tjejerna. Det där med consensual, ni vet. Uppenbart så har försvaret misslyckats med att övertyga rätten om att tjejerna ’frivilligt’ gått med på sex mot betalning.
Frivilligt i den mån sex mot betalning kan ses som frivillig sex. Läsaren av min blogg vet ju vad jag tycker i den frågan, att det enda frivilliga här i världen är det som sker ideellt, utan betalning. Om jag fick välja skulle jag inte gå till jobbet när semestern är över men nu är vårt samhälle uppbyggt så att vi jobbar mot pengar som vi sedan använder för vår (över)levnad. I mitt fall är det dessutom ett himla kul och utvecklande jobb, till skillnad från hur det verkar ha varit för 17-åringarna ovan.
Märk väl att jag i detta inlägg velat hålla blicken riktad mot faktiska brott och bevisningen för att dessa skett. Huruvida Lindberg som 64-åring har rätt att ha våldsam sex med 17-åriga tjejer, ensam eller i grupp är faktiskt inte intressant ur ett juridiskt perspektiv. (Möjligen moraliskt.) Ej heller om Lindberg är ett hycklande kräk som gjort stora pengar på att lansera sig som något han uppenbarligen inte är, en jämställdhetsförkämpe. (Även om många känner sig grymt svikna.) Däremot är detta uppenbart intressant ur kvällstidningsperspektiv där man inte har några som helst begränsningar för hur man spelar på läsarnas puritanism och skapar moralpanik. Det säljer ju lösnummer. (Pun unintended.) Nej, vad som i stället är intressant är huruvida tjejerna i fråga samtyckt till sex eller om Lindberg tvingat sig till sex mot deras vilja. Eller om Lindberg betalat för eller förmedlat sexuella tjänster till andra män. Nu har rätten funnit det klarlagt att han gjort sig skyldig till detta. Frågan är om Lindberg vågar överklaga med risk för hårdare dom, eller om hovrätten förväntas vara striktare i bedömning av bevisning.
Fotnot: Mårten Schultz har skrivit bra om integritetsskydd, för såväl brottsoffer som åtalade.
Om detta inlägg tycks lite rörigt så beror det på att jag först skrev det som kritik mot tidningarnas rapportering men nu har uppdaterat det efter domen igår. Och faktiskt skall ut coh shoppa såhär på semesterns första dag, inte fördjupa mig i sexbrott.
