tisdag 29 december 2009

00-talet: Katastrofer vi minns

Det var först när jag passerade Småland med flyg något år senare, som jag förstod omfattningen av stormen Gudruns kraft. Detta trots att en av mina nära vänner mist en stor del av sin vuxna skog, skogen hans far ägnat en livstid åt att vårda för kommande generationer. Jag hade så klart läst om förödelsen i tidningarna, läst och hört om människor som tappat livsgnistan efter att ha fått se sin barndoms skog jämnad med marken. Men det var först nu jag såg det på riktigt, från luften, där vi flög rakt över vännens
ägor.

På Byholma flygfält i Småland samlades timret i över tio meter höga och flera kilometer långa rader. (Bilden ovan.) Där skulle senare turister samlas för att få en uppfattning om vad som hänt den där vinterveckan då alla hade sitt fokus i Thailand och inte riktigt kunde ta in vad som hände i Småland. Om man inte befann sig mitt uppe i det, förstås. Vi andra översköljdes med bilder på saknade barn och vuxna.

Jag är själv skogsägare men orkanen nådde aldrig riktigt upp till Vänern och antalet välta träd i vår skog var lätträknade. Det blev aldrig riktigt verkligt förrän den där dagen i SAS-planet på väg mot Växjö och i taxin på väg från flygplatsen där skogen var illa åtgången. Men den där natten, då stormen nådde orkanstyrka uppmanades folk att stanna inne. Natten mot den 9 januari 2005 var 341 000 hushåll utan ström. Man bedömer att tre årsavverkningar av skog fälldes i Götaland under stormen.

Men i allt elände kan man hitta små strimmor av sol. Medan skogen växer upp igen har nya miljöer skapats. Förra våren besökte vi farmors barndomshem i Kopparebygd mitt i Göingebygden. (Pappas) Morbror Evald hade dött, 94 år gammal, och lämnat huset till oss släktingar att slåss om. När vi stod där ute på tunet pekade någon av pappas kusiner på bergåsen i väster bakom vilken solen höll på att gå ner. Den som tidigare varit klädd med tjocka granar som stängt ute solljuset.
- Det där gjorde Gudrun, nu har vi sol här nere.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.

1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.

2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.

3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.

4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.

5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.

Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.