Veckans ickeord: Oikofob

I veckan som gick skrev Sverigedemokraternas ledare en omtalad debattartikel där ett nytt ord lanserades.

”En av mångkulturens många inneboende paradoxer är att den, trots sitt universella anspråk, är ett monokulturellt fenomen som endast funnit grogrund i den postmoderna, oikofoba [bloggförfattarens fetning] västvärlden och som därför också tar sin utgångspunkt i västerländska fenomen och erfarenheter när man bedömer och analyserar omvärlden. "

Oikofob - Det var ett ord jag aldrig hört talas om tidigare. Därför har jag haft anledning att undersöka detta ord närmare, i min vetgirighet. Började med mina vanliga sökkällor med följande resultat:

Inga träffar i SAOB. Inga träffar i SAOL. Inga träffar i Norstedts engelska ord. Inga träffar i Tyda.se. ("Kanske du menade Okapi?")

På svenska Google fick jag 2 210 träffar varav många verkar handla om bloggande om Jimmie Åkessons bruk av ordet samt länkar till mer eller mindre invandringsfientliga och/eller rasistiska bloggar.

I stället måste vi gå till ordets upphovsman, Roger Scruton. Roger Scruton är en brittisk filosof, skribent och landsbygdsaktivist född på 1940-talet, som enligt brittiska Wikipedia hämtat inspiration från konservatismens fader Edmund Burke. Inte helt oväntat är han mindre imponerad över tänkare som Jacques Derrida och Michel Foucault. Scruton framstår som en mångsidig man, dels är han starkt motståndare till det brittiska förbudet mot rävjakt men förespråkar samtidigt att det är fel att äta vissa fisksorter som hotas av utfiske. När det gäller religion verkar Scruton ha intagit en något mer tillåtande inställning än t ex den jämnårige landsmannen Richard Dawkins.

På brittiska Wikipedia finns inga hänvisningar till Scrutons åsikter om kultur och nation. Det gör det däremot på svenska Wikipedia där man skriver att Scruton myntat uttrycket oikophobia som en beskrivning av en nedvärdering av den egna nationen och dess kultur genom en individs identifikation mot vad Scruton menade var dennes "egentliga" nation och/eller kultur. (Oikos - grekiska för “hus,” “familj,” “folk,” eller “nation”.) Scruton har blivit beskylld för att vara rasist, nazist eller xenofob men tillbakavisat beskyllningarna, då han menar att detta är idéer han tar lika mycket avstånd från som kommunism. Samtidigt hävdar han att oikofobi inte är lösningen på den multikulturella situationen i Storbritannien. Hans begrepp har omfamnats av den yttersta högern och i främlingsfientliga kretsar och används i förklenande syfte om människor som inte är tillräckligt nationalistiska.

(Här skulle man behöva en djupare analys av hur människor definierar sitt land. Jag har t ex varit mycket stolt över Sverige som stat i många internationellt jämförande avseenden, men vurmar inte särskilt för Sverige som nation. Jag är t ex mycket stolt över den svenska föräldraförsäkringen (om än inte uttaget av den), men jag går inte runt och känner mig stolt över att vi firar något som kallas midsommar. Jag sätter helt enkelt inte automatiskt likhetstecken mellan staten Sverige och nationen Sverige. Men det krävs en mycket längre utläggning kring detta och det var inte det här blogginläggets syfte.)

Kontentan av ovanstående måste bli att uttrycket oikofob inte kan anses vara språkligt etablerat i andra kretsar än just Jimmie Åkessons. Även om Scruton inte själv anser sig vara xenofob så tas hans idéer om landsbygdsromantik och någon slags inneboende kärlek till hembygden emot med öppna armar av de som är verkligt xenofoba. Att Scruton då håller tal till det belgiska högerpopulistiska partiet Vlaams Belang, där han skall ha introducerat utrycket oikofobi som fientlighet mot det egna landet gör ju att hans idéer självklart kommer användas av denna och andra nationalistiska och rasistiska grupper som ett allmänt skällsord. Scruton menar att tonåringar ofta kommer över sin oikofobi medan den vänsterorienterade "kultureliten" (där var den igen) låser fast sig i detta tillstånd.

Där har vi så det jag funderat över ända sedan jag hörde ordet oikofobi och dess betydelse. Är inte varenda tonåring oikofob? Framför mig ser jag en tonårig ännu inte så rabiat feminist som sitter i bilen på Torpet och surmulet läser Starlet och väntar på att vi skall åka hem till stan. Eller den ännu lite äldre tonåringen som lämnade Karlstad så snart hon bara kunde, fjorton dagar efter studenten, som drog till London och senare Stockholm. Hon hade definitivt en annan syn på sitt heimat då än hon har idag. (Det har också förändrats väsentligt sedan dess, mycket tack vare andra kulturer.) Dock förstår hon fortfarande inte hur hennes kärlek till barndomens landsort skulle hotas av Islam. Eller varför hon som vuxen måste välja hembygden framför äventyret.> Varför får man inte som vuxen fortsätta att omfamna det nya, söka nya intryck, vilja förändring?

Vi borde kanske ändå slå upp den där mongoliska geren på gräsmattan på Torpet, som gäststuga. Ja, tammefan!