Nu vet ju inte den anonyme om det alls fanns en farfar med i bilden. Han bara förutsätter att det var en kärnfamilj. För jag tror inte han läst mina inlägg om min farfar guldgrävaren och järnbruksarbetaren. Men jo, det fanns en snäll, go och spjuveraktig farfar. Och i juridisk mening var det såklart även hans kök. Men när farmor träffade farfar gav hon upp jobbet som kokerska och övergick till att vara hemmafru och oavlönad köksa och kokerska till man och fyra söner. Ibland planterade hon gran för att dryga ut hushållskassan.
Det är i praktisk mening alltså inte fel att säga att det var farmors kök. Under de tio av mina år som min farfar levde såg jag honom aldrig i köket annat än när han åt. Han var då mellan 72 och 82 år. Disken sköttes av min farmor och eventuella närvarande kvinnor. Och på de flesta foton som finns från detta kök syns min farmor vid spisen. När farfar dog var hans söner lättade över att han fick dö först, för hur skulle han annars ha klarat sig. Det hade blivit hemmet direkt. (Sönerna blev dock alla hejare på att laga god mat, de lärde nog av sin mor.)
Mina farbröder läser läxor vid köksbordet, ca 1955
Min trötta och utarbetade farmor dog på mors dag 1979, 69 år gammal. Dagen innan hade hon som vanligt lagat mat och bjudit på fika åt sin familj. Samt lycklig beundrat sitt nya, fina tremånaders barnbarn. (Minns att jag var så ledsen att farfar inte fick träffa min efterlängtade lillasyster eller ens veta att hon var på väg, men att mamma tröstade med att han nog vetat ändå.)
Syrran sista dagen med farmorJag inbillar mig ändå att farmor var ganska nöjd med sitt liv som det till sist blev, med mannen hon gifte sig med av kärlek. Men att hon önskat sig något helt annat åt barnbarnen än att som 13-åring behöva flytta till en annan del av landet för att kunna försörja familjen efter faderns död i spanska sjukan. Att inte som nioåring och äldst i syskonskaran med sex barn behöva lämna gården för att det var fadern i huset som dog. (Hennes mor var ju inte ens röstberättigad.) Att inte behöva tampas med äldste sonens problem.
Jag, sista dagen med farmor
Vilken fin betraktelse om din farmor. Tack : )
SvaraRaderaOch det där med att lämna anonyma kommentarer. Det suger fett som vissa tonåringar i min närhet skulle uttrycka det.
Tack! Jo, man vill ju gärna ha en bild av vem man pratar med. Det behöver inte vara namn och adress, utan bara en seriös blogg.
SvaraRaderaKonstigt, min Google Reader har släpat efter – inte bara med din blogg utan med flera andra också.
SvaraRaderaNåja.
Jag satt också alltid och hängde i mormors kök. Inte morfar. Han satt på "kontoret" och läste tidningen. Mormor höll till i köket, det var liksom hennes rum, och lyssnade på radio, bakade, lagade mat, löste korsord och läste. Så fort mormor gick ner till frysboxen i källaren hoppade morfar upp ur sin stol och gick för att stänga av radion. När mormor kom tillbaka blev hon arg som ett bi: "Varför stängde du av? Jag lyssnade ju!" Morfar tog logiken till hjälp och förklarade: "Du lyssnade väl inte, du var ju nere i källaren."
Morfar kunde koka ägg och steka korv. När mormor dog skaffade han mikro och gav sig på frysdiskens utbud. Det gick det också.
Det där med radion är lustigt... Min far hade en egenhet att sätta på radion i köket i bott eftersom han hade en hörselnedsättning p g a bullrigt jobb. Sen gick han därifrån och gjorde något helt annat varpå vi andra blev lomhörda... Kanske därför jag inte gillar när min man lyssnar på radio från rummet intill...
SvaraRadera