När jag blev av med min, som jag trodde, trygga anställning innebar det också att eventuella planer på att bli föräldrar påverkades. Ni som hängt med ett tag vet ju att dessa planer grusades av fertilitetsläkaren på Huddinge då jag vid 39 års ålder, första gränsen för att få hjälp, vägde över 85 kilo, andra gränsen för att få hjälp. När jag nu har klämt ner mig till under 80 kilo så har vi umgåtts med tanken på att själva betala för IVF.
Härmdagen träffade jag min f d kollega som är en av dessa som arbetsgivaren inte fann plats för i förbundet (fast dom verkar iofs inte ens ha tittat i hennes CV eller på hennes produktion av rapporter innan dom kom fram till denna slutsats). Hon och hennes man har länge försökt bli föräldrar och kommer säkerligen att lyckas snart. Hon reagerade dock spontant, precis som jag, när hon fick veta att hon inte skulle få ha jobbet kvar. "Nu är det kört med att skaffa barn!"
Vi vet ju båda, efter att ha jobbat länge på ett förbund som värderade arbetet för ett mer barntillåtet arbetsliv högt, att småbarnsmammor inte är högvilt bland arbetsgivarna precis. Kan man välja mellan en man som statistiskt sett inte kommer vara hemma särskilt mycket och en kvinna som man ju vet hur dom gör så faller valet ofta på mannen. (Nej, det säger inget om individens val, men arbetsgivare tenderar att tänka rationellt utifrån genomsnittsrisk.) Detta alltså utifrån arbetsgivarens perspektiv. Från lille mannens och mitt så är det ju också ganska uppenbart vems karriär som kommer att prioriteras, den som redan har ett bra jobb eller den som mist sitt och just fött barn?
Jag kan se hur det skulle bli om han fortfarande har jobb i Jönköping och jag är arbetslös (för vem vill anställa gravida kvinnor i en lågkonjunktur?) när barnet kommer. Vem får flytta? Hur många tjänster motsvarande min kompetens finns det i Jönköping? Vad förväntar sig arbetsgivarna i Jönköping av en nybliven mamma?
Om han nu har jobb då. Det var ju jag som hade det fasta jobbet. (Jojo...) Inom akademin kan det gå år mellan uppdragen och vill det sig illa är vi båda utan jobb i juni.
Eller så blir jag hemmafru och bullmamma, kanske med något litet extraknäck någonstans. Där allt cirklar kring hans jobb och jag får anpassa alla planer utifrån det vi vet finns. The German Model. Och det spelar ingen roll hur mycket Elise Claeson säger att det är det som räknas här i livet, det är inte jag. Det är inte så jag vill att mitt liv skall bli.
Och jag närmar mig 41 med stormsteg, den lille mannen blir 53 om lite drygt en vecka. Det är nog tur att vi redan tycker att vi lever fulla liv, att det är så bra som det kan bli, även utan barn. Och det hindrar ju inte att mina arbetsuppgifter för dagen är att tvätta, baka sex sorters småkakor, skriva utkast till EU-manifest för Fi samt fila på mitt CV.
Och man kan ju lugnt konstatera att kvalen finns där och att valen förmodligen är desamma som på Frödings tid, att bli försörjd eller inte.
"Men ändå när jag tänker på gården och grödan
och de smällfeta svinen och mjölkstinna korna
och vad fattiga jäntor få slita för födan
och för kläder på kroppen och läder till skorna,
ja, då tänker jag alltid som så:
hm kanske, ja, kanske ändå!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Se detta kommentarsforum som en insändarsida i en papperstidning. Jag tar oftast in inlägg som följer punkterna nedan, men förbehåller mig rätten att själv välja vad jag publicerar på denna blogg.
1. Helt anonyma kommentarer kommer inte att publiceras. En etablerad blogg bakom inlägget räcker bra.
2. Du som tycker att jag borde skriva om något annat än det jag gör. Skriv själv på din egen blogg! Här bestämmer bara jag vad jag väljer att ta upp, och ur vilket perspektiv. Detta föranleder bl a punkt 3.
3. Kommentarer som inte har med ämnet att göra ignoreras.
4. Inlägg med rasistiskt, homofobt och/eller sexistiskt innehåll släpps inte igenom. Ej heller personpåhopp eller generaliserande, illa underbyggda ommälen om olika grupper t ex feminister. Här håller vi en vänlig ton gentemot varandra och diskuterar innehåll, inte person.
5. Detta är en blogg, d v s en lång räcka av inlägg från min sida. Om du läser ett inlägg och blir fundersam över var jag står i en fråga så kan det ibland hjälpa att läsa några till för att bilda sig en uppfattning. Att medvetet misstolka mina inlägg leder till att jag inte ids bemöta dem. Och jag publicerar bara inlägg jag bemöter.
Att inte följa en eller flera av ovanstående punkter leder alltså till att jag inte släpper igenom inlägget.