På mitt jobb finns människor som inte har någon att prata med. Som igår fick ett besked som vänt upp och ner på deras liv, som kom som en blixt från klar himmel i en värld där uppsägningar inte existerat.
Själv har jag sedan jag igår förmiddag fick veta att man inte kommer tillämpa lagturordning för just min tjänst (som jag faktiskt hade trott och känt mig lite, lite trygg i all oredan), blivit oerhört väl omhändertagen. Ett fantastiskt skyddsnät bredde ut sig i form av fina kollegor. Dels mina fantastiska kollegor på en sektion där hela havet just nu stormar och kanske ingen blir kvar. Dels mina underbara vänner i förbundet som genast ryckte ut för att fika, gå ner till puben och ta en öl (eller två) för att sedan bli bjuden på middag hemma hos stora guddotterns familj. (Även om guddottern själv tyvärr inte var där.) För att inte tala om lille mannen, som just nu finns på distans, men som jag vet är med ändå.
Ändå är man förtvivlat ensam i ett beslut som i slutändan bara kan vara mitt eget. Även om jag helst hade velat slippa fatta detta beslut nu. Vågar vi riskera att vi båda är arbetslösa om ett år, när lille mannens kontrakt löper ut? Eller är det värt att stanna och jobba i callcenter? Har man någon framtid hos en arbetsgivare som omplacerar en från sakkunnig specialist till ett bundet jobb i telefon? Vill jag jobba i telefon, i landskap? Vad är bäst för just min karriär?
Alla dessa frågor hade man ju hunnit fundera över om man blivit förvarnad. Nu får jag två dagars betänketid. På fredag skall svaret vara lämnat. Men om jag känner mig själv rätt så fattar jag mitt beslut idag och är sedan helnöjd med det. :)
Så mycket sömn lär det inte bli, dock.
Tänker på dig. Hoppas det leder till något bra. Kram
SvaraRaderaJa,
SvaraRaderaVi får väl se hur det blir med Bryssel nästa vecka, för det första. Får veta mer i morgon förmodligen.
Och ja, oavsett blir det bra, det brukar det ju. :) Notera att jag nu har den värmländska hatten på mig, inte den närkingska. ;)