Loerdagens ger - museigeren

Viktipettrus Maximus

Gaardagens ger - representationsgeren

En statsvetares våta dröm

(Valsedel)
(klicka foer stoerre bilder)

Plötsligt börjar mannen bredvid oss gråta. Han har under en lång stund viftat med sitt ID-kort och pekat med skrivrörelser mot ett papper hos valkommitténs ordförande. Endera är han stum eller så är han även förståndshandikappad på något sätt, det är omöjligt att avgöra. Klart är att alla i lokalen tycker att situationen är obekvaem och två små systrar i 4-6-årsåldern som kommit till vallokalen tillsammans med mamma och pappa gör stora ögon.Vilken underlig vuxen! Mannen blir allt mer desperat när valfunktionärerna ignorerar hans önskan om att rösta. Till slut gråter han högt. Tårarna sprutar och han torkar ögonen med baksidan på handen. Det knyter sig i magen på oss och vi vet inte riktigt vart vi skall ta vägen där vi står med vår kamera och våra anteckningsblock, med ackrediteringslapparna kring halsen. Det är vår sista vallokal i en lång rad och vi har hittills inte råkat ut för något liknande. Vi minns den gamla damen, finklädd i del, i en av vallokalerna i gerdistriktet som i rullstol bars upp och ner för den långa trappan i vallokalen, den gamle mannen som fick hjälp av valkommitténs ordförande att bära sin portfölj, som hjälptes med läsglasögon, förstoringsglas och extrastark belysning. Eller den unga förstagångsväljaren som viftade öppet med sin valsedel efter att ha fyllt i den, för att få veta vad hon skulle göra med den, som sedan visade upp den för samtliga politiska observatörer, de som verkligen inte skall se den. Men allt detta löstes på ett bra sätt av tjänstvilliga vallokalsarbetare. Men foer den stumme mannen fanns ingen hjälp.

(Läshjälpmedel)

Vi vände oss till Bat-Erdene för att få veta vad som gäller. Han hade möjligen en lite mindre blödig inställning till det hela än oss; menade att mannen i fråga nog var psykiskt sjuk och att han borde ha tagit hjälp av sina föräldrar för att rösta, om han nu har rösträtt. Vi kände oss inte särskilt tröstade av detta besked. Hans föräldrar kanske var döda. Kanske var han inte alls psykiskt sjuk utan t ex CP-skadad. Dock kom en kvinnlig polis till vallokalarbetarnas och den förkrossade mannens hjälp. När vi lämnade lokalen satt hon och en annan kvinna med mannen på en mur utanför lokalen och samtalade. Vi hoppas han lyckades göra sig förstådd. Åtminstone fick vi en förbättrad bild av polisväsendet. En gång försökte en polisbil köra över lille mannen och hans svenska kollega på en gångväg. (Att gå till fots i UB är annars att ha allt ansvar, när man korsar en väg brukar bilarna gasa, inte för att dom vill döda oss, säger Lonely Planet, utan för att varna oss från att inte bli överkörda.)

(Hjälp)

Annars har de senaste två dagarna varit en statsvetares våta dröm. Förmodligen framstår vi för de flesta som något nördiga när vi väljer att tillbringa semestern med valobservation i Mongoliet. Men jag tror att jag talar för många statsvetare när jag säger att det är toppen att tillbringa ledigheten i en FN-jeep på vägar som vid regn inte längre finns, på väg ut till små byar, bestående av kanske 20 hus, som ligger mitt ute på stäppen, där det endast finns en skolbyggnad och ett kommunhus. (Mitt linsskydd verkade t ex trivas så bra ute i soumen (kommunen) Sergelen att det valde att stanna där.) Bara för att dricka te och äta torra chokladpraliner med valkommitténs ordförande och några av politikerna i soumen. Eller att köra genom ett av UB:s gerdistrikt (förorter med många gerar eller trä/plåtkåkar med få faciliteter som duschar och toaletter) för att komma till en perfekt arrangerad vallokal med finklädda väljare.

Jag tillhör dessa människor som med en klump i halsen och svidande ögon går in i en vallokal. Och som får något svart i ögonen när jag tänker på att en gammal tant i 80-årsåldern rullar iväg över gropiga vägar (i UB är trottoarer sällsynta och sällan stenbelagda) för att rösta i fria val för femte gången i sitt liv, och daa jag samtidigt vet att det finns svenska väljare som över huvud taget inte går och röstar.

(Bat-Erdene casts his vote)

Och ganska glada är vi att det är i Mongoliet vi är och inte Zimbabwe. I skrivande stund hör vi på BBC News att Robert Mugabe säger sig ha vunnit varenda valkrets i Harare. Här i Mongoliet får väljarna en rad partier och massor av kandidater att välja mellan. (Även i presidentvalet.) T ex så kunde man i en av valkretsarna vi besökt idag välja mellan tio olika partier med sammanlagt tjugotvå kandidater. Mongoliet har sedan förra valet ändrat vallagen och gått från enmans- till flermansvalkretsar vilket innebär att man får välja mellan 1-4 olika kandidater. I praktiken innebär detta att man kan välja en kandidat från fyra olika partier i större valkretsar. Risken är att väljarna t ex väljer två från MPRP (Mongolian People's Revolutionary Party - gamla kommunistpartiet) och två från MNDP (Mongolian National Democratic Party) för att jämna ut sina röster och att inget parti kommer att få egen majoritet. En annan risk är att inte alla mandat fylls (25 procent krävs för att få ett mandat) i en valkrets och att valet får göras om. Här på vårt hotellrum när vi svaga förhoppningar om att få ett valresultat under natten. Möjligen är folk trötta på MNDP efter att de strulat bort sin majoritet i Motherland Democratic Coalition (bestående av MNDP, Civil Will Party och Motherland Party) i förra valet. Detta kan möjligen tala till fördel för MPRP. I senaste valet vann dock Motherland Democratic Coalition vilket ledde till att MPRP oeverklagade valresultatet till domstol. Resultatet blev en ny koalition, inbegripande MPRP. Denna sprack givetvis ganska snart.

(Märkning att man röstat)

MPRP stödjs av t ex Labour i Storbritannien och Socialdemokraterna i Sverige. Enligt lille mannen, och av det jag kunnat se att döma, så är dessa välorganiserade på gräsrotsnivå. De lär ha koll på varenda väljare i sina valkretsar. Detta har av naturliga skäl inte de andra partierna kunnat uppbringa. Ändå satt en av MPRP:s representanter och beklagade sig igår att de har så jobbigt då de skall nå 27 soums på de 22 dagar som valrörelsen pågår. Detta därför att deras kandidater ju sitter i regeringen och har så mycket att göra... Inte ett ord om de resurser MPRP har som inte andra partier har.


I Sergelens soum

Frågan är om MPRP har lika svårt som Robert Mugabe att erkänna sig besegrade om så skulle bli fallet i även detta val. Och om en koalition kan hålla. Svaret lär vi som sagt inte få på länge. Dock har MNP meddelat att de har ett tillkaennagivande att ge kl 12.00 på Sukhbaatartorget (daer parlamentet ligger). Klockan 13 håller nationella valkommitten presskonferens.

Tills dess skall vi foersoeka luska ut varfoer folk var så foerbannade på TV igår. Något med staengningen av vallokalerna att goera. En kvinna pratade fort och ilsket i flera minuter varpå hon pekade med ett finger mot huvudet. Vi tolkar det som att hon endera kommit foer sent eller att lokalen staengt foere klockan 22.

(Klicka paa bilderna foer stoerra upploesning!)

Brunte?

"Hurra, nu skall man äntligen få röra på benen
hela stammen jublar och
det spritter i grenen
tänk att än en gång få spränga fram på Brunte i
galopp.
Din doft, o kära Brunte, är trots brist i hygienen
för en vild
mongol minst lika ljuv som syrenen.
Tänk, att på din rygg få rida runt i
stan och spela topp."

Hmmm, fraagan aer om Hasse och gaenget hade traeffat paa mongoliska haestar naer de 1954 skrev dessa rader. Jag sa haeromdagen till Luya att det vore kul att rida naagon dag. Men att jag mest gjort det paa islandshaestar de senaste 25 aaren. Han har ju varit i Sverige och testat islandshaestar, och som mongol kan han foerstaas rida. Ja, sa han, men de mongoliska haestarna aer ju "lite annorlunda". Dom gaar ju loesa stora delar av aaret. Detta kallas inte foer inte "the land without borders". Kossor, faar, haestar, alla springer dom loesa, ibland vallade av herdar. I naturreservatet vi igaar besoekte gick kossor fria, glador skrek oever vaara huvuden, barn lekte och murmeldjur spexade i graesslaenten. Murmeldjuren grillar dom foerresten och aeter haer... Jag saag en murmeldjurbebis. Lille mannen trodde det var en ekorre. Aa andra sidan trodde han det var en hund han saag naer han foersta gaangen stoette paa en jakkalv.

Ja, vi faar vael se hur det blir med ridandet. Kanske raecker det bra att studera djurlivet fraan haall.

Zaluuchuud Hotel

Laat mig beraetta om Zaluuchuud Hotel, vid vars dator jag just nu befinner mig. Denna dator aer fraan 1990-talet och saknar USB-portar saa bild faar jag laegga in senare, naer vi funnit ett nytt internetcafe. Det gamla har naemligen problem med brandvaeggen vilket innebaer att paa en timmes surfande faar man klicka bort popups 1 gaang i sekunden. Och betala fullt pris.

Naa, aater till detta hotell, fraan en svunnen Sovjetera. Naer vi anlaende i onsdags morse visade det sig att det blivit fel i bokningen. Tydligen hade Luya bokat fraan torsdagen. Vi har vaeldigt svaart att tro att hotellet aer fullbokat men trots detta fick vi flytta till ett annat hotell foersta natten. Kanske foer att markera att man inte skulle komma haer och tro att det gick att vara flexibel. Det kostade 70 dollar/natten och detta har vi foerhandlat ner till under 60 dollar natten saa foer att spara pengar braakade vi inte och flyttade tillbaka hit paa torsdagen.

Lille mannen har bott haer vid flera av sina vistelser i UB och tycker det aer ett helt OK hotell. Han boerjar ombestaemma sig. Bl a efter dagens frukost. Det har naemligen visat sig att Zaluuchuud Hotel foermodligen kvalar in paa 5-i-topp-listan oever vaerldens saemsta hotellfrukostar. Det som serveras aer

Skrattande kons ost

Aeppeljuice (har man tur utoekas detta till apelsinjuice)

Korv mest bestaaende av fett

Icke vaendstekta aegg

Leverkorv

Marmelad

Torrt broed

Nescafe med pulvermjoelk (vilket man faktiskt skall anvaenda haer p g a risken att utveckla laktosintolerans p g a konstiga bakterier i mjoelken)

Tungt parfymerat te

Margarin

Till frukost aeter jag en rostad torr macka med skrattande kons ost blandad med jordgubbsmarmelad (oroar mig foer att vi idag aat sista paketet marmelad). Till detta kaffe med mjoelkpulver.

Hotel Neptun i Dubrovnik kaenns oerhoert laangt borta. De ligger naemligen paa min topp-5-lista.

Sen har vi hotellrummet. Det aer en svit med utsikt oever en bakgaard som faar Liljas gaard i Lilja 4-ever att kaennas mysig. Paa denna gaard saag vi i morse tvaa skator rycka en katt i svansen och skratta haecklande aat honom/henne. Vi var mest foervaanade oever att det fanns en katt daer. Bat-Erdene har naemligen sagt att "we don't keep this kind of animal in Mongolia" och lille mannen svaer paa att han aldrig sett en katt haer.

Saengarna aer haardare aen baeddarna i en ger. Naestan saa man oenskar att man haft kvar sina tappade kilon, daer man kaennar madrassen moeta revbenen. Kanske aer det mjukare att sova paa heltaekningsmattan.

Duschen aer ett kapitel foer sig, men det aer man ju van vid fraan vistelser i utlandet. Nog finns det power i den men bara en straale. Bra foer haartvaett dock. Daeremot faar man duscha i moerker om man inte vill bli doev av den vraalande flaekten daer inne som laater ungefaer som en helikopter haaller paa att landa. Chop-chop-chop.

Kontakterna aer tvaa paa rummet, varav en fungerar hjaelpligt att ladda mobiler, kameror och datorer i. Med tanke paa att vi har tvaa kameror, tre mobiler och tvaa datorer saa blir det lite traangt om saligheten paa naetterna.

Jag tror att Zaluuchuud Hotel har spelat ut sin roll i vaara liv efter denna vistelse. Det blir nog att omvaerdera hotellmarknaden i Ulaanbaatar. Vilket ju inte aer saa konstigt med tanke paa att stan vaexer som den goer. Eller saa investerar vi i ett par laegenheter haer och hyr ut dem. Detta er ett tips. Foer oavsett hur valet gaar idag saa kommer utvecklingen knappast att stanna av.

Hushaallsnaera tjaenster

I Sverige har vi Ylva Johansson, i New York finns Varsha Mahender Sabhnani.

Baada tidningarna har dessutom lyckats med att finna laempliga bilder paa husets haerskarinnor.

Dagens ger - byggbarackgeren

Then there is Chinggis

Chinggis, Djingis, Genghis. Kärt barn har många namn. För oss 60-talister från Sverige är väl Chinggis Khaan främst känd från två sånger, dels det tyska bidraget till Eurovisionsschlagern, som senare sjöngs in på svenska... "Han, hojtar, dom hojtar, alla hojtar." En oförglömlig musikalisk upplevelse för den som då var i typ 10-årsåldern. Sen har vi ju Härjarevisan av Hasse Alfredsson från det gamla Lundspexet. Den om den vilde mongolen vars gren det spritter i och vars text jag en gång kunde utantill. Det var för övrigt på den tiden inte ens en mongol skulle kunnat ifrågasätta min förmåga att inmundiga alkoholhaltiga drycker. De hade säkert utnämnt mig till hedersmongol direkt, precis som Hertig Larsson på sin tid. (Hertig Larsson var svensk missionär och handelsman före kommunismen och adlades av Bogd Kahn.)

Om Chinggis finns många berättelser. De mest namnkunniga nedtecknarna är väl Bat-Erdeniins Batbayar (a k a Babaar) och Jack Weatherford. I folktraditionen har dock berättelsen om Chinggis och hans efterföljare, Hulagu och Kublaj, alltid varit stark. Under kommunismen förtrycktes alla uttryck av nationell stolthet, såsom bäranden av den traditionella klädesdräkten del, tillhörande hattar och även hyllandet av Chinggis, som av ryssarna beskrevs som en rövarhövding.

Chinggis Khaan var den främste ledaren av mongolerna. Hans ursprung är omgärdat med sägner, varav en säger att han föddes 1162 som Temujin, med en blodklump i sin ena hand, son till en kvinna vid namn Alan Goa. Hon lär ha kört ett gammalt trick med sina fem söner. När de två äldsta sönerna klagade över att deras mor, som var änka, fått ytterligare tre söner efter faderns död samlade modern de fem sönerna vid härden i geren och gav dem en varsin pil. Hon bad dem sedan bryta av pilarna. När dom gjort så gav hon dem fem pilar var och bad dem upprepa det hela. När de inte klarade av det sa modern att det spelade ingen roll från varifrån bröderna kom, så länge de höll samman.

Före Chinggis var hunner och turkar. Dessa spred sig från den mongoliska platån ner genom Asien och till Europa. Attila var t ex ättling till de mongoliska hunnerna. 1206 grundade Temujin det mongoliska imperiet och tog sig titeln Chinggis Khaan. Han var trött på stambråk och lät döda ledarna för olika klaner och inlemmade deras medlemmar i sin egen stam. Han döpte den nya nationen till Yeke Mongol Ulus (Den stora mongolnationen). Med en nation bestående av 1 miljon medlemmar och en armé med ca 10 000 man erövrade sedan Chinggis Khaan rike efter rike, krossade erkänt duktiga arméer och lade hundratals miljoner av människor under sig. Till dem som kapitulerade erbjöd han livet, religionsfrihet, skydd, lägre skatter och möjlighet att försörja sig. Hans lagar utgick från pragmatism snarare än religion eller ideologi och attraherade många att ansluta sig till den Stora Mongoliska Nationen. Man kan till och med säga att Chinggis Khaan var den som etablerade diplomatisk immunitet genom att han lagstiftade att varje ambassadör skulle utgöra en egen fredsenklav. Något ovanligt i en tid där ambassadörer ofta användes som gisslan och man gärna skickade deras huvuden i paket till fiendenationen. Till slut sträckte sig Chinggis rike från Korea i öster till Ungern i väster, från Ryssland i norr till Indien i söder.


Kvinnorna i Chinggis rike hade en för tiden udda roll. Chinggis söner var inte mycket att hänga i lärkträdet, däremot var hans döttrar hans stora stolthet och deras far överlät stora delar av sitt imperium till dem. De mongoliska kvinnorna överraskade befolkningen i de länder de lade under sig genom att rida, skjuta med pil och båge och genom att kommendera både män och kvinnor. I Kina vägrade de binda sina fötter, i den muslimska världen vägrade de bära huvudduk/slöja. Sonen Ögedei söp ihjäl sig och efterträddes t ex av sin änka Töregene som fick fullständig makt över imperiet. Hon ersatte de viktigaste ledarna med andra kvinnor, endast den ryska Gyllene Horden leddes av en man. Töregene lämnade över makten till sin son som visade sig värdelös och som senare dog under oklara omständigheter. Han ersattes i sin tur av sin änka, vilken senare fick se sig besegrad av den stora Sorkhokthani, som tillsammans med sina söner visade sig vara så bra att en persisk krönika beskrev det hela som att om historien bara gav en kvinna lika bra som Sorkhokthani så skulle man behöva omvärdera vilket kön som var det främsta. Detta skedde alltså på 1250-talet, för sisådär 760 år sedan. 2005 blev George W Bush den första amerikanske presidenten att besöka Mongoliet. En representant för ett land som fortfarande inte vill se en kvinna som deras överbefälhavare. (Liksom för övrigt världens mest jämställda land, Sverige...)

Chinggis reste aldrig något monument över sig själv, inte ens hans grav finns bevarad till eftervärden. Det gör dock den mongoliska nationen, och det är kanske gott nog. Hur som helst så gör mongolerna sitt till för att behålla Chinggis levande. Dom talar om honom som just Chinggis och som om han vore en person som fortfarande lever. Plötsligt i en diskussion kan mongolen säga att "then there is Chinggis", då gäller det att hålla god min och hänga med för att inte nedvärdera den store hjältekonungen. Häromsistens lade man 10 miljoner USD på en ny bronsstaty av hjälten (se ovan), placerad längst upp på trappen till parlamantet. Där sitter Chinggis som en stor buddha med varsin krigare till häst framför sig och sina efterträdare och släktingar Hulagu och Kublaj på varsin sida.

Frågan är om den praktiskt lagde Chinggis begripit varför.

Kaellor: Jack Weatherford och Berndt Brikell

Frank Mongolian hospitality

Igaar kvaell bjoeds vi paa mat paa Modern Nomads av Bat-Erdene, Luya och Soyol-Erdene. Det hela boerjade med att Bat-Erdene talade om att fisk kunde jag ju inte vaelja, det aeter jag ju hela tiden hemma ju. Saa jag valde kyckling och flaesk som lagts samman med ost och svamp och friterats. Vaeldigt mongoliskt tyckte jag, men jag klarade ju inte att aeta upp allt och tvingades laemna haelften, naagot som aer ohyggligt ouppfostrat i det haer landet. Men inte lika illa som att inte dricka upp hela sin Djingis Beer eller hela glaset Djingis Vodka. (Bilder kommer foer att visa glaset som innehoell 10 cl vodka.) Lille mannen som inte kan skylla paa att han aer en vaesterlaendsk kaerring fick snaellt dricka tre glas (30 cl) vodka. Mongolerna hade fixat det saa fint att gaesterna fick 10 cl i glaset medan de sjaelva fick 5 cl.

Som om det inte raeckte med att Brikells fru var en kaerring naer det kom till sprit saa hade vi ju varit ihop i tre aar nu och inte producerat ett enda barn. Detta var ju fullstaendigt oacceptabelt. Barn fixar man ju bara man vill. Att bara en i saellskapet (Luya) aer foeraelder har inget med det hela att goera. Dom daer svenskarna faar nog rycka upp sig, daaliga paa att dricka, daaliga paa att goera barn och inte kan dom spela fotboll heller. Varfoer inte aegna sig aat hockey, som dom aer bra paa.

Det var en trevlig kvaell i goa, om aen vaeldigt franka, vaenners saellskap. I Lonely Planet laeser vi att man helst skall ta en taxi hem efter sena restaurangbesoek i UB. Det behoever man ju inte oroa sig foer naer man blir hemkoerd av egen chauffoer fraan FN...

Lille mannen aegnade sedan natten aat att dricka vatten och foersoeka foersta kinesiska studiomaen naer aaskan slog ner i fotbollsmatchen mellan Turkiet och Traaktyskland. Dessvaerre fattade han saa mycket att Turkiet inte vann. Synd.

Undrar hur bra de stoeddiga mongolerna aer i fotboll, foerresten.

I morgon kvaell aer vi bjudna till Luya med familj. Spaennande att faa se hur en riktig familj ser ut. ;)

Dagens ger - valstugegeren

Det tradtionella mongoliska hemmet kallas ger. De bestaar ofta av klart orange inredning med ett antal saengar och en eldstad kring vilken familjen samlas enligt ett moenster daer husbonn sitter paa fraemsta plats och hunder, getter och barn naermast doerren. Aeven i UB bor folk i gerar, ofta i egna omraaden i stadens ytterkanter som tyvaerr baer maanga likheter med andra storstaeders slumomraaden. Fattiga herdar flyttar fraan landsbygden in till huvudstaden foer att hitta foersoerjning och har inte raad att bo i de stora ryskinspirerade bostadshusen (se bilden), utan faar slaa upp sin ger naagonstans i stadens utkanter. Dessa omraaden riskerar att spridas upp mot de berg som omger UB. En miljon av Mongoliets naera tre miljoner invaanare bor numera i huvudstaden. Ett antal som bara oekar. Livet paa landet aer haart och fattigt. Det visar sig ofta livet i staden ocksaa vara. Alkoholismen aer hoeg aeven om yngre mongoler mer och mer oevergaatt fraan Djingis Vodka till Djingis Beer.

Ovan ser vi MPRP:s (Mongolian People's Revolutionary Party) valstuga i ett av UB:s centrala omraaden. Paa soendag aer det val till parlamentet. Roesta daer faar man goera om man aer registrerad i en valkrets. Med tanke paa att detta folk till stor del aer nomader och postroestning inte finns, undrar man hur det gaar ihop. Men det aer vael saadant lille mannen aer haer foer att forska om. Tydligen finns det mobila vallokaler som reser runt till avlaegsna platser. Folktaetheten aer 1.2 personer/km2 (laegst i vaerlden).

Landade!

Saa har vi landat i Ulaanbaatar! Laat oss saega saahaer: Att flyga via Moskva rekommenderas inte! Inte bara foer att Aeroflot erbjuder kaerror som faar en att kaenna sig som fastspaend i en tvaangstroeja, utan ocksaa foer att Moskvas flygplats konkurrerar med Frankfurts paa listan oever Vaerldens Vaersta Flygplatser. Inga sittplatser utom i serveringarna. Ingen mat, bara plastmackor som serveras direkt i sitt haardplasthoelje, som man brukar koepa dem paa macken. Bestaellde en club sandwich i en pub och fick en saadan macka framslaengd paa bordet. Baconen loes med sin fraanvaro och hade ersatts med fettslamsor. Kycklingen var naagon slags smet. Kaffet kostar 75 kronor koppen. Saa vi ser inte fram emot hemfaerden.

Paa puben spelade dom foer oevrigt Hero med Charlotte Perrelli, vilket ju var lite komiskt.

Dagen idag har vi koerts runt paa stan av den tjaenstvillige Bat Erdene som sett till att vi faatt printa, kopiera och fota. Sedan besoekte vi Nationella Valkommitten och imorgon bitti skall vi faa vaara ackrediteringar. Jag aer inbjuden som Professor Brikells assistent och har i min hand faatt en liten groen folder daer jag kan laesa om the law on elections to the state Great Hural (Ikh Kural, parlamentet, stora raadslaget). Hela proceduren hos valkommitten gick paa mindre aen fem minuter. Detta skall vi foermodligen tacka Bat Erdene foer som sett till att vi haft alla papper i ordning och som foerde vaar talan. Annars brukar vaesterlaenningarna faa sitta utanfoer och vaenta i timmar...

Ikvaell blir det middag paa Modern Nomads med Berndts mongolgaeng. Det kan ju bli spaennande, med tanke paa alla historier man hoert om dels dem, dels mongoliska mat- och dryckesvanor. Men ingenting kan bli vaerre aen plastmackan i Moskva.

Paa bilderna syns vi utanfoer den nyligen omdoepta flygplatsen. Allt heter naagot med Djingis haer. Samt Bat Erdene och lille mannen inne paa butiken daer man koeper telefonkort. Telefonkort aer stoort i UB.

Avgå med ett bang!

MUF-ordföranden Niklas Wykman hotar med att lämna partiet om inte Moderaterna ändrar sin inställning till signalspaning. Det hedrar Wykman men måste ju innebära att han redan bestämt sig för att hoppa av ordförandeskapet i MUF också. Kan ju vara lite svårt att sitta kvar där om man inte är medlem i moderpartiet. Om nu inte MUF också skall ta avstånd från Moderaterna men då kan man fråga sig vad de alls skall vara till för...

Lite känns det som en mygga som surrar runt Fredrik Reinfeldts ansikte och är sådär jobbigt irriterande. Tills man sopar till den och den inte irriterar mer. Att Reinfeldt och partiledningen skulle skapa något slags Österfärnebo för myggan och hans kompisar, det tror väl inte ens myggan själv på?

Så, jag räknar med ett avhopp inom kort.

Det glamorösa livet

Pengarna är överförda, Resorb och antibiotika inköpt, pass, visum, biljetter och internationella körkort framlagda. Rekommendationsbrev för ackreditering till vallokalerna är fixat. Tvätten skall tvättas och väskorna packas. Och under tiden passar vi på att göra slut på bib-vinet. Det glamorösa livet illustreras ovan. Glaset kommer från IKEA.

Lille mannen hade för avsikt att läsa ut Mahatma av Zac O'Yeah så att han slipper släpa med den på resan. Men jag vet inte om denna bild är bra reklam för boken. Han säger att den är bra. Just nu snarkar han, dock.

Ikväll är det fotbollsfri kväll. Skönt faktiskt. Semifinalerna lär starta klockan fem på morgonen i Mongoliet... Vill gärna heja på Ryssland men känner mig lite tveksam inför det ryska undret och hur ett lag orkar springa så i 120 minuter för att sedan toppa med två mål i förlängningen. Om även Spanien framstår som slöa gamlingar i semin så lär jag förmodligen inte bli mindre konfunderad. Som farbrodern sa, det måste vara nåt med de ryska rödbetorna. (Dom som dom gör så satans god borstj av.) Jag hoppas verkligen att liknelsen som Erik Niva gjorde mellan Andrej Arsjavin och Diego Maradona bara kommer röra sig om gudabenådad fotbollstalang. Så, tills vidare: HEJA RYSSLAND!

Midsommar

Lagom till midsommar slog krolliljorna ut. Dessa tåliga vackra som växer rakt upp och ner på gräsmattan. (Klicka på bilderna för bättre upplösning.)

Sillunch serverades och de internationella gästerna såg först lite tveksamma ut men efter första tuggan matjessill var succén klar. Det var annat än den senapssill de tidigare smakat det!

Som efterrätt åt vi sommartårta garnerad med jordgubbar och blåbär.

Idag höll den första rosen på min Flammentanz på att slå ut. Dessvärre missar jag rosenblomningens crescendo i sommar... Min syster med sambo får njuta för oss också.

Säg inte att vi bara är elaka mot sorkarna! Här serveras buffé bestående av bl a kaffefilter, crème fraîche, jordgubbar, tårta, ruccola, Nästgårds goda potatissallad och ett ägg.

Svensk-Norsk union

På bilden kan en svensk-norsk union skådas, 103 år senare. Monumentet med kvinnan som bryter ett svärd och trampar en tyskliknande soldat på huvudet restes 1955 som ett minne av unionsupplösningen 1905. På bänkarna, som det svensk-norska sällskapet studerar, beskriver sekreteraren för fredsdelegationen hur det hela gick till. De norska delegaterna lär ha sett allvarliga ut där de kom vandrande över Stora Torget. Det här sällskapet var nog muntrare. Sen gick vi och åt pizza.

Fotnot: I bakgrunden syns en busslast spanska turister.

Övervakning och angiveri

Övervakning och angiveri är intet nytt. Nu har Centerpartiet ringt upp chefen till en kritisk bloggare. Detta är dock intet nytt bland Högeralliansens partier. Jag minns den gången då jag och en kollega undertecknat en artikel som var kritisk mot Folkpartiets integrationspolitik. Artikeln var undertecknad av en rad forskare, akademiker, författare och andra som deltagit i en föreläsningsserie om rasismer i Europa. Vi var alla öppna med var vi jobbade. Samma dag som artikeln publicerades i DN satt en rad Folkpartister och mejlade/ringde runt till undertecknarnas generaldirektörer, chefer och förbundsordföranden. Vår dåvarande förbundsordförande förklarade att det stod mig och kollegan fritt att yttra oss. Integrationsverkets dåvarande generaldirektör, nu högerns miljöminister, var tydligen inte lika öppet stöttande mot sina anställda som undertecknat artikeln.

Ja, vad skall man säga. Riksdagsledamöter som gråter och rättar in sig i ledet efter att ha läxats upp av partiledaren, anställda som ringer runt till bloggares chefer, partimedlemmar som kartlägger och kontaktar debattörers arbetsgivare... Det är minsann en regering som sätter frihet högt det här.

Nä, som vi sa till våra chockade utländska företeelser d v s gästerna från Norge i helgen, vi får väl söka politisk asyl i vårt västra grannland. När dom fick klart för sig att riksdagen röstat igenom en lag om övervakning av medborgare utan att brottsmisstanke föreligger såg dom ut som fågelholkar. Det hade dom förmodligen inte väntat sig, ens av Söte Bror.

Utländska företeelser

Ja det är klart! Det är vi som är dumma! På radio intervjuas FRA-chefen, som ger den upplyste despoten ett nytt ansikte. Han säger att vi kritiska inte förstår det som han i all sin upplysthet fattat. Nämligen att svenska subjekt intet har att frukta från den välvilliga diktaturen. Det är nämligen bara "utländska företeelser" som skall övervakas. Jo, han sa faktiskt så. Och jag undrar vilka det är han avser med "utländska företeelser". Mina vänner Signy och Katharina som bor utomlands och vilka jag ofta kommunicerar med? Eller Guillermo och Anna som förvisso bor i Sverige men som har utländsk bakgrund? Eller är det iranska kvinnokämpar som kommunicerar med sina systrar och bröder i Feministiskt initiativ som skall anses vara "utländska företeeelser"?

Exakt vad är det som säger att Sverige inte kommer använda den korrepsondens som förs mellan svenskar och dissidenter i andra länder i utbyte mot information som kan vara bra för svenska staten? Signalspaning är bra, sa Fredrick Federley. Jag vill inte ha signalspaning mot privatpersoner, sa Birgitta Ohlsson. Då förstår jag varför Fredrick röstade för förslaget (om än inte vad han grinat över senaste veckan), men inte varför Birgitta la ner sin röst.

Jag kan inte smälta det faktum att endast en av de s k liberalerna i Sveriges Riksdag tryckte på nejknappen. Via Hemliga morsan får jag veta att hon heter Camilla Lindberg och är gymnasielärare från Dalarna. Morsan spekulerar i att hennes civilkurage kommer av att hon de facto har ett eget yrke att falla tillbaka på om hon skulle hamna ute i kylan. Det är nog en korrekt analys. Om man bara sitter i riksdagen för att man lyckats göra sig känd genom opportunistiska uttalanden om facket så värnar man kanske denna politiska karriär lite mer. (Desto större anledning att värna sitt mandat, skulle man i och för sig kunna tycka, men vad vet väl jag...)

Jag är förvisso partisk då jag helst såg att vi bytte regering omgående, men detta måste väl ändå ses som ett av högerregeringen Reinfeldts största misslyckande opinionsmässigt. Att tvinga igenom ett lagförslag som mött ett sådant bastant motstånd bland väljare över blockgränserna, det tyder ju på intet annat än att man, liksom den upplyste despoten i inledningen av detta inlägg, ser de svenska subjekten som lite mindre vetande.

Nu lever vi fortfarande i en demokrati, om än inskränkt när det gäller möjligheten att fritt skriva vad man vill i sina brev, men det är inget som säger att så kommer att förbli i all framtid. Vad de upplysta despoterna egentligen menar är ju att de är lite smartare, lite mer lämpade, än vi vanliga dödliga att bestämma vad vi får och inte får göra. Hur långt är det egentligen mellan underkännande av svenska folkets synpunkter som okunniga till en (förhoppningsvis) välvillig dikatatur?

"Aj, aj, aj! Aj, aj aj!"

Lasse Granqvist, i radio efter att Ryssland gjort mål nummer två på Sverige i fotbolls-EM och skickat dom slöa, gamla svenskarna ut ur turneringen. Ryssland verkar starka nu, Hockey-VM, Melodifestivalen och nu är dom i kvartsfinal i Fotbolls-EM. Fotboll är stort i Ryssland, jag vet för jag var där under VM 2002. På tisdag passerar vi åter Ryssland, om än bara för att byta plan.

Avgå, Lagerbäck skriker idag besvikna tidningskrönikörer som som vanligt förväntat sig alldeles för mycket. Att Lagerbäck tagit svenska fotbollslandslaget till vartenda mästerskap som finns under sin tid som tränare är det ingen som tänker på en dag som denna. Det är samma kör som gärna sett att Christer Björkman avgått efter Schlagerfestivalen. Kanske borde dom hantera sina egna högt uppskruvade förväntningar i stället?

Svenska Dagbladet frågar läsarna vad som är viktigast på midsommarbordet i morgon och för en gångs skulle svarade jag som majoriteten av Svenskans läsare, utan gräddfilen smakar ju sillen och potatisen inte som midsommar. Men dom har glömt den gräsligaste av lökar!

Nu beger vi oss ut i klorofyllen för en skön, förhoppningsvis regnfri, midsommar. Dags att njuta över att det är ljust, för snart blir det mörkare, som örebroaren vid min sida skulle ha uttryckt det.

Dom kallar sig liberaler

Men liberala väljare håller förmodligen inte med. Vi får väl se vad som lönar sig bäst, svikna ideal eller lojalitet mot något man säger sig inte tro på. Eller är det kanske så att Fredrick Federley inte alls har något emot signalspaning mot enskilda privatpersoner. Det är åtminstone vad han själv säger nu. Han har väl som vanligt spelat upp en charad, oavsett om det gäller att köpa för att strax kursa en salladsbar eller gråta i riksdagens talarstol.

Birgitta Olsson (fp) lade ner sin röst, för hon vågade inte heller följa sin "övertygelse". Jan Sigurd (m) sägs ha stannat hemma.

Vilket mod!

Liberala värden

I min värld har liberalism varit starkt förenat med frihet och rättigheter för individen och inte med överstatlighet. Idag kommer vi förmodligen få se massor av människor som kallar sig själva liberaler rösta genom ett lagförslag som ger staten rätt att ånga upp och läsa medborgarnas brev. Emot detta förslag är bl a Socialdemokrater och vänsterpartister. Det är verkligen uppånervända världen, det här.

Liberalerna ovan brukar dessutom förespråka personval och en del av dem har kryssats in i Riksdagen enligt just detta system. Undrar om Fredrick Federleys väljare hösten 2010 kommer att sätta ett kryss där vid hans namn igen om han idag, som kan förmodas, röstar som Maud sagt åt honom att göra.

Riksdagsledamöter i Sverige är personligen valda och ansvarar själva för vilken knapp de trycker på i Riksdagen. Att ikväll skylla ett "ja" till ny FRA-lag på att man vill vara lojal mot partiet eller regeringen är alltså en dålig undanflykt. Det är dessutom en tydlig markering för att man egentligen varken tror på personval eller liberalism.

Ännu allvarligare är att vid ett ja förändras samhället ytterligare. Hädanefter kommer vi alla att vara påminda om att det vi skriver till våra vänner utomlands, och det dom skriver till oss, faktiskt enligt svensk lag kan läsas av staten eller "säljas" till andra stater. Vad som är liberalt med att alltid behöva tänka sig för innan man talar eller skriver, begriper inte jag.

Frukost i det gröna

Lille mannen börjar dagen med ägg och ostmackor. Toppade med kaviar och skinka och räkost... Jo, hans svägerska brukar titta på honom med viss förundran i blicken... Lilla frun kör med jordgubbar med vispgrädde till frukost

Hotel Field Mouse

Så här står det förmodligen i senaste upplagan av Lonely Planet for Field Mice.

"Hotel Field Mouse, Västanåhaget, Väse

With its jungle like, lush surroundings Hotel Field Mouse outside the small village of Väse, is a splendid alternative for budget travellers. The grass grows high around the entrances of the hotel and there is even shelter from hawks underneath a park
bench, placed there by the friendly hotel owners.

Where ever you run along in this lovely hotel garden there is an entrance. Hence, you are never far away from safety should the fat, yellow cat who usually hangs around the neighbourhood show its ugly face. We highly recommend this comfortable, price worthy alternative.

A best pick for field mice travelling through Värmland."

Döm om sorkturisternas förvåning när dom skall checka in på Hotell Sorken och den fina djungeln förvandlats till en öken. Där ingångarna ligger öppna mot himlens alla rovfåglar, där hotellägarna pissat i ingångarna, spolat ur bajstunnan i dem för att sedan gräva igen dem. Förhoppingsvis får sorkarnas turistguide plocka bort detta hotell inför nästa upplaga. *peppar, peppar*

Fotnot: Den rödvita aklejan tillhör min kusin, trädgårdsmästaren, den blålila har någon gång odlats av min mor och är Torpets enda akleja.

Election campaign gets nasty

Nu är det bara en vecka kvar tills vi sitter på flyget till Mongoliet. Där den lille mannen skall jobba med sitt projekt, passa på att övervaka parlamentsvalet samt föreläsa för ett gäng koreaner. Själv skall jag fotografera. Och hålla mig borta från mjölkprodukter.

Valkampanjen inför parlamentsvalet börjar bli smutsig med förklenande affischer mot motståndare och valkampanjare som slåss med varandra.

Innan dess skall dock midsommar firas med våra norska vänner. Kanske skall man ta med dem till Karl XII:s mäns grav i Östra Fågelvik. Där ligger ett antal soldater som dog på sin vintriga färd hem från Norge, där kungen ju stupat. Hemtåget var hårt, vintern kall och soldaterna hungriga. Hälften av dem, 2 300 man, kom aldrig tillbaka. När jag var liten kallade jag den för Karl XII:s grav. Jag såg förmodligen framför mig Gustaf Cederströms målning Karl XII:s likfärd och trodde att man valt att gräva ner krigarkungen på en åker utanför Skattkärr i Värmland. Någon erövring av Norge blev det inte i det skedet. Vilket påminner mig om att dom nog bör få se vårt groteska fredsmonument på Stora Torget också.

Vågar liberalerna resa sig?

Från en liberal bloggare lotsas jag till en annan.

Liberaler som uppmanar liberaler att stå upp för liberala värden. Rätt kul är det i allafall. Och rätt i sak.

Åtta år

Det har gått åtta år redan. Sedan jag bodde och pluggade i Skottland. Att detta slår mig just idag beror på att Svenskan skriver om den lille pojken Eliàn, vars mor tog med honom på en vådlig båtflykt från Kuba, där båten förliste och modern drunknade medan Eliàn togs om hand av släktingar i Miami. Pojken användes som ett slagträ av de amerikanska exilkubanerna som ville göra honom till symbol för deras sak och pojkens far stödd av Fidel Castro som ville ha hem honom till Kuba. Vi minns alla bilderna när amerikanska polisstyrkor med dragna vapen stormade in och slet den gråtande lille sexåringen ur armarna på en släkting. Att en fotograf befann sig just där i släktens garderob, just då, kan man ju för övrigt fundera lite över.

Nu har Eliàn hunnit bli 14 år och medlem i kommunistpartiet hemma på Kuba.

Då för åtta år sedan hade vi inbrott i vårt studentkollektiv i Edinburgh. Tjuven packade min kabinväska full med Anitas alla CD-skivor. Anita som samlat på brittiska godbitar och inte hade någon hemförsäkring. Mina obskyra svenska jazzplattor lät dom dock bli. Som denna pärla med Louise Hoffsten och Esbjörn Svenssons Trio. Dags att lyssna på den igen. Vilket fler verkar ha gjort.

Åska och sorg

Idag går åskan här i Karlstad. Det känns som ett passande väder.

Dagens fågelspotting, sorkjakt och Homicide - Life on the Street

Igår anlände den lille mannen till sommarparadiset. Han kom på den strålande idén att i stället för att kissa i diket bakom huset så kan man låta sitt vatten i lämpligt sorkhål. Vi har ett par stycken där ute. Milt uttryckt. Gräsmattan ser ut som en schweizerost och under trädgårdslandet (som lagts i träda under en pressening) har dom små kräken öppnat Hotell Sorken.

Råttgift under trädgårdslandet känns inte som ett alternativ. Katten som brukar hälsa på och rovfåglarna verkar inte kunna hålla efter denna plåga heller. Vitlök tycks dom inte regagera på, det har jag redan stoppat i hålen.

Så nu testar vi urinterror mot skadedjuren. Dessutom lär det vara bra för jorden.

På väg till jobbet mötte jag familjen Trana, mamma, pappa och barn, på ett fält. Stannade för att fota men då drog dom iväg, springande in i skogen. Ungen såg rätt cool och ullig ut och sprang som Roadrunner ungefär.

Igår införskaffade jag tre DVD-boxar med Uppdrag Mord - Homicide Life on the Street. Underbart! Vi kollade första avsnittet, det där Bayliss kommer till stationen för att börja jobba där och genom obegripliga vändningar blir partner med den högst ovillige, och odräglige, Pembleton. Lille mannen missade obegripligt nog serien när den gick på TV. Hans första kommentar var när han såg Bolander:

- Skrik som en gris!

Ser nu fram emot 54 sköna avsnitt i sommar! Kanske kan man få idéer på hur man mördar sorkar.

Dagens morgonkiss

Mina morgonkisstunder på landet har utvecklat sig till djurspottingstunder. Man kommer ut i det daggvåta gräset klockan sju på morgonen och alltid är det något djur som dröjt sig kvar i trädgården. I morse hörde jag plötsligt ett tjut ovanför mitt huvud där jag satt på huk i gräset bakom huset.

I trädet ovanför satt en stor spillkråka och hackade på stammen. När den tröttnade på mitt sällskap drog den tjutande iväg över fälten med det karaktäristiska "kri, kri, kri"-ljudet.

Under kaffestunden vid förstukvisten var det Herr och Fru (eller om dom är sambos/särbos/brabos) Korp som levde rövare borta i skogen. Läser på Wikipedia att dom blir 10-15 år och antar att det är samma par som håller oss sällskap år efter år.

I holken utanför trappen, där den svartvita flugsnapparen födde upp sina ungar för två år sedan (de har nu flyttat till holken som sitter över vedboddörren), har en lövsångare (tror jag) flyttat in. Det piper ur holken och föräldrarna flyger fram och tillbaka med mat till sina små matvrak som gör som dom flesta spädisar, äter och skiter. Lövsångaren som för övrigt låter som den säger "snälla mamma får jag gå på bio" med fallande ton i slutet.

Skitungarna i Rosenbad

Glytte nummer 1: Jan ”Stridskuken” Björklund, skolminister

Glytte nr 1 intervjuas i radions P1 angående att högerregeringen avser införa "skriftliga betygsliknande omdömen" från första klass, med siffror för de skolor som så önskar. Enligt Björklund är lärarna mycket dåliga på att hålla utvecklingssamtal och skall nu beordras att lämna skriftliga omdömen om 7-åringarna. Som om detta skulle öka kvaliteten på omdömena.

Björklund vill inte att man skall kunna ”ludda till det” utan man skall i stället såga 7-åringarna om det nu behövs. Ludd och flum är annars två ord som är frekvent förekommande i skolministerns vokabulär. Man undrar vad hans gamla svensklärare tycker om det.

En forskare i pedagogik, Christian Lundahl, med specialinriktning på betyg och bedömning intervjuas och berättar att sjuåringar inte förmår att skilja på person och prestation. De kommer att uppfatta ett dåligt omdöme/betyg som att de själva är dåliga människor. Det finns heller ingen forskning som visar att betyg i sig främjar lärandet. Sossarnas taleskvinna i skolfrågor, Marie Granlund, håller med forskaren, och tycker att det är bedrövligt att betygsätta 7-åringar.

Glytte Björklund blir, som vanligt, aggressiv över att möta motstånd och använder i stället för att besvara reporterns fråga om barnen är mogna nog att ta emot dessa omdömen, ordval som ”hela diskussionen är helt absurd” och ”alla inlägg i den här dikussionen hittills har gått ut på att det skall riktas i barnen, det här är till för föräldrarna”. Han menar alltså att forskarens och sossarnas kritik är felaktig, då det inte rör sig om betyg utan om ”betygsliknande skriftliga omdömen” där föräldrarna har rätt att få veta hur ungarna ligger till. Han ignorerar helt att barnen självklart kommer få reda på det betygsliknande skriftliga omdömet. Det handlar inte om barnens rättigheter att vara just barn utan om föräldrarnas rättigheter.

Undrar om man kan vänta sig Jan Myrdalska uppgörelser med föräldrarna från Björklunds barn i framtiden? Empati verkar nämligen inte vara hans starka sida, vare sig det är med skolbarnen eller med sina motdebattörer.

Glytte nummer 2: Anders ”Teoretikern” Borg, finansminister
Tomas Östros intervjuas i Aktuellt och framför åsikten att regeringen har viss skuld i den galopperande inflationen. Östros menar att regeringen inte kan anklagas för de stigande oljepriserna men däremot att de sänkt skatterna rejält för dem som redan har pengar, trots Riksbankens varningar, och att detta lett till ökad inflation.

Glytte nr 2 blir sur och besvarar lite raljerande kritiken med att säga något i stil med att Tomas Östros inte skall anklaga dem för de stigande bensinpriserna. Doh!

Glytte nummer 3: Göran ”Heja Bullmammorna” Hägglund, socialminister
Hägglund intervjuas tillsammans med Veronica Palm (s) i P1 angående vårdnadsbidraget. När Hägglunds argument tryter går han över till att hånskrattande anklaga Palms argument för att vårdnadsbidraget är en kvinnofälla för att vara skrattretande. (Trots att ingenting visar att just vårdnadsbidraget skulle få fler män att stanna hemma. Det är det väl ingen som tror heller syftet är ju, som Hägglund sa i intervjun, inte att öka jämställdheten utan att värna barnen, som om det fanns en motsättning här.)

Glytte nummer 4: Carl ”Mobbinggeneralen” Bildt, utrikesminister
Glytte nr 4 vägrar att låta sin medarbetare vara med och leka. När medarbetaren ringer på dörren gömmer sig Glytt-Bildt. När folk uppmanar till folkmord på utrikesministerns blogg vägrar han halsstarrigt att plocka bort inläggen under flera månader, ingen skall tala om för honom vad han skall göra. Kritiserar man honom svarar han alltid i samma raljanta, överlägsna tonfall som framställer reportern eller oppositionen som idioter som egentligen ingenting vet.

Glytte nr 5: Sven Otto ”Feglorten” Littorin, arbetsmarknadsminister
Glytte nr 5 ger av princip inga intervjuer. Oavsett vem som försöker få en intervju med arbetsmarknadsministern så vägrar han att svara på frågor. Han blir skitsur om han får frågor i Riksdagen och tycker det är pest och pina att behöva bemöta dessa interpellationer. När Kajsa Ekis Ekman skall skriva en artikel för Ordfront om att unga har svårt att komma in på arbetsmarknaden, om deras utanförskap, en fråga som Högerregeringen gick till val på, så har ministern inte ens 10 minuter till henne. När Ekman frågar om hon kan träffa någon annan på ministeriet per telefon i 10 minuter får hon veta att det inte finns någon på arbetsmarknadsdepartementet som kan svara på hennes inte ett dugg kontroversiella frågor. (Hela mejlkorrespondensen går att läsa i senaste numret av Ordfront Magasin.)

Har Glytte nr 5 gömt sig under skrivbordet?

Glytte nummer 6: Fredrik ”Cockerspanieln” Reinfeldt, statsminister
Om möjligt ännu mer osynlig än Glytte nr 5. Gosar med gamla tanter på pensionärshemmet eller med sjuksköterskor så länge media är där och fotar men vägrar sänka skatten för pensionärer, trots att deras pension inte är något annat än uppskjuten lön. Tycker heller inte att det är ett problem med en utrikesminister som torgför uppmaningar till folkmord, eller som äger aktier i statliga företag i andra länder. Ej heller med en arbetsmarknadsminister som gömmer sig under skrivbordet.

Man kan undra om det är ett gäng tonåringar som flyttat in i Rosenbad. Truliga, arroganta, motvalls. Som blir sura och slår i dörren om någon ifrågasätter dem. Deras politik är dessutom ungefär lika långsiktig som en tonårings perspektiv.

Fotnot: Glytte, från Glyttig - skånsk slang för löjlig, barnslig, omogen.

Galaxer i mina braxer!

Ibland är man långsam. Vaknade i tältet på campingen i Kivik i lördags och utbrast:

- Galaxer i min braxer! Det var ju Kapten Zoom!

Innan dess hade jag funderat en hel kväll över var jag sett mannen på festen tidigare. Kanske tur att minnet svek mig, annars hade jag väl velat bli fotad tillsammans med honom eller nåt. Nostalgi!

Firande av kärleken

Nu är vi hemma igen efter att ha firat kärleken på Österlen. Gudrun och Jacques firade att dom inte gifte sig med stort kalas för väldigt många gäster med väldigt god strömming och potatis, och spettekaga förstås. De tu verkligen strålar tillsammans och både jag och lille mannen känner oss hedrade att ha deltagit i festligheterna, även om min käre make drabbades av solsting där ute i den skånska solen och mådde lite dåligt. Idag var det min tur, vi har varannandagsillamående i den här familjen. Inte p g a alkohol dock, då jag var chaufför.

Av oss i Fi-styrelsen fick paret ett rosa träd att ställa i Skåne och fem träd som skall stå vid Victoriasjön i Afrika. Vi tyckte vi var sluga med denna idé, men av djungeln kring presentbordet att döma var vi inte ensamma om denna slughet. ;)

Gästerna matchade icke-brudparet och var urtjusiga hela bunten.


Och våra drömmar om att åter få flytta till Skåne blir ju inte mindre...

Nu väntar dock ett par veckors torpande.

Universitetsvärldens eufemismer

Sitter här och intar mitt morgonkaffe innan vi far mot Österlen på kärleksfest, där värdparet firar att dom inte gifter sig. Den kvinnliga halvan brukar hävda att dom är brabos, d v s dom åker runt har det bra. Det stämmer rätt bra in på mig och den lille mannen också, för övrigt, även om vi föll till föga inför den juridiska snårskogen och gifte oss.

Nå, när jag så sitter där med mitt kaffe i det nyklinkrade köket läser jag ledaren i senaste numret av SULF:s medlemstidning Universitetsläraren. Där skriver Git Claesson Pipping, förbundsdirektör i SULF:

"Om tjänsterna utlyses är det ju också långt ifrån säkert att det är "rätt" personer som får dem - ingen vill väl upprepa fadäsen från häromåret när ett lärosäte utlyste lektorat till personer med finansieringen ordnad. Det har ändå gått några sekel sedan man kunde köpa sig en statlig anställning."

Har det? Längre fram i samma tidning läser jag platsannonserna. Där utlyser Lunds universitet tre lektorat i statsvetenskap. Med det lilla tillägget:

"Dokumenterad förmåga att i konkurrens erhålla externa forskningsmedel räknas som särskilt meriterande."

Ja, för mig är detta en omskrivning av att man helt enkelt skall ha sin tjänst finansierad för att komma i fråga. Seklen har kanske inte alls flytt på det sätt som förbundsdirektören för SULF önskar. Sen kan man ju alltid fråga sig vilka skarpa hjärnor man missar om man hellre anställer folk som är duktiga på att söka medel, än duktiga statsvetare. Ungefär som när man hävdar att förmågan att löneförhandla skall avgöra lönen...

Nä, nu släpper vi sargen och far mot det sköna Skåne!

Tack, Nikon!

Det har funnits stunder i livet då Nikon för mig inte bara representerat kul fotograferande. Jag jobbar ju där jag jobbar... Fast vi löste det till det bästa då, på 1990-talet. Nu är dock alla tuffa förhandlingar förlåtna! När dom säljer kameror som gör att man kan vara med på bild och se riktigt OK ut. Eller så är det fotografens förtjänst att jag ser så vän ut.

Jag kan bara inte sluta fota. Inser att det är såååå länge sedan jag hade en riktig kamera i handen. Har fått börja lära om- Det är iofs mycket som att lära sig cykla, men jag sliter ändå med bländare och slutartid då denna verkar känsligare än på min gamla systemkamera. Får väl läsa manualen även om det tar emot!

Solsting i Jönköping

Får ständiga rapporter från Axelsson och RH som befinner sig i Paris och rapporterar så snart de slagit sig ner för ett glas vin. Vilket är ganska ofta. Där kan man åtminstone få sig ett glas vin utomhus, till skillnad mot i staden Jönköping, där kommunen verkar styras på samma sätt som Karlstad och Örebro på 1980-talet.

Lille mannen och jag slog oss idag ner på stranden och efter ett tag vandrade vi iväg in mot stan och kom då till en nyöppnad krog, Strand. Där beställde lille mannen varsin svalkande alkoholhaltig dryck till oss och glada i hågen försökte vi slå oss ner i skuggan på terassen varpå ägaren upplyste oss om att tyvärr hade han inte tillstånd för servering av alkohol där ute. Han hade i veckan förlorat i Länsrätten och tänkte nu överklaga till Kammarrätten men trodde sig inte få rätt förrän i EU...
Nu känner jag inte till rättens motiv för att avslå hans önskan att på sin krog få servera ett glas vin ute på terassen. Men det får ju garanterat till följd att folk söker sig någon annanstans. Om nu sådan annanstans finnes i denna stad. Att den frireligiösa rörelsen är stor här i stan vet vi, och nu också att nykterhetsrörelsen fortfarande verkar stå dem nära. Tycker änna lite synd om krögaren med den nya, fräscha restaurangen där lycka till-blomstren fortfarande ståtade.

På vägen hem fick jag stifta bekantskap med familjen Knipa som maken pratat så lyriskt om. Och visst var mamma Knipas barn otroligt söta! De höll på att lära sig dyka, på detta karakteristiska hopp-dyk-sätt. Rätt gulligt.

Sen fick vi också bevis för att Andy i Little Britain varit på besök, i en björk i Jönköping.

Klicka på bilderna för större upplösning.