Vem har inte varit olyckligt förälskad? När jag läser om Christine Schürrers försvar i Arbogamålet får jag nästan ont i magen; för oj som jag känner igen mig. Även jag har ibland lekt med tanken att om jag blev med hans barn skulle han kanske vilja ha mig. Fast man innerst inne vet att barn aldrig har varit ett sätt att fånga en man, tvärtom. Även jag har skrivit långa och smäktande brev till killar jag varit mer intresserad av än dom av mig. (Håret ställer sig upp på armarna av genans när jag tänker på vissa av dem...) Även jag har spelat nonchalant, såsom Schürrer nu i hovrätten. Inte var jag väl särskilt intresserad av just honom. Inte ville jag nåt annat än att ha sex. Nä, jag är ju en stark kvinna, inte ett förälskat våp.
Men sanningen var ju att man ibland var ett våp. Som drömde om ett livslångt kärleksförhållande med en man som man trodde var mannen i ens liv. Just den månaden, eller det halvåret, vill säga. För dessa män har sannerligen kommit och gått genom åren. Med det gemensamma att ingen av dem egentligen varit den rätte. Inte ens A, som jag då när det begav sig, skulle gett min högra arm för att få leva med, få lära känna mer, få uppleva allt tillsammans med. Men som väl mest såg mig som en syster. Och som var lika hopplöst förälskad i min väninna, som jag i honom.
Så patetiskt jävla förälskad jag var. Som jag romantiserade och drömde om ett litet hus på landet med honom. Men när han så småningom skaffade detta med en annan kvinna föll det mig ju aldrig in att jag skulle åka dit och mörda henne. Där skiljer jag och de flesta andra kvinnor oss från Christine Schürrer. Vi kanske skriver brev, kanske vi ringer och SMS:ar (thank GOD att det inte fanns mobiltelefoner under min förälskelse i A!). Vi förnedrar oss och har svårt att släppa taget. Men till slut gör vi det. Släpper taget. Och går vidare.
Så som Christine Schürrer försöker få oss att tro att hon gjort. Men visst känner jag igen mig i hennes sorgliga alvliknande uppenbarelse. För även jag har varit sådär övertygad om att killen jag förälskat mig i var mitt öde. Och visst skulle man önskat att hon i stället fått uppleva riktig kärlek. Inte sådan där på avstånds-förälskelse i en hopplös karl som egentligen inte ville. Men för detta måste man vara redo, då måste man släppa den där känslan av att ”det här är det bästa jag kan få” och i stället sikta mot stjärnorna.
Tänk om Christine Schürrer i stället satt sig ner och skrivit i sin dagbok vad hon verkligen ville ha, vad hon förväntade sig av en man och av livet. Vad som var viktigt och vad som var mindre viktigt. Vågat drömma om en man för henne, inte en snubbe från Arboga som mest sett henne som ett tidsfördriv medan han väntade på en annan kvinna att bilda familj med. Det är förmodligen något många skulle behöva göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar