När vi försökte bli medlemmar i ICA

Nu blir det konsumentbloggande igen.

Jag och maken har sedan födseln varit medlemmar i den kooperativa familjen. Våra föräldrar handlade på Konsum. Mamma och Pappa satt varje år vid köksbordet och räknade ihop sina kvitton för att stoppa i en påse, skicka till kooperativet för att sedan få sin återbäring in på kontot i PK-banken.

Nu har vi delvis flyttat hem till Värmland. Där är just nu maken på heltid medan jag pendlar mellan bostaden i Vällingby och det lantliga boendet utanför Kristinehamn. I Kristinehamn finns ett Stora Coop, ett Coop Nära, ett ICA Maxi och en lokal ICA-handlare samt ett Netto. Dessvärre är det stora Coop:et inte alltid så välsorterat. Vi får ofta stanna vid Maxi och kompletteringshandla på vägen hem. Så trots att vi egentligen gillar Coopaffären bättre så har vi börjat vänja oss vid Maxi. Det är en riktigt bra affär, även om Coops kallrökta lax är godare.

Så efter 51 respektive 64 år tog vi steget, det som min salig far och hans bröder hade frynt på näsorna åt, att bli medlemmar i ICA. Det är i min ursprungsfamilj ungefär som att börja prenumerera på Nya Wemlandstidningen a k a Anderorganet. (Jag är trots allt från en familj där abonnemang på Värmlands Folkblad sas upp när NWT köpte upp tidningen.)

Att ansöka om kredit kändes för krångligt, det behöver vi ju heller ingen. Så jag tänkte att för att slippa köa i kassan och kunna använda ICA:s självscanningshandtag så behöver vi bara varsitt kort. Jag ansökte därför om två betalkort där vi själva sätter in pengar. Dessa skickades promt med rek till vår folkbokföringsadress.

Och det var liksom där vi fick problem. För att få äran att sätta in pengar på ett konto hos ICA måste man kunna legitimera sig på ett ställe nära ens folkbokföringsadress, i vårt fall Coop Vällingby. Man får inte legitimera sig på ett ställe nära en annan adress, t ex ICA Maxi i Kristinehamn. För då kan ju någon annan människa beställa ett kort i ens namn och legitimera sig med falskt leg i ens namn, begå urkundsförfalskning där i kundtjänst hos ICA och sen sätta in pengar i ens namn och sedan shoppa loss på ICA. Inte för att tala om att jag skulle kunna göra just detta för min man på vårt gemensamma konto, om jag fått hämta ut hans kort.

Så kan man ju inte ha det!

Så nu ligger makens ICA-kort på Coop i Vällingby. Dit kommer han inte på ett bra tag och ingen annan kan hämta ut det, allra minst den andra kontoinnehavaren, ens med hans legitimation.

Han måste skriva under. Detta måste ske i anslutning till folkbokföringsadressen.

I mina kontakter med ICA har ingen som helst annan lösning erbjudits. Jag antar, men det vet jag inte eftersom ingen på ICA sagt något om det, att vi skulle kunna bli medlemmar, använda självscanning och sedan betala med något av de Coop- eller Handelsbankskort som dessa banker skickar hem till vår brevlåda utan legitimationskrav, ens när man först ansökte om dem.

Ingen på ICA har kommit på att föreslå det i mina försök att få handla hos dem med ICA-kort. På en direkt fråga får jag dock veta att med ett "rosa kort" (mitt betalkort är f ö också rosa) kan jag samla bonus. Det framgår inte av ICA:s svar om jag kan använda det för självscanning. Detta skickas till vår folkbokföringsadress så att inte någon annan kan samla bonus i vårt namn.

Så, jag kan ju faktiskt bara tolka det som att ICA betalkort är alldeles för exklusivt för vår kringresande vardag. Det kräver endera att maken ska köra 60 mil t o r för att hämta sitt kort eller att han folkbokför sig i Kristinehamn. Alternativt att vi åter försöker i april när han är åter i stan.

Jag gissar att ICA Maxi Kristinehamn klarar sig alldeles utmärkt utan oss som kunder. De facto är det nog så att Stora Coop behöver oss mer där. Så då får vi väl vänja oss vid att planera om menyn i butiken för att det saknas mango, koriander, salvia och andra livsnödvändigheter. Det tar ju ändå kortare tid än att stå och köa i kassan på Maxi med vagnen full av varor.

Så kan det gå, när man försöker lämna den kooperativa familjetraditionen. Lite som Al Pacino konstaterade i Gudfadern III - Just when I thought I was out, they pull me back in.

Varning för fiber!

Nej,
Detta handlar inte om kruskakli. Det handlar om bolaget IP-Only i Uppsala.

Detta bolag säger sig har tecknat kontrakt med Kristinehamns kommun om att bygga ut fibernätet på landsbygden utanför stan där vi bor sedan slutet på maj.

Därför kontaktade jag företaget i fråga med följande lilla enkla förfrågan:

"Hej, Vi har just förvärvat fastigheten Siochså 1:1 med adress Siochså, 681 xx Kristinehamn. Jag skulle gärna vilja ändra kontaktperson för denna adress till mig själv på adress (adress). Så att vi får fortlöpande information om utbyggnaden av fibernät."
Det dröjde nån vecka innan jag fick följande svar.

"Hej,

I och med att du ej står som avtalsinnehavare kan jag ej genomföra ditt önskemål. Det finns två alternativ om hur man kan gå tillväga.

1. Jag skickar över en överlåtelseblankett som ser till att du står som avtalsinnehavare.

2. Du behöver en fullmakt som styrker att du kan tala avtalsinnehavarens namn och på så sätt ändra kontaktadressen.

Förstår att det är omständligt men pga. GDRP-lagen så får jag tyvärr inte ändra adressen utan avtalsinnehavarens godtycke.

Med vänliga hälsningar,

NN
IP-Only AB"

Avtalsinnehavarens godtycke? "Tala avtalsinnehavarens namn"? Här blir man lite förundrad som både språkpolis och juridiskt skolad. Sitter vederbörande och google translatar i Indien? Eller är hen bara väldigt usel på svenska språket? Så värst förtroendeskapande är det ju inte för någon som tänkt sig att kanske bli kund hos företaget. Samtidigt pratar vi med grannen som är helt övertygad om att INGEN i byn skrivit på någonting eftersom företagets säljare inte framstått som särskilt seriösa.

Jag får inte tag i säljaren men ber företaget skicka en överlåtelseblankett. Denna blankett anländer helt utan avtalstext, summor, nånting. Bara följande finns på pappret.

"Överlåtelseavtal gällande fiberanslutning

Berörd fastighet.

Fastighetsbeteckning: Adress:

Postnummer: Postort: Härmed överlåter jag mitt avtal med IP-Only beträffande fiberanslutning.

Namn: Personnr/organisationsnummer:

E-post: Telefon:

Pris innan eventuell skattereduktion:

Pris efter eventuell skattereduktion:

Ort & datum: Underskrift:

Härmed övertar jag ovanstående avtal och godkänner därmed IP-Onlys allmänna villkor.

Namn: Personnr/organisationsnummer:

Fakturaadress: Postnummer & ort:

E-post: Telefon:

Ort & datum: Underskrift:

Jag betalar mot faktura. Betalning erläggs mot faktura med 30 dagars betalningsvillkor efter slutförd installation.

Jag vill dela upp min betalning enligt val nedan: (Samtliga har 29 kr/betalning i administrativ avgift samt 495 kr i uppläggningsavgift som enbart betalas en gång).

12 månader (11 betalningar, 0% ränta) 36 månader (35 betalningar, 4,95% ränta)"

What? Vem ska vi betala faktura till?

Jag skriver åter till företag som jag bara kontaktat för att jag tänkte att dom ville ha namn på möjlig kund.

"Hej,
Jag är inte säker på att jag förstår upplägget här.

1. Har tidigare fastighetsägare redan betalat för att få fiber till fastigheten?

2. Hur mycket har dom betalat?

3. Är det den tidigare fastighetsägaren vi ska ersätta? Varför är då villkoren för betalning redan fastslagna i överlåtelsekontraktet? Det ser nu ut som det är till IP Only vi ska betala fakturaavgift och avbetalningar.

4. Om vi inte träffar ett överlåtelseavtal vad händer då med det avtal som redan träffats för denna fastighet. Installerar ni fiber och fakturerar säljarna då eller behåller ni bara ev inbetald avgift?

Det vore trevligt att få ta del av vad det är för avtal som redan tecknats för vår fastighet.

Säljarna har inte nämnt något om ingångna avtal eller svarat på våra frågor om detta. Finns det alls ett avtal?

Vänligen"

Det dröjer ännu nån vecka tills jag får följande svar.

"Hej NN och tack för ditt mejl,

Om fiber inte är installerad till fastigheten är den inte fakturerad.

För att ta del av det avtal som ligger kring fastigheten behöver ni gå genom de gamla fastighetsägarna då vi enligt GDPR inte får delge detta till någon annan än avtalsparten.

Om ni inte väljer att ta över avtalet är detta något som kommer lösas mellan oss och avtalspart.

Har du fler frågor eller funderingar är du välkommen att ringa in till oss eller svara i vändande mejl

Med vänliga hälsningar

IP-Only"
Nå, jag antar att det dom säger är att GDPR förhindrar dem att ha oss som kunder och att vi gör bäst i att fortsätta med vårt mobila internet som funkar alldeles utmärkt med starkt nät.

Jag blir inte klok på om dom tagit betalt av förra ägaren för indragning av fiber. Eller om dom försöker få oss att skriva på nåt avtal om både fiber och nätavtal. Varför skulle förra ägaren som varit på väg att flytta i över ett år betala ca 20 000 kr för fiber om ingen annan i byn gjort det? (Det är en rätt tajt gemenskap här och jag upplever att folk pratar med varandra.)

Allt jag ville var att de skulle adressera sin info om installation till fastighetsägaren på platsen. Inte till en f d fastighetsägare i en lägenhet inne i stan.

För oss blir det nog Tele2 Only fortsättningvis. 4G-nätverket här intill Lundsbergs skola är perfekt.

Om ett system som inte kollapsat

Föreställ dig att du levt 65 år i en stad i ett land där vardagslivet som kvinna mest går ut på att ha hand om traditionella kvinnogöromål. Lite som min farfars mamma Lovisa hemma på torpet i Värmland. På bilder ser man henne på 1940-talet i huvudduk över den strama knuten, iklädd förkläde och med en lite skygg blick framför kameran. Hennes liv cirklade kring att hålla hushållet igång med djur och grödor. I sjön intill fångades gös och abborre.

Tänk att kriget skulle kommit till Rudskoga där på 1940-talet, som det gjorde till så många andra gårdar med kvinnor som Lovisa Andersdotter. Hon, hennes barn och barnbarn tvingas på flykt till ett annat land, med annat språk, annat alfabet till och med. Lovisa blev tidigt faderlös, "såldes" på auktion och fick tjäna som piga. Hennes läs- och skrivkunskaper motsvarade kanske en andraklassares.

Med hjälp av sina söner och döttrar och barnbarn lyckas hon ta sig fram, via farliga båtfärder och delvis gående till fots, till ett land där de beviljas asyl. Där inkvarteras dom av staten i en stad i mellersta delen av landet i ett år. Tills dess regeringen bestämmer att nu ska alla kommuner ta sitt ansvar solidariskt för de nyanlända. Ett rimligt beslut men inte helt lätt att verkställa i verkligheten.

Det är nu staten bestämmer att Lovisa ska flytta till huvudstaden. Kvar i den lilla staden finns sonen med familj. Sonen och sonsonen packar in alla hennes saker i bilen och kör så de trettio milen ner till moderns nya adress.

Det är där vi kommer in. År 2017 i Sverige. Långt från det hårda livet på landet i Värmland eller nutida krighärdar. Här bor vi i vårt fina renoverade radhus med alla bekvämligheter, med egen trädgård, i fred och frihet och med en välfärd som sörjer om oss om vi blir sjuka eller arbetslösa. En välfärd som till och med har råd att ta emot dem som flyr från kriget.

Nu sitter vår tids "Lovisa" och gråter stilla i detta radhus. Hon kan inte läsa eller skriva. Hon bär traditionell klädsel med fotsid kappa, huvudduk och gympaskor. Under hennes år i Sverige har hennes barn tagit hand om henne så hon har inte varit ute själv i den lilla staden där hon bor, någon annan har skött ekonomiska transaktioner och matinköp. Med sig har hon en stor packning och sin mobiltelefon, den enda nödlinan till barnen och barnbarnen. I mobilen visar hon bilder på familjen och familjemiddagar med taboulleh och fantastiska köftebiffar.

"Lovisa" ska bo hos oss är det tänkt. Kommunen kommer med tjänstemän från boendeenheten och Intro Stockholm samt med en tolk. Alla har invandrarbakgrund utom jag och jag tänker att om dessa människor inte fanns skulle vi verkligen ha systemkollaps i landet.

Det är nu det visar sig att ingen upplyst "Lovisa" om att vi har en bråkig liten valp som skäller om hon inte får hälsa på alla som kommer på besök. Som skäller även på Husse och Matte när vi kommer hem, innan hon fattar att det är vi och kissar ner sig av glädje. "Lovisa" är hundrädd och tror att hunden kommer attackera henne. Jag tänker att attack är kanske ett annat ord för de hopp och slick man möts med flera gånger om dagen, bara man varit inne på toaletten. Och jag och tjänstemännen inser att det här kommer inte att fungera.

Det är då kommunen visar upp sig från sin mest professionella sida. Med ett par samtal har dom ordnat ett annat boende söder om stan. Kan "Lovisa" bara bo här två nätter så löser det sig. Men det är ju också detta att hon måste infinna sig på Intro Stockholm vid Stadshuset kl 8 dagen därpå. Kommunen bjuder på t-banebiljetter.

"Lovisa" har aldrig varit i Stockholm, hon känner ingen här, hon kan inte läsa, hon kan inte tala språket, hon har inte varit ute själv i Sverige. Hon har aldrig ens använt en bankomat. Hon är 66 år från ett land i Mellanöstern och har tagits om hand av av sina barn och barnbarn på flykten och i det nya landet.

Och det är där och då, i mitt ombonade vardagsrum inrett i 50-talsstil med souvenirer och tavlor från våra resor runt om världen, som jag inser vad systemkollaps innebär. För att systemet ska fungera måste man göra avkall på vissa saker. Som att skjutsa ensamma kvinnor runt stan. För att kunna hjälpa behöver man dra gränser. Det beror givetvis på hur mycket man som land vill betala men när jag ser hur många människor som är inblandade i varje ärende och vilket arbete dessa utför blir det plötsligt möjligt att se systemet in action.

Det är här jag inser att nu krävs ideella insatser. Så jag erbjuder mig lämna och hämta henne på Kungsholmen. Och möter fler av dessa empatiska, professionella människor som jobbar med de nyanlända. Som socialsekreteraren som bekymrar sig över "Lovisa" och undrar om jag kan hjälpa henne visa hur en bankomat fungerar. Vem som sen ska visa henne var och hur man handlar mat, utan att kunna läsa på paketen, vet ingen men jag höll i alla fall en bankomatlektion igår. (Tur att jag kom ihåg hur man gör nu när man aldrig rör sig med kontakter.)

Och jag lagade middag till henne, serverat på hundsäkert avstånd. Älgfärsbiffar med turkisk specialkrydda och persisk yoghurtröra och kyckling i saffranssås med aprikoser. Vad gör en inte för en ensam dam som blivit nersläppt ensam i storstan.

Och idag kom ännu en av dessa fantastiska människor från Intro Stockholm och körde henne till sitt nya boende. Men först hann jag och "Lovisa" byta telefonnummer, diskutera kryddor, matlagning och varför Kungen och Silvia hänger på vårt "dass", inte på finaste väggen. Sådana diskussioner kan en ha trots att vi kanske kan fem ord på varandras språk.

Jag hoppas så att familjen ska integreras snabbt och kunna bo tillsammans igen. Det är banne mig inte värdigt att slita en "gammal" människa från hennes familj och flytta henne trettio mil bort. Men vad som är värdigt är Stockholms stads bemötande av de nyanlända. Jag är så stolt över att vara medborgare i en stad med så professionella och humanistiska tjänstemän som trollar och fixar och jobbar från tidigt på morgonen till sent på kvällen för att få allt att funka. Och samtidigt visar uppskattning för att jag i mitt bekväma och välordnade liv tar mig tid att hjälpa en mycket ensam människa som hamnat i en stressande situation.

Om detta hänt min farfars mor hade jag hoppats att någon funnits där för henne.

Ordning är bara halva livet*1

An English version follows below.

Det har gått två dagar sedan Sverige slopade den 60 år gamla passunionen med Danmark, där det varit möjligt att resa mellan länderna utan att identifiera sig. Från måndag den 4 januari 2016 måste varje person som vill passera Öresundsbron med tåg och buss visa legitimation utfärdad av en myndighet. Dessa gränskontroller är tänkta att ske i sex månader, eventuellt tolv, men kan förlängas.

ID-kontrollerna har kritiserats, främst på två grunder. Dels så är de boende i Öresundsregionen missnöjda med att behöva visa leg när dom reser mellan Sverige och Danmark. dels är många medborgare oroade ver att gränskontrollerna kommer försvåra för människor att nyttja sin rätt att söka asyl. 80 procent av asylsökarna i Sverige saknar nämligen ID och kommer, med de nya reglerna, att avvisas vid Sveriges gräns utan att få söka asyl.

Många svenskar hävdar här att dessa människor från Syrien, Eritrea, Afghanistan, Irak, Somalia inte kommer från länder i krig då Danmark, där dom nu är fast, är ett "säkert land". D v s, de kan lika gärna stanna i Danmark och söka asyl där. Detta är de faco ett av svenska regeringens mål med att vägra folk att söka asyl i Sverige. Andra länder ska ta samma ansvar som Sverige (och Tyskland) gjort fram till den 4 januari. Ett annat skäl till att minska antalet asylsökande i Sverige är att ge svenskarna, och här citerar jag statsminister Stefan Löfven, "andrum".

Här behöver vi konstatera att Sverige klarar sig rätt bra ekonomiskt. De av oss som äger våra hus och har lån betalar 1-2 procent ränta och kombinerat med fem skatteavdrag de senaste tio åren har folk mer att spendera. Sverige ligger som nummer åtta på OECD's Välfärdslista som mäter BNP i kombination med konsumtionsmakt. Tillväxten är mycket högre än normalt. Vi är ett stort land med många små orter som lider av urbanisering och nedläggning av arbetsplatser, skolor och samhällstjänster. (Förutom där flyktingar har vänt den nedgående trenden bara genom att bo där.)

Men den rödgröna regeringen tycker att vi behöver andrum. Verkligen.

Självklart svarade den danska regeringen, uppbackade av främlingsfientliga Dansk Folkeparti, med att byta fot. Under hösten 2015 har Danmark valt att låta alla som vill resa vidare till Sverige, helt i strid med Dublinreglerna. Timmar efter att Sverige inlett sin gränskontroll satte Danmark upp en liknande vid gränsen till Tyskland. Det verkar som om den svenske statsministerns förhoppningar om att Danmark ska ta hand om dem Sverige nekar, grusades. Igår kom rappporter om att tyskland börjat neka folk att resa vidare mot Sverige vid Österrikes gräns.

Vi är många som oroar oss för att det kommer bli en dominoeffekt dår det svenska beslutet får fler länder att stänga sina gränser, längs vägen ner till de grekiska stränderna. Och utan möjlighet att ansöka om visa från t ex Turkiet så tvingas folk med önskan om ett bättre liv, eller just liv, in i permanenta flyktingläger, sådana som många palestinier fortfarande lever i. EU betalar t o m Turkiet för att behålla denna ordning. Europa har snart blivit den fästning Europa som många fruktat och vissa önskar sig. Där människor med annat urpsrung hålls utanför. En vän beskrev det som att det är som att hävda en rätt (till att bestämma var man vill leva) och förneka någon en rätt (att söka asyl) bara utifrån att man råkar vara födda på olika våningar i ett hus.

I detta läge, vad kan vi göra? "Det måste vara ordning och reda!" "Att behöva visa leg är väl inte värre än att göra det på Systemet?" Detta är kommentarer jag hör från både vänner och ministrar. Som om det är samma sak att be om skydd mot krig som att köpa en flarra Cava.

Det är som den gamla barnvisan I ett hus i skogen slut, om haren som skuttar fram så fort och bankar på tomtens port för att få skydd mot jägaren. Varpå tomten släpper in haren och räcker honom sin hand. Bara att vi ändrat de senaste två raderna i sången. I stället för att säga kom ja kom i stugan in säger vi:

- Inte utan ID-handlingar.

Eller som prästen och satirikern Wisti uttrycker det.



Har dom? Det är den stora frågan för alla oss som vill behålla asylrätten, för oss som hävdar att vi vill ta emot flyktingar i våra länder. Igår beskrev Svenska Dagbladet hur många av asylsökarna som har ett godkänt ID med sig när dom kommer. Do they? Hur många som kan söka asyl om vi ställer krav på att de har ett av myndighet godkänt ID. Svaret är 20 procent.

"Om du har rent mjöl i påsen visar du ID."

Är en annan kommentar jag hör rätt ofta, som får det att låta som om 80 procent av alla asylsökare inte är riktiga asylsökare, snarare vad Per Gudmundsson kallar "asylshoppare".

Låt oss titta på några av de länder som flyktingar tvingats lämna.

Syrien
Enligt artikeln i SvD är orsaken till att mer än hälften av alla syrier saknar ID att det är väldigt dyrt. Alla syrier kan få ett ID från regeringen men det kostar 300 dollar (2 500 kr) och tar tre månader att utfärda. Jämfört med före kriget då det kostade motsvarnde 200 kr. Jag tänker också att om man tvingas fly hals över huvud från regeringen eller från Daesh så är inte passet det första du väljer att vända tillbaka för att hämta. 59,4 procent*2 av syrierna som sökte asyl i Sverige 2015 kunde inte visa upp ett pass.

Afghanistan
Afghanistan har inte haft ett normalt samhälle sen 1970-talet, före kriget mot Sovjet. Sen kom talibaner och amerikaner. Många av dem som kommer från Afghanistan är hazarer och har levt flera år i Iran. (Dessa unga pojkar är helt enkelt den lille pojke vi kände så mycket för i boken och filmen Flyga Drake.) Det är väldigt svårt att få ett pass i Afghanistan och skulle du få ett så godkänns det sällan av Mirgrationsverket eftersom det inte är tillförlitligt. 99,1 procent av alla asylsökande i Sverige 2015 saknade pass.

Somalia
Somalia fick sin första regering på tjugo är 2012, efter att ha existerat helt utan centralregering eller statsförvaltning. Den nya regeringen är starkt beroende av både ekonomisk och militär hjäp från utlandet. Al-Shabaab beämpar den nya regeringen med våld. 99,3 procent av alla asylsökande i Sverige 2015 saknade pass.

Eritrea
Eritrea är en av världens värsta diktaturer, jämte t ex Nordkorea, och folk som flytt till Sverige har fått permanent uppehållstillstånd genom att kunna bevisa att de kommer från Eritrea. 98,5procent av alla asylsökande i Sverige 2015 saknade pass.

Om vi verkligen är intresserade av att ge folk ett säkert liv i Sverige i denna stund, med EU och USA spelande Svarte-Petter med flyktingarna, så kan vi inte neka folk utan ID möjlighet att sök asyl. Det bästa vore givetvis att låta dem söka på plats i t ex Turkiet, Libanon, Jordanien eller Iran, efter att Eu beslutat om ett kvotsystem, där länder får ta sitt ansvar.

Att slå fast exakt vilka dessa människor är är av mindre intresse när det kommer till att bedöma asylbehovet. En persons ursprung kan bestämmas av sådant som språk, dialekt, kunskap om landet hen säger sig komma ifrån och (ibland) från utseende. Det är så Migrationsverket jobbar idag med de 80 procent som saknar ID.

För att kunna försvara rätten för människor att söka skydd kan vi inte leva efter det gamla "Ordnung muss sein", vi måste skapa nya ordningar, i väntan på att EU-länderna ska ta sitt förnuft till fånga. Jag slutar där jag började, med ett tyskt ordspråk. Wer Ordnung hält, ist nur zu faul zum Suchen, den som håller ordning, är bara för lat för att ägna sig åt sökande.

*1 Lite ändrat tyskt ordspråk, relaterat till Ordnung muss sein, Ordnung ist das halbe Leben.
*2 Alla uppgifter om procentsatser och pass från Svenska Dagbladet/Migrationsverket.


Order is only half the life*1
Two days have passed since Sweden abolished the 60 year old Nordic Passport Union with a freedom of travel between the Nordic countries. From Monday 4 January 2016 every person wanting to enter Sweden via the Öresund bridge has to identify himself with an ID card issued by a government agency.*2 This is supposed to work for six months, maybe 12, but could be prolonged.

This has been critizied mainly on two grounds. First, the people of the Öresund region are dissatisfied having to show their ID cards travelling between Denmark and Sweden. Second, those of us who are worried about restrictions in people's right to seek asylum call to attention that 80 percent of refugees coming to Sweden lack an ID and with the new regulations will be turned away at the Swedish border. Without the possibility to seek asylum in Sweden.

Many Swedes claim that these people from Syria, Eritrea, Afghanistan, Iraq, Somalia do not come from countries at war since Denmark, where they now are stuck, is a "safe country". I e, they could as well stay in Denmark and seek asylum there. This is in fact one of the Swedish government's goals refusing people to enter Sweden, that other countries should take the same responsibility that Sweden (and Germany) did until 4 January. Another reason is to decrease the number of refugees seeking asylum in Sweden, and give the Swedes, and I quote PM Stefan Löfven, "breathing-space".

Here we have to say that Sweden is doing quite well economically. Those of us who own our houses and have loans pay about 1-2 percent interest and combined with five tax cuts the last ten years people have more money to spend. In fact, we are number eight in the OECD League of Welfare (Välfärdslistan) measuring GDP combined with spending power. The growth are much higher than normal. We are a vast country with many small villages suffering from urbanisation and closedowns of industries, schools and community services. (Apart from those where refugees have changed the downgoing trend just by living there.) But the Social Democratic and Green government thinks we need more space to breath. Indeed.

Of course, the Danish Right government, backed by the xenophobic Danish People's Party (Dansk Folkeparti), answers the Swedish border controls by changing their position. During Fall 2015 Denmark has simply abandoned the Dublin Regulation and let everyone wanting so pass through Denmark to Sweden. Hours after the Swedish border control was set up the Danes started controlling the border to Germany. It looks as if the Swedish PM's hopes for Denmark to take in those refused by Sweden were in vain. Yesterday came reports that Germany has started to refuse people to travel towards Sweden, at the border of Austria.

We are many who fear that there will be a domino effect by the Swedish decision, that more countries will close their borders along the way to the beaches of Greece. And with no possibilities to apply for a visa from e g Turkey people wanting better lives, or just to keep their lives, end up in permanent refugee camps like those many Palestinians still live in. The EU even pay Turkey to keep it this way. Europe has soon become the Fortress Europe that many have feared, and some want. Where people of other origins than European are kept out. A friend described this as claiming a right (to live were you want) or deyning someone a right (to seek asylum) just because you happen to be born on the fifth floor.

This being the situation right now, what can we do? "We have to uphold order!" "To be able to show an ID at the border isn't worse than showing it at the alcohol monopoly." This is comments I hear both from friends and government ministers. As if buying a bottle of cava is the same thing as asking for refuge.

In Sweden we have a children's song, sung with gestures, about a little rabbit fleeing a hunter who wants to kill him.

In a house at the end of the forest

 (making a roof with your hands)

A little gnome looks out  

(lifting the hands above you eyes)

The rabbit jumps so fast, so fast 

 (jumping movements with both hands)

Knocking on his door 

(knockin in the air)

- Help me, help me, oh, help me now  

(praying hands too cheek, dodging your head from side to side)

- Or the hunter will shoot me 

 (pointing a gun with your joined hands)

- Come, come into my home 

 (calling the rabbit in with your hands)

- Give me your hand 

 (gnome reaching out to the rabbit)

We might as well change that last two lines to "Not without an ID card". Or as the priest and satirist Wisti puts it (he's the one who gave me the inspiration about the rabbit song, too). 

 

"21 refugees, among them 3 children, were found drowned by the Turkish coast yesterday. - OK. But did they have papers of identification?"

Do they? That is the main question for all those interested in keeping the right to asylum, those who claim they want to accept refugees into their countries. Yesterday Swedish newspaper Svenska Dagbladet gave an account for how many would be able to seek asylum if we stipulate that you have to be able to show a by a government agency issued ID card. Eight of ten refugees lack such an ID.

"If you have nothing to hide, you'll be able to show an ID."

Is another phrase we hear every so often, making it sound as if the 80 percent are not "real" refugees but "asylum shoppers" as one of the editorial journalists at Svenska Dagbladet, Per Gudmundsson, prefers to call them.

Let us look at those countries many refugees have been forced to leave.

Syria
According to the article in SvD the reason for why more than half of the Syrians refugees lack ID is that it is very expensive. All Syrians can get an ID from the government. It costs 300 dollar (2 500 kronor) and takes three months to issue. Compared to before the war when the price was 24 dollar (200 kronor). I also think that if you have to flee head over heels from the government or Daesh your passport may not be the first thing to turn back for. 59,4 percent*2 of the Syrians seeking asylum in Sweden 2015 were not able to present a passport.

Afghanistan
Afghanistan has not had a normal society since the 1970's before the war with the Soviet Union. Then came the Talibans with their bulldozers and the George W Bush in his hunt for Usama bin Laden. Many of the people coming here from Afghanistan are Hazars and have spent years in Iran. (These young boys are in fact that little boy that we all felt so much for in the book and film Kite Runner.) It is very difficult to get a passport in Afghanistan and should you get one the Swedish Migration Board rarely accept them, since they are not reliable documents. 99,1 percent of all Afghan the asylum seekers in Sweden 2015 were not able to present a passport.

Somalia
Somalia got it's first government 2012 after twenty years without a working central government or public administration. The new government needs help from abroad, both financially and military. Al-Shabaab keeps on fighting the government with violence. 99,3 percent of all Somalian asylum seekers in Sweden 2015 were not able to present a passport.

Eritrea
Eritrea is one of the worlds hardest dictatorship, along with e g North Korea, and people fleing from the country have been granted permanent visa in Sweden just being able to prove they are Eritreans. 98,5 percent of the Eritreans seeking asylum in Sweden 2015 were not able to present a passport.

If we really want to give people a safe living in Sweden at the moment being with most of the EU countries and the USA playing Old Maid with the refugees, then we cannot turn away people without passports or approved ID's. The best thing would of course be to let people apply for asylum where they are, in Turkey, Lebanon, Jordan or Iran. After the EU has decided on quotas where everyone have to take their part in welcoming people.

To establish exactly who these people are is less important when it comes to deciding upon the criteria for asylum. A person's origin can be decided by language, knowledge about the country they claim to come from, by looks (sometimes). Something the Migration Board already does with the 80 percent without passport.

To be able to defend the right for people to seek refuge we cannot live by the old "Ordnung muss sein", we have to create a new order, waiting for the EU states to listen to reason. Ending where I started with another German Sprichwört, a proverb. Wer Ordnung hält, ist nur zu faul zum Suchen, he who keeps order is just too lazy to spend his time searching.

*1 Slightly changed German proverb, related to Ordnung muss sein, Ordnung ist das halbe Leben.
*2 All figures on how many lacks passports from Svenska Dagbladet/Migrationsverket.

Som om vi inget lärt

När jag gick i nionde klass fick vi i uppdrag att skriva uppsats om andra världskriget. Uppsatsen skulle ge betyg både i svenska och samhällsvetenskap. Jag valde att ringa min gamla dagmamma Datti (Astrid egentligen, men det kunde jag inte uttala när jag var liten) och mormor Karin för att få veta hur det var under kriget. Datti bodde då i Karlstad och var 26 när kriget bröt ut. Mormor var 19 år, bodde i Örebro och väntade sitt första barn, min mamma.

Vad jag minns starkast av deras berättelser så här 30 plus år senare, är att det var brist på mat, särskilt bananer, och att Datti bodde på Herrhagen i Karlstad när dom Vita Bussarna försommaren 1945 anlände med överlevande från Europas koncentrationsläger. "Dom var så magra, att dom fick bäras in i skolan" berättade hon om upplevelsen där lokalbefolkningen stått och tittat på när bussarna anlände. Herrhagsskolan hade fått upplåta sina lokaler åt flyktingmottagandet vilket Värmlands Folkblad skrev en fin artikel om i somras.

Om vi hoppar tillbaka till 1938, innan kriget, så kan vi se att detta med att ta emot människor som behövde fly förtryck, och senare folkmord, inte var någon självklarhet. Vid en konferens i franska Evian, ni vet där det dyra flaskvatten vi köper kommer ifrån, diskuterades hur omvärlden skulle kunna ta emot människor på flykt, företrädesvis judar från Tyskland och Österrike. Representanter från 32 länder spenderade en dryg vecka med att diskutera huruvida de skulle kunna göra en insats. Det kunde dom inte. Att ta emot flyktingar skulle bli alltför ansträngande för länderna i fråga och dessutom så skulle det förmodligen bara skapa antisemitism i de egna länderna. (Som om det inte fanns redan.)

Nej, några judar kunde länderna inte ta emot. De flesta länderna skärpte t o m sin flyktingpolitik för att slippa "judeproblemet". Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var således inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.

Jag tänker på dessa människor när jag minns Dattis berättelse. Vad hade hänt om fler länder öppnat sig för de behövande? Ja, det vet vi ju med facit i hand. De hade, som de danska judarna som räddades över Öresund eller de finska flyktingarna i Haparanda, överlevt.

För det är ju det det handlar om när man flyr från krig och förföljelse, att överleva i första hand, att skapa dig en bättre framtid för sig och sina barn i andra hand.

Det är denna historiska verklighet som inte vill lämna mig när jag hör sju av åtta partier förespråka skärpt flyktingpolitik. När vice statsministern skriver på Facebook att hon agerar som hon gör för att hon bryr sig om barnen, att tårarna som rann egentligen rann för barnen, inte de kommunalråd hon pratade om när ögonen svämmade över.

Och jag undrar var alternativen finns. Som vädrade av Linn Svansbo, valarbetare för (S) i senaste valrörelsen.

"Jag har ett annat förslag! Vad sägs om lite socialdemokratisk politik? Omfördelning av resurser genom höjd skatt kanske? Eller varför inte opinionsbildning för solidaritet genom organisering? Du har ju matchboll här, Stefan! För några månader sedan hade du opinionen med dig när det gällde att öka flyktingmottagandet – varför tog du inte hand om den då? Upplät offentliga lokaler för tillfälliga flyktingboenden? Lät offentligt anställda volontärarbeta någon timme i veckan på statens räkning? Omfördelade de personal mellan myndigheter? Hela Sverige stod ju redo att hjälpa till! För första gången på väldigt länge var vi väldigt, väldigt många på samma sida. Kommer du ihåg vad vi brukade kalla den typen av aktivism, Stefan? Folkrörelse. Det var en bred, partiöverskridande, aktiv, härlig och solidarisk folkrörelse – och den gled dig ur händerna. Tänk vad mycket lättare det hade varit för dig att bedriva socialdemokratisk politik nu, om den solidariska folkrörelsen organiserats och bestått."

Det var länge sen jag kände mig så politiskt nedslagen som jag gör idag. När allt man kan göra är att stå och se historien återupprepa sig, som om vi inget lärt.

For those of us who look for reasons. And seek reason.

The last three days of terrorism in Paris have certainly offered a wide range of debate on the topic of free speech and freedom of press. I write this blog post in English, since most of the material I have read and refer to is in English. Or, d'ailleurs, French. Since neither English nor French are my native languages one can expect to see some bad grammar, especially first and second persons plural with -s's on the verb. And I do mix what and which... (The two most common grammar problems for those with Swedish as first language, I suppose.)

This is a blog post about reasons and reason. But first I have to dwell upon the difference between explaining and condoning, a difference many people seem to have great difficulties understanding. (Understand in the meaning comprehend in the meaning of grasping the nature, significance, or meaning but also in the meaning to accept.) I will not go into any depth about which political groups or people that have the biggest problems with this distinction but I do have a personal view on this, mostly derived from my experience debating this distinction for years on the Internet.

I start at the Merriam-Webster's Dictionary:

Full Definition of CONDONE
transitive verb

to regard or treat (something bad or blameworthy) as acceptable, forgivable, or harmless

Full Definition of EXPLAIN
transitive verb
1
a : to make known
b : to make plain or understandable
2
: to give the reason for or cause of
3
: to show the logical development or relationships of

Let me make a comparison. A detective looking for a motive may try to find explanations for why someone has committed a crime.  That does not mean that the detective condones the crime. There is a difference between understading in the meaning why did it happen and understanding in the meaning being sympathetic with what happened. And it is up to the court to decide whether the motive makes the crime more forgivable. In the discussions I have had the last days it is as if the police or the court (or the society if you like) should not look for motives, just look at the crime itself, as if crimes in general and terrorism in particular happens in a void space, uninfluenced by the world around the perpetrators.

This said, I will share two articles that shed some light on the world the last 15 years or so. First we have Asghar Bukhari's contribution with "Charlie Hebdo: This Attack Was Nothing To Do With Free Speech — It Was About War". Bukhari starts off with the British law proposal that would have teachers spyinging on toddlers. (Children between 1-3 years old.) Toddlers may, mind you, be terrorists in the making. This in a country that not very far from now abandoned the Section 28, forbidding teachers to "promote" homosexuality by telling pupils that it is, indeed, OK to be gay. Now it is those of us toddling around, mostly occupied by learning to walk that should be monitored and hindered from taking to arms against their fellow friends. If they are Muslim, that is. Even the Swedish professor Magnus Ranstorp, who sees terrorists everywhere and who was the first to point out Muslims for Anders Behring Breivik's atrocities in Norway in 2011, is somewhat sceptic.

Bukhari continues with the impact that satire depicting people as lazy, criminal, terrorists, stupid, ugly, a burden of society (all those are my interpretations of Charlie Hebdo's drawings) has. He compares with how black people where depicted in cartoons in the US during the beginning of the 20th Century. (And still are in Charlie Hebdo, mind you, showing one of the French women ministers as a black monkey in a tree.)

"White people don’t like to admit it, but those cartoons upheld their prejudice, their racism, their political supremacy, and cut it how you will — images like that upheld a political order built on discrimination."

 Uphold.

"Cue some right wing media white dude (or some Zionist) to now accuse me of justifying the murder —After all, if you are Muslim, explaining things is justifying them right!?"

Right. Explaining becomes condoning. How easy it is to live our lives never taking another person's position. But try and take a look at the photos and films in Bukhari's blog post and then just, for once, try and think yourself into the situation. Carrying your dead toddler in your arms after her being killed by drones, would that make you more or less keen on believing in peaceful solutions? Could it be that people seeing their fellow religious people being killed and then ridiculed by some Western men in a journal in Paris get pissed off?

And, this being an explanation, it is not a justification. It is a way to comprehend why violence happen and do something about the situation. Because terrorism will not be fought by passing laws on toddlers.

Yvonne Ridley writes that "Freedom of speech had nothing to do with the Paris massacre". A bit hash I admit, it is very much about freedom of speech when journalists are murdered at work excercising that very freedom. The question is, though, were they gunned down only because they were journalists? Did the perpetrators want to kill the freedom of speech or did they want to make a statement against the West in the name of their interpretation of Islam? Or both? Maybe we will never know. However, no matter what motive these two had, the effect was an immense blow against freedom of speech. There will be a new issue of Charlie Hebdo next week but there is no way of measuring how this effects other writers and cartoonists in their work.

Ridley remembers the words of English journalist and writer Robert Fisk when he entered the Palestinian Sabra and Shatila refugee camps in Beirut where up to 3 500 civilians were massacred in 1982, while Ariel Sharon, then Israeli defence minister, was found personally responsible "for ignoring the danger of bloodshed and revenge", forcing him to resign. For then.

Ridley compares the Charlie Hebdo satire of dead muslims in Cairo last year with how we would perceive a satire over the dead in Paris.

"How would people react, though, if I attempted to satirise the deaths of the Paris 12 with a cartoon? I ask because back in July 2013, when nearly 50 Muslim Brotherhood supporters in Cairo were massacred as they held a peaceful sit-in demanding the reinstatement of ousted President Mohamed Morsi, the cartoonists at Charlie Hebdo set about mocking the dead with a particularly savage front page."

The page showing a Muslim being gunned down with bullets penetrating his Qur'an and the caption "The Qur'an is sh*t, it doesn't stop bullets." She continues with making a statement that everyone who dares to ask for reasons have to make, trying to avoid strawmen.

"However, as distasteful, hurtful and questionable the editorial judgment of Charlie Hebdo is, I would defend its right to free speech. That, though, comes with a degree of responsibility, something that the more pompous, intellectual elite in the West forget."

Although, it doesn't always help making disclaimers. Only today I had a discussion with a person around this article. Hir* saw this statement as an excuse dressed as an explanation. To say that free speech comes with a degree of responsibility is, you see, making "a classic excuse" for terrorism like that in Paris.

And then people wonders how the world got this polarized. The strawman industry is, indeed, blooming.

The reason why Ridley makes such a harsh stance on the freedom of speech not being involved in Paris is, as I interpret her text, that there is not very much of such a freedom in the Western world, either. As long as it is not wielded against outsiders or peope seen as outsiders. (This could be discussed but I do not want to resort to making strawmen myself.

"Instead of blathering about freedom of speech, which is being eroded daily by our own governments in Washington, London and Paris, what we need to do is analyse why 12 families are grieving today in France over the needless loss of their loved ones. What happened on 9/11 is a clue but it was not the start of something new; it was the continuation of American and European injustices that have roots in Palestine and neighbouring countries in the region where literally millions have been killed, injured and displaced in the name of the West's much-vaunted freedom and liberty. Very few of the alleged beneficiaries of the West's neo-crusades are better off in any way whatsoever."

I see that this is difficult to understand, in any meaning of the word, if you see the world as put together by single elements floating around like individual units, uninfluenced by the world around them, unable to feel empathy with their peers. (Yes, this is aggregated generalisation, maybe I am making strawmen after all.) Unable to be angry about someone elses misery. One of the terrorist brothers in Paris is said to have put his radicalisation together with seeing the news about how the USA treated the prisoners of the Abu Ghraib prison i Iraq.

Ridley ends by stating that the only way forward is dialogue.

"The only way forward now is through dialogue, otherwise it is clear that things are going to get much, much worse for all of us, wherever we live and however, or even if, we pray. It is time for less, not more extremism. This should be borne in mind by politicians and media editors as they prepare their response to the Charlie Hebdo massacre."

And to be able to discuss with each other and create a better world together it takes that you are able to take the position of the other side. Elementary for any negotiator, but obviously a sign of weakness i the current world. We must understand that to discuss the reasons behind atrocities may be a way of seeking reason.

* Yes, it says hir.

Om avsaknaden av kritiskt tänkande

I dagens DN redogörs för ett samband mellan vad man tror om flyktinginvandring och attityden till flyktinginvandring. De som har en förvrängd bild av de s k "volymerna" är mer negativt inställda, inte så förvånande.

"Vad som är hönan och ägget förblir osagt: kunskapsnivån eller attityderna. Däremot står det klart att så länge resonemangen förs i svepande ordalag är det lätt att själv i rubriker och politiska utspel läsa in vad som passar den egna världsbilden."

Så hur ser det då ut med kunskapsnivåerna? Och kan man tänka sig att dessa hänger ihop med högre utbildning, eller åtminstone med förmågan att tänka kritiskt? För ca tio år sedan var jag på ett seminarium där Wuokko Knocke, docent i sociologi, pratade om olika gruppers utbildningsnivå. Hon redogjorde för att svenskfödda män ligger efter när det gäller högre utbildning, jämfört med framförallt svenskfödda och utlandsfödda kvinnor.

Detta seminarium har jag haft i åtanke när jag på sistone funderat över hur så många svenskar kan vara så inkrökta och främlingsfientliga, och varför en stor del av befolkningen uppenbart saknar förmåga att tänka kritiskt. Akademisk bildning sägs ju ska bidra till att man lär sig att tänka kritiskt och sålla fakta från tyckande, eller åtminstone lära sig att saker och ting sällan är enbart svarta eller vita.

Dessa människor verkar dock vara övertygade om att det är just kritiskt tänkande dom ägnar sig åt när dom sväljer allt dom läser på högerextrema sajter med hull och hår. Hör man talas om en fattig etniskt svensk trebarnsmor som inte får något underhållsstöd ställer man gärna detta mot en invandrad familj som man är övertygad om badar i mjölk och honung. Att människor bedöms efter samma ekonomiska kriterier och omfattas av samma stöd från Försäkringskassan, och inte ersätts utifrån etnisk tillhörighet, är ingenting man ägnar en tanke, eller tror på. Försök att förklara hur det förhåller sig leder till anklagelser om att vara "PK-maffia" eller "Sverigefientlig". Det är som om en stor del av befolkningen drabbats av paranoia och är helt övertygade om att vara de enda, tillsammans med medkommentatorerna på nämnda sajter, som förstått att någon, samhället, staten, regeringen, sex av sju partier i riksdagen, försöker lura en.

Denna brist på kritiskt tänkande blir extra tydligt när historieprofessorn Dick Harrison skriver en debattartikel om att fredlig invandring historiskt sett alltid varit till fördel för mottagarlandet på lång sikt. Varpå han drabbas av den obligatoriska hatstormen från, i huvudsak, arga män som inte kan uttrycka sig utan att vara oförskämda och som tror sig veta att professorn har fel. Helt övertygade om att Harrison skrivit sin artikel på politiska grunder, för att lura på oss mer invandring. Många kommentatorer väljer att hänvisa till en forskare som skrivit en famös bok om invandringens kostnader och sedan blivit totalsågad av andra forskare som mening för mening plockat sönder hans argument, bl a genom att påpeka den lilla detaljen att samtliga till Sverige inflyttande räknats med, däribland studenter och återvändande svenskar som utgör en majoritet jämfört med t ex flyktingar. Jag tänker inte länka här men forskarens rön publicerades som en annons i DN eftersom den inte gick att publicera som debattartikel. En replik gavs sedan av t ex Fi:s Veronica Svärd. Något som ses som ännu ett bevis på att "PK-media" tystar ner "sanningen" när dessa medier i själva verket bara kräver viss verkshöjd på sina publicerade artiklar. Det var det där med kritiskt tänkande och att kunna belägga sina rön.

Harrison bemöter senare sina motdebattörers argument i ännu ett blogginlägg. Eftersom ingen replik inkommit på Harrisons ursprungsartikel som går att trycka i en seriös tidning tvingas Harrison till motrepliker via bloggen.

Det är här mina funderingar kring bildningsnivån hos svenskarna kommer in. De som kommenterar Harrisons artikel verkar vara av uppfattningen att de har lika stora kunskaper i ämnet historia som professorn själv. Det är självklart för dem att helt avfärda hans ord, utan att behöva hänvisa till något annat än en köpt annons i DN eller andra debattartiklar. Man skulle kunna tro att Sverige består av idel forskare i samhällsvetenskap. Eller att debattartiklar utgör vetenskap. Hur står det då till egentligen?

Jag valde att gå till SCB. Om vi tittar på befolkningen 2013 som då var mellan 16-74 år och fördelar denna utifrån kön, ålder och födelseland i kombination med utbildningsnivå får vi följande resultat.

Eftergymnasial utbildning minst tre år 

Kvinnor födda i Sverige: 23 procent
Män födda i Sverige: 16 procent
Båda: 19 procent

Kvinnor födda utanför Sverige: 22 procent
Män födda utanför Sverige: 18 procent
Båda: 20 procent


Forskarutbildning

Kvinnor födda i Sverige: 0,7 procent
Män födda i Sverige: 1,1 procent
Båda: 0,9 procent

Kvinnor födda utanför Sverige: 1,3 procent
Män födda utanför Sverige: 1,9 procent
Båda: 1,6 procent

Innebär det att alla som anser sig veta bättre än Harrison befinner sig i gruppen 1,1 procent svenskfödda män med forskarutbildning? Eller inom den promille av denna grupp som råkar vara samhällsvetare? Ja, man kan ju undra.

Nej, i själva verket är det så att svenskfödda män helt enkelt kommer på fjärde plats efter svenskfödda kvinnor, utlandsfödda kvinnor och utlandsfödda män när det gäller en eftergymnasial utbildning på minst tre år? Och vad gör då ens utbildningsnivå för förmågan att tänka kritiskt? Förhoppningsvis leder det just till att man lär sig att analysera det man läser, tänka en gång till, fundera över om det kan finnas fler förklaring till det man just läst. Istället för att agera helt utan impulskontroll.

För kritiskt tänkande handlar om att tänka efter före, inte om att kritisera förbehållslöst.

OBS! Impulskontroll gäller även för kommentering på denna blogg. Rekommenderar genomläsning och följande av kommentarsreglerna. Oavsett utbildningsnivå.